AV CHRISTIAN WESTERLUND

Det hade börjat att blåsa tidigt på morgonen. Vinden ökade nu i styrka och de löv som tidigare legat döda på marken flög plötsligt upp i en virvel för att sedan sakta dala ned till marken.
Victor stod ensam i sandlådan.
Gungorna i gungställningen svepte sakta fram och tillbaka i vinden, som om någon osynlig gungade på dom. Hela kvarteret låg öde. Det var en av de där dagarna da det kändes som om Victor var ensam i hela världen. Den lille pojken böjde sig ned och plockade upp en blå plastspade som låg bredvid honom.
Han satte sig på knä och böljade gräva i den kalla sanden.
Om man grävde tillräckligt långt så kom man ned till helvetet. Det sade i alla fall Tony. Han grävde ivrigt och snart började en sandhög växa vid sidan om den lille pojken. Han grävde och grävde, med sanden yrande om sig.
Plötsligt slog han i någonting.
Sanden som rasade från sidorna hindrade honom från att se vad det var för någonting.
Han sträckte ned ena handen för att känna efter.
Det kändes segt och konstigt. Det kanske var en rot av något slag. Victor fattade ett hårt tag om den lilla spaden och började att hacka på roten. Efter ett tag så gick den av. Victor plockade upp roten. Men det var ingen rot. Victor tappade spaden.
Det var ett finger. Ett grått och ruttnat finger med en svart nagel längst upp.
Victor kände kylan spridas inom sig. Han skyndade sig att ta upp spaden igen och skottade ned sand i hålet tills det var igentäckt. Sedan satt han tyst och såg på stället där hålet hade varit, väntande. Försiktig böjde han sig fram och lyssnade. Men allt som hördes var vinden. Victor ställde sig sakta upp. Sedan vände han sig om och sprang raka vägen hem utan att stanna.
– Mamma, mamma, det är en farbror i sandlådan
Mamma och pappa satt och såg på tv.
– Jaså, vad gör han där då?
– Han ligger under sanden, jag högg av hans finger.
Victor kastade andfått ur sig orden
Mamma vände sig mot den lille pojken
– Du ska inte se så mycket läskiga filmer. Det är då du hittar på sånt här.
– Mamma! Det är sant!
– Tyst nu gubben, mamma vill höra på det här.
Hon vände sig mot TV:n igen.
Victor suckade bedrövat. Han blev aldrig trodd.
Arg och besviken gick han upp till sitt rum. Han stampade extra mycket i trappan för att mamma och pappa skulle höra hur arg han var.
Väl på sitt rum kastade han sig på sängen och suckade argt. Han slog på ilsket på sin kudde bara för att det skulle kännas bättre.
Sedan satt han stilla på sängen. Utanför blåste det på ordentligt. Den lilla pojken reste sig och gick fram till fönstret. Sandlådan syntes härifrån. Den lilla pojken ställde sig på tårna för att se bättre. Plötsligt blev han kall i hela kroppen. Gropen där han både hittat fingret var uppgrävt, och mycket större än när han hade grävt där.
Han vände sig snabbt bort från fönstret för att inte synas. Försiktig smög han bort från fönstret och bort till sängen där han sjönk ned.
Vem hade grävt upp hålet igen? Och på så kort tid.
Victors fantasi skenade iväg med honom.
Han satt länge på sängen, helt knäpptyst. Från nedervåningen borde han ljudet från TV:n.
Långsamt gick minut efter minut. Den lilla pojken väntade.
Plötsligt hördes steg i trappan. Tunga, långsamma steg. Det kunde inte vara mamma. Det var pappa. Det var pappa som kom upp.
Nu var stegen inte längre i trappan utan i hallen utanför och nu kom de sakta gående mot Victors dörr. Victor höll andan.
Handtaget till hans dörr åkte sakta ned och dörren gled sakta upp.
Det var inte pappa som kom. In klev den konstigaste man Victor någonsin sett. Han hade en lång grå överrock och en stor svart hatt. Huden i hans ansikte var grå och rynkig. Mannen var täckt av sand som rann av honom på golvet där hans stod. Han såg på Victor och log ett stelt leende. Victor stirrade tillbaks.
– Vem är du?
Victor kastade ur sig frågan.
Mannen tog av sig hatten. Han var nästan flintskallig, så när som på några få gråa hårstrån.
– Vem är jag? Tja. vem vet?
– Vet du inte själv vem du är?
Victor lät förvånad.
– Jag vet vem du är lilla pojke.
– Var är min mamma och pappa?
– Din mamma och pappa har… rest bort.
Mannen gick fram några steg. Han satte sig ned på sängen bredvid Victor. Sängen blev genast sandig.
– Jag tror att du har någonting som tillhör mig, min lille vän
Mannen lade sin gråa, skrumpna hand på Victor axel.
Victor såg med fasa på handen. Den saknade ett pekfinger. Det såg ut som om det hade blivit borthugget.
Försiktig, med darrande hand stoppade Victor ned sin hand i fickan och fick upp det gråa ruttna fingret. Han mindes inte ens att han hade lagt det där.
– Tack, min vän
Mannen tog emot fingret och stoppade ned det i sin ficka.
Därefter reste han sig upp. Victor såg upp på mannen.
– Förlåt.
Det kändes lite konstig att säga så.
– Ingen fara, min lille vän.
Mannen sträckte ut sin hand mot Victor
– Följ med mig, pojke. Följ med mig så ska du få se saker du inte trodde existerade, platser du inte trodde fanns och saker du inte trodde var möjliga.
Victor reste sig försiktigt upp
– Följ med mig. pojke.
Victor fattade den gråa, ruttna och skrumpna handen som slöt sig om hans lilla hand. Tillsammans gick de ut, bort i det fallande mörkret.