Novell av INGER QVIST

Här presenterar hon sig själv:
Jag arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering till vardags.

Är hobbykeramiker med egen verkstad. Kvällarna ägnar jag åt att skriva.

Skrivandet tog fart sent i livet. Har funnits som en dröm som jag aldrig  trodde det skulle bli något av. Så hittade jag Deckarskolan på nätet och fann till min förvåning att det här var det roligaste och mest kreativa jag gjort.

_______________________________________

Hissen stannade med en knyck på entréplanet. Cilla och Patrik klev ut i sjukhusfoajén med babybagen mellan sig. Cilla gick sakta och stödde sig på Patrik. För trettiosex timmar sedan hade deras dotter Tora fötts.

Värmen slog emot dem när de klev ut på parkeringen. Ett högtryck hade parkerat sig över landet. Metrologen hade lovat fortsatt värme.

Försiktigt lyfte Cilla upp Tora i barnbilstolen. Tora sträckte på den lilla kroppen, vred på huvudet och sökte med munnen efter ett bröst.

Cilla makade sig försiktigt tillrätta i bilens baksäte. Kroppen var öm och mörbultad efter förlossningen.

Utanför bilfönstret avlöste mogna vetefält och djupgröna skogspartier varandra. Sommaren hade varit blöt och naturen var frodig. Kantarellerna hade gjort entré redan för fyra veckor sedan.

***

Bilresan gick snabbt. Så mycket hade förändrats de senaste timmarna. De hade fått ett barn att ta ansvar för. Hade blivit en familj. Hemma dåsade villaområdet i eftermiddagssolen.

Cilla satte sig i soffan och lade Tora till bröstet.

Tora var ett mirakel. Naglarnas form liknade Patriks. Näsan var hennes. Hon strök Tora över det fjuniga huvudet och drog in doften av spädbarn.

Patrik slamrade i köket.

− Det har kommit grattiskort från dina kollegor, ropade han. Vi är bjudna på kräftskiva om två veckor hos Carina och Mattias. Ska vi tacka ja?

− Ja, det fungerar säkert. Ring och säg att vi kommer. Jag behöver köpa något nytt att ta på mig. Allt i garderoben är för trångt.

***

Dagarna flög iväg fyllda med amning och blöjbyten. Festen de hade tackat ja till närmade sig och hon skulle åka till stan och handla i det nya köpcentret.

Det var första gången hon tog vagnen på bussen. Hon var tacksam över hur hjälpsamma människor var.

Hon blev uppiggad av att komma hemifrån och lät sig inte störas av att butikerna var fulla av köpglada kunder. Utländska turister trängdes med semesterlediga svenskar. Klädställningarna dignade av billiga reaplagg. Hon hittade fyra sommarklänningar och lyckades tränga sig fram till provhytterna. Barnvagnen fick inte plats. Hon parkerade Tora utanför draperiet.

Fan, att kroppen har blivit så oformlig.

Plaggen spände över magen. Hon försökte undvika att sätta blöta fläckar från sina läckande bröst.

Det fick bli den marinblå klänningen. Den var snällast mot figuren.

Cilla klev ut från provhytten och gick fram till barnvagnen. En iskyla spred sig från nacken ner i bäckenet. Det var som om någon hällt kallt vatten över ryggen. Det var ofattbart.

Vagnen var tom.

Desperationen grep tag i henne.

− Hjälp! Kan någon hjälpa mig?

Hennes röst var gäll.

En expedit kom springande.

− Vad har hänt?

− Mitt barn, snyftade Cilla. Hon är borta. Någon har tagit henne.

***

Vakter tillkallades och efter vad Cilla upplevde som en evighet kom polisen. Köpcentret spärrades av. Ingen fick lämna området innan de hade visiterats.

En kvinnlig polis som presenterade sig som Susanne Svensson tog hand om Cilla. Hon var medelålders, bastant och lugn. Susanne Svensson var en trygg modersgestalt som ingav förtroende. Cilla greps av en längtan att få krypa upp i hennes knä och få tröst.

Susanne Svensson visade in Cilla på köpcentrets kontor. Cilla sjönk ner i en skinnfåtölj. Den var kall mot hennes bara hud. Hon frös. Tänderna skallrade i munnen.

− Du har fått en chock, sa Susanne Svensson. Det är därför du fryser.

Hon ordnade med en filt och en kopp hett te. Sedan satte hon sig bredvid Cilla som förstod att hon skulle svara på frågor. Hur skulle det gå till? Hon var helt tom i huvudet.

− Var det någon mer än du i provhytterna? sa Susanne Svensson.

− Jag vet inte.

− Var det någon som följde efter dig i butiken?

− Nej, sa Cilla. Inte vad jag märkte.

Hon brydde sig inte om att tårar som blandat sig med snor rann och satte våta fläckar på hennes T-shirt.

− Vi kommer att hitta henne, sa Susanne Svensson. Alla som lämnar köpcentret blir visiterade. Vi håller på att gå igenom övervakningskamerorna.

Dörren slogs upp. Patrik kom inrusande. Han var märkbart blek under solbrännan. Han kramade Cilla, höll henne hårt intill sig utan att säga något.

− Jag kör er hem, sa Susanne Svensson. Ni kommer att hållas underättade om vad som händer.

***

Doktor Lundberg mötte dem hemma. Han ledde varsamt in Cilla i vardagsrummet.

− Det känns overkligt, sa hon. Jag minns inte vad som hände. Hur ska jag kunna vara till någon hjälp när det är kaos i huvudet?

− Ta det här, sa doktor Lundberg. Du behöver något lugnande.

Han räckte fram två vita piller och ett glas vatten.

Hennes händer skakade så att det mesta av vattnet skvimpade ut på golvet. Patrik hjälpte henne i säng. Cilla drog upp filten under hakan. Hon stirrade upp i taket. Frossbrytningarna började ge med sig. Ögonlocken blev tunga. Hon försvann in i ett barmhärtigt mörker.

Telefonsignalen skar genom tystnaden och fick henne brutalt tillbaka till verkligheten. Hon hörde Patrik svara och sedan kände hon hans tyngd när han satte sig bredvid henne.

− De har bilder från en övervakningskamera, sa han. Det kan vara på kidnapparen. Jag åker in till polisstationen.

Hon nickade stumt.

***

Susanne Svensson vinkade in honom i sitt rum och pekade på en stol bredvid henne. Hon hade en dator påslagen på skrivbordet. En filmsekvens spelades upp. En kvinna klädd i blå jeans, svart munkjacka och en vit Nike keps syntes på datorskärmen. Hon bar på en stor sportbag.

Det var något bekant över kvinnan.

Patriks strupe drogs samman.

− Har du sett henne tidigare? sa Susanne Svensson.

Tankarna surrade som en myggsvärm. Han hade svårt att få rösten stadig.

− Nej, harklade han sig. Det tror jag inte.

Så klart han kände igen Maria. Det var som om han förflyttats fyra år tillbaka i tiden. Han hade svikit henne. När hon hade det som allra svårast hade han dragit. Han hade inte orkat möta hennes smärta.

Han kunde höra Marias röst dagen då det ofattbara hade hänt.

− Han andas inte. Ring efter en läkare!

Återupplivningsförsöken hade varit meningslösa.

Daniel var död.

Två månader gammal hade han dött i plötslig spädbarnsdöd.

Efter separationen hade han inte förmått tala om Maria eller Daniel med någon enda människa. Han ville gå vidare och börja på nytt. När han träffade Cilla var han noggrann med att inget skulle avslöja hans hemlighet.

Hur skulle hon reagera om hon fick veta vilket svin han hade varit som svek en människa i kris?

Susanne Svenssons röst förde honom tillbaka till verkligheten.

– Tror, sa hon.

Rynkan mellan hennes ögonbryn hade djupnat.

Svetten trängde fram i hans panna.

− Nej jag känner inte igen henne, svarade han.

Polisen kunde inte blandas in. Om Cilla skulle hållas utanför, måste han själv reda ut situationen.

***

Patrik startade bilen och körde ut mot de västra förorterna. Han chansade på att Maria bodde kvar i huset hon flyttade till efter deras separation.

Villan såg ut att vara i behov av renovering. Trädgården var vildvuxen. En grön Skoda av äldre årsmodell stod parkerad på garageinfarten.

Han gick fram till ett fönster på baksidan och balanserade på en murken trädgårdsstol för att kunna se in. Hjärtat bankade i bröstet och han kände att svetten satte blöta fläckar under armarna.  

Inga människor syntes till. Rummet var tomt förutom en soffa och en tv. Han gick tillbaka till framsidan, tryckte ner handtaget på ytterdörren. Den var olåst och han klev in i hallen.

Doft av mögel och kvarglömda sopor stack i näsan.

− Hallå! ropade han.

Det var tyst.

Han fortsatte in i köket. Disk stod i travar på diskbänken. En kastrull med matrester var kvarglömd på spisen. Köksfläkten surrade dovt.

Han var oförberedd när ett slag träffade honom med våldsam kraft i bakhuvudet.

Han föll. Allt blev svart.

***

Patrik vaknade av att han frös. Det var mörkt sånär som en strimma ljus från dörren ovanför trappan och han begrep att han var i en källare.

Betonggolvet var fuktigt och kallt. Det dunkade i bakhuvudet. Något brännande och surt letade sig upp i hans strupe. Mödosamt satte han sig upp och kräktes på golvet.

Yrseln fick allt att snurra. Benen ville inte bära honom. Han kröp över golvet, kämpade sig upp för källartrappan. Han tryckte ner dörrhandtaget. Dörren var låst.

− Du kommer aldrig ut därifrån.

Han var helt säker på att det var Marias röst han hörde.

Det här är inte möjligt, tänkte han. Misshandlad av min förra sambo och inlåst i en källare.

Om inte smärtan i huvudet varit så påtaglig skulle han ha skrattat. Det var som en dålig film.

Han letade i fickorna efter mobilen. Den var borta. Hon hade naturligtvis sett till att han inte skulle kunna tillkalla hjälp.

Efter Daniels död hade Maria varit inlagd på sjukhus. Hon var inte kontaktbar och läkaren talade om suicidrisk. Själv gick han omkring i ett tomrum. Kläderna blev efter en tid flera nummer för stora. Han kände inte igen den utmärglade figuren i badrumsspegeln. Det blev ohållbart. Han var tvungen att bryta upp för att överleva.

Samvetet fick han lära sig att leva med. Det fanns med honom som en ryggsäck fylld med sten.

Hans tankar gick till Cilla och Tora. Ovissheten var plågsam. Vad hände hemma?

***

Cilla sov tungt och drömlöst. Fem telefonsignaler hann gå fram innan hon vaknade och svarade med en röst som var hes och sömndrucken.

− Hallå.

− Hej, det är Susanne Svensson. Väckte jag dig?

Cilla blev klarvaken.

− Vi har hittat Tora, fortsatte hon. Hon har förts till sjukhuset för observation.

− Är hon skadad?

Cilla kunde knappt förmå sig att ställa frågan.

− Nej, det tror jag inte, sa Susanne Svensson. Det är rutin. De undersöker henne för att förvissa sig om att hon inte tagit skada, är uttorkad eller något annat. Jag har skickat en polisbil som hämtar och kör er till sjukhuset. Försök undvika att svara på journalisternas frågor så länge som utredningen pågår.

Cilla slet åt sig jeansen och en ren T-shirt.

Huset var tomt. Patrik måste ha åkt direkt från polisstationen.

Bilresan kändes oändlig. Hon svarade bara enstavigt på polismannens försök till konversation. Otåligheten brann i varenda cell och släppte först när Susanne Svensson mötte henne på barnavdelningen.

− Är inte Patrik med? sa Susanne Svensson.

− Är inte han här?

− Nej. Men kom nu så får du träffa Tora.

Tora var helt oskadd, förklarade läkaren. Hon hade undersökt henne grundligt. Det fanns inga tecken på att hon var skadad eller hade farit illa.

Cilla höll Tora tätt intill sig. Aldrig mer skulle hon släppa henne ifrån sig.

− Var hittade ni henne? sa Cilla.

− Vi fick vittnesuppgifter som sa att en kvinna observerats med en sportbag på köpcentrets parkering. Hon körde iväg i en grön Skoda. Signalementet stämde överens med bilderna från övervakningskameran. Vi lyckade identifiera henne. Hon stoppades vid en vägspärr. Tora hade hon i bilen.

− Varför tog hon Tora?

− Hon är intagen för förhör. Vi har ännu inget motiv.

Cilla tog upp mobilen. Hon måste få tag på Patrik. Hon hamnade i hans röstbrevlåda. Hans inspelade röst bad henne tala in ett meddelande efter tonen.

***

Patrik frös så att han skakade. Håret var klibbigt av blod där slaget hade träffat. Törsten rev i strupen. Tungan var svullen och torr som ett läskpapper.

Han måste ta sig ut.

Källaren var utan fönster. Den enda vägen ut var genom dörren uppe i trappan.

Patrik tog spjärn med händerna om trappräcket. Han riktade en hård spark mot dörren. Den rörde sig inte en tum. Han sparkade ytterligare några gånger men insåg att det var lönlöst. Han var fånge i källaren. Hans enda hopp stod till Maria. Att hon skulle ta sitt förnuft till fånga. Ingen förutom hon, visste var han fanns.

Han lade armarna över huvudet. Tankarna fladdrade osammanhängande. Tröttheten var paralyserande. Han domnade bort i ett oroligt töcken.

Nästa gång Patrik vaknade var det mörkt. Inget ljus syntes från dörrspringan.

Det måste vara natt, tänkte han.

Han var matt. Såret i huvudet blödde fortfarande. Det stack i armar och ben.

Var det så här det skulle sluta? hann han tänka innan han sjönk tillbaka in i medvetslösheten.

En skarp smäll trängde igenom hans medvetande. Steg hördes i trappan. Ljuset trängde ner i källaren genom den öppna dörren. En strimma hopp for genom hans omtöcknade hjärna. Det var polisen som tagit sig ner i källaren.

− Vi har hittat honom, ropade en av poliserna. Ring efter en ambulans. Han ser ut att vara illa däran.

***

Lysrörens vita ljus letade sig in under hans ögonlock. Han frös inte längre. Det hårda fuktiga betonggolvet hade bytts ut mot en mjuk varm säng.

Han slog upp ögonen. En droppåse hängde ovanför hans huvud. Bredvid sängen där han låg, satt Cilla. Hon sken upp när hon såg att han var vaken.

− Var är Tora? lyckades han få fram.

− Här.

Hon lyfte upp Tora och lade henne bredvid honom. Tora fäktade i luften med babyknubbiga armar och ben.

− Jag är glad att ni är här, var det enda han kunde komma på att säga.

− Jag är glad att du är här, svarade Cilla. Du kan aldrig fatta hur orolig jag har varit. Det hade kunnat sluta illa.

Patrik tryckte hennes hand.

− Susanne Svensson kommer hit i eftermiddag, fortsatte Cilla. Hon har en del frågor som hon vill ha svar på.

Patrik svarade inte.

− Jag vet att du och Maria har varit ett par, sa Cilla. Att ni hade ett barn tillsammans. Hon har berättat i polisförhören. Varför har du inte sagt något?

− Jag vågade inte. Jag var rädd för att du inte skulle förstå. Jag har betett mig som en feg hund.

− Varför? Vi måste kunna lita på varandra.

Han slog ner blicken, kunde inte se henne i ögonen.

− Jag har inget bra svar, sa han. När tiden gick blev det allt omöjligare att berätta. Hemligheten har legat som ett tungt ok på axlarna.

Röster hördes i sjukhuskorridoren och en sköterska slog upp dörren.

− Du är vaken ser jag, sa hon. Doktorn går ronden och om allt är bra kan du åka hem i morgon. Alla prover ser bra ut. Du måste ta det lugnt. Du har fått en rejäl hjärnskakning och var uttorkad när du kom in.

Dagen efter fick Patrik hjälp av personal att ta sig ner till bilen där Cilla väntade för att köra dem hem.

Märkligt att allt utanför bilfönstret är sig likt när vårt liv har genomgått en metamorfos, tänkte Cilla. Men vi ska klara oss igenom det här. Ta lärdom av vad som hänt.

***

Cilla och Patrik klev ut på tingshusets trappa. Solen tittade för en kort stund fram mellan regnmolnen. En skarpt avtecknad regnbåge ritade sin pastellfärgade bro över himlen.

Rättegången var över. Maria hade erkänt kidnappningen av Tora och misshandeln av Patrik. Hon var ångerfull. Hennes advokat skulle yrka på rättspsykiatrisk vård.

Det var en tragisk historia hon berättade i rättssalen. Domaren och nämndemännen var påtagligt berörda. Patrik hade fått stålsätta sig för att orka sitta kvar. Minnen som han kämpat med att trycka undan kom upp till ytan.

Cilla förvånades över sina känslor för Maria. Hon kände ingen ilska, bara medlidande och sympati. Hennes rädsla hade släppt. Hon skulle våga släppa taget om Tora.

En ny samhörighet hade vuxit fram mellan Cilla och Patrik. Tora var det viktigaste i deras liv. Inga mörka hemligheter skulle få påverka hennes uppväxt. Det var de rörande överens om.

De höll varandra hårt i handen när de lämnade tingshuset, stumma av dagens allvar.