Av William Schwenk Gilbert

Vad händer när en liten engelsk pojke år 1838 blir kidnappad i Neapel och återlämnas mot en lösensumma? Jo, han växer naturligtvis upp med kriminella idéer i skallen till William Schwenk Gilbert (1836-1911) och skriver 1880 texterna till The Pirates of Penzance med musik av kompositören Arthur Seymour Sullivan (1842-1900). Det tyder på fantasifull begåvning för det har aldrig funnits några pirater i Penzance. Gilbert var en stor humorist i den brittiska tradition som gett oss som Jerome K. Jerome och P.G. Woodehouse. Han adlades och avled vid 74 års ålder i ett försök att rädda en kvinna från att drunkna. Följande dråpliga historia är c:a hundra år gammal. Det kan noteras att ordet bishop både kan betyda biskop och dryckesbål. Bertil Falk översatte.

När jag blev aderton år, sa min far, en bemärkt skojare som skrev tiggarbrev, till mig. ”Reginald, jag tror det är dags att du börjar tänka på att skaffa dig ett yrke.”

Det var illavarslande ord. Sedan jag lämnat Eton, nästan ett år dessförinnan, hade jag tillbringat min tid mycket behagligt och sysslolöst och jag var ledsen när nu min långa ledighet närmade sig sitt slut.

Min far hade hoppats kunna sända mig till Cambridge (Cambridge var en tradition i vår familj, men affärerna hade gått mycket dåligt på sistone och ett utslag som löd på sex månaders hårt straffarbete hade avsevärt ansträngt min stackars fars resurser.)

Det var nödvändigt – högst nödvändigt – att jag valde ett yrke. Med en suck av resignation, höll jag med om det.

”Om du vill”, sa min far. Nu ska jag ta dig i handen och lära dig mitt yrke och om några få år kan jag kanske ta in dig som partner, men för att vara uppriktig mot dig så undrar jag om det är ett nöjaktigt yrke för en spänstig pojke som du.”

”Jag tycks inte bry mig speciellt på den punkten”, sa jag.

”Det är jag glad att höra”, sa min far.

”Det är ett dåligt yrke för en kraftfull ung man. Dessutom måste du få gråa hår i yrket innan folk tar dig på allvar. Det är alldeles utmärkt som en tillflykt på äldre dar, men en ung grabb som du skulle sannolikt lyckas dåligt med det. Nu skulle jag vilja ta hänsyn till din egen smak när det gäller en så viktig fråga som att välja ett yrke. Vad tycker du? Armén?”

”Nej, jag är inte road av armén.”

”Förfalskning? Advokatyrket? Vrakplundring i Cornwall?”

”Pappa”, sa jag, ”jag skulle vilja bli förfalskare men jag har en sån jäkla handstil.”

”En riktig Etonstil”, sa han. ”Inte tillräckligt formbar för förfalskning, men vi kan skaffa dig en skrivlärare.”

”Jag kan inte mycket mer än förfalska min egen handstil. Jag tror inte att jag nånsin kan förfalska någons annan.”

”Någon annans, heter det, inte någons annan. Eton-engelska är förfärlig.”

”Nej”, sa jag, ”jag skulle aldrig kunna göra mig en förmögenhet på det. Vad vrakplundring beträffar – du vet hur sjösjuk jag brukar blir.”

”Det går att komma över. Dessutom skulle du hantera vrak på stranden, inte vrak till sjöss.”

”Det har sagts mig att det mesta sker i småbåtar. En massa jobb utförs med småbåtar. Jag tror jag vill bli inbrottstjuv.”

”Ja”, sa min far och tog förslaget under övervägande. ”Ja, det är ett fint manligt yrke, men det är riskfyllt, väldigt riskfyllt.”

”Bara så pass riskfyllt att det är spännande, inte mer.”

”Nåväl”, sa min far, ”om du har en uttalad smak för inbrott ska jag se vad som kan göras.”

En svartsjuk älskarinna

Min käre far var alltid snabb att ta till penna och bläck. Den kvällen skrev han till sin gamle vän Ferdinand Stoneleigh, en inbrottstjuv av högsta yrkesmässiga anseende och efter en vecka var jag vederbörligen och formellt satt i lära hos honom med utsikt att i slutänden blir hans kompanjon.

Jag fick arbeta hårt under Mr. Stoneleigh.

”Inbrottsverksamhet är en svartsjuk älskarinna”, sa han. ”Hon tolererar inga rivaler. Hon fodrar odelad uppmärksamhet av sina tillbedjare.”

Och så visade det sig vara. Varje morgon klockan tio måste jag anmäla mig i Stoneleighs ungkarlslya på New Square, Lincon’s Inn och fram till klockan tolv assisterade mig hans sekreterare med korrespondensen. Klockan tolv måste jag gå ut och prospektera med Stoneleigh och från två till fyra fick jag ägna mig åt att ta reda på alla närmare omständigheter som är nödvändiga att känna till för inbrott i vilket givet hus som helst. Till att börja med gjorde jag det bara för att praktisera och utan syfte att verkligen försöka.

Han kunde skicka iväg mig till ett hus som han visste allt om och beordra mig att ta reda på allt om huset och dess invånare – hur de kom och gick, antalet tjänare, om några av dessa var män och i så fall om de sov i källarvåningen eller inte samt andra detaljer som är nödvändiga att känna till innan ett inbrott kan utföras på ett säkert sätt.

Sedan jämförde han min information med sina egna fakta och berömde eller förebrådde mig, alltefter förtjänst. Han var en sträng lärare, men alltid vänlig, rättvis och tillmötesgående som det passar en högt belevad gentleman av den gamla skolan. Han var en av de sista som vanemässigt gick klädd i säckväv.

Efter ett års prövotid följde jag med honom på flera utflykter och jag tror att jag var honom något lite till nytta.

Slutligen sköt jag honom i magen, då jag tog miste på honom och innehavaren till det hus vi brutit oss in i (jag hade förlagt min blindlykta) och han dog ovanpå flygeln. Med sina sista ord nedkallade han ett önskemål om mig. Jag satte nu upp en egen rörelse och anställde hans stackars gamle sekreterare, vars hjärta nästan brast vid den bongångne läromästarens begravning. Stoneleigh efterlämnade ingen familj. Hans pengar – omkring £12000, till större delen investerade i amerikanska järnvägsaktier – ärvdes av Sällskapet För Anskaffande Av Fler Biskopar och hans liggare, dagböcker memoranda och papper hade han i huvudsak testamenterat till mig.

Attraktiv anteckning

Eftersom lägenheten var i behov av upprustning, förlorade jag ingen tid utan tog itu med mina professionella uppgifter. Jag gick igenom hans böcker för att finna ett lämpligt hus att börja med, och fann följande attraktiva anteckning:

Thurloe Square. – No. 102.

Hus. – Mellanstort.

Innehavare. – John Davis, ungkarl.

Yrke: Formgivare hos Dados. Ålder. – 86.

Fysiska egenheter. – Mycket klen; excentrisk; dricker. Lågkyrklig; snarkar.

Tjänare. – Två husjungfrur, en kock.

Kön. – Alla kvinnor.

Detaljerad beskrivning av tjänarstaben. – Söt jungfru vid namn Rachel; mottaglig för uppmärksamhet. Går ut och dricker öl klockan 21.00; snarkar. Ful jungfru som heter Bella: mottaglig för uppmärksamhet; snarkar. Äldre kokerska; mottaglig för uppmärksamhet; snarkar.

Låsanordningar. – Tillhållarlås på dörren mot gatan, kedja och regel. Galler för alla källarfönster. Användbart tillträde från tredje rummet i bottenplanet, som är försett med fönsterlucka och är förreglad, men regeln saknar spärrhake och kan lyftas med hjälp av en kniv.

Värdefullt innehåll i huset. – Gåvotallrik från tacksamma esteter. Repeterur av guld. Mulready envelope. Två diamantringar. Komplett utgåva av ”Badshaw” från 1834 till nutid, 588 volymer, inbundna i mjukt kalvskinn.

Allmänt. – Mr. Davis sover på andra våningens framsida; tjänarna på tredje våningen.

Ingen i nedre våningen. Svärmar av kackerlackor; i övrigt ett utmärkt hushåll för ändamålet.

Exakt i varje detalj

Det föreföll mig att vara ett lämpligt hus att ta itu med på egen hand. Klockan tolv samma kväll försåg jag mig med två kofötter, en knippa med dyrkar, en centrumborr, en blindlykta, en ask med tystgående tändstickor, lite kitt, en batong och en kniv och satte genast iväg till Thurloe Square. Jag minns att det snöade kraftigt. Det var minst 35 centimeter snö på marken och skulle komma mer. Stackars Stoneleighs detaljerade beskrivningar visade sig exakt i varje detalj. Jag tog mig in i det tredje rummet på bottenvåningar, utan svårighet och tog mig fram till matrummet. Där fanns gåvotallriken, jo då – den vägde 800 uns räknade jag ut. Jag tog hand om den och band fast den så att jag kunde bära med mig den utan att väcka uppmärksamhet.

Just som jag blev klar hörde jag en svag hostning bakom mig. Jag vände mig om och såg en gammal fin gentleman i nattrock som stod i dörren. Den vördnadsvärde gentlemannen riktade en revolver mot mig.

Min första impuls var rusa fram och slå in skallen på honom med batongen.

”Rör er inte”, sa han, ”för då är ni en död man.”

Den tämligen enfaldiga tanken slog mig, att om jag rörde mig, så bevisade det snarare att jag var vid liv, men jag slog genast ifrån mig den som opassande med tanke på sammanträffandets natur.

”Ni är en inbrottstjuv?” sa han.

”Jag har den äran”, sa jag och sökte mig mot pistolfickan.

”Rör er inte”, sa han. ”Jag har ofta önskat mig nöjet stöta på en inbrottstjuv för att kunna testa en av mina favoritteorier vad beträffar hur personer i denna kategori ska hanteras. Men ni får inte röra er”

Jag svarade att det gladde mig att vara honom till hjälp, om jag kunde göra det med vederbörlig hänsyn tagen till min egen säkerhet.

”Lova mig”, sa jag, ”att ni låter mig lämna huset oskadd när ert experiment är slutfört.”

”Om ni lyder mig omgående, så ska ni få total frihet att lämna huset.”

”Ni överlämnar mig varken till polisen eller vidtar åtgärder för att förfölja mig?”

”På min heder som sockelformgivare”, sa han.

”Bra”, sa jag. ”Sätt i gång.”

”Ställ er upp”, sa han. ”och sträck ut armarna i rät vinkel från kroppen.”

”Och om jag inte gör det?” sa jag.

”Så skjuter jag en kula genomen vänstra öra”, sa han.

”Men tillåt mig att… ”, sa jag.

Bang! En kula sköt bort min vänstra örsnibb.

Det sved i örat och jag skulle ha velat plåstra om det, men under rådande förhållande fann jag det bättre att rätta mig efter den oberäknelige gamla gentlemannens önskningar.

”Mycket bra”, sa han. ”Gör nu som jag säger omedelbart och utan ett ögonblicks tvekan. Annars skjuter jag bort er högra örsnibb. Kasta hit batongen.”

”Men –”

”Jaså, inte?” sa han och spände hanen på revolvern.

”Klicket” fick mig att bestämma mig.

Dessutom roade mig den gamle gentlemannens excentricitet och jag var nyfiken på hur långt han tänkte gå. Så jag kastade över batongen till honom. Han fångade den lätt.

”Tag nu av er rocken och släng den till mig.”

Jag tog av min rock och kastade den diagonalt över rummet.

”Och nu västen.”

Jag kastade västen till honom.

”Stövlarna.”

”Det är skor”, sa jag med viss bävan, då jag fruktade att han skulle känna sig förolämpad fast jag inte hade för avsikt att förolämpa honom.

”Låt gå för skor då”, sa han.

Jag kastade skorna till honom. ”Byxorna”, sa han.

”Nej, hör nu”, utbrast jag.

Bang! Min andra örsnibb försvann. I all sin excentricitet var den gamle en gentleman som höll sitt ord. Han fick byxorna och med dem min pistol, som råkade ligga i högra byxfickan.

”Och nu resten av era kläder.”

Jag kastade till honom resten av mina kläder. Han rullade in mina kläder i bordsduken och sa att han inte skulle uppehålla mig längre och gick bort mot dörren med knytet under armen.

”Stopp!” sa jag. ”Hur blir det med mig?”

“Det har jag verkligen ingen aning om”, sa han.

Han lovade mig min frihet”, sa jag.

”Visst”, sa han. ”Låt inte mig vidare ta er tid i anspråk. Ni ska finna att dörren mot gatan är öppen. Om ni av ren vana föredrar fönstervägen, så ska ni inte ha några svårigheter att ta er ut genom gallren.

”Men jag kan inte gå så här! Kan ni inte ge mig något att skyla mig med?”

”Nej”, sa han, ”Inte det minsta. God natt.”

Den originelle gamle mannen lämnade rummet med mitt knyte. Jag följde efter honom, men fann att han låst innerdörren som ledde uppför trappen. Situationen var sannerligen svår att handskas med. Jag kunde omöjligen gå ut på gatan som jag var och om jag stannade kvar skulle jag säkerligen hamna i fängelse på morgonen. En stund letade jag förgäves efter något att skyla mig med. Hattar och överrockar fanns otvivelaktigt i den inre hallen. I vilket fall så var de inte åtkomliga under rådande förhållanden. Det fanns en matta på golvet, men den var inpassad under rummets väggar och dessutom stod ett stort serveringsbord på den.

Virkade skyddsdukar

Det fanns emellertid tolv stolar i rummet och det var inte utan glädje som jag fann en virkad skyddsduk på baksidan av varje stol. Tolv sådana antimakassdukar skulle räcka mer än väl för skyla mig och det var alltid något.

Jag gjorde mitt bästa med skyddsdukarna, men vid närmare eftertanke kom jag till den slutsatsen att de inte skulle bli till någon större hjälp. Visst skulle de skyla mig, men en gentleman som vandrar genom South Kensington klockan tre på morgonen i 60 decimeter snö iklädd ingenting annat än antimakass skulle helt säkert tilldra sig uppmärksamhet. Jag kunde låtsas att det handlade om vadslagning, men vem skulle tro mig?

Jag började att frysa.

Jag såg ut genom fönstret och upptäckte genast blindlyktan som bars av en polis som kraftlöst pulsade fram genom snön. Jag insåg att det enda jag kunde göra var att överlämna mig till honom.

”Konstapeln”, sa jag genom fönstret ”lyssna på mig.”

”Vad står på?” sa han.

”Jag har gjort inbrott i det här huset och känner mig tvingad att be er att vänligen sätta mig i fängsligt förvar.”

”Dumheter”, sa han. “Gå och lägg er, vet jag.

”Det finns inget jag hellre skulle vilja göra, men jag bor i Lincolns Inn och jag har inget annat på mig än skyddsdukar. Och jag fryser. Snälla, grip mig!”

”Är dörren öppen?”, sa han.

”Ja”, sa jag. ”Kom in och tag mig, snälla ni.”

Han kom in. Jag förklarade omständigheterna för honom och med stor svårighet övertygade jag honom om att jag menade allvar. Den vänlige mannen täckte över mig med sin egen överrock och lånade mig sina egna handklovar. Inom tio minuter töade jag upp på Walton Streets polisstation. Jag dömdes vid Old Bailey. Efter tio år återvände jag från straffarbetet.

Jag fann att stackars Mr. Davis hade flyttat till en långtidsbostad på Bromptons begravningsplats.

Under många år kunde jag inte gå förbi hans hus utan att med en rysning tänka på de förfärliga timmar jag tillbringade som hans gäst. Jag har ofta försökt att glömma bort den händelse jag här berättat och länge gjorde jag det förgäves.

Trägen vinner emellertid. Jag fortsatte mina försök. Gradvis föll den ena detaljen efter den andra bort ur mitt minne och en härlig afton sistlidna maj fann jag till min stora glädje att jag fullkomligt hade glömt alltsammans.