Av HANS UGERUP

AKT 1. MORDET.

Snön föll från en blytung himmel, tyst och stilla och utan uppehåll. Den lagrades i drivor på gator och torg och täckte snart vår huvudstad i ett iskallt bårtäcke, som dämpade gatuljuden och skapade frostiga glorior runt de tända gatlamporna.
Huset var en bland många liknande hus längs gatan. Det var gammalt men välbyggt och fortfarande mycket bekvämt att bo i och med en ålderdomlig charm och atmosfär: ett hus med personlighet. Det var högt i tak mellan våningsplanen som låg i tre plan med en imponerande kalkstenstrappa som centrum. Trappan lystes upp på dagarna av höga mångfärgade glas fönster och efter mörkrets inbrott av magnifika gaslampkronor, nu omgjorda till ellampor. Allt inramades av smidesjärnsgirlanger i svart och guld. Den ståtliga klassicistiska fasadens arkitektur hade bättrats på av den fallande snön som lagt sig på pelarkapitäl och gesimser. Huset låg inom gott hörhåll från Hedvig Eleonora kyrkas malmklockor, även de som mätte ut tiden.
Snön föll fortfarande genom den stilla vinterluften. Portvakten kämpade en hopplös kamp mot vädrets makter utanför den stora porten. Förgäves försökte han röja undan snön från trottoaren och lägga den i stora högar längs rännstenen.
Varje våningsplan hade endast en hyresgäst, vilken hade både en huvudingång och en köksingång. På första våningen bodde baronessan Wanda af Brohusen i sin ensamhet sedan många långa år. Hon var änka efter saligen avsomnade utrikesrådet baron Enoch Severin af Brohusen.
Denna lugubra lördagseftermiddag var hon helt ensam i sin stora, tysta och av konstskatter fyllda våning – om man inte räknar med hennes katt Rasputin naturligtvis. Hennes trotjänarinna och kokerska Emma hade fått ledigt hela veckoslutet för att besöka en sjuk avlägsen släkting. .
Det rum baronessan Wanda satt i låg i mörker med undantag av det varma gyllene skenet från glöden av en björkvedsbrasa i den höga kakelugnen av blåmönstrade Delftflisor och från de likaledes höga, utifrån svagt upplysta fönstren, vilka med sin yrande snö liknade dryckesglas, fyllda med festligt mousserande champagne. Baronessan dåsade i sin öronlappsfåtölj och det gjorde Rasputin också i sin. Det var ju inte så märkvärdigt, matte var ju 92 år och katten 22. Dagarna brukade förflyta på detta sätt, i gråzonen mellan slummer och vakenhet. Minnesbilder fick det verkligas form, vad som var dröm eller realitet kunde den gamla ibland inte särskilja.
Ett plötsligt ljud trängde in i hennes inte helt oangenäma slummertillstånd och tvingade henne upp till medvetenhetens yta. Vid hennes ålder var det fullt förståeligt att hennes sinnen började försvagas, särskilt hennes syn, men hennes hörsel var det inte något fel på.
Hon tyckte sig ha hört något som var egendomligt bekant, nämligen ljudet av tunga steg nere i vestibulen. Tydligen hade Rasputin, som var blind som en mullvad, också hört något, för han började svänga sitt skalliga huvud fram och tillbaka medan han lyssnade intensivt.
Nu hördes tydliga fotsteg komma uppför stentrappan utanför huvudingången till hennes våning. Hon satte sig upp i stolen. Det var ingen tvekan längre. Dessa fotsteg kände hon väl igen, men dem hade hon inte hört på mer än fyrtio år. Hon reste sig ur stolen med vi ss brådska. Knäppandet från hennes artritiska leder hördes tydligt i det tysta rummet.
”Jesus Maria, det är Enochs fotsteg, min älskade make har kommit tillbaka efter alla dessa år!” viskade hon.
Med gapande mun fortsatte hon lyssnandet. De osäkra, ibland liksom snavande och dröjande fotstegen var verkligen välkända för henne. De var desamma hon hört så många gånger tidigare, när Enoch hade kommit hem sent efter att helhjärtat deltagit i någon mottagning på UD eller någon diplomatisk tillställning på kungliga slottet.
Fotstegen stannade för ett ögonblick utanför hennes ytterdörr och tydligt hörde hon honom föra en viskande överläggning med sig själv; men så fortsatte stegen uppför trappan till nästa våning.
”Den käre Enoch har gjort samma dumma misstag som så många gånger förr”, muttrade hon en smula förargat för sig själv. ”Men han kommer väl ner igen.”
Men konstigt nog gjorde han inte det den här gången. I stället ringde han på och blev insläppt i den tomma våningen ovanför – tom därför att hon med egna ögon sett det rara paret som bodde där försvinna i en taxi tidigare på eftermiddagen. Allt hade sedan varit tyst däruppe, de välartade barnen – en av var sort – hade säkert gått för att leka med några lika välartade kamrater.
Det härskade djup tystnad i det gamla huset, men plötsligt bröt helvetet lös. Ett femtontal par fötter galopperade runt i hela våningen där uppe, råa röster skrek och vrålade – de använde säkert fula ord och svordomar – och allt urartade till ren bärsärkagång. Men Enoch stod modigt emot deras anfall och försvarade sig tappert, det hördes. Men till slut blev han övermannad och besegrad. Hans fiender var ju så många fler.
Hon stod stilla och funderade skarpt. Vad skulle hon göra? Var det rådligt att gå upp för att hjälpa honom? Säkerligen hade en grupp fosterlandsförrädare samlats där uppe i största hemlighet – det var ju ett världskrig på gång – och Enoch hade kommit för att prata dem tillrätta och få dem att avstå från sina skurkaktiga planer.
Men innan hon hunnit fatta något handlingsbeslut, började oväsendet på nytt, men nu sjöng rösterna – säkert en kampvisa på något främmande språk. Men så övergick sjungandet till svenska, för hon tyckte sig höra ordet ”slut” upprepas ett antal gånger. Enoch bad tydligen förgäves för sitt liv och hans död var nära förestående.
Fönster öppnades där uppe och en mörk skepnad kastades ner på gatan. När skepnaden passerade hennes fönster, fick hon en glimt av långa tunna fingrar som gestikulerade åt henne. Med en otäck duns slog skepnaden i gatans stenläggning och låg orörlig. Ett hest triumfvrål hördes uppifrån. Rasputin svimmade och föll ur stolen.
Djupt skakad öppnade hon ert av sina höga fönster och tittade ut i den tilltagande vinterskymningen. Ja, där låg han, den käre Enoch, i diplomatiska kårens mörkgröna högtidsuniform, utslängd i snön. Hon kunde till och med se några av hans glittrande ordnar och medaljer.
Hon stängde stilla fönstret. Vad skulle hon göra nu, med Emma bortrest över veckoslutet?
Men så stramade hon upp sig, gick fram till telefonen, lyfte luren och begärde numret till östermalmspolisens vaktkontor för att anmäla mordet till jourhavande kommissarie.

AKT 2. UPPLÖSNINGEN.
Denna kalla och snöiga lördagsförmiddag i mitten av januari i 1940-talets början jagades jag av min moder, infångades, tvättades, kläddes i finkläder, borstades, kammades och skickades iväg till en julgransplundring hos en klasskamrat till mig med order om ”att ha roligt”. Jag var nio år gammal.
Vi samlades i den fallande snön utanför porten till det gamla hus som vår klasskamrat bodde i. Sammanlagt var vi tolv grabbar från klassen och dessutom några tjejer. Vars föräldrar umgicks med vår kamrats familj.
När alla dykt upp, gick vi in genom den stora porten och in i vestibulen, där den folkilskne portvakten Pettersson hutade åt oss att stampa av oss snön och sluta dänga i den tunga portdörren, ”annars var han inte den som skulle lägga fingrarna emellan”. Vi klev uppför de ekande stentrapporna och stannade upp ett tag på första våningen för att läsa namnskylten på dörren. Sedan fortsatte vi upp en våning till och där läste vi rätt namn på dörren, ringde på och blev insläppta av vår klasskompis, som spelade värd i stor skala.
Hans förståndiga föräldrar hade tidigare på dagen visligen dragit sig tillbaka till någon trevligt stillsam restaurant. Värdens äldre syster – hon var femton år och ”hatade småbarn”, särskilt broderns imbecilla fåntrattar till vänner – var i föräldrarnas frånvaro verkställande befäl och dagofficer. Emellertid blev hennes storhet inte allmänt accepterad, så hon gav upp och retirerade i vredesmod in på sitt rum, där hon tillbringade resten av eftermiddagen med att äta choklad och läsa en roman.
Flickorna satt mest i ett hörn och utbytte viskande och fnissande förtroenden samtidigt som de stuvade i sig julgodsaker. Vi pojkar hade högre krav på underhållningen, så vi lekte en del intressanta sällskapslekar, t ex ”Lätta brigadens anfall”, ”Custers sista strid”, ”Skyttegravskrig” och annat våldsamt och ljudligt. När vi tröttat ut oss, plundrade vi med tjejernas hjälp den ståtliga julgranen, vars toppstjärna knappt syntes i det höga takets dunkel. Det som gick att äta åts och rena juldekorationer lades på en stol. Vi plockade av allt så högt upp vi kunde räcka, men det fanns mer kvar. Sedan tog alla i hand och dansade ringlekar runt granen en sista gång för det här året. Vi sjöng de gamla välkända julgransplundringsvisorna, särskilt ”Nu är gladajulen slut, slut, slut”.
Några öppnade de höga fönstren, några skruvade av julgransfoten och – sedan vi först kollat att den folkilskne Pettersson inte syntes till – hivade vi ut granen genom fönstret och kastade ner den i snöhögarna på gatan medan vi alla vrålade ”hurra”!
Därefter blev festen lite avslagen, godis och sockerdricka började tryta. Så ringde dörrklockan, vår värd öppnade och in klev en civilklädd herre och två uniformerade poliskonstaplar, komplett med sablar och krimmertovor i vilka smältande snökristaller gnistrade. De båda konstaplarna intog en avvaktande hållning i bakgrunden under det att den civilklädde – som presenterade sig som kommissarie Djerf – informerade oss om att han fått rapport om att ett mord hade förövats av en samling fosterlandsförrädare. Våra ögon var nu vidöppna av uppskattning. Han tillade att liket fortfarande skulle ligga på gatan och han förbjöd oss att gå fram till fönstren och titta.
Naturligtvis störtade vi alla fram till fönstren och stirrade ut, men det enda vi kunde se var vår sönderbrutna julgran som låg där med hälften av barren borta, men fortfarande med några julprydnader som gnistrade i det svaga ljuset. Besvikna vände vi oss till kommissarien för utförligare information, men han tyckte att festen var slut och att vi lugnt och stilla skulle gå hem var och en till sitt.
Vi tackade vår kompis för en livad fest och gav oss ut i snöyran. När jag vände mig om, såg jag de båda konstaplarna mödosamt skaffa undan ”liket”.