Nya grannar

Jul 7th, 2021 | By | Category: 2021-07 juli, Novell

Alice RadomskaNovell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Hennes förra novell hittar du här!
________________________________________________

Hejsan Tommy! Det var allt ett tag sen! sa den lätt igenkända mansrösten snett bakom hans rygg. Tommy stod och klippte några kvistar som från hans mark stack marginellt ut över villagatans asfalt. Leende vände han sig mot rösten.

– Du hänger väl med och spanar in matchen på torsdag, fortsatte Björn. Mot Sjöbo IF, du vet. Det handlar om att va kvar i mitten av tabellen, inte halka ner emot bottenfighten med kniven på strupen fram på höstkanten.

– Torsdag, sa du… Jo, absolut vill jag se riktig fotboll, när jag i veckor bara varit hänvisad till den olympiska i TV-rutorna, där divorna behöver dryga minuten för att göra ett enkelt inkast eller ligger evigheter och vrider sig i plågor på gräset efter en vänskaplig klapp på axeln.

***

En rumsgardin i ett fönster i den blekgula trävillan mittemot rörde sig en smula. Björn blinkade lite konspiratoriskt åt Tommy och gick in genom hans lilla trägrind, snubblade en smula på hinken med redskap som stod där men grep tag i en hjälpsam gren av en tuja.

Tommy stoppade sekatören i fickan på sin gråsvarta långa jeansskjorta och ställde även han sig i skuggan av de ädla barrträden denna stekheta dag. Utom synhåll från grannhuset tände Björn sig en cigg och sa:

– Hon som spejar från sitt fönster är en sjukskriven, så kallat utbränd, kommunkvinna. Hon – som heter Jonna – och maken Magnus, en tillsynes okej specerihandlartyp ifrån Bjärtofta, har alltså bott här i knappt två månader. Och redan försöker hon härska över hela gatan. Nya skylten nere på hörnet har du väl sett? Förbjudet att parkera mer än två timmar här på gatan nu.

– Jo, det tycktes mig en smula överdrivet. Nåja, vi parkerar ju inne på egen mark allihop. Lite ogästvänligt bara… att ha tvåtimmars maxgräns vid stundande kräftskivor med många trevliga gäster.

– Men gamle Nilsson, den enskilda människa som sattyget riktade sig mot, har inte plats för mer än sin egen bil på tomten. En besökande kusin fick saftiga böter häromdan. Till somligas stora glädje.

– Olustigt, mycket olustigt med en nykomlings illvilja mot en komplicerat höftopererad prima snäll herre som bott här ända sen barndomen, tyckte Tommy. Och den nya… hmm, Jonna, är kommunalkvinna säger du?

– Tja, inte här på orten, utan hon jobbar inne i Lund, när hon väl jobbar, vilket inte är nån självklarhet inom alla yrken att göra. Hon lär ha med nån sorts ”initial” planering och utveckling att göra. Men hon kom ingen vart i sin strävan att stänga ett välbehövligt studentbostadsområde och göra det till semester- och fritidsby med minigolf och restaurang.

– Men, hör du Nalle, vänta nu lite. Lovisa har pratat en hel del med den här nya Jonna. Och Lovisa har i telefon sagt mig att Jonna verkar jättetrevlig, enkel och bra. Hemkommen i går har jag hunnit höra ännu mera gott om Jonna, kommunkvinnan som du kallar henne.

– Jättetrevlig, fnyste Björn. En leende trevlighet är för somliga bara ett redskap för att utröna vem som är på samma våglängd att sedan börja intrigera ihop med. Tycks ha blivit den kroniskt avundsjuka Lindbergskan, föga förvånande. Nåja, verkligen kul att du är tillbaka. Din Lovisa har fått sköta er trädgård och annat nästan ensam, medan du rullat tummarna på Den gröna ön och tröttat ut studenter med dina föreläsningar. Var det i Tipperary, va?

– Hähä, Trinity College, Dublin, actually not a long way from Tipperary, som hela världen ännu sjunger det är så långt till. Och var har du själv rullat tummarna i sommar, solbränd som du är, nästan som en av Lovisas evinnerliga pepparkakor i nyansen?

– Rhendalen. Åka dit var väl närmast min skyldighet som nybliven pensionär. Bussresa i tillåten fart, fridfulla slottsvisningar, stroppig vinprovning, de ädlaste sorter med traditionernas tradition. Inte ett snäpp bättre än vinet som ploppar i dammejannen i mitt eget garage. Men tur med vädret hade man, vad mer kan en av samhället onödigförklarad svensk ny pensionär begära?

– Tja, det skulle väl vara minigolf då.

– Nähä, tack. Golfbanor, äkta såna, har vi snart lika många som rapsfält här i Skåne. Inget att småfuska med på leksaksbanor i Tyskland, inte. Men nu du, nu får jag skynda att hinna bussen, handla miljöanpassad middagsmat. Eller i varje fall mat.

***

De gick från tujornas skugga ut på den gassande soliga gatan igen. Inte såg Tommy i stor lång jeansskjorta halvvägs ned till knäna på de slitna, löst sittande blågrå jeansen ut som den i akademiska kretsar eftertraktade litteraturvetare han var.

Från den gula grannvillan spanade Jonna fortfarande – och ute i deras trädgård krattade specerihandlare Magnus en smula teatraliskt den torra lövlösa gräsmattan, sneglande åt Tommy och Björn.

Otydligt viskande, småhest väsande, tryckte Nalle ett ihopvikt vitt litet papper ner i Tommys bröstficka. Desto högre ropade han precis när han gick i rikning åt bussen:

Auf wiedersehen! Nichts för den Chef! Erzähl ihm nichts!

Ropade, men lite mera lågmält, gjorde också söta Lovisa, från framdörren:

– Tommy! Nu börjar kaffet puttra. Kom in och tvätta av dig. Dukat och klart!

Fyra, fem kvistar till behövde Tommy dock knipsa av. Han tittade inte åt bilen som kom. Här var lätt att passera. Först när den stannade bakom hans rygg vände han sig om – och såg att det var en polisbil.

En civilklädd kvinna – rakt svart hår avklippt ovan axlarna, bystig röd jumper och svart veckad kjol, allt i en augustivarm sfär av armsvett och billig parfym – klev från baksätet och tog några bestämda steg i hans riktning. De två uniformerade poliserna var aningen mer saktfärdiga ur bilen.

Kvinnan tilltalade honom på nåt obegripligt slaviskt språk. Den yngre polismannen hånlog föraktfullt. Kvinnan upprepade sin rappakalja. Tommy vände sig till den äldre polisen:

– Excuse me, do you speak English…eller för tusan, är ni inte vanliga svenska poliser, va?

Den lite yngre mumlade ur sin anteckningsbok:

– Mörk lång utanpåskjorta, jeans, vita skor… du är papperslös rumän, uppehåller dig illegalt i Sverige och svartjobbar med i bästa fall lite trädgård. Du har sekatören i hand, så det är ingen idé du nekar.

– Rumän? sa Tommy. Inget ont om såna, men jag är minst lika svensk som du själv, född och döpt i Gantofta, har bott här i min villa med min Lovisa, född i Växjö, ända sen 90-talet.

Den svarthåriga, som för närvarande var Polismyndighetens i Skåne Län mest överflödiga tolk, gick åt sidan och sysselsatte sig förstrött med sin mobil.

– Här synes föreligga… sa den äldre och gemytligare polisen men avbröts av handlare Magnus:

– Kolla bröstfickan på hans skjorta! Jag såg personligen helt nyss en vid gatan boende individ stoppa ett falskt dokument i hans ficka!

– Händerna på ryggen, väste yngre polisen till Tommy och drog det ihopvikta vita lilla pappret ur hans ficka.

– Där ser ni själva! Vad var det jag sa! triumferade Magnus, som nu även Jonna stolt och nyfiken kommit ut till.

Den äldre polisen, som genast fått papperslappen av den yngre, vecklade upp den och läste småhögt:

– Shell. Pump nr 02. Blyfri 95. 14,35 liter. 228,02 kronor, varav moms 45,60 kronor. Tack för att du tankar på Shell. Välkommen åter.

Den Nalle, den Nalle, log Tommy invärtes trots en allvarlig min.

– Tjaha, sa polismannen åt Magnus och Jonna. Er granne har tydligen tankat bilen hos Shell utan att först ha inhämtat ert tillstånd därtill. Vad i helvete är det här som ni två försöker slösa polisens tid och skattebetalarnas pengar på? Var finns den olovligt i Sverige sig uppehållande rumän ni har anmält och gett den här hederligt bensinkonsumerande svenske mannens exakta signalement på?

– De-et var int-inte jag, stammade Jonna. Det var in-inte jag som konstaterade rumän, det var fru Lindberg i huset där… borta.

– Äsch, sa Tommy. Inget ont i Lindbergskan och hon har intyg av en auktoriserad psykiatridocent att hon ibland känner ett tvångsmässigt behov att ljuga. Men det var säkert du, Jonna Nånting, som ringde polisen och anmälde att jag ansar mina träd och buskar. Samt en massa andra anklagelser. Finns det inte i lagen nåt som heter falsk angivelse eller i varje fall misstänkt sådan?

Nu kom också hans Lovisa ut och undrade vad som stod på.

– Lovisa, raring, vill du hämta mitt körkort eller ID-kort ur plånboken, så vi får motbevisat nya grannens angivelse att jag skulle vara papperslös svartjobbande utlänning?

– Kallar du oss nya grannar? röt specerihandlare Magnus manligt. Får jag upplysa om att vi bott här i snart åtta veckor och aldrig sett skymten av dig förrän nu, din besserwisser!

– Veckor, log Tommy. För mig och Lovisa handlar det inte om veckor utan om år. Och inte om åtta utan snarare  trettio.

***

Efter en pliktskyldigt flyktigt blick på Tommys ID-handlingar undrade den äldre polisen:

– Du önskar alltså göra en formell polisanmälan, mot det här nyligen hitflyttande paret, under rubriceringen misstänkt falsk angivelse?

– Äsch, nej, nej, nej. Ingen anmälan i onödan, grannar emellan. Och nykomlingar ska väl ha sin lilla rätt att djävlas, visa sig på styva linan innan de inser att medmänsklighet och en anständig sämja är det bästa för oss alla.

– Grannar i samverkan, föreslog den yngre utan att någon kommenterade hans inpass.

– Ja, då är ju allting gott och väl då! log handlare Magnus lika brett som om han till fullpris just hade sålt den ring faluorv han annars varit i färd att lägga i billiga fyndlådan med ”kort datum”. Då ska jag köra till butiken min och kolla att allt har flutit som det ska de senaste timmarna. Butiken är ju utökad med trädgårds- och hobbyavdelning dessutom. Allt för kunden, ni vet. Och ansvar för personalens trivsel, deras bästa i tradition och förnyelse, har man ju alltid. Blir skoj att komma dit igen och se till det nu!

– Mja, du, sa Lovisa och pekade åt hans blankvaxade Opel. Vore jag som du skulle jag inte köra ens bort till hörnet på de där nästan lufttomma däcken.

– Jag… jag ska förstås pumpa däcken borta på macken det första jag gör.

– Du ska så fan heller! röt yngre polisen. De där däcken kör du inte ens tio meter på, för i så fall ska det stå dig fan så dyrt.

Polisen fotograferade med mobilen Magnus bil, nummerplåten, däcken och rent av den försumlige bilägaren själv.

– En luftpump får helt enkelt hämtas hit och däcken fyllas till ett för bilmodellen rekommenderat tryck, fastslog den äldre.

Handlare Magnus och hans Jonna stod repliklösa i solen. En pojke cyklade ängsligt förbi, bort från polisbilens blåvita anblick.

– Sorry, handlarn, sa Tommy, men Lovisa har kaffet klart, med inte alltför vidbrända pepparkakor till. Så jag hinner verkligen inte skjutsa dig för att hämta pump. Annars skulle jag skjutsat dig nu på momangen.

Absoluuut, instämde Lovisa. Hade det inte vart för kaffet och en tupplur vi sedan tänker ta oss, skulle Tommy ha undsatt er ögonblickligen, goda grannar emellan.
______________________________________________

Fotnot: Så som framgår just i handlingens början har olympiska spel just ägt rum. Det som åsyftas hölls i Rio de Janerio den 5–21 augusti 2016. Novellen började redan under OS det året läsas upp på slutna berättarkvällar. Den publiceras nu för första gången i skrift, oförändrad, i ordagrant det skick som den berättades i under 2016–2017.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22