Novell av LOUISE SAHLBERG & JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. De gillar novell-formatet. De har skrivit noveller med årstidsanknytning, här en i jultetid.
_______________________________________

December. Jag hade precis kommit tillbaka från mataffären när Örjan dök upp. Med god fart gled han fram på sin sparkstötting. Själv stod jag nu vid brevlådan och grävde upp dagens digra reklamskörd.

– Vilken härlig vinter! utropade han. Du ska få se att vi får en vit jul.

Chansen fanns faktiskt. Den stora helgen var ju bara ett par dagar bort.

– Ja, vi får passa på att njuta av snön. Det brukar inte bli så långa perioder som lämpar sig för sparkåkning.

– Det har du rätt i, medhöll Örjan. Men idag är det perfekt underlag.

Som vän var Örjan den finaste och trevligaste person man kunde tänka sig. Ibland var han dock lite trög och missförstod vad jag menade. Fast vad gjorde det när han var både social och sympatisk.

Raka motsatsen var ägaren till den dyra bilen av sportmodell som kom farandes och stannade i höjd med oss. Rutan vid förarplatsen hissades ner och Staffans breda grin blev synligt.

– Hej på er fattiglappar!

Hälsningen var på intet sätt förvånande. Staffan hade det gott ställt och var hopplöst statusbunden. Ett av hans många motbjudande drag.

– Fryser ni inte där ute? fortsatte han. Här inne i kärran har jag på värmen för fullt. Och till nyår ska jag åka till Kanarieöarna. Där lär jag knappast träffa på er.

Vi sade något artigt tillbaka och kort därefter körde Staffan iväg igen.

– Vad drömmer du om att få i julklapp? undrade Örjan.

Frågan var oväntad. Även om vi brukade ge varandra presenter så var det inget som diskuterades i förväg.

– Jag tycker ju om att läsa så en bok vore inte dumt. Gärna en mysig deckare.

– Nej, protesterade min kamrat. Inte något realistiskt. Jag menar om du fick ta vad som helst i hela världen. Alltså utan några som helst begränsningar. Vad skulle du välja då?

Medan jag funderade sade jag:

– Förutom Staffans avhuggna huvud på en bricka och med ett äpple i munnen.

Örjan blev tyst. Jag insåg det olämpliga i min formulering och övergick till en seriösare framtoning.

– Fast Staffans bil är rätt fin förstås. En sådan vore praktisk att ha. Dessutom skulle han ju då inte kunna skryta så förskräckligt längre.

Ett hemlighetsfullt leende skymtade på Örjans läppar.

– Jag tror tomten kan ordna det här…

Menade han allvar? Nej, han måste skämta. Såvitt jag visste hade Örjan inte den ekonomin som möjliggjorde bilköp av det slaget. Och även om han hade kapitalet så var det ju en på tok för dyr julklapp. Kanske tänkte han på en prydnadsmodell av fordonet eller en bil-tidning. Men i så fall föredrog jag nog en bok ändå.

***

Julaftonen kom och blev precis så vacker som folk brukar fantisera om. Snön från tidigare låg kvar och hade under natten fått ett nytt puderlager på sig. Luften var också nästan vindstilla vilket skänkte ytterligare frid.

Eftersom jag bodde ensam så var inte julen så viktig för mig. Ändå hade jag julpyntat och god mat var det ju svårt att avstå ifrån. Så skinkan var griljerad och köttbullarna rullade.

Då det ringde på dörren framåt kvällningen förstod jag direkt vem som valt att titta förbi. Örjan hade kommit på sitt traditionsenliga besök. Jag öppnade och önskade honom välkommen in med ett leende.

– Ursäkta att jag stör. Det ska bara bli som hastigast. På uppdrag av tomten ska jag be att få överlämna denna enkla gåva.

Örjan räckte över en inslagen present. Av utseendet och tyngden att döma så var det en bok trots allt. Det gladde mig att min vän inte förtagit sig ekonomiskt.

– Tackar. Tro det eller ej men tomten har även gett mig ett uppdrag.

Medan Örjan stod kvar i hallen tog jag med mig paketet till sovrummet. Vi brukade alltid vänta med öppningen tills vi var ensamma igen.

Naturligtvis hade jag också köpt en sak till Örjan. En av hans hobbys var att lägga avancerade pussel. Därför hade jag skaffat ett sådant med många bitar.

Jag återvände till hallen och sträckte fram presenten. Örjan tog emot den, skakade lätt på kartongen och verkade bli glad av ljudet.

– Du ska få en julklapp till, förklarade han. Men jag tog inte in den. Kom med ut ska du få se.

Lite oroligt stack jag fötterna i skorna. Vad hade han nu hittat på? Minnet av vår konversation vid brevlådan dök upp i mitt sinne. Det kunde väl inte vara så illa att Örjan hade stulit Staffans bil? I så fall låg vi dåligt till båda två.

När vi kom ut på verandan såg jag först ingenting. Fast då jag sänkte blicken upptäckte jag en bricka på den snötäckta trädgårdsgången. Och på brickan stod Staffans huvud. Ansiktet var livlöst och i hans mun var ett äpple inkört.

– God jul! hörde jag Örjan säga glatt bakom ryggen på mig.

Samtidigt kände jag ett iskallt vinddrag blåsa mig i nacken.