Greve Carl Snoilsky (1841- 1903) satt i Svenska Akademien och var till skillnad från dagens prosaiska diktare en baddare på att skriva rimmad dikt, inte minst sonetter. Han lämnade Sverige 1879, som det sagts på grund av en skandal, men kom tillbaka 1890 och blev överbibliotekarie på KB. Mindre känt är hans kriminella intressen, men enligt Levande Livet Nr 11, 1941 intresserade han sig livligt för ett ”fascinerande kriminaldrama från 1600-talet”. Snoilskys undersökning av detta fall låg till grund för en anonymt rirajtad artikel av fallet i LL, som DAST här återger. Misstänkt som anstiftare av ett mord som inträffade på Pall Mall i London 12 februari 1682 var Carl Johan Königsmarck, brorsa till Aurora, hon som hade ett förhållande till August av Polen. Hon lär inte ha lyckats tjusa Karl XII, men det är en helt annan historia.

 

Söndagen den 12 februari 1682 hade mr Thomas Thynne, en av Londons mest inflytelserika personer, gjort ett besök hos sin hustrus farmor, grevinnan av Northumberland. En del av vägen hade han haft sällskap med sin intime vän hertigen av Monmouth, som en stund åkt med i hans vagn. Då Thynne klockan åtta på kvällen ensam åkte hem från grevinnans palats vid St James Street och vagnen hunnit in på Pall Mall, där långa sträckor på den tiden ännu var obebyggda, upphanns han av tre ryttare, av vilka en som höll en pistol i handen red framför hästarna så att kusken hastigt måste hålla in dem. I samma ögonblick avsköt en av de båda andra ryttarna en musköt mot Thynne. Överfallet hade ägt rum så plötsligt och oväntat att Thynnes lakejer inte visste ordet av förrän banditerna i sporrsträck försvunnit i mörkret framåt Piccadilly.

Träffad av fyra kulor fördes Thynne döende till sitt hem. Framåt morgonen avled han i armarna på sin vän hertigen av Monmouth, vars folk använt större delen av natten till resultatlösa spaningar efter mördarna. Dådet väckte djup förbittring inom det protestantiska London och enormt uppseende över hela Europa, och rättegången efteråt blev en första klassens sensation eftersom den bland annat riktade sig mot en medlem av en av dåvarande Europas mest berömda släkter, den svenske greven Carl Johan Königsmarck.

Populär oppositionsledare

Thomas Boteville Thynne till Longleat var medlem av parlamentet och en av Englands rikaste män. Hans egendomar lämnade en avkastning per år om inte mindre än 10.000 pund, en fantastisk summa med den tidens penningvärde. Han var mycket populär som ledare för det protestantiska oppositionspartiet i parlamentet, vars kanske främsta strävan vid denna tid var att få Karl Il:s bror, ärkekatoliken Jakob, utestängd från tronföljden.

Han var mycket nära vän till hertigen av Monmouth, konungars son utom äktenskapet, och av det protestantiska England betraktad som landets blivande räddare från den hotande katolska reaktionen.

Thynne hade 1681 förlovat sig med en av Englands rikaste arvtagerskor, den knappt sextonåriga Elisabeth Ogle. Men när vigseln på hösten samma år ägde rum, vägrade bruden till allmän förvåning att efter ceremonien följa sin nye make. Det kunde inte finnas någon annan förklaring till hennes beteende än att hon under förlovningstiden fattat tycke för någon annan. Vem denne var kunde inte råda något tvivel om. Det var den svenske greven Carl Johan Köningsmarck, lejonet för dagen i Londons fina värld och en intressant främling med långt, ljust lockigt hår.

23-årig kvinnotjusare

Fastän Königsmarck endast var 23 år ägde han ryktbarhet över hela Europa för sin tapperhet på slagfältet och sina framgångar hos det täcka könet. En gång hade han i Malteserordens tjänst äntrat en turkisk galär och räddats som genom ett underverk då denna strax därpå sprang i luften. Vid en tjurfäktning i Madrid, som hölls för att fira en kunglig förmälning, hade han klädd i sin älskarinnas färger gått ned på arenan och till hennes ära dödat en för sin styrka och vildhet särskilt fruktad tjur. När han bars ut illa sårad hälsade han sin hjärtas dam under publikens rasande bifall. Hur skulle ett sextonårigt flickhjärta kunna motstå en sådan riddare?

Men nu hade Thynne vunnit lady Ogle tack vare sina pengar och sitt inflytande, vilket allt imponerat på grevinnan av Northumberland, den unga damens förmyndare. Till på köpet hade han skämtat ganska elakt över sin rival och dennes hästar, och han kunde följaktligen ha väntat sig en utmaning på duell från Königsmarck som inte hade för vana att låta värjan rosta i skidan. Men ingen tvist dem emellan hördes av. Den svenske greven tycktes ta saken lugnt.

Medgörlig äkta man

Som äkta man visade sig Thynne medgörlig, och eftersom ladyn visade motvilja mot äktenskapets fullföljande gick han med på att låta därmed anstå under ett års tid. Så fort hans hustru fått detta medgivande reste hon utan att underrätta farmodern till Holland, där hon ställde sig under beskydd av engelske ambassadören.

Strax därpå reste även Königsmarck från London. Han skulle följa med en expedition för att förstärka den engelska garnisonen i Tanger, som hårt ansattes av marockanerna. Han skulle emellertid ansluta sig i en fransk hamn, eftersom han först måste ordna några enskilda angelägenheter på kontinenten. I Holland, trodde de flesta!

Efter någon tid talades det allmänt om den tapperhet svensken visat i Tanger. Han hade fört befälet vid ett utfall som medfört ett kännbart nederlag för de belägrande varav följden blev att freden inom kort återställdes med Marocko. Den engelska kåren kunde återvända – men Königsmarck kom inte med. Han tycktes inte ha någon brådska med att ta emot den hyllning som givetvis och helt förtjänt skulle ägnas hjälten från Tanger vid hans återkomst till England.

Men i den vevan fick London någonting annat att tala om – mordet på Thomas Thynne mitt på öppen gata och förövat med en kallblodig fräckhet som saknade motstycke. Det vart en våldsam uppståndelse i hela London.

Enligt den första versionen som genast troddes hade Thynne av misstag fallit offer för ett attentat mot hertigen av Monmouth, och man ansåg allmänt att det var hovets jesuiter som på nytt varit i farten.

Grundlig efterforskning

Så var dock inte fallet, och Karl II som fått höra att den mördade kort förut varit i sällskap med hertigen av Monmouth och nu fruktade att hertigens parti skulle göra stor politisk sak av mordet gav polischefen order om att anställa de grundligaste efterforskningar. Dessa fick oväntat snabb framgång.

Redan på måndagsmorgonen anmälde en bärare att han på söndagen hjälpt en utlänning till värdshuset Black Bull, där denne sammanträffat med några beväpnade män. Värden på Black Bull uppgav att ifrågavarande män köpt tre hästar av honom. Det var ju en ledtråd, och man började ögonblickligen söka efter utlänningen. Han påträffades av en händelse strax därpå ute på gatan och befanns vara en svensk i tjänst hos svenske kaptenen Kristofer Vratz. En pistol som hittats på mordplatsen igenkändes av tjänaren som kaptenens tillhörighet, och han bekände att han på sin herres order ofta hållit utkik efter Thynnes vagn. Så fort kaptenen på söndagen fått rapport om att Thynne åkt ut begav han sig till Black Bull, där han och två andra herrar steg till häst. Tjänaren hade varit övertygad om att de ridit bort för att avgöra en hederstvist med mr Thynne.

Under dagens lopp arresterades utom kapten Vratz och hans hyresvärd, en tysk läkare, som hette Harder, svenske löjtnanten Johan Stjärna, eller Stern som han kallas i de engelska rättegångshandlingarna, samt polacken Georg Borosky, vilka båda uppgavs vara i kaptenens tjänst. Vratz, som polischefen sir John Reresby högst personligen, arresterade hemma i hans bostad, var en känd äventyrare som kämpat på Europas alla ’slagfält och visat prov på enastående oförvägenhet och dödsförakt’.

Då Vratz förhördes förklarade han att han sedan många år åtnjutit välgärningar från familjen Königsmarck och att han ansåge som sin skyldighet att vaka över den unge greve Carl Johan och i blod avtvå varje honom tillfogad skymf. I Holland hade han hört talas om att mr Thynne fällt kränkande yttranden om greven och hade då sänt honom en utmaning. Denna hade inte besvarats och då hade han rest till England och tillsammans med en landsman samt sin polske tjänare uppsökt Thynne för att fordra upprättelse. Polacken hade tyvärr missförstått sin herres avsikt och avfyrat sin musköt mot Thynne. Greve Königsmarck hade inte haft den ringaste aning om saken – den förklaringen vidhöll Vratz orubbligt under hela rättegången.

Urspårad typ

Löjtnant Stern, som också tillhörde tidens kringflackande äventyrare men som kan betecknas som en ganska urspårad typ, förnekade i varje fall till en böljan varje delaktighet i uppsåtligt mord. Han hade få dagar tidigare blivit bekant med kaptenen, som han följt med den olyckliga söndagen i tro att det handlade om en vanlig duell.

Vad sist polacken beträffar hade han kommit till England på fredagen. Han var i kaptenens tjänst och soldat samt van att blint lyda sin herre. Kaptenen hade kommenderat honom att skjuta på herrn i vagnen, och alltså hade han gjort så.

Eftersom det Königsmarckska namnet kunde få betraktas som ganska svårt komprometterat gjorde man efterspaningar och upptäckte att Carl Johan i djupaste inkognito återvänt till England för några veckor sedan men hastigt lämnat sin bostad samma morgon mordgärningen blev bekant.

Belöning för svenskens gripande

Ett pris på flera hundra pund utfästes för hans gripande, och en av hertigens av Monmouth män lyckades komma flyktingen på spåren och försäkra sig om honom just som han stod i begrepp att gå ombord på ett svenskt fartyg som låg segelklart vid Gravesend. Vid häktningen var greven klädd i enkla kläder och hade bundit upp sitt långa ljusa hår och gömt det under en svart peruk. Han fördes inför konungen, som själv önskade förhöra honom i sittande råd innan han tillsammans med de övriga fångarna insattes i Newgate.

Vid det kungliga förhöret uppträdde greven med stor säkerhet och besvarade utan tvekan alla frågor. Som orsak till sin inkognitovistelse i London uppgav han, att han lät behandla sig för en åkomma och inte ville visa sig i sina vanliga umgängeskretsar innan denna blivit fullkomligt botad. När han fått höra talas om mordet och kapten Vratz delaktighet däri, hade han ansett det säkrast att lämna staden för att inte bli utsatt för misstankar och förolämpningar.

Sir John Reresby som var närvarande vid förhöret har sedan berättat att han från början kunde märka, att konungen önskade att Königsmarck skulle gå fri. En så lysande kavaljer och en krigare som gjort England så stora tjänster fick inte dela vanliga missdådares öde. Dessutom kunde det ju knappast i hovets ögon ha varit något svårare brott att skaffa ur vägen en av Monmouths mäktigaste anhängare. Värre saker hade man ansett lämpligt att se genom fingrarna med.

Några dagar efter förhöret kom mr Faubert, som förestod det franska institutet i London där Carl Johans yngre bror Philip studerade, till Reresby och antydde att den häktade greven ehuru givetvis oskyldig var villig att till polischefen betala en stor summa pengar för att slippa ifrån den obehagliga affären. Sir John avvisade anbudet, men han fann det inte nödvändigt att för domstolen anmäla bestickningsförsöket. Hade detta blivit känt skulle det utan tvivel ha förvärrat den anklagades läge betydligt.

Mäktiga förbindelser

Dennes sak stod illa till ändå. Monmouth och Thynnes vänner gjorde allt de kunde för att få Königsmarck fast. Men den förnäme svensken hade å sin sida mäktiga internationella förbindelser och djupa försänkningar vid alla Europas hov. Ludvig XIV av Frankrike skickade ett handbrev till Karl II med anhållan om nåd för Königsmarck för det fall denne mot all förmodan vore skyldig. Hemma i Sverige sattes hela släkten i rörelse och fick god hjälp av Englands och Frankrikes ambassadörer. Carl Johans farbror, fältmarskalken Otto Vilhelm Königsmarck, vistades just hos Karl XI på Kungsör och använde allt sitt inflytande där.

All denna höga protektion hann emellertid inte göra sig gällande innan målet avdömdes, men den behövdes heller inte ty Königsmarck hade mäktiga vänner och gynnare på ort och ställe. I lord överdomaren Pemberton fann de en person som genom valet av jurymän och sitt sätt att leda förhandlingarna begrep sig på att med överlägsen skicklighet i möjligaste mån försvaga verkan av för den anklagade besvärande omständigheter.

Målet förbereddes med stor snabbhet och redan den 28 februari stod de anklagade inför skranket i Old Bailey; Vratz, Stern och Borosky för direkt och Königsmarck för indirekt delaktighet i mordet. Efter de vanliga inledningsformaliteterna utsågs tolk. Det blev Sir Nathanael Johnson, en gammal officer och krigskamrat till Königsmarcks far.

Hälften utlänningar i juryn

Som främlingar fick de anklagade förmånen av sammansatt jury, hälften engelsmän och hälften utlänningar. Vratz och Stern avstod från rätt att utesluta jurymän enär alla var dem lika obekanta. Königsmarck däremot som visade sig vara väl hemma i juridiken försummade inte att göra fordran på varje fördel som lagen tillerkände en anklagad – och kanske litet till!

Vid namnuppropet uteslöt han alla som kunde tänkas vara mr Thynnes vänner och förvissade sig dessutom om att bland jurymännen inte fanns några katoliker, valloner eller holländare, vilka alla kunde betraktas som fiender till en svensk. Av överdomaren fick han till sist det mycket viktiga medgivandet att hans sak skulle prövas skild från de övrigas.

Sedan stol och skrivmaterial framsatts åt Königsmarck, började åklagaren med att fastställa att de tre män som hejdat mr Thynnes vagn var identiska med Vratz, Stern och Borosky. Det hade de för övrigt redan vidgått. Han gendrev Vratz försök att ge saken sken av att vara en tillämnad duell. Sekundanter beväpnade med musköt hade ingen hittills hört talas om. Spionerandet på Thynnes vagn och andra hemliga förberedelser tydde dessutom på lönnmordsplaner. Stern hade kaptenen värvat mot löfte om hög belöning, och Borosky hade efterskickats från utlandet enkom för att verkställa gärningen. Polackens vistelse i London talade dessutom starkt emot greve Königsmarck. Det kunde nämligen bevisas att greven väntat på honom med stor otålighet och genast vid hans ankomst låtit sitt folk taga hand om honom, förse honom med vapen och kläder samt härbärgera honom till söndagen, då doktor Harder efterskickats för att föra Borosky hem till Vratz. Den sistnämnde hade varit sedd hos greven både före mordet och strax efter.

Det fanns även andra för greven besvärande omständigheter. Han hade bytt bostad ideligen under sin inkognitovistelse. Före sin avresa till Tanger hade han hos svenska sändebudet baron Lejonberg hört sig för om han sedan han dödat mr Thynne i en eventuell duell därefter enligt engelsk lag kunde gifta sig med dennes änka, lady Ogle. Slutligen var det hans brådstörtade flykt och diverse misstänkta omständigheter vid hans häktande.

Sedan Thynnes tjänare och andra hörts som vittnen, skred domstolen till förhör av de anklagade och började med Vratz och dennes båda medhjälpare. Nu visade det sig hur fördelaktig den av domaren anbefallna proceduren var för Königsmarck. Av protokollen förda vid den förberedande undersökningen upplästes endast de delar som inte hade något att skaffa med Königsmarcks delaktighet, och juryn fick alltså aldrig höra om de tre andra anklagade förut eventuellt uppgivit något som kunde kompromettera greven. Varje försök att indraga Königsmarck i denna första del av förhöret stoppades genast av Lordöverdomaren. De direkt skyldiga kunde inte vittna mot den indirekt skyldige, och den senares sak skulle behandlas först sedan domstolen blivit klar med de förra.

Hastigt erkännande

Det tog inte lång tid. Borosky hade redan betjänt att han på kaptenens order skjutit på Thynne. Kapten Vratz ville fortfarande göra troligt att mr Thynne inte velat anta en utmaning som kaptenen sänt honom med anledning av hans nedsättande yttranden om greve Königsmarck, och att kaptenen därför beslutat komma till tals med honom utomhus och framtvinga en duell. Eftersom Thynne alltid åtföljdes av beväpnade tjänare hade Vratz å sin sida medtagit eskort för att kunna möta våld med våld. Tyvärr hade polacken missförstått honom och skjutit utan anledning. Tolken sir Johnson, som vid varje möjligt tillfälle försökte ingripa till de anklagades förmån, upplyste här att det var bruk i Tyskland att skjuta ner den som vägrade gå med på duell. Emellertid kunde Vratz inte närmare ange när och i vilken form Thynne uttalat sig nedsättande om Königsmarck. Han tillfrågades också vem han använt för att överlämna utmaningen, varvid Vratz angav att han tyvärr inte känt någon person som kunnat göra honom denna tjänst. Utmaningen hade för den skull sänts med posten.

Löjtnant Sterns andel i gärningen tycktes endast ha bestått i att han skaffat musköten och laddat den. Han erkände visserligen att han hört Vratz säga, att denne gärna skulle betala bra om någon ville göra slut på Thynne, men han bestred eftertryckligen att han någonsin haft för avsikt att bli delaktig i ett mord. Hans försäkran lämnade dock rätten utan avseende.

Så övergick man till Königsmarck. Som första vittne hördes greve Philips guvernör, en dansk vid namn Fredrik Hansen, och denne ansattes hårt av domstolen som i detalj ville ha reda på vad Carl Johan Königsmarck haft för sig tiden närmast före mordet. Hansen redde sig med mycket storklokhet. Han medgav allt av mindre vikt som inte gärna kunde bestridas, men när det gällde de ömtåliga punkterna formulerade han sina svar så skickligt att ingenting i hans utsago kunde användas mot Königsmarck. Det var Hansen som framställt frågan till baron Lejonberg, men han hade endast bragt den på tal därför att den intresserade honom som lagfråga.

Red in Königsmarcks hästar

Den andra ömtåliga punkten angick Beroskys ankomst till London, men om den saken hade Hansen inte hört annat än att greven sagt att polacken var en sällsynt god stallknekt och därför efterskickats för att rida in några nya hästar som Königsmarck tänkte köpa. Det var genom Hansen som Königsmarck redan på söndagskvällen fick meddelande om mordet, om vilket dansken hört av Savoyens minister. Greven hade inte sagt mycket om nyheten utan samtalet hade övergått till andra saker. Königsmarck hade varit iklädd nattdräkt som om han haft för avsikt att snart gå till sängs. De få gånger Hansen träffat honom under inkognitovistelsen hade han mestadels legat och Hansen hade gissat att greven var sjuk, vilket ju bekräftades av doktor Harders upprepade besök. Utom Harder hade han någon gång sett Vratz, men detta var ju inte särskilt anmärkningsvärt med tanke på kaptenens förhållande till Königsmarckarna.

Vittnesmål mot greven

Nästa vittne var Harder som uppenbart visste betydligt mer än han ville komma ut med. Han hade känt både Königsmarck och Vratz i flera år, och för någon månad sedan hade han av Vratz blivit ombedd besöka greven eftersom denne behövde läkarvård. Han hade varit hos honom flera gånger och ordinerat honom medicin. Greven hade då använt svart peruk och bett doktorn inför främmande personer kalla honom Carlo Cuski för att hans inkognito skulle kunna bibehållas så länge han undergick läkarvård. Sjukdomen hade bestått i fläckar på bröstet, förmodligen en följd av den starka hettan i Tanger. Vidare framkom att polacken överlämnats till Vratz antingen dagen innan eller samma dag som mordet begicks, samt att kaptenen direkt efter mordet begivit sig hem till Königsmarck. Båda dessa upplysningar, som lämnades ytterst motvilligt, talade mycket starkt mot greven.

Sedan Königsmarcks värd och en del tjänstefolk hörts samt omständigheterna vid grevens häktning, varvid denne visat sig onormalt orolig och nedslagen, relaterats, uppmanade överdomaren Königsmarck att anföra vad han att säga till sitt försvar. Egendomligt nog undvek man på allt sätt att förhöra Königsmarck om hans bekantskap med lady Ogle. Bevekelsegrunderna, vilka ju i en modern brottmålsprocess tilldrar sig det största intresset, lämnades helt åsido av de engelska domarna. För dem var det enda viktiga att konstatera graden av delaktighet i själva handlingen. Königsmarcks svaromål överensstämde i allt med Hansens och Härdars vittnesmål, och han hänvisade till vad han framhållit vid det kungliga förhöret.

Beträffande polacken hade han låtit skicka efter denne för flera månader sedan, då krig syntes stå för dörren med anledning av den franska ockupationen av Strassburg. Königsmarck skulle i så fall ha satt upp en kavalleritrupp för Englands räkning, och det kunde styrkas att han för detta ändamål redan utgivit betydande summor. Emellertid hade Borosky på grund av stormig väderlek blivit uppehållen sju veckor så att krigsfaran redan var förbi när han till sist anlände. Königsmarck hade då inte någon användning för honom utan hade överlåtit honom på Vratz.

Ingen misshällighet

Königsmarck framhöll vidare att någon misshällighet aldrig förekommit mellan honom och Thynne. Orsaken till att han så hastigt lämnade London var den att Hansen skickat meddelande om att folket misstänkte honom och att han kunde riskera att bli överfallen och dödad innan han fick tillfälle att rättfärdiga sig. När han arresterades hade han blott haft obetydligt med kontanter på sig, vilket ju bevisade att han varit föga beredd på flykt.

Listig retorik

Till sist höll Königsmarck ett litet tal till juryn och skattade sig lycklig som fick dömas i ett protestantiskt land och av protestantiska domare. Under denna tid med dess skarpa religiösa motsättningar var detta givetvis ett ganska skickligt schackdrag.

När Lordöverdomaren slutligen tog till orda och gav en sammanfattning av det som förekommit, framgick det mycket tydligt att han inte ansåg att rannsakningen bragt i dagen några bindande bevis för Königsmarcks medbrottslighet.

Han sörjde noga för att de besvärande omständigheterna kom i skymundan men framhöll så mycket mer de förklaringar Königsmarck lämnat. Juryn vart sålunda lämpligt preparerad, och efter en halvtimmes enskild överläggning lämnade den sitt utslag: skyldig för Vratz, Stern och Borosky – icke skyldig för Königsmarck. Därefter avkunnades domen över de skyldiga och lydde på döden medelst hängning.

Königsmarck var sålunda räddad, även om varken jurymännen eller eftervärlden kunnat allvarsamt betvivla hans åtminstone moraliska medbrottslighet. Men det saknades direkta bevis. Därtill kom att kapten Vratz till sista andetaget vidhöll att greven ingenting haft med saken att skaffa. Vratz var son av en förvildad tid och en på sitt sätt ridderlig natur. För honom var det inte fråga om rätt eller orätt i lagens mening utan bara om de plikter som han uppställt för en gentleman. Hellre än att visa sig otacksam mot en vän och gynnare borde man på hans vink göra slut på en för honom misshaglig person och ändå kunna räkna sig som en gentleman.

Men att blottställa sin herre med blott ett halvt ord, det fick en gentleman aldrig göra även om han därmed kunde rädda sitt eget liv. De underordnade verktyg som han drog med sig förtjänade givetvis inte en tanke. Då en man som kaptenen med glatt mod gick i döden för sin unge vän och Königsmarckska husets ära, så borde såna stackare känna sig hedrade av att följa med.

Föll samman efter domen

Stern och Borosky föll däremot alldeles samman efter dödsdomen och till de båda präster som besökte dem i fängelset avlade de full bekännelse, av vilken framgick att det aldrig varit tal om någon duell mellan Vratz och Thynne samt att Königsmarck åtminstone så till vida hade med saken att skaffa som han direkt efter polackens ankomst till London befallt Borosky att ”under tre dagar” följa med kapten Vratz och göra allt vad denne befallde. Det är mycket egendomligt att läsa om dessa bekännelser – som inte fick avläggas inför juryn underrannsakningen!

Men när Stern tillsammans med prästerna fördes in till Vratz, och de senare besvor kaptenen att tänka på sin själs frälsning och avge fullkomlig bekännelse, kallade Vratz sin olyckskamrat för en feg stackare, som genom förespeglingar om hederligare dödssätt och kristen begravning låtit narra sig till att komma med uppenbara lögner.

Med Vratz kom man med andra ord ingen vart, och den 10 mars restes galgarna på Pall Mall – enligt tidens bruk på den plats där gärningen begåtts. Tillströmningen av åskådare var enorm, och hertigen av Monmouth åsåg avrättningen från en balkong nära schavotten.

Tog döden som män

Stern och Borosky dog som botfärdiga syndare – Vratz utan att skifta färg eller förändra en min.

I det sista hälsade han artigt på sir John Beresby och några andra bekanta. Hans sista blick fästes skarpt på Monmouth. Ingen kunde då ana att denne efter det misslyckade upproret 1685 skulle möta precis samma öde – men inte alls med samma modiga dödsförakt!

Efteråt blev Borosky upphängd i kedjor vid Mile End, men Vratz som var den mest skyldige fick en ståtlig begravning. Liket balsamerades och lades i en vacker kista, invändigt täckt med bly, samt transporterades till Tyskland.

Allt sannolikt bekostat av släkten Königsmarck.

Carl Johan rymde fältet

Samma dag som dödsdomarna verkställdes försvann Carl Johan Königsmarck från London och England. Trots frikännandet var hans liv hotat både av det uppretade folket och av Thynnes vänner.

Han gick först i fransk och sedan i venetiansk krigstjänst och dog under fälttåget mot turkarna i Argos 1686. Vid hans begravning i Stade höll generalsuperintendenten Johan Diecmann ett långt och uppbyggligt tal där även den beklagliga händelsen i London vidrördes i korthet.

Grifttalaren försäkrade att Carl Johan Königsmarcks oskuld var så klar att hans vedersakare borde rodna av blygsel. Dessutom framhöll han den bortgångnes stora dygder och fromhet, särskilt hans sant kristliga dödsförberedelse…

Man må med förundran fråga: Vad är sanning?