Novell av TOMMY LÖFGREN

Han presenterar sig själv: Jag är pensionerad men fortfarande verksam lokaltidningsjournalist i Dalsland. Bor på landet i Bengtsfors kommun. Jag har på eget förlag gett ut en novellsamling och två kåserisamlingar om och från Dalsland. Dessutom medverkat i ett antal mindre antologier. Detta är hans andra novell i Dast. Den förra heter Flädersommar. Denna borde förstås ha kommit tidigare, men myclet annat kom i vägen för redaktören.
___________________________________________________________

Hösten närmade sig, en tid på året då tranorna slutade att trumpeta och dansa på myrar och mossar. De flesta av dem borde redan ha ge sitt av mot varmare trakter, men Peter Andersson hoppades att få se de sista lämna området. Det var anledningen till att han suttit i fågeltornet med ljusstark kikare från sena eftermiddagen till en bit in på kvällen under flera dagar den senaste veckan. Nu gjorde han ett nytt försök.

Fågeltornet i två våningar, byggt av brunbetsat trä, stod i den vattenfyllda mossens norra hörn. En mosse som lokalbefolkningen lite slarvigt kallade för sjö. Enligt en sägen hade en jätte ha gått förbi, råkat snubbla och hamnat på ett knä när han föll. Av det hålet skulle den vattenfyllda mossen ha bildats.

Inte för att han trodde på jättar, men nog var det en god historia att fundera över där han satt väl dold för insyn och väntade på att något matnyttigt för en fågelskådare skulle dyka upp.

Han svepte med kikaren över området närmast tornet för sista gången den här kvällen. Sedan över länsvägen, som rak som en linjal, skar genom mossmarken. På den andra sidan vägen låg en större mosse. Den var känd för att vara svårtillgänglig, men hyste ett spännande fågelliv. Inte bara de långbenta och långhalsade tranorna.

Men plötsligt fick han syn på något oväntat längst bort i synfältet. Det var två mörkklädda män bredvid den stora mossen. De gick några korta steg på den lilla grusvägen, som löpte längs mossens kant, till en parkerad bil. Han noterade att en av dem bar på en mörk säck medan den andre höll i något som liknade en liten skyffel av den typ man ofta har i bakluckan vintertid. Med en rivstart svängde bilen upp på vägen och försvann. Av sättet männen uppträdde gissade han att de inte var några vanliga naturälskare.

***

Det var först en dryg vecka senare som han förstod betydelsen av vad han sett. Det var då mannen i mossen hittades naken och utan identitetshandlingar.

De okända männen hade tydligen inte gjort sitt jobb ordentligt den där sena kvällen. Därför stack en del av mannens högra hand upp ur mossen.

Den obehagliga synen mötte ordföranden i den lokala naturskyddsföreningen när han var ute på en rekognoseringstur inför föreningens kommande höstutflykt med sällsynta blommor på programmet. Enligt uppgifter i medierna var han i 30-årsåldern och hade troligen östeuropeiskt ursprung.

Därför satt Peter Andersson nu på den lokala polisstationen framför förundersökningsledaren, poliskommissarie Carl Swensson. Denne syntes knappast bakom sitt skrivbord som var belamrat med pärmar, papper och med en dator i ena hörnet. Swensson var en erfaren polis i övre medelåldern som varit landsbygden trogen större delen av sitt yrkesliv.

”Så du såg alltså i din kikare två mörkklädda män komma ut från mossens kantzon och köra därifrån under uppenbar brådska?”

”Ja, och det konstiga var klockslaget. Jag menar vem ger sig ut så sent på kvällen när det inte finns några stigar eller leder att hålla sig till? Är man ovan är det lätt att gå ner sig.”

”Beskriv exakt vad du såg.”

”Det var två stycken. En kraftig, den andra mindre till växten. Det såg ut som om den större av dom haltade lite. Han hade en svart säck med sig. Det kan ha varit en sopsäck av plast av den sort man kan köpa lite varstans. Den andre bar på en liten skyffel.”

”Såg säcken tung ut?”

”Nej, men den verkade vara välfylld av något.”

”Vad hände sedan?”

”Jag såg inte så mycket mer än att dörrarna slog igen och att bilen drog iväg med en rivstart.”

”Kan du säga vad det var för bilmärke och modell?”

”Nej, men den var svart eller mörk i färgen. Kan ha varit en Volvo av ganska ny årsmodell. Dom körde i alla fall söderut mot Göteborg.”

***

Efter en tid gick mordutredning i stå. Polisens riksmordgrupp i Stockholm hade skickat ett par man för att hjälpa de lokala kollegorna, men utan större framgång. Man gjorde en resultatlös sökning via Europol. Den döde mannen tycktes inte vara saknad av någon.

I det här fallet stod polisen med fler frågor än svar. Platsundersökningen på mossen hade inte gett många ledtrådar utöver mannens kropp.

Klart var att den döde utsatts för trubbigt våld mot huvudet och hade flera stickskador i bröstet. Av hans tandstatus drog utredarna slutsatsen att han kom från ett Östeuropeiskt land och var i 30-årsåldern. Det var allt.

I medierna spekulerades det om att han han mördats på en annan plats och fraktats till mossen för att grävas ner och försvinna för gott. Det kunde ha varit en uppgörelse om knarkpengar eller något annat.

Det var en teori som Peter Andersson höll för trolig då de här delarna av Västsverige fått alltmer känning av kriminella nätverk. Via Bohuslän och Dalsland gick sedan länge kända smuggelstråk till och från Norge mot Göteborg, Malmö och kontinenten.

Att en utbränd bil hittades några dagar senare på en mindre väg i trakterna av Lindome söder om Göteborg var inget som sattes i samband med den döde mannen på mossen. Polisen i Göteborg hade fokus på annat. Utredningen hamnade bland andra allt kallare ouppklarade mordfall.

***

För Peter Andersson blev det ett besök till i fågeltornet vid den vattenfyllda mossen innan höstens ankomst. Med pirrande oro i bröstet svepte han med sin kikare över området trots att han förstod att det han sett inte skulle hända igen. Han gjorde det med en rysning. Det var inte så mycket den fuktiga och kyliga luften som påverkade honom. Han insåg att det blivit nya tider för landsbygdens människor. Det var inte längre den lugna plats där han en gång växt upp.