Nu kan det ju passa med en julnovell. Den är skriven av sf-entusiasten AHRVID ENGHOLM som lyckats plocka in referenser till många i genren. Omslaget till höger är ett typiskt Kapten Frank-magasin.

– Jag är ledsen Curt, sade Planetpolisens marskalk Ezra Gurney, men det var inte vi som sände upp kontaktsignalen över Nordpolen denna gång. Du och dina Frankmän har nog hoppat den lilla sträckan mellan månen och jorden förgäves.

Curt Nelson, känd över hela solsystemet som Kapten Frank, rynkade ögonbrynen under sin röda kalufs.

Han hade kommit till Planetpolisens högkvarter i New York City tillsammans med sina Frankmän: roboten, androiden och den Levande Hjärnan. Utanför det stora panoramafönstret i nanokristallglas bredde stadens välkända skyline ut sig.  Bortom trippeltornen från Space Trade Center kunde man då och då se ett större rymskepp starta och himlen var full av små prickar. Det var luftbilar och taxis som ilade med sina passagerare till olika ärenden i den hektiska megastaden som aldrig sov, som var herren på täppan, höjden av allt. New York. New York.

– Grag, det var du som såg signalen, sade Curt till sin mekaniske kollega. Är du säker på vad du såg?

– Jag ställde in mina robotögon på största förstoring, svarade metallmannen, och det var ingen tvekan om att det var en signalraket över Nordpolen, precis som det brukar vara när Frankmännens tjänster behövs.

– Putsade du linsen först, din Plåt-Nicklas, retade androiden Otho som var en annan av Frankmännen.

Från en svävande, genomskinlig låda med organiskt innehåll kom en syntetiskt förfalskad röst :

– Sluta bråka, pojkar!

Det var Simon Wright som talade via den hemmasnickrade röstgeneratorn. Han var den Levande Hjärnan , en levande själ från en framstående vetenskapsman som räddats till livet genom att hans hjärna inneslutits i en låda med livsuppehållande system och elektronik baserad på de allra modernaste elektronrören.

– Marskalk Gurney, sade Curt till slut. Detta var mycket mystiskt. Det är enbart ni som brukar kalla på oss genom signalraketer över Nordpolen. Oaktat att vi får en hel del falsklarm varje nyårsafton…. Jag tror det här måste undersökas på plats. Mot Kometen, mina kära Frankmän!

Kometen var namnet på Frankmännens rymdskepp, det snabbaste i solsystemet, som stod parkerat på La Guardia-rymdflygplatsen.

Kapten Frank, roboten Grag, androiden Otho och Simon Wright tog ett hastigt farväl och rusade ut ur Planetpolisens högkvarter. Ute i foajén stötte de på den sköna Joan Randall, den kvinnliga planetpolisen som Curt alltid hade ett gott öga till.

Och kanske mer än så.

– Åh, Curt!, sade Joan och lyste upp. Är det något spännande på gång? Kan jag hälpa till?

– Joan, utbrast Curt med värme i rösten. Det är inget speciellt.  Vi fick ett falsklarm. Det är säkert bara någon nyårsraket som gick iväg några dagar för tidigt. Men vi är på väg till Nordpolen för att undersöka saken. Vi behöver inte din hjälp, men tack för rapporten i förra veckan. Jag hoppas att vår lilla date till julafton fortfarande gäller…

– Alla gånger, sade Joan och fick något romantiskt i blicken. Jag har just varit ute och köpt en julklapp.

Kapten Frank var Joan Randalls idol, och det här utspelades på den tiden då en ung dams idoldyrkan inte nödvändigtvis saknade något av sexuell natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka robotar som gudfruktigt slogs med strålpistoler för en rättvis sak, sunt rymdliv, kyska jungfrur som hjälptes förbi meteorstormar, vördnad för den rättmätige jordpresidenten – se där några av de företeelser som för Joan framstod som det högsta livet hade att bjuda.

– Curt, vi syns väl då, sade hon och skakade av sig sin längtansfulla dagdröm. Puss på dig!

– Om turturduvorna ursäktar har jag fått tag på en taxi, sade Otho som kom inrusande från gatan utanför.

Frankmännen satte sig i den gula checkertaxin som lättade från marken och inom några minuter tog dem till rymdflygplatsen. Kometen stod upprätt på sina fenor vid sin normala parkeringsplats. Frankmännen tog hissen upp och spände fast sig i stolarna. Roboten Grag gick mekaniskt igenom checklistan för start, och inom ett par minuter lyfte farkosten till det våldsamma vrålandet från cyklotronaggregaten.

***

Kometen behövde inte riktigt gå upp i omloppsbana för att göra det lilla skuttet till Nordpolen. Otho som satt vid kontrollerna, med Grag som andrepilot, hade plottat en mer direkt ballistisk bana. Den tog dem i alla fall tillräckligt högt upp i stratosfären för att världsrymden i all sin skönhet skulle veckla ut sig genom kabinfönstren.

Där kunde de titta upp mot Lunas skiva, en klotformad juvel som var Frankmännens hem, den gnistrande månen som vandrade tyst i sin bana. Det var bara några timmar sedan de lämnat sitt laboratorium och högkvarter en bit från Luna City, vid det ringberg som var deras bo.

I förra veckan hade de hjälpt den lilla månstadens polis att få fast en liga som prånglat ut livsfarligt DNA-knark. Poliskommissarien Dustin hade varit mycket tacksam för hjälpen, som bland annat bestod av att Curt och Simon knäckt knarkets genetisk kod. En otäck historia: när missbrukaren tog substansen kände han sig överlägsen, som universums härskare, starkare än en ganymedisk titaniumschakal, men samtidigt förändrades användarens DNA så att han inom några veckor förvandlades till en dallrande geléklump. Det hade varit ett stort bekymmer för Luna Citys städrobotar.

Otho sträckte ut sin arm i en bisarr vinkel – hans androidskelett var mycket flexibelt – mot en kontrollspak och förde Kometen i en långsam spiralbana ned mot själva Nordpolen. På avstånd såg de Ensamhetens Fort med den stora pilnyckeln som bara Stålmannen var stark nog att lyfta, men innehavaren var ute på långuppdrag i världsrymden. Förresten brukade Frankmännens och Titanen från Kryptons vägar sällan korsas.

– Där någonstans sköts raketen upp, sade Grag och pekade genom kabinfönstret. Min positronhjärna registrerade noga koordinaterna.

Otho styrde närmare och plötsligt möttes de av en märklig syn: en samling röda stugor med en enorm, nästan fabriksliknande stuga i centrum. Små röda varelser rusade upptagna fram och tillbaka, och som de kom närmare såg de ett hägn med fem…sex…ja, sju hornförsedda hjortdjur.

– Vid Jupiters stora, röda näsa…fläck, sade Curt. Vad är det där? Hur är det möjligt? Skrev inte miss Bojs i Dagsnyheterna att all norpolsis smält?

– Förlåt att jag avbryter, sade Simon Wright. Men jag vill påminna om legenden om Sankt Nikolaus!

***

– Ho-ho-ho, välkomna kära Frankmän, sade den bullrande fetlagde mannen i rött. Det var jag som sköt upp signalraketet. Jag känner er, men ni känner nog inte mig.

– Jag måste erkänna att jag blev överraskad, sade Curt. Våra många uppdrag har sällan tagit oss till Nordpolen så jag har haft dålig koll på inbyggarna här. Jag antar att ni är herr Nikolaus, mer känd som…

– Som Jultomten, ja, sade mannen. Det är bråda dagar nu för mig och mina nissar,men tyvärr har det dykt upp ett litet problem.

– Herr Nikolaus, du fick väl Grags önskelista, bröt Otho in. Han önskade sig fem liter mineralolja, två dussin entumsbultar, tjugo meter partvinnad kopparkabel och…

– Håll truten på dig, din protoplasmaklump, morrade Grag med ett metalliskt ekande. Jag skall ta dig i mina kobolt-durium-stål-nävar och vrida ur sig som en trasa och sedan…

– Pojkar, pojkar, sade Simon Wright. Skärp er! Jag vet att den Första Robotlagen inte omfattar androider, men ni får faktisk käbbla på fritiden! Nu är vi ute på uppdrag.

– Det är bäst att ni följer med till kontoret, sade Jultomten. Ho-ho, fru Nikolaus har ordnat med litet glögg och pepparkakor och julskinka och… Den här vägen!

Kometen hade landat en liten bit utanför Jultomtens nordpolenby. Sällskapet leddes av värden och ett par små nissar genom den gnistrande snön. Midvinternattens köld var hård, med stjärnor som gnistra och glimma, snö som lyste vit på fur och gran och lyste vit på taken. Det fanns ett myller av små röda stugor där nissarna bodde. De kom till ett torg med en enorm julgran i mitten. Några nissar stod på stegar och höll på att sätta upp fler glaskulor. En stor mängd levande juleljus i granen svepte in allt i ett magiskt ljusspel.

Vid ena änden av torget fanns ett stort stall, uppenbarligen avsett för tomtens renar. Och vid andra reste sig vad som liknade en jättelik lada: Tomtefabriken. Man marscherade in genom en stor port smyckad med granris och glitter. Där inne rådde febril aktivitet. Det var ett dunkande och ett klinkande och ett surrande från en lång rad löpande band där alla julklappar tillverkades.

En nisse viftade med en gummispindel för att skrämma dockor så de kunde få hårlockarna permanentade. En annan slängde med enorm precision in svansar i de förborrade hålen till gunghästar. En kontrollör kvalitetsstämplade en mörkhyad docka. Ytterligare en nisse målade brädor med schackrutig färg.

– Jag och Simon har försökt få till sådan där färg i vårt laboratorium, sade Curt. Men vi har aldrig lyckats. Hur i all rymden gör ni, herr Nikolaus?

– Ho-ho, sade Jultomten. Du är inte ensam om att vara Vetenskapens Trollkarl. Några små hemligheter måste jag få ha… Mm, jag känner doften av glögg. Kom med nu!

Han ledde in dem till ett stort kontor. I ena änden hade Tomtemor dukat upp ett litet julbord med godsaker. Hon stod där med händerna i kors över magen och bjöd Frankmännen att ta för sig.

– Tar ni glögg herr Grag, frågade hon. Annars kan jag värma upp litet motorolja, och slänga i litet muttrar istället för nötter…

– Grag gillar glögg, sade roboten. Etanolen är kompatibel med mitt förbränningssystem, fett och kolhydrater i nötter kan jag transmutera…

Frankmännen försågs med muggar och tallrikar och högg in på godsakerna. Curt såg till att injicera litet glögg i Simon Wrights vätskesystem. Sedan var det dags för business och tomten visade Frankmännen till ett par bekväma soffor.

– Någon försöker sabotera min verksamhet, sade Jultomten. Titta här vilka konstiga önskelistor barnen skickar in. “Jag vill ha ett granatgevär”, säger lilla Lisa, 6 år. “Jag önskar mig en docka, med lockigt hår och ögon som blinkar”, skriver Jonathan, 5 år. Alla små flickor önskar sig bilar, gärna pansarvagnar, stridsflygplan, strålpistoler och så vidare. De små pojkarna vill ha Barbiedockor, teserviser, My Little Pony, och liknande. Det är inte normalt.

Simon Wright tog till orda, från röstaggregatet i sin hjärnlåda som svävade stilla genom sin antigravitationsmodul:

– Om endast tomten är vaken för sådant här är det lätt att upptäcka. Jag har hört om hur Leksaker’R’Oss i sin katalog givit pojkar flickleksaker och tvärtom, så…

– Men jag tror inte det påverkar vad barnen skriver i sina önskelistor, svarade Jultomten. Leksaksbutiken gjorde bara ett billigt reklamtrick. Någon har gått in och ändrat i barnens önskningar, och tänk vad misslyckad julen blir när Lisa inte får dockan hon egentligen ville ha, och Jonathan blir utan sin strålpistol! Barnen kommer att gråta och de börjar hata Jultomten. De kommer att sluta tro på tomten och det hotar hela min verksamhet. Jag som har så många nissar anställda, och nu när arbetslösheten stiger och allt. Kan du hjälpa mig, Kapten Frank?

Curt Nelson satt fundersam i ett soffhörn. Han gunuggade sin skarpskurna haka och lät sin stålhårda, rättrådiga blick svepa över rummet.

– Jag tror att jag och Frankmännen kan hjälpa dig, svarade han till slut. Såvitt jag förstår är det två saker som måste göras. Dels måste vi ta reda på barnens riktiga önskningar, och det är ett tekniskt problem. Men vi måste också spåra upp vilken ondsint kraft som ligger bakom. Jag tror det är dags att tacka för pepparkakorna. Julafton är om bara några dagar och det finns ingen tid att förlora!

***

Kometen sparade inte på cyklotronkrafterna när Frankmännen hastade tillbaka till sitt högkvarter på månen. Den som tittade noga kunde från jorden se ett sprakande stjärnspår blästras över himlen då atomreaktorn gick på överväxel. Utan att växla ett ord rusade Frankmännen till sitt välförsedda laboratorium. Deras raska steg ekade genom korridorerna av superarmerad månbetong upplysta av långa rader radiumlampor.

Kapten Frank var ju känd som Vetenskapens Trollkarl och Simon Wright låg inte långt efter i vetenskapligt geni. Nu vid geniernas återkomst till månen hade Curt Nelson och Simon Wright ett vetenskapligt problem att lösa, och Grag och Otho skulle som vanligt assistera.

– Vad säger du Simon, sade Curt sammanbitet. Om vi tar den här Psykoflustorn som jag uppfann i förra månaden, och justerar traxionflödet, kanske vi kan…

– …modulera nektrofältnivåerna! Men det är ju genialt, Curt! Otho, tag fram mikrosvetsen, och Grag vi behöver 19,4 milligram tribolittrioxid!

Kvartetten jobbade koncentrerat vid laboratorieborden. Simon Wrights låda var försedd med drag- och tryckstrålar som gjorde att han enkelt kunde lyfta provrör och vrida på laboratorieinstrumentens finkänsliga rattar. Otho var ovärdelig när det gällde att snabbt hitta rätt utrustning, ty hans androidmuskler gav honom sådan fart att de kunde få en gepard att ansöka om förtidspension. Och Grag fick ta hand om farliga delar av experimenten, för om lektotron-stabilisatorn mot förmodan skulle explodera kunde hans metallkropp gjord i en superstark speciallegering knappast ta skada. Det var som en väloljad maskin när Frankmännen skulle lösa ett vetenskapligt problem.

Röken skingrades långsamt, och väggarna hade knappt alls tagit skada av kringflygande splitter, när Curt till slut deklarerade:

– Jag tror vi är klara. Nu har jag lyckats modifiera Psykoflustorn så att att den kan läsa av barnens riktiga julklappsönskningar, på långt avstånd och i enorm hastighet. Det är bara att koppla den till en registratorgrid…

– Redan gjort, sade Otho.

– …så kan vi i alla fall lösa det grundläggande problemet med önskelistorna.

***

Frankmännen monterade snabbt in den nya Psykoflustorn i Kometen och begav sig iväg. Grag skötte nu spakarna och baxade försiktigt in rymdskeppet i rätt jordbana. Det gällde att hitta precis den flyghöjd som motsvarade fem komma elva halvvågor – Kometens instrument gick ofta till elva för att få litet extra kraft när det behövdes – i nektrofältet för att Psykoflustorn via traxionavläsningen skulle kunna registrera julklappsönskningarna. Plötsligt gick registratorgriden igång med ett vinande. Teorin fungerade och Kometen hade navigerat i precis rätt läge.

– Håll henne så, Grag, under minst ett par jordvarv framåt, sade Curt. Vi sveper först norra halvklotet och sedan det södra. Otho, du kan hålla koll på att all data kommer in utan störningar.

– Skall ske, chefen, svarade Grag och Otho med en röst.

När det verkligen gällde hade androiden och roboten inte tid för smågnabb och var bästa vänner. Mer än en gång hade de räddat varandra ur livsfarliga situationer. En gång hade Otho med sin övermänskliga snabbhet i sista ögonblicket nått fram med vaccinet mot det saturnianska metallpesten som hotat att förvandla Grag till en stor, rostig konservburk. Grags enorma styrka hade å andra sidan räddat Otho på Merkurius när de var fångade i en urangrotta som höll på att kollapsa.

Registratorgriden ven i allt högre frekvenser medan Frankmännen funderade på vem som var ansvarig för problemet med önskelistorna.

– Kan det vara Världsfeministiska Konspirationsförbundet?, sade Simon Wright. Jag menar, de tycker att pojkar skall tvingas leka med dockor och flickor måste lattja med plastvapen.

– Men det kan också vara Antikonsumtions-Ligan, sade Otho. De avskyr julen, då alla blir så materiella och bara skall ha julklappar.

– Varför inte Världsköpcentras Internationella Samarbetsorganisation?, kontrade Grag. De borde ju avsky Jultomten som skänker bort sina julklappar gratis. Det slår nog hårt mot försäljningen.

– Jag har pratat med Joan Randall som jobbat under cover hos Feministiska Konspirationsförbundet. Den här gången ligger inte de bakom. Hon var säker på sin sak i rapporten. Antikonsumtions-Ligan är bara glada för att tomten minskar försäljningen till jul. Och köpcentra tjänar ändå bra på julen och är faktiskt nöjda och glada.

Plötsligt kom en dissonans i ljudet från registratorgriden.

– Kapten, ropade Otho. Det kommer in störningar!

Curt rusade till Psykoflustorns kontrollpanel och skruvade på ett par knappar. Han studerade noga visarna  och tog på  sig en proktofonhjälm för att kunna kontrollera signalflödet noggrannare.

– Vid alla roterande galaxer, utbrast Kapten Frank. De här signalerna försöker ta över barnens hjärnor och göra dem till…zombies!

Han jobbade frenetiskt med kontrollerna en stund.

– Puh! Jag har nu lyckats reversera styrkoderna, men det är illavarslande.

Samtidigt läste Simon Wright av visarvärdena och gjorde några snabba trianguleringar i huvudet – nja, inte i huvudet, men i lådan i alla fall.

– Curt, det verkar som om störsignalerna kommer från Mars!

– Det måste vara den illasinnade marsianske trollkarlen Ull Quorn som är i farten igen, sade Curt sammanbitet. Grag, så fort vi fått in alla barnens önskelistor och skickat korrigerad julklappsinformation till tomten, skall du sätta högsta fart mot vår röda grannplanet!

Herr Nikolaus meddelade strax via sin tomtegraf att julen var räddad och alla barn skulle nu få rätt julklappar.

***

Det är ingen som riktigt vet varför den antika rymdorganisationen NASA misstagit sig så. Det fanns visst liv på Mars och atmosfären gick riktigt bra att andas, även om den var aningen i tunnaste laget. Nu hade NASA i och för sig alltid tabbat sig. Det fanns väl inte ett rymdskepp de inte kraschat, och inte en dataserie de  läst rätt. När de byggt ett rymdteleskop hade de slipade teknikerna slipat fel.

På Kometens visiskärmar såg Frankmännen hur röda Mars snabbt blev allt större. Otho pekade på några av de karakteristiska blåa Mars-kanalerna. Vid ekvatorn fanns det tunna, gröna Mars-växtlager som uppstod varje sommar och där hjordar av de åttabenade thoatarna betade, jagade av de alltid lika hungriga bantharna. Här och där glimmade svaga ljus från de städer och små samhällen som hörde till någon av de fem marsianska färgraserna, som upptäcksresande John Carter för så länge sedan både blivit vän med och slagits mot. Där bakom Percival Lowell Mountain låg förresten uppskjutningsplatsen för projektilerna från marsianernas misslyckade invasionsförsök av jorden 1898.

På avstånd såg de en stor vattenislast som Rioz-Long Water Company hämtat från Saturnus ringar. Det enorma isblocket höll på att omstöpas till optimal form för atmosfärsinbromsning, så att det någorlunda men bara relativt stillsamt kunde landa i någon öde öken. Det var i och för sig en nagel i ögat på Jordens styrande vetenskapsråds president Hilder som hotade med vattenblockad mot Mars.

– Rioz-Long Saturn Spaceship till Kometen, hördes en röst i högtalarna. Kapten Kämpe vid radion. Kom inte i vägen för vår islast för den är för stor att snabbt flytta på.

– Roger, Kapten Kämpe, sade Curt frankt till sin vän Allan som han kände så väl. Vi skall landa direkt, så vi kommer inte i er väg.

– Jag heter inte Roger utan Allan, sade kapten Kämpe. Åh, jag fattar: “uppfattat”. Det kommer en last från Van Rinj Ice Trade efter oss också. Det blir gott om is till marswhiskyn i år!

***

Simon Wright och Grag var upptagna av att scanna igenom Kometens enorma bibliotek av mikrofilm, för att hitta spår efter var odågan Ull Quorn kunde tänkas uppehålla sig.

– Jag hittar en adress här i telephot-katalogen, delen för Nordvästra Mars, V-Ö, sade Grag: Quorn, Ull, ondsint trollkarl, Brackettplatsen 13, Sinharat…

– Kan han verkligen vara så dum att han skriver upp sig i telephot-katalogen?, undrade den Levande Hjärnan.

– Det är superskurkars klassiska övermod, sade Kapten Frank. De tror att ingen kan komma åt dem och att de är oövervinnliga. Det är samma sak som får dem att i slutscenen avslöja sina hemliga planer strax innan hjältarna kan fly och korsa planerna. Men detta förenklar onekligen grisjakten. Han är ju ett riktigt rymdsvin!

Vakter gick omkring med sina typiska Ray-guns på Bradbury Interplanetary Spaceport. Grag hade parkerat Kometen på sitt vanliga ställe och de förflyttade sig raskt till ett mindre raketplan, som deras tacksamma vän Dejah Thoris, prinsessan av Helium, ställt till deras förfogande.

De landade på en P-plats i Sinharats utkanter. På avstånd blixtrade en stor holoskylt som välkomnade spelsugna till Malacandra-Casinot. Bredvid kämpade reklamskylten för Barsoom Bar om uppmärksamheten. En fyrarmad, grön lapplisa med musgrått hår kom emot dem, men stannade och viftade avvärjande när de såg vilket sällskapet var.

– Fröken, sade Curt chevalereskt. Vi är nya här och känner oss som främligar i främmande land, så vet ni hur man hittar till Brackettplatsen 13?

– Det är en ära att få tjäna er, Kapten Frank, sade lapplisan. Låt mig upplysa om svaret på er fråga. Ni tar H G Wells Boulevard därborta rakt fram tills den korsas av Erik John Stark-gatan. Tag den till höger förbi Podykayne-gränden så kommer ni snart till Brackettplatsen.

Frankmännen kom närmare nöjesdistriktet. Några matroser slogs vid en danshall. Jösses, se hur de där grottmänniskorna gick på! Det var en riktig freakshow. Och polisen bankade fel kille på skallen. På Mars var det livat.

Men snart var Frankmännen framme vid sitt mål. En enslig byggnad som liknade ett de ondas kloster. Det utstrålade en isande känsla av köld som var otäck.

Då knackade de på dörren…

– Ja, vad skall man göra, muttrade Kapten Frank. Han verkar inte ha någon ringklocka.

En betjänt öppnade.

– Ni är väntade, sade han torrt. Den här vägen, om jag får be.

– Men vad skådar mitt nordvästra öga, sade den onde trollkarlen när Frankmännen letts in i en enorm sal full med glittrande ädelstenar infattade i väggarna. Trollkarlen får besök av en plåtman, en fågelskrämma, ett fegt…

– Jag tror ni misstar Oz…oss för några andra, sade Curt kyligt. Vi har avslöjat era onda ränker för att förvandla jordens barn till zombies och genom min vetenskapliga skicklighet är jag rädd att era psykoflustersignaler inte längre når fram. Men varför måste ni förvränga barnens julklappslistor samtidigt?

– Om man kan göra två onda saker samtidigt, varför nöja sig med en, käre Kapten, sade Ull Quorn. Jag skall nog kunna modifiera mina signaler så att de fungerar igen, och ni inser förstås att ni är maktlösa här i mitt högkvarter. Medan vi talat har jag startat krafturlakningsfältet. Grag kommer inte att ha mer styrka än en ordinär dammsugare. Otho kan möjligen komma trea i friidrotts-DM för 75+. Och om ni drar er strålpistol, Kaptenen, skall ni märka att den räcker för att rosta bröd, men bara en skiva. Så det är bara att titta på medan jag… Men vad gör ni!

Otho hade visserligen inte sin vanliga snabbhet, men det hade inte hindrat honom att undersöka de juvelprydda väggarna. Han hade lirkat loss några smaragdliknande stenar och nu gav han dem till Grag som stoppade in dem i en blyinklädd behållare på sin mage.

I nästa ögonblick slogs ett stort hål upp i väggen till salen, och en figur i blått, rött och gult med ett stort “S” på bröstet uppenbarade sig. Blixtsnabbt förvandlade han Ull Quorn till ett litet väl inknutet paket. Han avslutade det med att göra en fin liten rosett.

– Det här får bli min julklapp till dig, käre Kapten, sade Stålmannen. Tack för att ni avlägsnade den gröna kryptoniten som Quorn hade i väggarna, Otho och Grag. Det är den som alltid hindrat mig från att ingripa mot den här illbattingen.

***

På julaftonskvällen satt Curt Nelson och Joan Randall, som flugit upp från jorden, på Luna Citys bästa restaurang. De hade just  beställt in algchampagne och venusianska jätteostron.

– Du förstår, sade Curt. Min vän Clark K…jag menar Stålis var visserligen på interstellärt långuppdrag, men jag visste att han skulle komma hem. Så jag lämnade ett meddelande hos hans agenter, Siegel & Schuster Inc, om vart vi var på väg och bad honom titta förbi. Jag visste att Quorn brukade samla på glittrande stenar och att det nog fanns kryptonit i samlingarna, så planen var hela tiden att Otho skulle hitta det och Grag skulle oskadliggöra stenarna.

– Och du ordnade julklappslistorna så alla barnen blev glada, sade Joan beundrande. Psykoflustorn snabbläste väl helt enkelt barnens tankar?

– Just det, svarade Curt med ett leende. Tack förresten för molekylkvantifikatorn, Joan. Modell 4711E, precis vad jag önskade mig! D-modellen som vi har i laboratoriet börjar bli litet sliten. Och jag har en julklapp till dig. Jag råkar veta vad du önskar dig, hetast av allt. Du förstår, psykoflustorn kunde också läsa något äldre, vackra flickors tankar…

Curt viftade med låsöppnarkretsen till ett hotellrum som han hyrt för den långa månnatten och blinkade med ena ögat.

Men vad som egentligen utspelades mellan de unga tu bland syntsidenlakanen i Buzz Aldrin Hotel lämnar vi åt fantasin.

För det här är en anständig rymdäventyrsnovell.

–Ahrvid Engholm
Som därmed önskar alla en Gul Jod och ett Nåt Gnytt Rå!

—–
Not: Utöver att allt utgår från Edmond Hamiltons pulphjälte Kapten Frank (känd från Jules Verne Magasinet på 1940-talet, se https://www.astb.se/cassiopeiabloggen/?p=15751) har novellen referenser till Walt Disney, Viktor Rydberg, Jerry Siegel & Joe Schuster, Leigh Brackett, Ray Bradbury, Ahrvid Engholm, H G Wells, Edgar Rice Burroughs, Percival Lowell, PC Jersild, Kim Stanley Robinson, Frank Sinatra, Robert Heinlein, CS Lewis, David Bowie, Fredric Brown, Isaac Asimov, Spinal Tap, Eugen Semitjov, B-O Ringberg, Poul Anderson, Tage Danielsson, Karin Bojs, Frank L Baum, Thomas Funck, renen Rudolf och kanske en och annan jag glömt.