Lasse-Majas (Lars Molin) självbiografi kom ut första gången 1833, och sedan dess i flera utgåvor av olika förlag. En utgåva från Albert Bonniers förlag 1916, Lasse-Majas besynnerliga öden. Av honom själv berättade, finns i fulltext på litteraturbanken.se. En bit av kapitel 1 och 2 finns som novell här. Nu har ytterligare en utgåva kommit, läs recension.

Här har Lasse rymt från föräldrarna efter att ha stulit från dem.

————-

Lik räven smög jag i buskarna; men då folket kom antågande på gärdet, blev jag het om öronen. Från ett annat håll kom även en trupp. Nu stod jag emellan tvenne eldar och visste ingen reträtt. Att kliva upp i ett träd blev min sista utväg. Emedan detta var en lummig gran, så gömdes jag av grenarna. De passerade flera gånger och jag hörde dem säga: »Om icke den och den sitter i honom, så skola vi väl få fatt på honom.» Jo pytt, ingen var så klok att titta upp i trädtopparna, ty ingen trodde att jag nu blivit en fågel. Ej underligt att de ville få mig fast, ty för stölden hade tjänstfolket eljest blivit misstänkt. Emot aftonen begåvo de sig bort, så att jag äntligen fick hoppa ned ifrån kvist. Hungern infann sig, men huru få någon mat? Jag smög mig hem, men där stod patrull, som lurade på mig. Man var nära att knipa mig, men benen räddade mig den gången.

Nu föll tanken på min gode vän smeden. Men även där stod en utpost. Nu var det bäst att gå vidare. Jag kom till ett torp och smög mig länge omkring knutarna; då likväl ingenting misstänkt förspordes, knackade jag slutligen på dörren, då hustrun kom och släppte mig in. Hon ville tända ljus, vilket jag ej tillät, emedan hela nejden var full av spioner. Vi överenskommo sedan att de skulle dölja mig några dagar, då de skulle erhålla en riklig vedergällning för besväret. Jag hade nu min skattkammare i källarmuren och skulle vid lägligt tillfälle hämta mynt därutur. Torparen hade en dotter vid namn Maja, som var synnerligen tjänstaktig och mig bevågen; hon uppassade mig, ehuru jag bodde i ladugården. Emellertid var det ett säkert kvarter.

Maja agerade spion. Hon gick dagligen uti byn och hörde efter vad som förehades i avseende på mig. Omsider rapporterade hon, att posterna blivit indragna, så att jag kunde komma till min skattkammare. Försök gjordes även att åtkomma mina föräldrars visthus, men därmed var det punkt. Allt var så väl tillbommat. En plågsam känsla intog likväl min själ, då jag om nätterna smög omkring huset och ej vågade mig in. Illa är illa, men vad skulle man göra? Nog trodde jag att mina föräldrar ej hade lämnat mig i rättvisans händer för mitt brott; saken var likväl känd i hela socknen, och var och en skulle hava pekat finger åt mig. Var skulle jag taga vägen?  Ligga kvar i torpet kunde jag icke. Jag fick väl annat kvarter, så att jag i stället att ligga i ladugården fick ligga på en vindskammare.

En dag föll det mig in att taga på mig Majas kläder. Hon kom just upp då jag hade tagit dem på mig. »Ack!» utropade hon, »vad du ser präktig ut i fruntimmerskläder!» Hon ropade på sina föräldrar att de skulle komma upp och se hur väl Lasse nu såg ut i hennes kläder. De yttrade även  att de klädde mig ganska väl. Från denna stund fattade jag det beslutet att ombyta dräkt, på det att ingen skulle känna igen mig då jag begav mig ut på vandring. Fruntimmerskläder anskaffades, vilka jag hederligt betalade, ävensom mitt värdfolk. Penningar hade jag i överflöd ännu, lät därför tillaga en god matsäck och gick utan att veta varthän jag skulle taga vägen. Maja skulle likväl följa mig ett stycke på vägen. Jag gick förbi mina föräldrars boning med tårar i ögonen, ty jag visste ej om jag skulle någonsin få återse mitt hem.

Klädd såsom bondpiga tog jag vägen åt Örebro. Tidigt om morgonen träffade jag flera av våra grannar, som voro ute på färdeväg; men ingen igenkände mig. Sedan jag ankommit till Örebro, gick jag en hel vecka ledig, under föregivande att jag var en smeds dotter från Bergslagen. En dag såg jag även mina föräldrar i staden; denna syn skakade min själ; mina ögon fuktades av tårar, då jag stod bredvid dem på torget. De kände mig ej,
och jag vågade ej heller upptäcka mig för dem.

Nu begav jag mig till Arboga. Under vägen ingick jag likväl i en bondgård. Man tillfrågade mig vart resan gick och på svar att jag vore en piga från Bergslagen, som sökte tjänst, sade de, att om så är, kunde jag få tjänst hos dem. Med ett ord, jag blev antagen.

Nu tänkte jag likväl: detta bär hin i våld, ty jag ärr ej van vid några fruntimmersgöromål. Om kvällen skulle korna mjölkas; detta gick dock någorluda bra; ty spenarna drogos på dem att det blev mycket mjölk; sedermera ställdes det till bak, vilket även gick väl; tog mig därför rätt bra fram, även i andra kvinnogöromål. Tre månader vistades jag på detta ställe och var verkligen en trogen tjänarinna. Om sommaren var där ganska roligt. Glättig och oförtruten, var jag överallt omtyckt. Söndagarna begåvo vi oss till en herrgård i trakten, där vi roade oss rätt tappert. Herrskapet var ganska beskedligt och unnade oss vår glädje. Egendomen innehades av trenne fröknar, vilka voro tämligen muntra och yra till sinnes.

En söndags eftermiddag, då vi roade oss med att gunga, och fröknarna deltogo i nöjet, föll en av dem ur gungan och skulle visserligen skadat sig, om jag ej i fallet fått henne om livet och dymedelst förekommit olyckan. Sedan hon hämtat sig, sade hon: »Kors! vad du är stark, flicka! Jag skall ej glömma att belöna dig för din tjänst.»