Novell av SUNE E OLSSON

Författaren har skrivit en rad noveller i Dast (sök på kategorin Novell eller på författarens namn i sökrutan). Han skriver också recensioner och har gett ut två egna deckare, Granne med lyckan och Mordet i Risveden.

—————-

Hans hand stadgade sig när han grep flaskan med Absolut Vodka och hällde upp i snapsglaset på bordet framför sig. Fortfarande stadig på hand lyfte han det till brädden fyllda glaset till munnen.

– Skål på dig Einar, sa han, och en glad jävla jul.

Han svalde snapsen utan att bita av och spände sig mot skälvningen han visste skulle komma. Efteråt spetsade han den sista köttbullen på gaffeln och stoppade i mun.

– Skål på dig själv Einar, svarade han, och du, bli nu inte för packad är du snäll.

– När såg du mig packad senast?

Einar Karlsson uttalade orden stötvis. Ett i sänder. Betonande ord.

– För en stund sen, i spegeln på toan.

En genomträngande signal från porttelefonen avbröt hans samtal med sig själv.

– Fan, svor han och reste sig från köksbordet.

Han öppnade dörren till trapphuset och gick ut på trappavsatsen. Från entrén tre trappor ner hörde han skramlet från metallkarmen när ytterdörren stöttes upp. Efter en kort paus slog entrén igen och det blev tyst nog att höra steg på väg uppför trappan.

***

Einar Karlssons blick sökte sig ut genom fönstret en halvtrappa ner, till blötsnön som föll genom gatlyktans ljusglob. Huvudet på en man med kortklippt, okammat och fett hår följt av ett ansikte med flera dagars skäggstubb dök upp i trappan. Einar kände igen honom som en av grannens kumpaner. Han gick tillbaka in till sitt utan att säga något. Åter i köket drack han ur sin öl, dukade av bordet och diskade. Från rummet hördes Disneydags från TV:n.

Högljudda röster trängde in i Einar Karlssons lägenhet. Han gick fram till fönstret med ett halvt urdrucken grogglaset i handen. Han såg grannen och grannens gäst iklädda tomtemasker med skägg och luva nere på gatan. Grannen tog ett par danssteg. Hans långa lekamen struttade runt på stela ben på gången från huset till trottoaren. Hans blonda hårtestar stack ut under luvan och vilade på kragen till en skrynklig, förmodligen stulen, kamelhårsulster. Ett par blå jeans smet åt runt heroinsmala ben och kompletterade klädseln tillsammans med ett par smutsiga sneakers. Grannens gäst, som Einar Karlsson i tankarna kallade Gitarrmannen eftersom han alltid bar ett gitarrfodral på ryggen, såg längst ut av de båda. Hans ålder var svår att bestämma men han kunde vara mellan fyrtio och fyrtiofem år, kanske tio år äldre än grannen.

– Så ni skall ut och bryta källarförråd nu. Sno vad ni kommer över era jävla parasiter, för att skaffa mer droger, muttrade Einar Karlsson. Nej fan, jag skall ge er en jul att minnas!

Han tömde glaset och skyndade ut i hallen. Satte på sig keps och jacka, stoppade mobilen i fickan och gav sig iväg.

Ett par minuter senare småsprang Einar Karlsson nedför gatan och runt hörnet på tvärgatan. Han såg männen försvinna mot Masthuggskyrkan. Einar skyndade till nästa korsning och kikade försiktigt efter dem. Han följde efter de båda nedför trappan till Bangatan och vidare mot Söderlingska parken. Männen kände på entréerna till bostadsrättsföreningens hus som låg med gavlarna mot gatan och hittade slutligen en dörr som stod olåst. De försvann in i huset.

Utan att gå över gatan kollade Einar Karlsson genom fönstret i ytterdörren. Grannen och Gitarrmannen syntes inte längre. Einar Karlsson gick över gatan och kände på dörren. Den hade gått i lås. Genom fönstret kunde han se att källardörren glipade. Han tände en cigarett och undersökte kodlåset. Siffrorna var knappt synliga längre men sex knappar var blankare än de andra. Han provade några kombinationer utan resultat. Trappljuset tändes.

– Skall du besöka någon i huset, frågade en äldre dam som öppnade dörren för att gå ut.

– Jag gick ut för att röka, svarade Einar Karlsson och drog ihop rockslagen om halsen, men det är för rått och kallt idag. Jag tror jag går upp igen.

Han tog tag om dörren som var på väg att gå igen och höll den öppen samtidigt som han fimpade cigaretten. De tillönskade varandra en god jul och Einar gick in.

Över axeln såg Einar Karlsson kvinnan avlägsna sig. Försiktigt öppnade han källardörren och gick nedför källartrappan. Från källargången gick mindre gångar åt båda sidor genom huset. En möbel skrapade mot källargolvet samtidigt som automatljuset slocknade i den gång Einar stod. Han smög närmare och upptäckte uppbrutna förrådsdörrar. Gitarrfodralet låg på golvet och Einar kunde se en mässingsljusstake i fodralet tillsammans med några pokaler.

– Jag får inte ner mer nu, hörde han gitarrmannen säga.

– Jag är snart klar. Det står en grej med beslag här inne som jag vill ha tag på. Sen skall jag ha tag på en julklapp till dig också. Passar det med en gitarr?
   En sprucken ton bredde ut sig genom källaren.

– Tyst för fan, det hörs ju lång väg.

Försiktigt smög Einar Karlsson tillbaka genom gången. Olyckligtvis stötte han mot och välte en trave lerkrukor. Han tog ett snabbt skutt in i en sidogång.

De båda rövarna pratade upphetsat med varandra. Smala spröt av ljus från ficklampor spelade i gången och brådskande steg närmade sig hans gömställe. De skyndade förbi och sprang uppför källartrappan.

***

Einar Karlsson skyndade efter upp ur källaren. Han tryckte i dörren ett ögonblick och spanade efter de två. De gick mot Bangatan. Gitarrmannen bar sitt fodral på ryggen och dessutom bar båda männen på väskor med stöldgods.

Om de tänkte gå hem till grannens igen eller om de var på väg till någon langare med sitt stöldgods kunde Einar Karlsson inte avgöra. Han tog upp mobilen och ringde 112 och förklarade vad som hänt medan han fortsatte skugga männen på behörigt avstånd. De svängde åt vänster mot Stigbergstorget där några minuter senare två polisbilar med blåljus plötsligt spärrade vägen för de överraskade missdådarna. Innan de visste ordet av satt de i baksätet på en av bilarna och blev körda till polishuset. En tredje polisbil smög upp vid sidan av Einar Karlsson.

– Var det du som ringde?

– Ska jag visa var de bröt sig in?

– Nej, vi åker in till huset och skriver först. Vill du hoppa in?

Föraren iakttog Einar Karlsson i backspegeln och såg ett belåtet uttryck som sprida sig över mannens ansikte. Einar Karlsson såg fram mot att följa med till Polishuset där poliserna skulle skriva rapport om källarinbrotten med honom som vittne.



***

På Ernst Fontells Plats, stadens polisiära nav, blev han visad in i ett väntrum. Där blev han sittande en halvtimma innan en polisman kom och frågade efter honom.

– Vill du följa med mig så skall jag ta upp ditt vittnesmål.

De började med Einars Karlssons personuppgifter. När dessa var avklarade svarade Einar på frågor om vad som hänt under kvällen.

– De bröt sig in i källaren på HSB på Amiralitetsgatan, berättade han.

– Såg du när de bröt upp förråden?

– Ja.

– Såg du dem genom källarfönstret då?

– Nej, jag smög efter dem ner i källaren.

– Känner du gärningsmännen eller hur kom du att misstänka dem?

– En av dem, Andersson, är min granne. Jag såg när de gick hemifrån och förstod att de skulle bryta i något hus.

– Gör du dig så mycket besvär på julafton för ett par pundare? Ni är inte goda vänner precis, undslapp det polismannen.

– Nej, brast Einar Karlsson ut, jag vill sätta dit fanskapet så han åker in. Länge!

– Så kan det kanske bli. Ni bor grannar således.

– Ja.

– Den andre då? Känner du honom också?

– Han är ofta hos Andersson men jag vet inte vad han heter.

***



Förhöret fortsatte och när det var över fick han skjuts hem av två polismän. På första Långgatan spelade anropssignalen på radion. Polisen på passagerarsidan svarar.

– Karlsson, vi fick just ett akut läge och kan inte köra dig hem. Är det ok om vi släpper av dig vid Stigbergstorget?

– Jodå, det är inga problem.

Polisbilen stannade utanför Fyren, numera Bengans skivbutik, och släppte av honom. När poliserna körde vidare satte de på siren och blåljus.

Einar Karlsson gick med tunga steg uppför backen mot Masthugget.

– En öl och en snaps nu skulle sitta fint nu. Sen in under täcket och sova sju kvart i timmen.

– Vad sa du?

På muren mot berget satt grannen och hånlog mot Einar Karlsson.

– Det var du som tjallade på mig och Janne, ditt fyllo.

Han hoppade ner på trottoaren framför Einar. Han såg hotfull ut.

– Flytta på dig ditt pundarfanskap! Jag är på väg hem och du skall inte hindra mig om du tror det. Vad fan gör du ute förresten? Du skulle ju sitta inne.

– Inte för sådana småsaker. Man blir släppt så fort de skrivit anmälan. Orkar åklagaren blir det rättegång om något år. I annat fall blir det ett bötesföreläggande.

– Flytta på dig.

– Nej så fan, jag behöver stålar till en sil. Det är du skyldig mig. Femhundra spänn skall jag ha.

Einar Karlsson blev rädd men samtidigt arg. Hat och aggressivitet tog överhanden och han slog ut med handen. Grannen undvek slaget, tog ett par steg bakåt och snubblade på trottoarkanten. En dov smäll hördes när antagonistens skalle slog i marken. En kvinna stack ut huvudet genom ett öppet fönster. Hon bröt på Halländska.

– Vad håller ni på med! Jag ringer polisen om ni inte ger er iväg! Jag såg allt att du slog honom.

Einar började gå men stannade och såg sig om. Grannen låg kvar där han föll. Einar vände, gick fram till honom och satte sig på huk.

– Kom igen nu så går vi hem. Kärringen har ringt snuten. Jag har skinka och Janssons kvar. Vi kan ta en sup till maten. Öl har jag också. Vi måste för fan inte vara ovänner. Kom nu så går vi hem kompis.
Han fick inget svar, grannen låg livlös med öppna stelt stirrande ögon.