Jag skriver, alltså finns jag.

Novell av SUNE E OLSSON

Har gett ut två deckare, Granne med lyckan och Mordet i Risveden.  Polisen i den här texten finns med i tidigare böcker, och författaren hoppas att han blir klar med nästa som fått (arbets)titeln Karl Liv – Terror. Han har också skrivit en rad noveller som publicerats i Dast, sök på han namn i sökrutan.

______________________________________
Karl Liv behövde inte tveka. Pojkens hjärta hade slutat pumpa. Grabben var död. De två skott Karl avlossat hade träffat mitt i bröstet, fragmenterats, splittrats och wobblat in i pojkens bröstkorg. Hjärtat och blodkärl var mosade. Pojkens bröst och mage var täckt av blod. Hjärtmassage var inte att tänka på. Karl hölstrade sitt tjänstevapen.

– Helvete vad snabbt du sköt, sa kollegan Göran Larsson. Det lät som ett skott. Jag hade fingret om avtryckaren men hann aldrig få iväg skott.

Karl hörde kollegans ord utan att ta till sig dem. Den döde på golvet var jämnårig med grannens pojk. En tonåring runt sjutton, fortfarande ett barn. Det var inte bara den första Karl Liv sett dödad i en våldshandling. Det var också den första han dödat.

Var det då det började? Var det den skjutningen som låg till grund för problemen som blev?

– Har Liv somnat!
Karl rycktes bort från sina tankar.

– Fan, Betongklossen.

***

Han steg ur bilen och öppnade dörren till baksätet för kommissarie Birgitta Andersson. Inte för att hon på grund av handikapp inte var förmögen att öppna en bildörr. Hon var Chef och ville ha det så. När han stängt dörren efter henne såg han över biltaket Li Björk. Hon och en kollega hade slagit sig ned i solen på en slänt och tuggade på var sin fralla.

– Du drog trots allt vinstlotten, Li. Du slapp den här kärringen som chef.

Han började körningen tillbaka till Trollhättan. Från baksätet trängde kommissariens och Bente Sigurdsens samtal fram till honom. De diskutera mordet. Det vill säga, kommissarie Andersson talade och Bente Sigurdsen höll med.

– Massmördaren Vagn Brorson har varit synlig i området. Bara hans närvaro pekar på att han gjort sig skyldig till det här dådet.

– Det är ett säkert antagande, sa Bente Sigurdsen.

Vägen framför bilen ändrade plötsligt karaktär. Spår av inbromsningar trädde fram tydligare än innan mot den asfaltsgrå bakgrunden. En plötslig yrsel påverkade syn och känslor.

– För helvete, inte nu igen.

– Tänker Liv parkera mitt på vägen eller har gaspedalen fastnat?

Kommissariens röst skar genom bilen och ekade mot hans trumhinnor. Omedvetet hade Karl minskat bilens hastighet.

– Jag såg rådjur intill vägen, sa han.

Karl samlade sig och gav mer gas. Foten som vilade på pedalen gjorde motstånd. Som om han försökte hålla kvar ett ägg mot golvet utan att trampa sönder det. Hastighetsmätaren visade dock ökad hastighet.

***

Karl Liv, född och uppväxt i Göteborg på sextiotalet, flyttade som vuxen till Trollhättan, en ort med småstadsmentalitet. Hans föräldrar separerade när han var tonåring. Fadern var alkoholist och hade dragits allt djupare in i beroendet. Som vuxen försökte Karl erinra sig tillfällen av förtrolighet eller annan form av samhörighet med fadern. Han fann inga sådana.

En äldre bror hade gått till sjöss när han fyllde sexton och var bara hemma korta perioder mellan fartygen han mönstrade på. Karl slutade skolan vid femton års ålder för att hjälpa till med försörjning av familjen. Hans mors lön som affärsbiträde räckte inte.

Som barn var han blyg. Även lite av en ensling. Därför lärde sig Karl aldrig de umgängesregler som gällde. I brist på lärare eller utbyte av erfarenheter ungdomar emellan kom han att köra sitt eget race.
Blygheten var en egenskap som följde honom under uppväxten. Livet, inte bara tjänsten inom polisen, hade desillusionerat honom. Gjort honom besviken. Vid snart fyllda 55 år var han illusionslös.

Karl Liv hade ljusblont hår och blå ögon. Han var 1,80 lång och grovt byggd. Efter några olika korta anställningar läste han in gymnasiekompetens vid den kommunala vuxenskolan för att söka in vid polisen. Under sin karriär inom polisen nådde han polisinspektörs grad och en tjänst som spanare inom kriminalen. Hans personlighet var splittrad och han kunde vara både noggrann och ordentlig men även slarvig och nonchalant. Den senare personlighetsyttringen tog över allt mer efter hand. Han kunde ta saker för givna och förhastade sig ofta.

***

Under körningen tillbaka till polishuset i Trollhättan dök plötsligt Marie upp i hans tankar. Flickan från för trettio år sen och deras oskyldiga kärlekshistoria. Han trodde hon tyckte om honom. Han hade tyckt om henne innerligt. Han den unge vuxne mannen på väg in i en karriär. Hon den trettonåriga flickan som växte upp hos sin mormor. Femton år yngre än honom.

Men det vara bara kuk hon var ute efter. De kanske är sådana i den åldern; i den åldern också, fyllde han i för sig själv.

Det hade varit sommar, inträdesproven till Polishögskolan var avklarade och han väntade på besked om han var antagen. Han hade följt med en god vän till dennes sommartorp i Roslagen. Där hade han träffat Marie, en knappt tonårig söt flicka med kortklippt blont hår, blå ögonen och fylliga läppar. Dessutom varma och mjuka läppar skulle han komma att upptäcka. Han kände sig genast dragen till henne.

Marie bodde hos sin mormor, granne med vännen. Hon saknade en fadersfigur i sitt unga liv. Kanske var det därför hon drogs till den elva år äldre Liv.

En vänlig kram och puss övergick till en lång besvarad kyss när de efter en fisketur släppt fångsten i sumpen och hängt näten på tork.

– Kom, vi sätter oss, sa han och bredde ut sin jacka på en häll.

Han kysste henne och hon var följsam när han lutade sig över henne och la sig på rygg. Det var tidigt på våren. Ännu ingen värme i luften men solen stekte dem varsamt där de låg i lä, fria från insyn. Hans smekningar blev intima. Han drog ner blixtlåset i hennes jacka och sökte sig under hennes tröja. Hon bar ett linne. Med fingrarna trevade han längs hennes rygg efter hyskan till Bh:n i avsikt att knäppa upp den och blotta hennes bröst. Han kom inte åt. Bysthållaren var knäppt över linnet!

Van vid vuxna kvinnor blev han överraskad när han drog upp linnet och såg hennes nakna små bröst. Han kysste och smekte dem med sina läppar. Med sin lediga hand lirkade han försiktigt med knapp och dragkedja i långbyxorna. Han lät sina läppar söka sig nedåt. När de smeksamt lätt nådde midjan drog han ner linningen framtill på trosorna. Han läppjade på huden över magen. Hennes kön bullade upp sig under trosan. Han lyfte på huvudet och iakttog hennes ansikte. Hon låg med slutna ögon och öppen mun. Han täckte hennes kön med handen. Med ett finger kände han att hon var fuktig. Att hon var redo att ta emot honom.

Marie låg stilla. Hon såg åt sidan med frånvarande ögon som om hon var innesluten i en dröm. Hon reagerade inte genast när han sökte hennes läppar.

Försiktigt blottade han sin erigerade lem och slöt hennes hand om den. Med sin hand om hennes lät han henne dra för sig. När han trodde hon förstått hur hon skulle göra släppte han hennes hand och la sig tillrätta. Marie reste sig på armbågen och tittade på lemmen men fortsatte massera honom. Hon stirrade som förhäxad på hans stånd.

Han pressade sig mot henne och hon sjönk åter ner på rygg. Han grep med handen om byxlinningen under hennes rygg. Hon lyfte på höfterna för att underlätta för honom.

– Varför gör du så, frågade han?

– Det känns så, svarade Marie.

Tankarna rusade genom honom. Det gick för fort. Han var inte beredd att ligga med ett barn. Han skulle åka hem om en vecka. Marie kunde gripas av panik om hon trodde hon var med barn. Hon hade inte honom, kanske ingen alls, att gå till. Man vet aldrig. Det var omöjligt att förutse vad hon skulle kunna drivas till. Han rättade till hennes klädsel och drog upp henne på fötter. De hade just kommit i ordning när Maries mormor kom gående för att hämta av den nyfångade fisken de lagt i sumpen.

***

– Liv, kör vägen om Brorsons torp.

Karl väcktes ur sina tankar av kommissarien för ett ögonblick. Han svängde västerut i Lilla Edet. Ett par minuter senare stannade han bilen på grusvägen utanför ett torp.

– Ska vi ta med honom till polishuset, sa han.

– Jag tänkte det. Hans plats är på häktet. Husets arrest får räcka över natten.

Han öppnade dörren för sin chef. Tillsammans gick de fram till torpet. Kommissarien bultade på dörren.

– Det sitter en lapp vid sidan om dörren, sa Karl.

Han tog loss lappen och läste.

– Brorson är på semester, förklarade han. Har rest till Kanarieöarna och kommer tillbaka om fjorton dagar. Från i förrgår räknat.

Hans sinne blev ljust igen. Bröstet fylldes av värme.