Av O’NEIL DE NOUX

LaStanza hejdade sig framför det vita tvåvåningshuset och frågade pojken: ”Var det hit mannen med geväret gick?”
Åttaåringen gick hand i hand med LaStanzas kollega. Pojken nickade och pekade på huset. Han hade vantar på sig. ”Han gick in genom den dörren. Det är där han bor. Han heter Priest.” Pojken fäste sina stora, bruna ögon på LaStanza och rättade till öronskydden.
LaStanza skrev ner adressen i sitt anteckningsblock – 6501 West End. Därefter vände han sig om och såg över grabbens huvud mot sin nya poliskollega. Jodies näsa hade blivit alldeles röd där hon stod och huttrade i blåsten som piskade mot dem neri från havet. Hon glodde tillbaka och då bad han henne följa pojken hem och skriva ner hans vittnesmål där.
”Tänker du gå in ensam?”
”Vi behöver grabbens vittnesmål.”
Hon hostade till och utandningsluften blev till ett moln framför ansiktet.
”Kom till baka så fort du är klar.” LaStanza stoppade tillbaka block och penna i kavajfickan.
Jodie och pojken gick tvärs över den trånga Lane Street till hans hem. LaStanza betraktade Jodies blonda, pageklippta hår hela vägen till grabbens port. I månskenet såg han tydligt hur blåsten fick det att fladdra..
Sedan tittade han än en gång bort mot stoppskylten som stod i hörnet av Lane och West End Boulevard. De hade hittat fyra kulhål i den. LaStanza vände sig om och såg över den stora öppna planen framför VFW-hallen. Rak kulbana till stoppskylten. Hallens vita väggar och koppartaket lystes nu upp av polisens strålkastare.
Han och Jodie hade kommit hit för en timme sedan. Nyårsfirandets vanliga kaos hade förvandlats till en mardröm. Tre uniformerade poliser försökte förgäves hålla hopen med dansande människor i schack medan den gråhårige läkaren undersökte Sarah Johnsons kropp. Hon var en 80-årig vit kvinna som inte överlevt kulan som trängt in i ryggen.
LaStanza kunde fortfarande se hennes ansikte framför sig. Det var pluffsigt och livlöst, de halvöppna ögonen matta. Armarna låg slappa längs sidorna. Händerna var små och kunde ha tillhört ett barn.
Det tog inte lång tid att hitta hålen i väggen där Sarah hade stått och inte mycket längre att hitta ens linjen till stoppskylten. Det var då som pojken klev ut från buskaget och berättade för LaStanza och Jodie att det var karlen i det vita tvåvåningshuset som skjutit med gevär för att fira nyår.
LaStanza tittade på klockan innan han klev upp på trappan. 02.00. En iskall vind fick honom all rysa till när han skyndade uppför de sju trappstegen av betong till verandan som gick längs hela framsidan. Den hade också betonggolv och höll upp de fyra pelare av trä som bar balkongen längs andra våningsplanet.
Han tog händerna ur fickorna och tryckte på ringklockan. Efter andra ringningen tändes ytterbelysningen och en gammelmansröst undrade vem det var.
”Polisen”, sade LaStanza.
”Vad?”
”Polisen.”
Flera låskedjor lyftes av, dörren knirkade och sedan blev ett vitt, rynkigt ansikte synligt. LaStanza vek ut rocken så att hans polisbricka – den med New Orleans stjärna och halvmåne i guld – blev synlig där den hängde i bältet.
”Heter ni Priest?”
”Överste Priest.” Mannen tycktes vara omkring sextio med silvrigt hår och blå ögon. Han var klädd i en röd tröja, svarta jeans och svarta tofflor.
”Jag är kriminalinspektör LaStanza. Jag skulle vilja komma in och få en pratstund med er.” LaStanza stampade med fötterna när ännu en isande vind nådde honom.
”Nå, kom in då.” Rösten lät irriterad.
Rummet var mycket varmt och färgerna påminde om öknen. Där fanns en tjock, murrig brandgul matta, två bleka soffor och två kanelfärgade fåtöljer. Mannen satte sig i den ena och bad LaStanza att ta plats i den andra.
”Någonting att dricka?”
”Nej, tack.” LaStanza tog upp den bärbara radion ur uniformsbyxans bakficka och placerade den på det smala bordet. Ur innerfickan fick han fram fodralet med identitetshandlingar och visade dem för Priest.
”Vad heter ni, sir?”
”Överste Christopher R. Priest. Pensionerad från Förenta Staternas armé.”
LaStanza tog kortet med rättighetsformuleringarna ur fodralet. ”Jag måste läsa upp era rättigheter innan vi talas vid, överste Priest.”
Den äldre mannen ryggade bakåt som om han fått en örfil. Det gick en ryckning över ena kinden, men han sade ingenting.
”Innan jag börjar fråga måste ni förstå vilka rättigheter ni har. Ni har rätt att ingenting säga.”
Den äldres blå ögon stirrade stint på kortet i LaStanzas vänstra hand.
”Allt ni säger kan och kommer att användas mot er vid rättegång.” LaStanza kunde Mirandas varningstext utantill men läste alltid från kortet för säkerhets skull.
”Ni har rätt att tala med advokat för att få rådgivning innan jag ställer några frågor och att ha en sådan närvarande under utfrågningen.”
Nu kunde LaStanza känna doften av popcorn. Han strök mustaschen med sin lediga hand.
”Om ni inte har råd med advokat kan om ni så önskar en sådan utses åter inför utfrågningen.”
Han såg på mannen och upptäckte den nästan omärkliga nicken.
”Om ni anser er kunna svara på frågor nu, utan advokat närvarande, har ni fortfarande rätt att avstå från att svara när som helst.” LaStanza stoppade tillbaka kortet.
”Har ni förstått era rättigheter?”
Mannen nickade igen. Hans ögon hade smalnat. ”Vad för sorts detektivarbete gör ni, unge man?”
”Jag utreder mord.”
”Mord?” Han verkade lättad. ”Sätt er då bekvämt, unge man. För ett ögonblick skrämde ni mig verkligen.”
LaStanza ignorerade mannens inbjudan att sitta i fåtöljen, valde istället soffan, sjönk ner och makade till det svarta hölstret på höger höft. I det satt hans revolver, en .357 Magnum Smith & Wesson. När han tog fram anteckningsblock och penna upptäckte han en halvfull skål med popcorn på bordet vid den andra vilstolen.
”Överste Priest”, började han. ”Har ni varit ute i kväll?”
”Ute? Javisst. Strax före midnatt. Jag firar alltid nyårsafton utomhus.”
”Hur firade ni, sir?”
LaStanza hade varit vid infanteriet och tänkte använda tilltalsordet ”sir” så länge det tjänade hans syften.
Översten lutade sig till baka i stolen och log. ”Jag brände av några skott. För att fira.” Han blinkade mot LaStanza. ”Jag är väl skyldig stan en stoppskylt, va?”
Det här går lätt, tänkte LaStanza. Han har försagt sig.
”Får jag titta på det vapen ni använde?”
”Naturligtvis.” Översten reste sig och visade vägen till ett sandfärgat vapenskåp i rummets bortre ände. Han öppnade och sträckte in handen, men LaStanza hann före och grep träkolven till något som liknade ett Springfieldgevär från tiden kring andra världskriget.
Översten backade och LaStanza tog ut vapnet.
”Är det fortfarande laddat?”
”Nej”, svarade översten och pekade på ett magasin som låg intill en ammunitionsask.
LaStanza nosade i bössan. Den var nyligen avfyrad.
”Det är en Springfield M-1 30-06 med stridssikte.” Nu lät översten nervös på rösten.
”Före er tid, unge man.”
”Hur många patroner tar den?”
”Det får plats åtta i magasinet.” Översten torkade händerna mot byxorna, som om han bli vit svettig.
”Har någon annan i närheten skjutit i natt?”
”Nej.” Han harklade sig.
”Hur många skott avlossade ni, sir?”
LaStanza tyckte att vapnet verkade tungt.
Mycket tyngre än den M-16 han använt i Vietnam.
”Ett magasin.” Överstens röst darrade lite.
”Vi hittade fyra hål i stoppskylten”, sade LaStanza och mötte den andres blick.
”Jag är säker på att jag träffade med fler än så…” Översten blinkade två gånger och försökte sig på ett litet leende. ”Men… mina ögon är inte vad de varit.”
LaStanza stack handen i fickan och drog fram det förbrukade magasin han hittat vid stoppskylten. Han betraktade ammunitionsasken i skåpet. Samma.
”Vi hittade tio tömda magasin därute. Ni sköt slut på mer än ett.”
”Jag … jag … fattar inte det. ” Överstens ansikte blev rött. ”Jag fattar inte det.”
Dårfinken skjuter sönder stan med en 30-06:a – och han fattar det inte!
”Vår vapentekniker får jämföra tomhylsorna med slagstiftet. Vi får se:” LaStanza ställde in geväret, stängde skåpet och började gå tillbaka mot soffan.
Översten släppte fram en suck av lättnad och följde efter.
Så fort de satt sig igen frågade LaStanza:
”Bor ni ensam här?”
”Jag är änkeman sedan två år.”
”Har ni en aning om hur långt en kula från ett sådant vapen går, sir?”
”Vad? Inte speciellt långt efter att den gått igenom en stålskylt.” Översten slöt ögonen.
Han tänker.
”Ni känner till VFW-hallen på andra sidan allmänningen, sir?” LaStanza gjorde en paus för effektens skull. ”En kvinna sköts i ryggen där i natt.”
”Nej.” Överstens ögon blev hastigt vidöppna.
”Omöjligt.” Han riktade ett krokigt pekfinger mot LaStanza. ”Jag begriper nog vad ni tror… Men jag kan omöjligt ha skjutit henne.”
LaStanza mindes Sarahs små händer, de som liknade barnhänder. Det var så det var på mordroteln. Minnen av offer dök upp som ögonblicksbilder.
Översten pekade med sitt krökta finger mot en inramad tavla på väggen till höger om LaStanza. Det fanns medaljer i ramen, monterade på grön sammet.
”Det är en silverstjärna och två purpurhjärtan!” Den äldre mannens röst lät djupare.
LaStanza hade också medaljer. I en byrålåda.
”Två omgångar i Vietnam, unge man.
Vad gjorde ni under kriget?”
”Jag var inne i landet.” LaStanza mindes det första lik han sett. Han hade varit på patrulluppdrag nära Bien Hoa. Han kom så väl ihåg det röda blodet som smetats ut över soldatens svarta armar.
”Jag är en krigshjälte, unge man!”
LaStanza mindes sin överste i Vietnam, en karl som kråmade sig när han gick, övertygad om att han aldrig skulle dö i någon djungel. Den översten hade en gång klandrat LaStanza: ”Hörrudu, det här är det enda krig vi har. Så snacka inte skit om det.” Han hade också kallat LaStanza för ”unge man”.
”Jag sköt flera skott upp i luften. Upp i luften!”
”Jösses”, sade LaStanza. ”Jag undrar hur många fler lik vi kommer att hitta.”
”Jag tror inte att jag skjutit någon”.
LaStanza knep ihop sina ljusgröna sicilianska ögon när han spände blicken i översten.
”Vi fann fyra kulhål i väggen och på parkeringsplatsen var två bilar träffade.
Alltsammans från det håll där ni stod och sköt. Kan ni förklara det?”
Översten skakade på huvudet.
”Våra vapentekniker löser nog den gåtan.” LaStanza reste sig och gick till telefonen som stod in vid popcornsskålen. Han tog inte blicken från översten medan han bläddrade till baka i blocket till sidan där VFW-hallens telefonnummer stod.
En assistent svarade på andra signalen.
LaStanza gav honom de nödvändiga uppgifterna för att få husundersökningsordern som krävdes för att beslagta geväret och ammunitionen.
”Jodie ringde just”, sade assistenten.
”Duktigt att ni hittade den där grabben. Ge mig gubbens namn.”
LaStanza gav honom överstens namn.
Nu kunde beslutet om ett gripande komma snabbt.
”Jag åker till domaren”, sade assistenten och ringde av.
LaStanza makade till sin .357 Magnum igen och satte sig. Överstens blå blick betraktade honom länge innan den äldre sade:
”Ska ni gripa mig?”
LaStanza nickade. ”De är här med alla handlingar om en liten stund.”
Översten vred sina händer. LaStanza såg åter Sarahs små kalla händer framför sig.
”Vad tänker ni anklaga mig för?”
Dörrklockan ringde. Översten hoppade till.
”Det är min partner”, sade LaStanza.
”Jag släpper in henne.”
Översten lutade sig bakåt med slutna ögon. LaStanza kastade en blick på honom innan han släppte in Jodie. Hon var knallröd i ansiktet och darrade av köld när hon klev över tröskeln.
LaStanza visade vägen till vardagsrummet. Översten såg på Jodie och lyckades åstadkomma ett blekt leende. LaStanza skötte presentationen.
Översten bad henne sätta sig och hon slog sig ner i soffan mitt emot LaStanza.
Hon lade benen i kors och gned händerna mot byxtyget.
”Vill ni ha lite varm choklad?” Översten reste sig till hälften.
Först skakade hon avvisande på huvudet.
Håret gungade. Sedan sade hon: ”Ja tack.”
Översten reste sig långsamt. Hans knän knakade. Jodie följde honom till köket.
LaStanza lutade sig bakåt i soffan och slöt sina trötta ögon, men det hjälpte inte. Än en gång såg han Sarahs ansikte och de små blodfläckarna på ryggsidan av hennes skära chiffonklänning.
Jodie återvände efter några minuter med en mugg ångande choklad i vardera handen. Översten hade en egen mugg, målad i kamouflagefärger. När alla åter satt frågade han: ”Vad anklagar ni mig för?”
Jodie såg på LaStanza som svarade:
”Dråp.”
Han hade tänkt berätta att åklagaren troligen skulle nöja sig med vållande till annans död, om inte Sarahs familj hade goda politiska förbindelser, men i stället tog han en klunk choklad. Den var alldeles för varm.
Översten andades in djupt och drack lite choklad han också. Han såg på Jodie och sade att han var ledsen. ”Det måste vara en jäkla sätt att fira nyårsafton.”
Jodie nickade bara.
LaStanza mindes att han firat fjolårets nyårsafton i en bar på Ninth Ward – ett dubbelmord.
Översten blundade igen. LaStanza gjorde ett nytt försök med chokladen. Han uppmärksammade att Jodie höll båda händerna om muggen när hon drack.
Översten började nynna lågt… Auld Lang Syne. Översten hade djup stämma. Den lät sorgsen när han nynnade den bekanta melodin.
LaStanza såg på Jodie. Hennes ögon tycktes bli glasartade när hon betraktade den gamle mannen. Sedan vände hon sig sakta mot LaStanza och viskade med hård röst.
”Det var den låten orkestern spelade när han mördade henne.” Hon blinkade och han kunde se vreden i hennes kattögon. Hon var kanske nybörjare i kåren, men inne i henne fanns ett rovdjur. Det skulle behövas på mordroteln.
Should old acquaintance be forgot, and never brought to mind. Skall gamla vänner glömmas bort och inte träffas mer…
Det sista som träffade Sarah Johnson här i livet var en kula, tänkte LaStanza.
Gubben fortsatte nynna. Jodie drack choklad och LaStanza kände hur hjärtat blev hårt och kallt.
Han tänkte på Sarah igen, hur hon låg på den iskalla marken. Han mindes alla mordoffer som glömda vänner i den egna kretsen. Det var mordrotelns förbannelse.
Man minns…