Novell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Hennes förra novell hittar du här!
____________________________________________________

Sundet glittrade i morgonljuset disigt, lite diffust för Jennis annars skarpa blick. Den splitter nya färjan Regula var med bilar och passagerare på ingående från andra sidans rödvita utland.

I höjd med vågbrytaren Parapeten hade Regula märkbart saktat in och närmade sig kajen för en varsam angöring, bevakad av den ärgade höga ryttarstatyn av fältherre Magnus Stenbock säker i sadeln, kompromisslöst vänd emot det forna fiendelandet.

– Nixon bombar mer, bara meeer! ropade en tidningspojke längs kön av personbilar till LB-färjan.

Somliga vevade ned sidorutan, räckte ut några mynt och fick sig Sydsvenska Dagbladet. B-52:ornas ”bombmattor” över nordvietnamesiska byar hade dock Kvällsposten under gårdagen hunnit rapportera lite ytligt om, illustrerat med Richard Nixons bistra porträtt.

Regula tutade högt, måsarna skriade sina välkomnande svar – två tonarter högre. Ett lok med två fula, klottriga, slitna godsvagnar i obestämbara kulörer skramlade bort åt gamla Gasverksgatans diskretare rälsar. Snett bakom Jenni på det blanknötta torget plingade en cykelklocka informativt.

Från det centralt belägna rosteriet var den tunga doften av Zoégas kaffe liksom vidbränd men icke desto mindre lockande. Speciellt som hon i en papperspåse hade fyra ljumna, nästan varma småfranska från Fahlmans – etablerat sedan flera decennier i det ljusgröna hörnhuset åt Kullagatan.

En slö polisbil, svartvit Volvo Amazon, rundade Stortorget. Glasskioskens rullgardin åkte upp. Damen innanför den ruta hon sedan sköt uppåt såg ännu inte dagens första kund. Kanske turistfamiljen nedanför statyn…

Färjan Pendula, ursprungligen avsedd för rundturer vid kuster där skärgårdar fanns, var i den praktiskt passfria tiden redan halvvägs ute åt de slotts- och befästningsvallar, där prins Hamlet på sin tid filosoferat, om han inte var alldeles påhittad. Pendula tog inga bilar men hjälpte behövligt att frakta folk nu i försommaren. En konkurrent med bokstaven M på emblemet i fören tycktes också naggande god.

Jenni andades in hemlandets kaffebemängda luft, just innan en rökhostig Opel Kapitän rosslade förbi. Hon bodde sedan några år i det med London sammanvuxna Camden Town, där inte minsta lilla bäckflöde och sannerligen inget glittrande sund fanns inom omedelbart synhåll på morgnarna.

Jo, hon trivdes med det brittiska kynnet, världsmetropolens puls och jobbet som biträde på varuhuset Littlewood’s i Brent’s Cross. Men, men… att någon vecka per halvår åter få trampa den skånska myllan, som väl fanns under all denna kubistiska gatsten, huggen på någon ort uppåt Kullens fyr, det kändes så äkta. Och nu släppte Regula i land de två främsta bilarna – en tyskskyltad brun Folkabuss och en T-skyltad mintgrön Ford Taunus. Örebroare, tänkte hon.

Hon kollade in löpsedlarna vid en tobaksaffär. Stadens egen dagstidning HD hävdade sig mot de i grunden Malmö-baserade drakarna Sydsvenskan, Skånskan och Arbetet. Om Nixon och bombningarna var huvudnyheten, hade HD på löpet ändå utrymme för det faktum att polisen nu tog hårdare tag mot kokainet, detta vita pulver som så lätt bars i fickan. Nattklubbar, barer och parken uppe åt Olympia, ja även campingen Råå Vallar söder om stan skulle märka en ökande polisiär närvaro. Och på Vecko-Revyns löp hade Lill-Babs skaffat sig en kattunge, medföljande på folkparksturnén.

Vändande ryggen åt de lite dyrare hotellen – Mollberg, Högvakten med flera – vek Jenni från torget aningen söderut till det diskreta Pärlan, anspråkslöst skyltat i ett hus som i troligen etappvisa tillbyggnader genom åren visade underligt oregelbundna takhöjder. Bottenplanet rymde butiker i halvgammal stil. Moderna kortkorta klänningar i ett välputsat skyltfönster dock.

In genom svala mörka portgången. Tre nötta trappsteg till bakdörren, aldrig låst. Innertrappan var av trä och slitet linoleum. Trots den omedelbara skylten ”Vid vite förbjudet att här förorena” luktade det från en dunkel vrå med stengolv under trappan unket, lite strongt. De nötta trappstegen omgavs av häpnadsväckande klarblå väggar, upplättade med enkla vita rymddekorationer. Tycktes föreställa planeter. Att erövra i rådande rymdålder?

I tredje våningen ledde en ganska ny dörr av babyblå plåt och med rund liten glasruta in till den nysvabbat Ajax-doftande hotellkorridoren.

Av ett lätt men oväntat ljud hejdade hon sig i steget över tröskeln… och såg längst bort i korridoren en ganska ung mörkhårig man… i kort ljusbrun jacka och svarta jeans… försvinna till den bortersta, parallella trappan – så kallade nödutgången – ner till bakgården.

Inget konstigt i detta. Om det inte varit för att han liksom ansträngt sig att hinna undan. Och försöka att inte bli sedd.

Där borta, men alldeles hitom den igenknäppande bortre trappdörren, stod en rumsdörr på glänt. En liksom overklig tystnad rådde, förutom den närmaste toalettens brusande läte efter en spolning. Och från sundet anades tutningen av ännu en färja.

***

Ut från toaletten där i korridoren kom lillsyrran Nancy. Eller lillsyrra förresten, jo det var hon, men efter att i förrgår tagit studenten på Linnéskolan i Hässleholm kändes Nancy nu på vissa sätt vuxen.

Föräldrarna hade efter studentfesten begett sig till sommarstugan nedåt Falsterbohalvön, dit Jenni och Nancy inom kort skulle ansluta. Först ville de ha några dagar för sig själva, koppla av, shoppa en del på båda sidorna sundet och prata, prata, prata systerligt – och supertjejigt – om sånt som inte rymts i det senaste halvårets brev och korta dyra telefonsamtal.

Jenni skulle just säga något om den ”bortflyende” typen, när Nancy ivrigt ryckte brödpåsen till sig:

– Äntligen! Nu blir det prima med mackor, alltså.

– Jaha? Du kanske har dukat och förberett?

– Jodå, efter bästa förmåga. På det spinkiga lilla soffbordet. Smöret är mjukt och vattnigt i värmen, men det kan inte hjälpas. Hade här inte vart varmt utan regn och blåst i stället kunde man surat, men makterna är på vår sida.

– Makterna? Du som börjar läsa i Lund till hösten, psykologi in i hjärnans trängsta och obevekligaste vrår, får väl inte tro på nåt så ovetenskapligt… som diffusa makter.

– Fram till den stund jag blir uppropad i aulan får jag tro på vad tusan som helst. Och blir där då i lundamiljön som pappa säger fler som tror på Mao än som tror på Jesus, så håller jag masken, sköter mitt pluggande och går på dans och bio med de någorlunda normala.

Hon öppnade rumsdörren. Båda deras sängar hade hon bäddat, minsann. Jo, en smula vuxen var hon allt, denna annars omtalat spralliga Nancy. Och städerskan, vem det nu kunde vara, skulle väl bli glad att slippa bädda, bara tömma papperskorgen.

Plastig orange papperskorg under det nötta lilla skrivbordet. Man häpnade över en fräsch röd soffa av skapligt imiterad plysch med svarta dekorationer. Ovanför denna hängde en mörk reproduktion, troligen av en känd målning, ett sydländskt gatumotiv i någorlunda påkostad ram.

När man så sällan träffades var syrrans utveckling så tydligt. Om man utan jämförelser i övrigt tog fasta på det tjatiga påståendet att Bardot hade ett barnsligt ansikte till en vuxen kvinnas kropp, kunde påståendet gälla även för Nancy.

Nästan inte sminkad. Glänsande askblont hår, någorlunda långt. Skarpt rödvit utanpåskjorta. De lagom rynkiga jeansen därtill var av manchester, i princip militärgröna med passformen odiskutabel.

Vid gårdagskvällens tillfälliga överfart här som sundet var som smalast, bara tre och en halv kilometer brett, hade de dock inte shoppat i klädbutiker – som förresten var dyrare än svenska – utan bara köpt lite ätbart. Hotell Pärlan hade inget egentligt kök; den som önskade frukost fick beställa kvällen före och så levererades gröt eller mackor från ett kafé två nummer bort på gatan. De hade valt att kirra frukosten själva.

Danskt rågbröd, lite ledset smör, en minimal burk ål, några tomater. Ett halvkilo dansk ost som luktade just precis dansk men smakade desto bättre. Och även om toaletter fanns endast i korridorerna, hade varje rum ett handfat och kran med rinnande kallvatten, och en liten spegel där på väggen. I det vattenfyllda handfatet hade flaskan med dansk mjölk, den där goda feta och lite gulblekare mjölken, hållit sig sval och fin.

I avsaknad av osthyvel blev skivorna skurna med kniv och därmed tjocka. Efter hand som de mättade sig med mackor och osvensk mjölk, berättade Jenni det lilla som fanns att säga om karlen, som i korridoren liksom skyndat undan.

– Och rumsdörren där intill hade han i hast lämnat på glänt, säger du?

– Ja, han eller nån annan. Men det kan ha varit han som varit inne där, sa Jenni. Vi kanske borde nämna det i receptionen, så får de kolla om något blivit stulet.

– Absolut. Men ska vi inte gå och titta? Jag menar bara kika in över tröskeln om rummet verkar uthyrt, bebott, så vi inte gör bort oss?

– Tja… jo, det skadar ju inte, funderade Jenni och tog sista klunken dansk mejeriprodukt, reste sig och sköljde ur muggen.

Det var inga turistiska ljud från något enda rum. Bara en dov dammsugare nånstans. Korridoren var dunkel med knappast mer än 40-wattare i blekrosa platta armaturer, typ plafond, med ganska långa mellanrum i taket. På väggarna mellan rumsdörrarna hängde en och annan blek akvarell med inte alltför talangfullt utförda strandmotiv. Dock med spår av hjärta och själ i måleriet.

Från sitt Rum L kom de förbi Rum K… J… I och H. Hotellets antal rum var inte högre än att alfabetet gott och väl räckte.

Det stod UPPACKNING på skylten över den gläntade dörren.

Alltså inte ett vanligt rum. Utrymmet var stort… det dominerades av tomma bord med grova vita dukar, lite rynkiga, och av några tomma klädställ av troligen lättmetall.

De klev in, det var inte att göra intrång… att gå in i ett rum av nästan ingenting.

Förutom en större papperskorg vid ett av de åtta fönstren syntes på bara ett enda bord två gamla radioapparater. Den ena var en svensk AGA, den andra en Dux, ett av holländska Philips mer gångbara varumärken. På Duxen låg en kvarbliven prislista från Cosmos Cosmetics, Södertälje.

– Uppackningsrum, sa Jenni i nästan undervisande ton. Du vet, hit till stan har förr i tiden kommit, och kommer väl ännu, resande säljare från hela landet. Deras koffertar fraktas från järnvägsstationen ändå hit upp i rummet. Det annonseras i förväg och så driver säljaren i några dar butik här i rummet, med hushållsmaskiner eller med parfymflaskor eller kartonger med alla sorters skor ställda på borden. Eller kanske kappor, fuskpälsar och kostymer där på klädställen.

– Thank you, my dear big sister, men lite hajar jag själv. Det var egentligen på det viset, med ett antal handelsresanden, som Kapp-Ahl-kedjan kom igång. Uppackningsrum, jag är inte född i går, va?

– Nej, du är född sjunde september ’52, kära jungfru. Men… härifrån kan inte rimligen nåt vara stulet. Så att larma i receptionen får vi skippa. Men det kändes så fel, så fel med den där undflyende typen, ska du veta.

– Och din instinkt har så ofta visat sig va rätt, suckade Nancy.

Hon blickade ner mot gatan där en grå liten lastbil med läskbackar på flaket stannade till, halvt uppe på trottoaren borta vid fiket. Hon tillade:

– Det enda som inte passar in här i bilden är dessa gamla radioapparater. De skulle gjort sig bättre bland den onödiga bråten i pappas garage. Eller hos morbror Evald, som är sån hejare på att laga och få liv i saker.

De lämnade det ödsliga uppackningsrummet. Kollade i korridoren sin rumsdörr och gick ner till kaffevrån i våningen under för att få i sig de varma koppar java som ingick i övernattningspriset. Hårda tjocka kex därtill gick att doppa.

***

Halvvägs uppför den väldiga trappan till borgtornet Kärnan fanns platån med sin välbesökta uteservering, vänd utåt Stortorget, hamnen, sundet och grannlandet borta i diset. Jenni och Nancy shoppade under förmiddagen glatt på Kullagatan med tvärgator; hade sedan lämpat in kassarna på hotellrummet.

Hit till serveringen skulle det varit illa att komma fem minuter senare. Redan nu i lunchtimmens ivriga första början tätnade antalet smörgås- och våffelgäster mycket snabbt.

– Ursäkta, får vi slå oss ner eller väntar du någon? frågade Jenni en kvinna som i mullbärsgrön jumper med texten MAKE LOVE NOT WAR i gult satt ensam med sin våffla vid ett bord vid muren.

– Oh, bara sätt er, vad trevligt, log hon med stockholmsk accent och en välkomnande gest.

Hon var knappast uppåt de trettio utan kanske bara något år äldre än Jenni. De satte sig mittemot vid det lilla bordet. De presenterade sig. Det räckte om de kallade henne Fredda, upplyste hon.

Till färjelägena, helt nära varandra i hamnen, var bilköerna rejäla. Men inte så sega när det varje kvart avgick en DSB-färja och var tjugonde minut en LB-färja – och ytterligare två rederier trafikerade överfartsleden.

– Visst är den fin! tyckte Fredda med pekning åt DSB:s nya Svea Scarlett, som gott och väl höll LB:s nya Regula stången, såväl i stil som effekt.

Primula tutade. En annan farkost avgick. Med ivriga fiskmåsar som eskort. Hade man åkt högst upp i tornet skulle man sett svävande måsar och trutar från ovan. Här på serveringen gick vanligen kajor letande smulor under borden, men inte just i rusningstid då kajorna knappt kunnat kryssa mellan alla fötter.

Efter våfflan tände Fredda sig en John Silver, drog några djupa bloss. Fredstexten i versaler på jumpern stördes nästan inte alls av hennes mysiga utanpåhängande silveramulett. Alla tre bar jeans, fastän Nancys var av manchester, men om värmen skulle öka ännu mer fick det verkligen bytas till lätta klänningar.

En konstapel kom bland turister ut ur borgtornets moderna hiss; han gick med en diskret sidoblick fram mellan borden, gick den breda granittrappan ner mot Stortorget men stannade just nedanför och talade någorlunda ostört i walkie-talkie.

Att en liten flicka plåtade honom med en enkel kamera, kanske en evinnerlig Kodak Instamatic, det var något som varje uniformsklädd person i en turistbemängd stad kunde påräkna.

Han sa tösen och hennes mor något vänligt ord innan han vände upp igen, liksom ställande sig att se på utsikten. Parkeringen mitt på det avlånga, inte alldeles torglika och åt hamnen sluttande torget var så gott som full. Färjor kom och färjor gick och fanorna på anrika Grand Hotels och Mollbergs stänger hedrade Sverige, Danmark och Västtyskland.

Jenni blickade emellanåt lite försiktigt åt ett bord ett tiotal meter bort. Den hon tittade på – en mörkhårig man i brun jacka, möjligen mocka trots värmen – påminde onekligen om typen hon skymtat i hotellkorridoren. Men hon hade ju knappt hunnit se honom alls där. Nej, hon kanske nu satt och inbillade sig…

– Lek inte med maten, tös! röt en grånad herre vid bordet intill, till möjligen ett barnbarn vars lunch var korvtallrik med ägg.

Nancy tog sista bettet av mackan, hade emellertid hälften kaffe kvar i den höga raka koppen. Ingen brådska, när de satt så bra vid bordet här närmast muren i en mild bris från sundet och dess ideliga aktivitet. Bilköerna var en färgstark mosaik. Och nu blev ett lagom godståg, inkluderande två blåvita Nynäs tankvagnar synligt.

– Himla schysst överfartsled, men det borde vart Dover–Calais, yttrade Fredda drömskt.

Hon hade inte fixat hotell utan hade för avsikt att bo hos en kompis, som hon efter ankomsten för några timmar sedan ännu inte lyckats nå. Jenni och Nancy nämnde Hotell Pärlan, tydligen förr kallat Styrman, där de bodde. Några ord sades om typen som skyndat bort från korridoren och om uppackningsrummet med tomma ställ och bord förutom de två gamla radioarna.

– Oh, radioapparater! Vilka märken? undrade stockholmskan med oväntad entusiasm.

– En Dux och en… svensk AGA.

– Vad kul! Gjorda i Eindhoven och Gävle då. Jag är själv på jakt efter en gammal Orion, den där som annonserades förr med finessen ”Magiskt öga” som lyste grönt vid fininställning. Tja, så allvarligt på jakt är jag kanske inte. Men råkar jag snubbla över en välaktad Orion köper jag den på stuberten.

Fredda var inte så haj på apparaternas innandömen men kände tydligen starkt för radio. Det visade sig att hon fått sända ett eget program, småprat och grammofonspelning i fyra avsnitt hos den stora tyska kanalen Südwestfunk under vintern. Det hade inte räckt då att heta Fredda, utan på programtablån stod lite proprare Frederica af Trampe.

– Mein Gott! utbrast Nancy. Då talar du tyska flytande då? För att få snacka i deras radio?

– Jo vars. Med liten fusklapp, litet manus till hjälp. Och ett och annat ord uppslaget i ordboken, medgav den kamratliga.

Polismannen köpte sig en tablettask, såg det ut som. Han lämnade åter serveringen, gick ned och ställde sig vid trappans början, böjde armen för att lite otåligt se på sitt armbandsur.

– Kanske jag får följa med och som hastigast kika på apparaterna? frågade Fredda.

– Jo då, tänkte Jenni. Jo då, om bara inte uppackningsrummet blivit låst, så.

Vissa lunchätare var klara och lämnade serveringen. Uppför den generöst breda trappan kom nya gäster, likaså ur hissen. Nu hade konstapeln fått sällskap av två civilklädda, troligen poliser de också.

Jenni hajade till när de tre lagväktarna bestämt styrde stegen mot den brunjackade mörke och hans kamrat med ett mer nordiskt, vikingablont utseende.

– Bru… bruna jackan, det är absolut han! väste Jenni till syrran.

– Vicken han? Jaså ja… du menar korridortypen. Vänd dig inte om, Fredda, vi låtsas inte om nåt.

Brunjackan och Vikingen tycktes oberörda, reste sig och följde utan minsta protest med poliserna.

Fredda fick upp en liten spegel och såg dem bli vänligt men bestämt förda till den moderna lilla tillbyggnaden:

– Aha, toaletterna. Då ska de visiteras in på bara skinnet, kan jag tänka.

– Kan dom ha revolvrar på sig? sa Nancy.

– Pistoler heter det. Men nej, du. Av de bekymmerslösa fejsen och kroppsspråket att döma bär dom ingenting olovligt alls.

Mycket riktigt var de båda efter fem minuter tillbaka vid sitt bord och avslutade fritt sin måltid, medan konstapeln och spanarna artigt men med illa dold besvikelse drog sig bort igen, ned mot torget och bort i vimlet.

Jenni fångade snyggt sin servett, som en lite plötsligare vindpust liksom gett vingar.

– Vad hade han i korridoren, uppackningsrummet att göra? mumlade hon. Vad kan han vara för en? Jugoslav?

– Skulle kunna stämma, tyckte Nancy lågmält. Fast egentligen så ser en del ungrare och österrikare väl också…

– Och, avbröt Fredda skrattande, varför inte typisk italienare? Eller fransman, tysk, rent av svensk eller vad som helst?

Extrabåten Pendula – sparven i tranedansen av alla dessa bil- och tågfärjor – angjorde åter hamnen. Jenni borstade några brödsmulor av jeansen. Fredda stängde sin snygga ovala men därmed lite opraktiska axelremsväska av läder. Nancy banade väg förbi grannbordet, utan att i trängseln stöta till någon sittande.

En stund senare hade de bakom sig Stortorget och dess statyer, inklusive David med den av honom halshuggne Goliats huvud. Nancy önskade ”bara nåt ögonblick” se stan liksom från sjön. Och på förslag av Fredda, som sett stan mer än dussinet gånger, gick de ut på den rejäla Parapeten.

Den delvis svängda vågbrytaren, betongpiren, var så bred att det utan vidare låg en rejäl dansrestaurang där ute. Cool Candys orkester, välkänd från Svensktoppen, var annonserad att snart förgylla någon danskväll, kanske en hel vecka – med saxofoner och allt.

Kajen till trots dominerades stadsvyn från vågbrytaren sett nästan fullständigt av det tegelrödbruna höga Rådhusets tinnar och torn. Vid kajen hade en svartvit gammal skuta lagt till och knappast varit ovälkommen, men av stadens fyra hamnar valde skutorna sällan denna, som var färjornas förlovade revir.

Diset gäckade, med en underligt gulaktig ton åt den matt gråblå himlen, nästan som på en målning från renässansen.

Två svanar på vattnet innanför Parapeten fick sig några brödskivor från gårdagen tillslängda av en herre i kockmundering, hastigt vändande in på krogen igen. Matgäster, mestadels familjer, satt ätande innanför matsalens rutor. Fredda knäppte ett foto med en hårdplastigt kompakt liten Minolta, undrande om himmelsnyansen skulle komma att framgå på bild. Och hon knäppte en bild på Jenni och Nancy – mot bakgrund av sundet, en färja och ett utland i horisonten.

Uppe på Hotell Pärlans tredje våning var sedan uppackningsrummet olåst när Jenni tryckte ned dörrvredet. Fredda var genast framme vid radioapparaterna. Hon läste på Duxens låga breda mörkgröna glas självklara stationsnamn som Hamburg, Luxembourg, Vienna… Copenhagen, Milano… BBC1, Paris, South’pton, Hensinki, BBC2… Wroclaw, Valencia, Berlin… och den ljusgula smala sökarpilen råkade stå på Monaco. Förvisso en av de mer hörvärda stationerna.

– Vad rattarna och knapparna är dammiga, rutan likaså, sa Jenni lite vemodigt. Denna apparaten… kanske funkar den helt okej… men inte en själ kan ha brytt sig om den stackarn på smärre evigheter, av dammet att döma.

– Sladden är förresten avklippt så vi inte kan ansluta och testa, konstaterade Nancy krasst.

– Nåja, nåja, tyckte Fredda. Bakstycket har rätt så nyligen varit lossat! Och påskruvat igen. Titta på detta skruvhuvet särskilt, det är nyskavt i skåran så metallen lyser ljus, alldeles som ny.

Nancys min var skeptisk:

– Men varför skulle någon lossa bakstycket och kika in i radion, va?

– I varje fall inte Brunjackan, sa Jenni. Hans ljusskygga ärende här var aldrig att meka med en radio. Tänk bara sånt pill, sån svårighet att få bakstycket loss!

– Ingen svårighet alls, fnyste Fredda. Sex enkla skruvar bara. Vore kul att kolla, faktiskt.

– Men mejsel har vi förstås ingen.

– Nej, log stockholmskan, men hellre mejsellös än rådlös.

Hon testade om det gick att tränga en enkronas kant i skruvskåran. Myntet var för tjockt. Även en 25-öring visade sig för tjock.

– Men, sa Nancy, kanske smörkniven vi har på rummet…

Hon hämtade kniven, hade lätt torkat av den. Avvaktade tills en herre passerat ut från ett annat rum.

Inte var det som en mejsel, men med lite möda hade Fredda snart skruvarna loss, lagda intill radion. Bakstycket fick hon utan vidare loss när inget höll det:

– Det… det var som faaan…

De stirrade förbluffat på plastpåsen inklämd i radioapparatens innandöme. Knappast vetemjöl, även om det såg så ut.

– Näää, vet ni, vetemjöl säljer man kilovis. Men denna substansen, om det är vad vi tror, säljes per gram och inbringar en jäkla massa stålar. Kan det röra sig om tre, fyra hekto här i påsen? sa Fredda lite andfått.

– Rör den inte, rör den inte!

– Nejdå, nejdå, detta angår oss inte ett jäkla dugg…

– Vi… vi måste an-anmäla det till re-receptio… nej, till polisen, stammade Jenni.

– Det är jag verkligen inte med på, sa Fredda hårt. Vi kan ha tur och hitta en hygglig och bra kommissarie, men lika gärna en slö en, vars lättaste lösning är att sy fast oss tre tjejer. Enkelt att misstänka oss och be oss motbevisa. Jäklar, motbevisa vad, alltså! Man kan bli oskyldigt inlåst några år för mindre än så, ska ni veta.

Beslutsamt med smörkniven i hand skruvade hon, bara en smula darrhänt, fast bakstycket på Duxen igen. Hon fuktade en näsduk, torkade radions bakstycke och knappar rena från deras fingeravtryck. Tände sig sedan en John Silver.

Oombedd torkade Nancy kvickt av dörrhandtaget, med sin skjortärm. Jenni drog en suck av lättnad när de lämnat och stängt uppackningsrummet. Korridoren ledde bort… från chocken. Nedifrån gatan hördes glada röster av barn, och från längre håll en färjas bekymmersfria tutning.

Intill den röda brandsläckaren, monterad på väggen mittemot rum J med ett plakat som bruksanvisning, fanns ännu en dörr som inte var lik de övriga.

Fredda och 19-åriga Nancy bytte en flickboksäventyrlig blick med varandra.

– Nej, låt bliii den, var inte barnsliga nu, protesterade Jenni förgäves när lillsyrran, nyblivna studenttagerskan, öppnade och kikade lika nyfiket som Fredda.

Städskrubb. Där hängde två ljusblå städrockar, fuktigt svettluktande, av nylon. Där stod tre, fyra tvättmedelsdunkar på golvet, Ajax. Och en fuktig golvmopp och en hink, bara aningen våt i botten.

Jenni tog sig teatraliskt för huvudet, höll andan i några sekunder.

– Äsch, det är lugnt, skrattade Nancy. Det är lugnt.

***

Popen ur den lilla högtalaren i hölje av lackad björk på väggen var så kallat experimentell. Inga hit-låtar från listorna precis. Sjungandet var stundtals bara otydliga väsningar. Trum- och basrytmerna slöa. Klientelet som satt här på källarklubben och käkade, eller sakta och länge läppjade på dryck, var en smula blandat.

Tiden har runnit undan när man haft trevligt, sett en non-stop äventyrsfilm på Sandrew, spelat halvautomatisk enkronas bingo på Parapeten, vunnit ett 15-kronors presentkort till souvenirbetonade Happy Days Presentshop.

Frederica af Trampe – ”Kalla mig Fredda” – hade inte lyckats nå den diffuse kompis hon optimistiskt hade hoppats kunna bo hos. Men när Jennis och Nancys billiga hotellrum smått orealistiskt var utrustat med en malplacerad snygg plyschsoffa, hade de erbjudit henne att under kommande natten kinesa därpå. I gengäld hade Fredda insisterat på att nu först bjuda på kvällsmaten, eller så här framåt midnatt snarare nattamaten, i den rökiga udda klubbmiljön. Kryddstark stuvning på hårdstekta kött- och korvbitar. Och något som hette kikärter.

– Konstigt ändå… att inte anmäla när vi vet att det finns flera hekto… troligen kokain… gömt i en radio på hotellet, mumlade Jenni bekymrat.

Utan omedelbar kommentar tände Fredda med frasande sticka mot plånet en John Silver. Hon bytte leende med klubbens lille österrikiske ägare, vars gästvänliga min liksom hade uttryckt frågan om maten ”smakade”.

Han gick vidare och pratade med en konstnärsbohemisk sömnig dansk liten familj i andra ändan av lokalen. De små fönstren, i princip bara gluggar, satt högt uppe vid taket och troligen befann sig bord, stolar och gäster alldeles under husets omgivande marknivå. Trots antydan till mögelfläck upptill på en vägg var källarlukten nästan obefintlig, eller överträffad av det sunda matoset.

Musikgenren Underground ur högtalaren överraskade med en lekfullt ljus tvärflöjt till det murriga gitarrkompet… medan den rossliga sångerskan ett ögonblick höll klaffen.

– Hur i allsin dar, sa Nancy och skakade lätt på sitt askblonda huvud, hur i allsin dar kunde Brunjackan veta att det fanns ett uppackningsrum och en radio lämpad att gömma undan kokainet i?

– Det kan ha en enkel förklaring, funderade Jenni. Hotell- och restaurang omsätter så himla mycket personal på sommaren. Han kan ha jobbat där några dar och lärt känna varje vrå. Eller känner kanske nån som jobbar eller har bott där. Lätt att ta sig in i kåken är det ju alltid. Vanligt folk går via receptionenan, hämtar eller lämnar in sina rumsnycklar. Men hotellet vill inte låsa bakdörrarna, om gästerna ska känna att de kan röra sig fritt.

– Nej, det… är klart. Men vicken tur han hade som tydligen gömde undan det i morse, bara några timmar innan han blev kroppsvisiterad.

– Sa du tur? fnyste Fredda. Var inte så naiv. Tänk efter lite. Inte tror du de kriminella låter sin business grunda sig helt på turen. Nä du, det vore…

Hon avbröt sig då en medelålders kvinna med frapperande ung pojkvän passerade nära förbi deras bord.

Nancy var med på noterna, pekade på Nils Poppe-affischen på väggen och låtsades diskutera den:

– Nils Poppe i ”Lorden från gränden”, alltså. Kanske vi borde se den. Inte för jag diggar snudd på buskis… utan för att moster på studentskivan min sa att Fredriksdals friluftsteater bara är ett måste!

– Tja, teatern finns ju, men Lorden var han väl i fjol. Eller säsongen före. Men, från det ena till det tredje, sa Fredda och tittade sig lätt över axeln. Det var inte tur som gjorde att Brunjackan visste han skulle bli visiterad. Han var givetvis tipsad i förväg. Jag vet hemma i Stockholm, när snuten gör razzior mot misstänkta sprit- och spelklubbar på Söder, hur somliga ägare då har hunnit städa undan och inte har ett olovligt skit att dölja. Nä du. Brunjackan var tipsad, varnad. Det var han allt.

– Tipsad? Av…?

– Av nån som visste, så klart. Nån inom poliskåren. Skulle vi då som främlingar anmäla en person som har en skyddande hand att tillgå inom själva polishuset? Om vi fick en schysst snut… och de allra, allra flesta är ju schyssta, helt okej… men om vi fick en schysst snut att öppna radion och hitta pulvret, så skulle ändå någon annan kasta skulden på oss.

– Och bevisa vad då emot oss? undrade Jenni skeptiskt.

– Det… det vet jag ju inte. Men bevis kan lätt fabriceras. Brunjackan skulle få sig en smart advokat på samhällets, skattebetalarnas bekostnad, medan vi tre inte skulle ha råd att anlita nån. Och du, sa Fredda och vände sig mot Nancy… Vi kunde möjligen bli friade ”i brist på fällande bevis” som det brukar heta. Men du som tog studenten i förrgår; Vill du riskera inleda vuxenlivet med att bli brottsmisstänkt, vilket till och med vid nedlagt ärende skulle stå i dina papper resten av livet, va?

– Näeeej, ryste Nancy och skrek sekunden efter riktigt till, då lokalen i ett huj blev kolsvart!

Många röster, särskilt den danska bohemfamiljens rädda barnröster sorlade i mörka natten i orena, orimliga körstämmor… Musiken ur högtalaren hade däremot tvärdött.

– Nicht gefährlich! Inte farlig! ropade lille österrikaren med betryggande ficklampa i hand. Här ofta blir strömavbrottet, ibland halvtimme trekvart, men mesta schneller. Snart Elizabeth och Hilde har mysig stearinljusen tända i ljusstakarna på bord.

Han syftade på de två servitriserna. Hildegard var en kusindotter, det visste Fredda sedan förut.

Oron lade sig snabbt. Några små lågor lyste redan upp lokalen. Elizabeth lät BIC-tändaren ge liv åt vekarna i staken på tjejernas bord.

– Får jag betala? log Fredda af Trampe.

Faktiskt hade servitrisen notan klar i den rymliga kjolfickan. Snabbt fick hon betalt, med klirrande dricks därtill.

Tänk att det mot mitten av härligt ljusa juni kunde vara så mörkt en stund på dygnet. Hemma i Hässleholm kändes det aldrig så, men här mellan kusliga tysta verkstäder, lagerhus och utdömda bostadskåkar i den större stan…

– Försiktigt, snubbla inte på rälsen, trampa inte ner i skårorna och vricka er, se var ni går! väste Jenni.

– Uppfattat, big sister. Men vad… alltså vaaad är det som lyser, två dimmiga bleka bollar upp i ingenting bakom oss? utbrast Nancy.

– Nej, Nansan… Vi går inte dit och kollar.

– Jooo, ta mig tusan att vi måste veta! Annars undrar vi resten av livet, alltså.

Två stycken Shell bensinpumpar! På en öppen liten grusad plätt där som rälsen svagt svängde. Pumparna var krönta med varsin mjölkvit lampkupa, snäckformad med ordet SHELL på. Och lyste gjorde de. Varför funkade strömmen i dessa när hela kvarter låg svarta?

En sträv men positiv gubbröst vid verkstadshörnet förklarade:

– Verkstans förrförre ägare, han Holmqvisten, frid över hans minne… ordnade egen strömgenerator, oljedriven. Och han komplettera verkstan med prima bensinstation, ser ni. Pumparna och verkstan har egen strömkälla. Ihop.

Rösten kom närmare. Själva gubben materialiserades till synlig, i pumparnas bleka sken. Och i något skjul med stora rutor irrade en ficklampa.

– Där… därinne, pekade Jenni. Kan det vara…

– Det är mackens ägarinna Marianne Persson, förstås. Den hör inte till verkstan längre. Efter pingsta har hon kallat kiosken sin för sån däringa nattöppen sörrviss-station, här på denna trånga bakgatan, va. Ihop med nån anställd, för inte är hon vaken dygnet runt, men ett rivigt och bra fruntimmer är hon allt. Må hon försörja sig på det, amen, sa den gamle.

Fredda log fascinerat, tänkte tända sig en cigg.

– Aj, aj, inte eld så nära bensinpumpar, lilla fröken, knarrade den gamle och såg att hon då hajade det.

– Låt oss bidra till kvinnans försörjning då, föreslog Nancy och stegade mot mackens mörka lilla försäljningsinrättning.

Kvinnan gav till ett litet utrop men såg deras leenden i ficklampsskenet. Tre pinnar Banana Split med den kalla goda vaniljglassen plockades sekundsnabbt ur frysen, som annars under strömavbrott inte borde öppnats.

Nancy som tagit initiativet var den som bjöd. Köpte också en rejäl påse 10-öres kolor, det var Mjölk-Choko, Dixi, Rex med flera. Och med tanke på kommande dagarnas kvinnliga rutinsak en förpackning Tampax.

– Oh, vykort! sa Jenni och plockade en 8-pack stadsmotiv ur ett ställ. Man har ju en och annan att skicka till. Änkefru Sally Crofton i våningen under mig i Camden, och mina jättebra arbetskamrater Gwen och Mary…

– Och morbror Evald och Maggan i Vinslöv, inflikade Nancy. Får vi åtta frimärken också, tack.

Slickande på varsin Banana Split kom de feminina silhuetterna åter ut i samma mörker. Gubben syntes inte till, skulle annars fått sig några kolor. Ett skratt, ett kvinnligt sådant, samt några manliga ord på norska hördes från ett mörkt och dörrlöst skjul. Natten var rätt så ljum och främlingar kunde väl övernatta var det slumpade sig.

De mötte en liten figur i kostym av ett ljust och smidigt tyg, troligen syntetmaterial

då han var typiskt belåten japan:

– Dark dark city! You Good night! Dark dark city, hihihi…

Då han efter en bugning belevat även ville ta i hand, tryckte Nancy i hans handflata två grönt emballerade Rex-kolor.

Vandrande vidare hörde de ännu åtta, tio meter bakom sig:

– Much thank you generous woman in dark, dark city!

Elavbrottet gällde tydligen bara några kvarter. Bortåt hamnens biljettkurer och trafikavgränsningar var tillbörlig nattbelysning. Med troligen Magnus Stenbock välförtjänt belyst på sin brons- eller kopparhäst på torget.

Dit skulle de inte. De vek in på den lilla hotellgatan, vars gatlyktor levde, så avsides fastän bara två minuters väg från turismens dagliga strög. Störa nattportieren vore onödigt. Bakdörren var olåst och trappan snålt men tillräckligt upplyst upp till tredje våningen.

Jenni öppnade den babyblå korridordörren:

– Himlar, väste hon och höll med handflatan Fredda tillbaka. Dörren till uppackningsrummet är på glänt igen. Det lyser svagt därifrån. Brunjackan är säkert där… och hämtar sin vara.

– Lyser därifrån? Varför har han då inte stängt om sig? Medan radion slaktas?

– För att… för att höra om nån är i rörelse, gissade Jenni. Så nu går vi ljudlöst över till vårt rum, jag har nyckeln redo.

Ljudlöst? Lätt för Jenni med gummisulor. Men kvickt var de inne på sitt rum. Jenni tände ljuset, förpassade nästan handgripligen Fredda och Nancy att sätta sig snällt på plyschsoffan:

– Nu är det möjligt att ta den typen på bar gärning. Han är diskret, vill säkert inte gå därifrån med varan medan någon jobbar och skramlar i korridoren. Låt säga att du, Nancy, kilar ner i receptionen, låter portieren larma polisen och att Fredda och jag står för skramlandet tills polisen är här, va?

– Skramlandet? fnyste Fredda. Hur då?

– Tja, alltid finns det väl nå… Jo, städskrubben, ni vet! Vi två klär oss i varsin städrock, med svettlukten inpyrd, och snackar alldeles obesvärat och gör en smula väsen med golvmopp och hink. Blir nån nattgäst störd och klagar så låter det ännu bättre.

– Vi svabbar korridoren, menar du? Så här efter midnatt?

– Äsch, efter midnatt eller ej! En plikttrogen städerska är väl på hugget dygnet runt, väste Jenni utan att ens själv låta övertygad.

– Puh, suckade Freja och drog irriterat ett bloss innan hon vidare sa: Det är klart att fullständigt idiotiska idéer ofta lyckas, det har jag lärt av livet. Men vi har ju snackat om riskerna redan. Riskerna med att angripa en knarkgangster, troligen en liga, som har sina slemmiga tentakler ända in i polishuset.

– Fredda har rätt!, sa Nancy blekt. Absolut har hon rätt. Vanliga normala svenskar blundar för sånt här, lägger inte näsan i blöt. Inte ska vi riskera att oskyldigt åka fast, för att våra goda samveten triggar oss att göra en samhällsinsats vi inte får minsta tack för, utan som kan störta oss oskyldigt i fördärvet, ruinera våra liv.

– Din… din klarsynta lilla psykstudent, suckade Jenni mer lättat än besviket.

– Ja, då så, konstaterade Fredda. Vi har med två röster mot en beslutat förhålla oss passiva, i enlighet med den svenska linjen. Två mot en, demokratiskt och bra.

– Två mot noll, suckade Jenni. Jag lägger ner min röst, röstar blankt.

Fredda fimpade belåtet i askkoppen det lilla som återstod av ciggen:

– Från det andra till det ena. Har ni möjligen nåt mindre segt än kola att gnaga på? För att lugna oss för att somna sött?

Jenni slog i torftigheten ut med armarna:

– Får jag fresta med en rulle Ballerina-kex… och kranvatten därtill?

– Ballerina-kex med Gordon’s Gin, rättade Fredda och fiskade ur axelremsväskan en plunta av mörknat silver. Inte mycket i pluntan tyvärr. Men varsin klunk, varsin liten sängfösare är där allt.

– Wow! ropade Nancy.

– Good grief, ni är djup förtappade ni två, konstaterade Jenni mer roat än förmanande.

***

Tåget hade avgått redan 05.48. Jenni och Nancy hade vinkat av nya väninnan Fredda, som plötsligt kommit att tänka på att hon hade en del att uträtta ihop med en faster i Linköping.

De tre hade utbytt adresser, så som man i unga år ofta gör i tron att man åter ska ses. Men beträffande just Fredda, som någorlunda stadd vid kassan hade tagit sig ett ”sabbatsår” från yrkeslivet och kanske skulle ”studera lite”, så var det inte otänkbart att hon dök upp ens på Jennis adress i Camden Town för att vistas och kinesa där. Hon var en kul och angenäm bekantskap, hon vore uppriktigt välkommen.

Viss rörelse var det redan i hamnen. Måsar och morska chaffisar gjorde att där inte var så sömnigt som vid järnvägsstationen. Någonstans kuttrade en manisk duva. Men Fahlmans öppnade inte ännu med färska frallor vid torget, även om bagaren möjligen var färdig med sitt värv.

Tidningsutdelare var igång. På Stortorgets parkering var gott om lediga platser; där stod i stort sett bara hotellgästernas bilar nu när sennatten övergått i arla morgonstund. Underligt att se de majestätiska granittrapporna åt Kärnan fullständigt öde, där som i dagtid åter skulle bli ett multifärgat myller av folk i båda riktningar.

– Du ser… fundersam ut, sa Jenni.

– Tja, du, suckade Nancy på samma tvehågsna sätt som hon ofta suckat redan i barndomen. Vi tänker ju ha några dar här i stan och på andra sidan. Shoppa vad plånboken tillåter. Leva loppan om tillfälle ges. Men efter hur gårdagen utvecklade sig… så vet jag inte…

En grålila paketbil vek ner åt Järnvägsgatan. På hörnet gäspade den konstapel som igår varit uppe på Kärnans servering och framgångslöst försökt göra sin plikt. Nancy hade honom nu lite ointresserat i blickfånget.

Den färska bunden tidningar på PeKå Tobaks trottoar hade ett snöre erfaret knutet runt omkring. Under bunten klämdes hörnet av en löpsedel, framhållande Sofiero slotts blomsterprakt… Häftig villabrand i Åstorp… Hootenanny Singers till Höganäs Folkets Park.

– Du vet inte, sa Jenni, om du vill va kvar här i stan. Vi kan ge stan en ny chans nån annan gång, jag tänker faktiskt samma som du. Så frågan är om vi kanske våldgästar Köpenhamn, Kongens by… eller om vi redan nu söker mammas trygga famn. Visst är sommarstugan mysig, och sover gör man sött på lilla loftet, vaggad av en transistorradio. Radio Luxemburg på låg volym. Tänk somna till Mireille Mathieu, Shirley Bassey, Juliette Greco.

– Jo, och du vet, här är lätt att ta en buss ner till Höllviken. Pappa skulle säkert möta oss vid hållplatsen. Så slipper vi kånka på väskorna och kassarna två kilometer.

– Du menar buss till Malmö och byte där? Himla rörig och stressig bussterminal vill jag minnas. Hellre får farsan plocka upp oss redan där i Malmö då.

– Var inte så himla brittisk, va! skrattade Nansan. Under några år i London har det inte rört dig i ryggen hur Skånetrafiken utvecklats. Pamparna brer på, skryter hej vilt om höjda servicenivån, standarden, trafiksäkerhten. Direktbuss härifrån till Skanör! Med vårt Höllviken som näst sista hållplats! Eller om dom envisas med att kalla det Höllviksnäs. Risken är bara att om pappa vill bjuda oss en helkväll på Falsterbohus, får vi stå ut med den släpiga jazzen.

– Den berömmmda ”Jazzen på Falsterbohus”! Tja du, vad står man inte ut med för gullige pappsens skull? Och mamma diggar den också, vad jag vet…