NOVELL av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Hennes förra novell, som också har julanknytning, i Dast hittar du här! Och änkefru Crofton finns i en tidigare novell.

_______________________________________

Det långa köksbordet var bastant och täckt med den vitaste linneduk. På denna var framdukat en välkomstlunch – en gästvänligt stor och lantlig juldagsmåltid:

En prima skinka med saftigt rosa kött, färdig att skäras på det gammaldags ovala fatet. En rejäl tunga, garnerad med persilja. En alldeles enorm sallad, innehållande ordentliga bitar av gårdagens möra kalkon och med hårdkokta halva ägg generöst placerade ovanpå. Knaprigt stekta hot dogs, eller hemlagad korv i det formatet, hade hoprullade baconskivor omkring. Gårdens egna syltlökar och rödbetssallad dessutom.

Änkefru Sally Crofton blev, som sig bör, den gäst som först fick läckerheter lagda på sin tallrik. Och i de höga kristallglasen frasade det av skum på den kalla mörkbruna maltdrycken, med sin inte alltför påträngande sötma, påminnande om vad svenskar kallade svagdricka.

För 17-åriga Nancy Lind betydde jullovet att hon avverkat halva sin gymnasietid, treårig humanistisk linje på Linnéskolan i Hässleholm. Storasyster Jenni, som var affärsbiträde i London, kände sig lättad att kunna visa någonting vida gemytligare än kvarterspuben för Nancy, då familjer slöt sig samman och man som not British lätt lämnades utanför allt vad julgemenskap hette.

Jenni och Nancy hade inte tvekat ett ögonblick, när änkefru Crofton som bodde våningen under Jenni i Camden Town hade frågat om de i stället för att ”sitta och uggla” vid radion i tvårummaren ville följa med till Conwyl Elfed och göra en insats – vara med och hålla i annandagens fest och förströelser för traktens ensamstående mammor och deras barn.

Enda barnet vid välkomstlunchen för änkefru Crofton och de två unga svenskorna var en femårig flicka som ”hörde till huset” såsom sondotter till den knubbiga, rödkindade bondhustrun Mary Fenwyck. Innan tösen satte sig till bords, där de andra precis tagit plats, tog tösen kvickt en liten nötkaka från ett sidobord och tuggade i sig.

– Oh, sa den naturligt stilfulla Adeline Rougier. Sitt här, ma petite Lucy-Ann. Nu ska du duktigt äta skinksmörgås, ägg och mycket av den nyttiga salladen innan det blir bakverk och te, lilla du.

Nancy log åt tösen och i lika hög grad åt den spirituella fransklärarinnan.

Jo, man kände sig redan som hemma här! Aldrig hade Nancy anat att hon med Jenni skulle sitta så trevligt, vid ett dignande lunchbord fullt i klass med de traditionella skånska.

Tidigt i juldagens mörka morgon hade de lämnat världsmetropolen för färden västerut, genom den nalkande gryningen. De hade sedan under frostig himmel framåt high noon färdats genom samhälle efter samhälle med dess sotiga tegelkvarter och höga fabriksskorstenar. Fru Croftons brorson Bobby, egentligen Robert, körde vant sin gröna gamla Chrysler. De hade rastat och ätit bara några kex på en bensinmack i Marlborough, väster om Reading, och åkt vidare och anlänt i Conwyl Elfed lagom till lunch.

Tänk vad lantligt den forna officersbyggnaden låg, fast det bara var lite drygt 20 miles, eller tre svenska mil inåt land från rätt så stora städer som Cardiff och Swansea vid den klassiska Bristol Channel, känd genom sekler av handels- och sjöfartshistoria.

Inåt jordbruksdistriktet var den glest utspridda byn vintrigare än London. Både synbart och kännbart. Drygt två decimeter nysnö, men nu var himlen klar. Huvudbyggnaden, i sina två våningar av trä, var till nyansen behagligt gammelrosa. Med gavlarna en våning högre och med taket givetvis täckt av snön. De två svenska syrrorna hade ställt sina väskor i ett gästrum till deras förfogande, i östra gaveln. Direkt norr och öster om huset tog skogen av mestadels barrträd vid med sina månghundraåriga trolska legender.

Gården såg typiskt brittisk ut, snickarglatt utsmyckad men på ett samtidigt disciplinerat sätt. Byggnaden var närmare tvåhundra år. Dock hade där förut stått ett för vyn lika dominerande hus, blygrått och inte alldeles attraktivt, enligt en antik och påkostat inramad tavla, stolt hängd i salongen av fru Fenwycks svärfar på sin tid.

Sally Crofton hade själv i yngre dar, eller som 45-åring, åren 1941–42 bott periodvis med en dotter i ett av rummen och ”inne i Caerdydd” försörjt sig som maskinskriverska. Maken var omkommen under Blitzen, de tyska bombplanens då ständiga nattliga attacker.

Från mitten av 50-talet, då dottern bildat egen familj, hade Sally Crofton inför praktiskt taget varje annandag kommit från London för att delta i Conwyl Boxing Day, som det noga planerade men ändå spontana arrangemanget kallades.

Jenni tackade, plockade till sig två syltlökar och skickade skålen vidare. Herrn i huset, bonden Caleb Fenwyck, gladdes att hon uppskattade även denna av deras många specialiteter. Mary Fenwyck var en riktig matmamma – och kassör för den kvinnliga diskussionsklubb som tillsammans med lantgården arrangerade nästa dags uppmuntran av kvinnor i ”besvärliga skeden av livet”.

– Can you imagine, sa änkefru Sally Crofton lågmält till Nancy och mademoiselle Rougier, att om två jular blir det tretti år sedan jag själv var en av dessa kvinnor. Men vi var så många då, i samma situation. Numera är det annorlunda. De ensamstående är mestadels frånskilda, inte så ofta änkor. Men ett ensamt föräldraskap och tunga vardagsplikter är i alla fall just ett ensamt föräldraskap…med samma tunga vardagsplikter.

– Kvinnor och barn blir lidande av krig och konflikter som karlarna skapar, hävdade genast fransyskan med yviga gester. Och grälar gör de som vi vet, n’est ce pas, inte bara internationellt utan på varje nivå i varje samhälle…i stadsfullmäktige, kulturnämnden och i minsta lilla koloniförenings idyll. Det är ett elände att människor inte är mera lyckliga, mera kära i någon. För vi kan väl lugnt konstatera att lyckliga människor inte lägger tid och möda på att, ursäkta uttrycket, inte lägger tid och möda på att djävlas.

Nancy nickade betänksamt och tänkte att den dag hon i framtiden fann kärleken skulle hon vårda den noga.

– Ta för er mer av tungan, den är mildrökt och mör, manade bondfrun. Och skär upp mer av skinkan, Fenwyck, sa hon till maken som med ett leende genast gjorde så i tjocka skivor. Förutom den härligt sjungande dialekten var det lustigt hur hon hela tiden kallade honom vid efternamnet, medan han ständigt tilltalade henne my dear, eller dearest.

När Adeline Rougier försäkrade att nog alla var rätt så mätta och belåtna med den underbara lunchen och att hon själv skulle få ner möjligen bara två skedar till av salladen, sa Mary Fenwyck:

– Well, go’vänner, ni kan lägga för er och äta i lugn och ro som det passar er. Abbie ringde för över en kvart sen att hon var klar med intervjun med Eliza Start och då skulle köra omedelbart hit, så hon är väl här om något ögonblick. Vi ska inte duka av och övergå till te och kakor förrän också Abbie suttit fridfullt och ätit sig mätt.

Jenni och troligen också Nancy hade uppfattat att Abbie var den yngre kvinna, som med nya idéer kompletterade de långt mycket mognare fruntimrens erfarenhet och traditioner där i lilla festkommittén.

– Intervjun med Eliza Start? funderade Jenni. Är det möjligen någon…

– Goooldfinger! sjöng bondhustrun genast – och hellre än bra, He’s the man, The man with the Midas touch, A spider’s touch, Such a cooold finger… Jo, du, Eliza Start är allt Shirley Basseys strävsamma mamma, det. Shirley är född i Tesside, uppväxt i en syskonskara där nere i Caerdydd, ska du veta.

Lilla Lucy-Ann visade Nancy ett glittrande nypräglat Sixpence silvermynt med drottning Elizabeths raka profil på framsidan. Slanten och ett färgglatt flickhalsband hade legat i ett vackert snidat litet skrin hon fått i julklapp av en morbror.

– Vad heter drottningen på pengarna ni har där du kommer ifrån?

– Lilla du, vi har ingen drottning i Sweden. Vår drottning Louise som var en engelska dog för tre, fyra år sen, förstår du. Men då hade vi…och har vi fortfarande…vår kung Gustav VI Adolf på pengarna. Han börjar bli rätt gammal förstås, så med tiden…

– Kung Adolf? Den jätte, jätte elake Adolf?

– Nej, inte den Adolf. Inte alls den. Vår snälle gamle kung heter Gustav Adolf, den sjätte.

– Är han så gammal att hans son måste hjälpa honom öppna kalasen och broarna då ju?

– Kungen hade…en son som dog för längesen, i en flygolycka. Men sonen hade hunnit få en egen son, prins Carl Gustaf, som i år har fyllt 23…och som väl inom några år blir kung efter farfar sin. Vänta, jag ska gå upp på rummet och hämta en tvåkrona med kungens porträtt. Du ska få den att ha som lyckopeng!

Jämfört med det delvis rumslika stora köket var det svalare i trapphallen, som Nancy hastigt passerade genom, på väg till den breda trappan upp till andra våningen.

Uppe på avsatsen tyckte Nancy den stora jultomten av syntetmaterial var i modernaste laget och att luvan gärna kunde varit lite uppstoppad för att inte hänga så slak. Men en glad, frodig och fryntlig Santa Claus var det allt.

I östergaveln stod dörren till rummet bortanför Jennis och Nancys på glänt. Hon funderade inte på detta. Och i deras rum hittade Nancy snabbt tvåkronan, i portmonnän i en byrålåda. Tog en snabb titt i spegeln men hade vid sin unga ålder inga skavanker att ibland behöva sminka över.

Hon var ute i lilla korridoren igen…när hon hörde tydliga ljud från det rum som dörren var gläntad till…och den djupaste kvinnliga suck därtill!

Alltså fanns där i huset någon mer än de som satt kvar nere vid bordet…

***

Nancy kände hjärtat klappa fortare och såg sig inte om över axeln men hörde några meter bakom sig klapprandet av klackar…kvinnliga sådana…mot golvet. När Nancy tagit några steg nedför trappan hörde hon ett glatt utrop:

– Hello, you must be one of the Swedish girls, I presume!

Kvinnan i 30-årsåldern räckte fram näven, Nancy svarade ja och den andra presenterade sig som Abigale Scott. Säkert då hon som kallas Abbie, tänkte Nancy.

Som om inte namnet räckte hade Abbie ordet PRESS, sitt lilla porträttfoto och upplysningen The Cardiff & Merthyr Guardian tydligt på det inplastade kortet som var fästad på den multifärgade granna skjortblusen, smakfullt gräll till välsittande kritvita jeans. Håret var kastanjebrunt, rakt och bara lite mer än axellångt.

– Oh, dear! Kortet ska jag inte ha på mig mer i dag, skrattade hon och knäppte loss det när hon märkte Nancys blick.

Nere i köket välkomnades Abigale direkt av Adeline Rougier – med två stycken översvallande kyssar, en på var kind. Impulsen var mycket parisisk, även om Adeline aldrig var sen att betona att det var staden Coutances i Normandie hon var från.

Abbie slog sig ner på den lediga stolen mellan Sally Crofton och fransyskan. För Sallys del var Abbie märkbart en kompis, generationsklyftan till trots:

– Tänk, Abbie, vi talade just om din stackars bror Philip. Cancer är nåt grymt, så plötsligt och så fruktansvärt. Det…det måtte i somras varit två…eller kanske tre år…sedan han dog.

– Det var i somras tre år sen, mindes herr Fenwyck allvarsamt. Det var bara dagen innan England vann VM-finalen mot tyskarna på Wembley, som Philip lämnade detta jordelivet.

– Och tog hemligheten med sig i graven, mumlade Mary.

Nancy häpnade över de dramatiska och lite okänsliga orden, men Abbie tycktes inte illa berörd av detta med hemligheten, som tydligen hade diskuterats medan Nancy uppe på rummet hade hämtat den tvåkrona hon nu gav till lilla Lucy-Ann.

Om Jenni fattat det rätt, hade alltså våren ’66 hela reskassan stulits från kyrkans ungdomskör och stölden hade omintetgjort den länge emotsedda resa till Normandie, som Adeline Rougier hade förhandlat fram i kontakt med bland annat en släktings kusthotell. Kaplanen, alltså församlingens hjälppräst Philip Scott-Andrews som varit Abbies två år äldre bror, hade ansvarat för pengarna men varit bortrest två dagar – på sjukhusbesök i Birmingham – då stölden hos pastorsexpeditionen intill kyrkan ägt rum.

Phil hade givetvis inte knyckt med sig pengarna till Birmigham. Några timmar efter Phils dystra avfärd, i ett alldeles för sent skede av cancern, hade kyrkoherde Boylston sett pengarna ligga som de skulle i ett skrin i pastorsexpeditionens höga militärgröna plåtskåp. Detta stod i regel olåst under öppettid, då dess blanketter, register och annat ofta behövdes. Men dörren till arkivrummet med skåpet och en liten pulpet där intill var placerad alldeles bakom ryggen på den plikttrogna och på expeditionen i princip alltid närvarande ”draken” Ethel White och hennes välordnade skrivbord.

– Och som vi vet hade bara fyra personer, samtliga av mankön, gjort sig ärenden in i arkivrummet innan kyrkoherden framåt aftonen upptäckte stölden, sa Abigail och tog sig ett nytt bett i skinkmackan.

Sally Crofton klappade hennes axel, slog upp mer mousserande must i hennes glas:

– Jag minns hur ledsen du var när den där blaskan Yr Amserau hade en illvillig insändare och misstänkliggjorde din inte ens närvarande bror. Stackars Phil. Och den klarläggande insändare jag då skrev till svar vägrade tidningen ta in. Med motivering att den inte var skriven på kymriska, walesiska. Pyttsan, visst kunde redaktören ha översatt på ett kick!

– It’s okay, Sal, log Abbie. It’s okay.

– Hela, hela reskassan för den tänkta fantastiska färden till det underbara Normandie bara stulen, muttrade Adeline dystert med blicken egentligen omedvetet på sin vänsterhands purpurröda naglar, alltid lika välskötta.

– Granfer, granfer, look here! Farfar, titta här, sa Lucy-Ann och drog honom i ärmen för att visa den svenska tvåkronan.

Caleb Fenwyck log och blev precis så intresserad av myntet som sondottern hoppats. Och han nämnde att Sveriges för några år sedan avlidna drottning, lady Louise Mountbatten, hade varit barnbarnsbarn till Brittiska Imperiets stora Queen Victoria. På myntet sågs alltså drottning Louises svenske man – kungen av Sverige, som visst var kunnig arkeolog dessutom.

Mary Fenwyck var stolt att maken alltid visste nästan allt som var värt att veta här i världen. Men med tankarna på närmare håll, och dryga tre år tillbaka, räckte hon på nytt skålen med syltlökar till Nancy, som tog sig en och delade en skinkskiva med Jenni därtill.

– I’tellywot, sa Mary till svenskorna. Kyrkoherdens första teori var att en femte person måste varit inne i arkivrummet, under den korta stund som Ethel White lämnade skrivbordet för ett toalettbesök. Men gamle O’Sullivan, som då stod vid pulpeten och läste och noterade för sin släktforskning, garanterade att ingen ytterligare kommit in just då.

– Och, suckade herr Fenwyck, därför ökade misstankarna mot denne hedersman O’Sullivan själv. Han tog mycket illa vid sig att vara en av de misstänkta, en av de fyra som under dagen någon stund befunnit sig i rummet.

– Till och med O’Sullivans dotter förlorade kunder i sin damfrisering, tillade Mary. Usch, detta onda skvaller som alltid under ytan ligger redo att bryta ut. Gissa om jag personligen fräste Giss on! till den värsta sladdertackan, som inte ens är född här i trakten utan slog sig ner i Conwyl Elfes för bara nåt dussin år sen!

Abigail gjorde sig en skinkmacka till. Hon stoppade i munnen knaprigt flottigt bacon som hon plockat från en korv och klöv med kniven korven på längden, lade den stadigt ovanpå den saftiga skinkskivan…och duttade på lite kryddsenap.

Fenwyck, sittande vid bordets kortända, talade lågmält vidare med den glada Lucy-Ann om tvåkronan och sånt den fick honom att tänka på. Utifrån hördes skrapandet, metall mot sten och asfalt, då gårdskarlen skottade gaveltrappan och gången dit. Tillfartsvägen hade Fenwyck själv plogat med hjälp av traktorn, innan Sally Crofton och de unga svenskorna anlänt. Sallys brorson hade inte stannat kvar, bara hejat glatt, bytt några ord om väder, premiärminister och fotboll och kört ner till Cardiff, där han skulle övernatta – hos nån bekant från den i efterhand så glatt ihågkomna militärtjänstens dagar.

– Står konjaken kallt? undrade Adeline med tanke på den nalkande stunden av te och kakor. Eller kaffe och en liten konjak, mest för henne.

Mary gav ett jakande leende.

– Men…men ursäkta, sa Nancy. Det där om att prästen Philip tog…hemligheten med sig i graven? Hade det nåt med stölden av ungdomskörens pengar att göra?

– Absolut, ma petite, absoluuut, sa Adeline med några häftigare andetag.

– Jo du, sa Fenwyck med en nästan uppgiven huvudskakning. Phil ville ju trots sin sjukdom arbeta, vara tillgänglig för församlingen in i det sista. Phil hade varit en mycket aktiv man, relativt ung, bara några år äldre än sin syster Abbie här. Och tänk att efter någon vecka kom den skyldige en förmiddag till Phil och biktade, bekände…

– Biktar protestanter sig? Här i Wales?

– Ja, sa Fenwyck, inte är det en bråkdel så vanligt som inom katolicismen. Vår kyrka har ingen biktstol, inget särskilt bås för bikten. Men bikten är lika helig i alla fall. Och tystnadsplikten lika orubblig. Så Phil kunde som kaplan inte yppa ens för kyrkoherden vem som stulit pengarna. Bara vädja till den skyldiges samvete att återlämna dem. Men…men så blev ju Phils hälsotillstånd i den vevan hastigt sämre, så nära slutet…

Adeline gjorde hastigt korstecknet, hennes läppar rörde sig i några snabba ljudlösa ord.

Abbie Scott lade tillfälligt den halvätna mackan ifrån sig.

– Vad rysligt, sa Jenni och fick en känslosamt instämmande blick av Sally Crofton. Så de fyra misstänkta…den där O’Sullivan och de andra tre kanske oskyldiga förblev alltså mer eller mindre misstänkta? Förföljs de hela livet av detta?

– Jooo. Följaktligen förblir det väl så. O’Sullivan är ännu illa berörd. Men de andra tre är liksom ur bilden, bortom vår horisont nu för tiden. Cardigan, mer eller mindre dement, bor hos äldste sonen i Wrexham. Järnvägaren Brown, som verkligen inte tänkte stanna här misstänkliggjord, lär vara stationskarl ända upp i Cumberland nu. Och militären Gedda, med lite svenskt påbrå minsann, tog tjänst så långt söderut man kan komma inom Imperiet, ända ner i Sydafrika. Militärtyp ända in i ryggmärgen, den där. Men aldrig illa omtyckt av mannarna här i trakten, vad jag vet. Staff sergeant var han.

– Men, undrade Nancy, kunde Phil som visste vem som var skyldig inte åtminstone rentvå O’Sullivan och de andra oskyldiga. Eller…vad dum jag…

– Ja, där tänkte du verkligen inte dig för, skrattade Sally Crofton. Genom att rentvå de oskyldiga skulle ju Phil genom uteslutningsmetoden i folks ögon verkligen pekat ut den skyldige.

– Men usch, sa Abigail. Jag vill att ni ska minnas min Phil som en pigg och positiv man. Inte bara en präst som på grund av sin svurna plikt tog en mörk hemlighet med sig i graven. Tänk bara på hans samling av populärmusik som jag ärvde. Beatles, Seekers, Shirley Bassey, Hollies, Petula Clark…Jag har med mig några skivor – och noter – där kanske Elroy kan välja någon att blanda in som omväxling till alla julsånger han ska kompa på pianot på festen i morgon… Ni borde verkligen minnas Phil som glad och positiv, praktiskt problemlösande, alltid empatisk…

– Visst gör vi så, min vän. Visst gör vi så, intygade Fenwyck.

Samtalet gled in på positiva episoder, smärre anekdoter.

När Mary gjorde en antydan att duka ut och Sally reste sig för att hjälpa, gjorde förstås i stället Jenni och Nancy det. Lätt att skölja tallrikarna och stoppa i moderna diskmaskinen. Under tiden fyllde Mary kvickt och läckert en matkorg, som Abbie bar ner som överraskning till grindstugan.

Himlen var för ögonblicket så där alldeles kornblå…som den endast i molnfri vinterskymning kan visa sig. I den tillbyggda och lagom stora grindstugan bodde gårdskarlen med sin hustru, som morgon och kväll hade huvudansvaret för den maskinella mjölkningen av kossorna i ladan.

Från huvudbyggnadens breda köksfönster sett tycktes himlen dock nästan svart. Lysrören i taket var moderna. Men det höga allmogeskåpet i hörnet var gammaldags, med handmålad blomsterdekor. I doften av mat var ångor av diskmedel. Genom maskinbruset klingade ytterdörrens klocka. Säkert kunde Sally eller någon annan öppna. Mary ställde skinkan med en handduk över i det rymliga skafferiet.

När Mary, Jenni, Nancy och Adeline sedan kvickt hade dukat tebord med scones och kakor, visade Abigail upp åtta lite extra melodiska popsinglar för Elroy, som precis dykt upp och bjudits att sätta sig till bords innan han för säkerhets skull klinkade sig genom morgondagens julsånger, de flesta mycket kända och traditionella.

Nancy förvånades att denne märkbart vördade ackompanjatör var en kille i alldeles hennes egen ålder! Han skulle fylla arton precis in på nyåret. Elroys pigga pop-intresse tog udden av den förutfattade mening som Nancy möjligen haft, att kyrklighet och pop inte skulle gå ihop.

Var skivorna verkligen ärvda av Abigail efter avlidne brodern Phil för tre och ett halvt år sedan? De såg ju alldeles fabriksnya ut! Inte en skråma på omslagen…där prislapparna dessutom satt kvar.

– Jo, log Abbie. Ni förstår, Phil hade sin fix idé att spela varje skiva på grammofonen bara en enda gång, med kabel direkt in i rullbandspelaren. Sedan var det bandspelaren han lyssnade på, utan att bekymra sig för om diskanten då var lite uddlös. Skivorna förblev som nya.

– Och det här då? undrade Elroy och drog ur ett Tom Jones-omslag fram några ihopvikta A4-papper.

Likadana stack ut ur varje litet skivkonvolut. Noter, minsann, Ännu en fix idé som salig Phil haft – att skriva ut skivornas melodislingor på noter?

– Ja, log Abbie. Populärmusik kan kritiseras men stiger i aktning så fort den finns i notform. Och Phil köpte inte färdigtryckta nothäften i butik. Det var mera ”delaktigt” att skriva ut själv, med pennan i hand.

På omslaget till filmmelodin What’s New, Pussycat? verkade Tom Jones yngre och mer snaggad än vad Jenni och Nancy på bilder i svensk press åren därefter sett honom vara.

Jaså, Tom Jones med sin röst nästan för mäktig för genren var också a local artist, född och uppväxt i gruvsamhället Treforest, nära Pontypridd i Mid Glamoran.

Nästa skiva de betraktade var verkligen en julsång – nämligen förra barnstjärnan Petula Clark i vuxnare ålder sjungande Rudolph, the Red-Nosed Reindeer.

***

Unge Elroy var precis som damerna sagt ”en hejare på att lira piano”. Han hade lätt och ledigt spelat sig genom en del av de populära låtarna, efter salig Philip Scott-Andrews handskrivna noter, när det blev dags för Beatles-låten Day Tripper, en typisk Lennon–McCartney.

För ett ögonblick uttryckte Elroys ansikte förvåning, han gjorde ett litet uppehåll och sa fascinerat:

– Hur polerat det än kan låta på Beatles plattor, när producent George Martin har ansvaret, så ger han ju ändå dem rätt så fria händer. Det är en djärv och musikaliskt rolig grupp. Day Tripper här till exempel börjar med tolv takter i E. Man fintar och låtsas för refrängens del jumpa in i parallelltonarten men hamnar kvick i det normalare H och löser det genialiskt.

Dessa musikaliska detaljer, som horder av skriande, maniskt Beatles-beundrande flickor aldrig insett – och som även gått många erfarna recensenter förbi – hade Elroy inga som helst bekymmer att hänga med på när han spelade vidare.

Under Elroys känsliga flinka fingrar kunde även en Beatles-melodi få ett skimmer av klassisk musik. Mary Fenwyck lyssnade blundande, tycktes njuta…tills hon alldeles i slutet ryckte till av häpnad.

Elroy hade spelat fel! Några toner som skar sig å det värsta! Aldrig förr hade hon hört denne begåvade yngling spela fel…

– Oh, pardon! Ursäkta, men precis så säger noterna som jag följer, garanterade han. Det är…orimligt. Kan vi spela och lyssna på skivan, och jämföra? Jag vet hur låten går, men ändå.

– Visst, sa Abigail, plockade plattan ur konvolutet och pluggade i kontakten till grammofonen borta i hörnet av salongen.

– Så snygga…och så orimliga noter, mumlade Elroy med ett närsynt skärskådande av notbladet. Efter sin självklara normala första ton visar takten här plötsligt G, E och D. Nästa takt börjar lika orimligt…innan låten är på rätt spår igen…

– Alla kan i hastigheten skriva fel nån gång, slätade Mary Fenwyck över med en vänlig tanke på den avlidne kaplanen.

– Jo, givetvis. Men felet här är inte gjort i hast. Se vad vackert, pedantiskt noterna är placerade. Största, största exakthet.

Abbie fick igång grammofonen och Elroy tog sig teatraliskt för huvudet när varvtalet var 33, släpigt och anpassat för LP-skiva, och singeln skulle spelas i 45 varv per minut. Abbie lyfte kvickt pick-upen, satte väljaren på 45. Nu lät det rätt. Och med ett medryckande riff på George Harrisons sologitarr, och likaså på Lennons kompgitarr; detta var viktigt på själva skivan men hade inte saknats då Elroy ensam lirat låten på piano.

– Men här är ett mysterium till! utbrast Adeline med franska brytningen tydligare än nånsin. Beatles är fyra unga män. Jag hör fem! Om denne George Harrison och John Lennon spelar riff på gitarrerna, som ni säger, och Ringo Starkley som kallar sig Starr trummar…och någon, som ju måtte vara Paul, spelar bas, så vem är det då som hörs med tamburinen?

– Sånt gör dom enkelt i studion, Abbey Road Studio 2, log Elroy. Tamburinen har Ringo lagt på i efterhand på ett annat spår på bandspelaren efter att han först spelat trummor i själva grunden. Trummor och bas är mittersta ljudspåren. Sången, framhållen på upp till fyra spår, kommer närmast. Och ytterst hamnar klingande pålagda finesser, som tamburinen.

– Tänk…vad tekniken…vad man kan nu för tiden, sa bondhustru Mary Fenwyck utan att låta egentligen intresserad.

Notbladets fem felskrivna toner existerade givetvis inte på skivan. Man konstaterade tills vidare detta och hade ingen egentlig orsak att spela B-sidan We Can Work it Out, men Abigail gjorde det ändå. Under tiden öppnade herr Fenwyck ytterdörren för den charmiga medelålders kyrkoherdehustrun Penny Boylston, vars förnamn förmodligen mer korrekt var Penelope.

– Jaså, här sitter du! ropade hon från salongströskeln glatt till den unge pianisten. Jag tänkte bett dig gå upp till ålderdomshemmet med en stor burk pepparkakor, men du stack iväg så fort efter lunch, så nu har din pappa fått göra det.

– Vad synd, mamma. Men jag bör ju spela igenom alla de tänkta julsångerna för festen här i morgon.

Utan något mer prat om detta hade Penny Boylston nu kvick Sally Crofton i famn. Jenni var en smula häpen att änkefru Crofton, som grannarna hemma i Camden ofta ville hjälpa och tyckte var så gammal, tycktes så föryngrad i denna lantliga miljö, där hon tog aktiv del i allt och uppbar allas tydliga tilltro.

Sally Crofton visade prästfrun hur hon tänkt sig bordsplaceringen där i salongen i morgon, där de skulle sitta blandat med de unga mammorna, så dessa fick koppla av, ha det roligt och fick annat än bara ungarna att prata om.

Bjällerklang, Jingle Bells, klinkades av Elroy på pianot och Mary Fenwyck sjöng den glatt.

Adeline nämnde för Jenni att förra vintern, när församlingens kantor haft influensa, hade unge Elroy minsann två söndagar suttit vid kyrkorgeln under gudstjänsterna. Elroy var en talang som mycket väl skulle kunna bli lycklig och försörja en familj i klaviaturernas tecken.

Abigale och herr Fenwyck kom bärande på rejäla travar tallrikar. När Abbie ställde ut dessa på bordet, lyfte hon på Sally Croftons utlagda namnlappar och lade dessa ovanpå, medan Adeline snyggt vek servetter att ställa i glas och Nancy lade ut bestick. När så Sally började ge order, glatt och effektivt, kunde Mary lugnt återvända till köket och börja baka, av redan förut satta degar. Samt koka och griljera ytterligare två stora skinkor!

Julgranen, med sina gammaldags vackra kulor, girlander och sin modernt elektriska ljusslinga, hade redan före julafton stått i stadig fot mitt på golvet med utrymme för barnens kommande lekfulla danser kring. Salongens nästan fyra meter i takhöjd nådde den täta fina granen nästan upp till.

Då Adeline i telefon redan förra veckan försäkrat sig om att inga barn led av diabetes eller liknande, skulle det bli en gottepåse till varje barn, vilket inte varje annandag jul varit fallet. Sally avdelade Jenni och Nancy att från den enorma gotteburken – införskaffad från en konfektyrfabrik i Cardiff utan mellanhänder – fördela choklad, karameller, kolor och annat rättvist och rejält i tjugofem påsar. Antalet föranmälda barn var arton, men man visste ju aldrig säkert utan fyllde alltid ett antal påsar i reserv.

– Men…men Sally, sa Jenni lite oroligt när hon såg änkefrun plötsligt spänd, lite blek. Sitt ner och provsmaka lite godis i lugn och ro. Som du flänger omkring här, i all välvilja och har koll på oss alla, så måste du vila lite emellanåt.

– Inte är jag trött, kära du. Inte det minsta trött i dessa inspirerande sysslor. Men det var något som vi diskuterade vid pianot för en stund sen. Känslan liksom träffade mig just nu, med fullaste kraft. Men jag kan verkligen inte…sätta fingret…på vad det kan ha varit…

– Hihihi, skrattade Adeline och tryckte en kyss rart på hennes kind, ni engelskor är då för lustiga! Skulle pratet om Tom Jones från gruvsamhället eller om en långhårig pop-orkester från det eländigt gyttriga Liverpool plötsligt bekymra dig?

***

Boxing Day, som i den engelskspråkiga världen är benämningen på annandag jul, var på förmiddagen klar och vacker. Två facklor brann i sina stadiga svarta gamla hållare av metall på varsin sida entrén. Abbie Scott välkomnade och samlade på gårdsplanen upp de föranmälda mödrar med barn som dök upp. Sally Crofton, i tät kappa och med rejäl grön halsduk, prickade av namnen på listan, medan Abbie ledde allsång av de vanligaste julsångerna i väntan på de sista deltagarna.

Punktligt klockan elva, med alla på plats, gick de in i entréhallen. Man fick ställa upp sig i bredd, blickande upp mot den stora jultomten, Santa Claus, av syntetmaterial uppe på trappavsatsen. En clowndocka i mer mänsklig storlek satt på golvet med benen i kors och ryggen vänd åt besökarna.

Barnen tjöt till när clownen hastigt reste sig, vinkade glatt, skuttade ned och välkomnade dem alla!

Adeline och Abbie hjälpte till att hänga upp ytterkläder. Herr Fenwyck öppnade och ställde dörrarna vidöppna till salongen.

De små rusade in, tittade på julgranen. Clownen halkade omkring, gjorde sina lustigheter och lämnade bugande ordet till dansanta, vackert klädda fransyskan Adeline, som visade hur ringdansen kring granen skulle gå till. Kyrkoherden log, gjorde ett tecken till sonen Elroy som då vid pianot inledde med Jingle Bells. Sally Crofton, flertalet mammor och i synnerhet värdinnan Mary Fenwyck stämde upp i sången.

Festen drog efter sång och dans mer vuxet igång – med maten, efter att kyrkoherden mycket kortfattat välsignat den. Fyra inhyrda tonårsflickor från scoutkåren serverade, samt kunde själva liksom clownen i köket äta vad de behagade.

De vuxnas bord var rustikt, antikt, närmast orubbligt. Jenni satt mellan en fotvårderska från byn och en kontorskvinna från Cardiff, som hon kallade Caerdydd. Hade svenskorna förut hört att Wales inte hade stora städer, insåg Jenni snart att Cardiff i varje fall inte var mindre än Skånes ”huvudstad” Malmö, i invånare räknat. Nancy satt mellan en sömmerska och en tandsköterska, mitt emot Sally Crofton som verkligen var i sitt esse, skojade och delade med sig av den påtagbara trivselkänslan.

Barnens bord var förlängt med ett som gårdskarlen snickrat ihop i samma höjd och bredd, och med en stor duk pålagd såg det verkligen ut som ett enda bord. Julklappsdagen var förstås förbi, så vad tomtefar och tomtemor, alias gårdskarlen med hustru, tids nog skulle dela ut var de stora välfyllda godispåsarna.

En pojke i fyraårsåldern kom fram och ryckte Nancy lätt i ärmen på koftan. Minsann pekade pojken rakt på Adeline:

– Vet du varför den tanten doftar så mycket god parfym?

– Nnä, nähä…

– För att hon är från Paris! Hihihi…

– Jo, så klart. Från Frankrike men inte just Paris utan från Normandie, log Nancy medan Adeline skrattade belåtet och den mest rodnande kvinnan vid bordet rimligen var pojkens mor.

Herr Fenwyck dolde belevat sitt kanske opassande stora leende bakom sin servett.

Abigale Scott satte igång grammofonen på så lagom volym att man ändå lätt kunde prata. Förutom Shirley Bassey och andra lokala artisters julsånger på både engelska och äkta walesiska blev det omtyckta utländska stjärnor som Jim Reeves med The Merry Christmas Polka, Mahalia Jackson med O Little Town of Bethlehem, Frank Sinatra med A Jolly Christmas, Happy Hammond med La Caramba Samba, Petula Clark med sin Rudolph the Red-Nosed Reindeer, Elvis Presley med Wheels on My Heels, Julie Andrews med My Favorite Things, från The Sound of Music-skivan…och Bing Crosby med White Christmas. Lilla Lucy-Ann, i något av värdinneroll vid barnens bord, tycktes nöjd och stolt över musikvalet.

Många var glada att återse Abigail, som flyttat för två år sedan till ett reporterjobb i Manchester men ännu på frilansbasis skrev ibland för traktens The Guardian och alltid hade ett sovrum till förfogande här i huset vid sina Conwyl Elfed-vistelser.

Oundvikligen kom man ändå in på ämnet…pengastölden, ungdomskörens besvikelse och prästen Philip Scotts sorgliga död.

Elroy Boylston reste sig mätt och belåten, gick till pianot och fortsatte spela julsånger, som Mary Fenwyck, Lucy-Ann och de äldre av barnen sjöng med i. Påfyllning gjordes på tallrikarna. Men samtalsämnet fortsatte…

Penny Boylston, kyrkoherdens hustru, försökte leda in två synbart gravida kvinnor på diskussion om att välja vackra namn. Var det vackraste namnet kring bordet kanske Adeline?

– Säg oss, Adeline, vad är alla dina namn?

– Jo, hihihi, jag är Adeline Mireille Juliette.

– Fantastiskt, utbrast sömmerskan. Så himla vackert, romantiskt, alltså…

– Och, frågade Penny…Kära Adeline, vad heter…din mor?

– Mor hette, sa fransyskan med en konstpaus…Mor hette…Mistral Brigitte Valentine!

Namnupplysningen möttes av ett jubel ur många strupar. Men när tandsköterskan och en annan mamma talade vidare om de karlar som varit misstänkte vid stölden – gamle golvläggare O’Sullivan, murare Cardigan, sergeant Gedda och järnvägstjänsteman Brown – tycktes Sally Crofton stelna till på samma sätt som under gårdagen.

Jenni såg Sally resa sig nästan stappligt men sedan gå med desto bestämdare steg till Elroy, böja sig och fråga honom något. Elroy reste sig kvickt från pianopallen, gick åt grammofonen och tog de skrivna noterna ur Beatles-skivomslaget där intill.

Han kontrollerade:

– Jo, de här orimliga tonerna…alltså G, ett klingande E, och D i denna takten…och så D, A som inledning på nästa.

– Yesss! utbrast änkefru Crofton med ett segertecken, V-tecken à la salig Churchill, och gick sedan till kyrkohedens plats, böjde sig och bad om några ord i enrum.

Penny Boylston tittade lite konfunderat men glatt efter maken och engelskan som lågmält talande lämnade salongen. Sally Croftons gester tycktes ivriga…

Flickscouterna började med hjälp av en serveringsvagn duka av. Man betraktade i ett tjugotal minuter barnens lekar, ledda av den lustige clownen och en uppspelt Adeline. Mary Fenwyck var tillfälligt utom synhåll, troligen i köket och instruerade flickorna.

När man åter intog sina bordsplatser, fanns en stor vacker tårtbit på varje assiett, på båda borden. Stora bull- och kakfat. Vackra tekannor, tesilar, snipor med mjölk och antika sockerskålar för de vuxna. Stora kalla glas med gårdens egen gräddmjölk för de små.

Flickorna hällde upp. Sally Crofton, som åter satt sig, blinkade åt Jenni som kände sig uppfyllas av förväntan.

Vad…alltså vad skulle kyrkoherden nu tillkännage, när han några minuter in på tårtförtäringen reste sig, lät skeden klinga mot koppen?

Jo, det var ingen vanlig annandag, det här! Den kära engelska gästen, fru Crofton som själv i sitt liv varit i dessa ensamma mammors situation, hade tillsammans med hans son Elroy löst ett stöldfall som i några år skuggat några oskyldigas tillvaro. Tänk att i noterna till en melodi av Lennon/McCartney, alltså Beatles två mest kreativa orkestermedlemmar, hade namnet på tjuven så tydligt stått, men kunde ändå ha förblivit fördolt i all framtid, om ingen spelat melodin efter dessa noter – och reagerat därpå!

Spänningen steg i salongen. Ett smärre sorl av förväntan. Och kyrkoherden bara såg sig lugnt omkring…innan han fortsatte förklara. Kunde någonting i världen peka ut tjuven, militären Gedda, tydligare än vad de för melodin i fråga orimligt skrivna fem tonerna G, E, D, D, A gjorde?

Adeline tog för kyrkoherden spontant upp vad han aldrig erhöll under högmässorna – en APPLÅD! Tillägnad förstås även Sally Crofton, Elroy Boylston och salig pastor Philip Scott-Andrew.

– Så äntligen åker tjuven fast! ropade Mary Fenwyck.

– Tjuven fassst! Tjuven fassst! skanderade en pojke.

– Fullt så enkelt är det nu inte. Vad vi i dag vunnit är glädjen att rentvå de oskyldigt misstänkta. Men ingen världslig domstol skulle anse noterna, skrivna av tredje part på ett notblad vara bevisning i fallet. Nej, förutom att sergeant Gedda är utom räckhåll, tjänstgörande i Sydafrika, så ställs han rimligen inte till svars förrän på den…

– Yttersta dagen! Han ställs till svars på den yttersta dagen, fyllde Penny Boylston i.

– Jo, vem gör inte det, kära hustru? Vi är alla syndare. Men låtom oss här och nu glädjas.

– Detta hjälper dock inte den bestulna kören ett…dugg, sa sömmerskan och liksom svalde en svordom i repliken.

– Säg inte det, sa reporter Abigail Scott med en plötslig glöd i blicken..

Hon reste sig hastigt:

– Säg inte det, Lindsey! upprepade hon. Saken är sensationell, emotionell…jag menar massmedialt sett. Jag kan som Phils syster lägga fram ärendet mycket initierat. I’tellywot! Media tar upp…Ja, media välkomnar just sånt här! Saken blir uppmärksammad! Och uppmärksamhet söks av alla smarta sponsorer! Visst kommer något företag att betala en resa åt kören till Normandie i sommar. Annars, sa hon och tittade åt de nyfikna barnens håll…Annars lovar jag att äta upp tomtefars stora luva!

Mary Fenwyck jublade lika högljutt som sondottern Lucy-Ann. För att inte tala om Adeline Rougier och clownen!

Och änkefru Sally Crofton?

Jenni och Nancy betraktade henne.

Jo, Sally var ett enda stort leende, tackande ja till påfyllning i sin stora mintgröna tekopp.