Den femte novellen av SUNE E OLSSON om Peter Ingmarsson.

De fyra tidigare är Den meningslösa stölden,  Teatermordet, Beskyddarna och En dag på jobbet.

Författaren har kommit ut med två deckare med samma huvudperson, Granne med lyckan och Mordet i Risveden.

—————————————

Pia Pedersen, sekreterare och assistent på Byrån för Privat spaning och utredning, tog emot med nybryggt kaffe när Peter släntrade in genom entrén. Fortfarande trött efter gårdagens musikal med efterspel kom han sent till dagens id.

– En man som heter Johnson sökte dig redan klockan nio, förklarade hon medan hon hällde upp kaffe i hans mugg, men han sa inte sitt ärende.

– Då får han väl ringa igen eller lämnade han sitt nummer?

– Det finns på presentatören.

– Har vi något som väntar?

– Det enda vi har gott om är kravbrev.

– Får jag numret till den där Johnson, det kan ju vara jobb på gång.

***

Efter lunch samma dag satt Peter Ingemarsson framför fabrikör Johnsons skrivbord på Johnsons Plastprodukter AB i Kungälv.

– Tack för att du kunde komma så snabbt, sa klienten. Jag har fått flera hotbrev och börjar känna mig orolig.

– När fick du brevet?

– Breven, jag har fått tre stycken under två månaders tid. Det senaste kom till min bostadsadress igår med bud.

– Kan jag få se på dem?

Klienten räckte fram en plastmapp. Peter plockade ut hotbreven ur mappen. Med de tre pappersarken framför sig började han studera dem.

– Har du talat med polisen om det?

– Jag pratade med ett polisbefäl när det första kom. Han tyckte det inte var något att bry sig om.
Peter såg på Johnson med höjda ögonbrynen.

– Du har kommit till fel instans. Det förstår jag. Men vi får se hur allvarligt menat det kan vara.

Peter läste det första brevet.

”Din dagar e räkna” var hela meddelandet. Som ofta i sådana sammanhang bestod texten av utklippta tidningsbokstäver.

”Min vänner komer snart” löd det andra brevet.

”Dagen e nära Domses vapnet är laddade” stod det i det senaste.

Peter la tillbaka breven i mappen.

– Kan jag ta med dem? Jag tänker låta en tekniker söka efter fingeravtryck på pappret. Har någon mer än du rört vid dem?

– Bara jag, och jag har varit försiktig med framför allt brev två och tre.

– Misstänker du någon för att ligga bakom? Någon du har haft kontroverser med?

– Jag har säkert skaffat mig fiender under åren. Man bygger inte upp ett företag som mitt utan att trampa någon på tårna. Det kan ju vara någon missnöjd anställd också. Eller någon konkurrent jag har köpt upp eller manövrerat ut.

– Jag vill ha en lista över de företag du har haft sådana uppgörelser med. Dessutom vill jag ha en lista över dina anställda. Både nuvarande och de som har slutat. Har du sparkat någon eller haft fackliga förhandlingar som den anställde förlorat vore det bra att få veta det också.

– Det blir väl hela arkivskåpet på personalavdelningen, suckar Johnson.

– Vi kanske skall låta min assistent gå igenom akterna på plats?

– Det går bra.

– Då kommer min assistent hit i morgon klockan åtta. Du förbereder din personal så att hon får tillgång till vad hon behöver. Själv skall jag utreda dina affärskontakter så fort jag får din lista. Du kan faxa över den.

De skiljdes åt och Peter körde tillbaka till sitt kontor i Göteborgs Lagerhus. Han instruerade Pia om hennes arbetsuppgifter under den kommande veckan.

***

Dagen därpå kom faxet Peter väntade på. Listan omfattade sex företag med namngivna företagsledare och ägare. Dessvärre var de spridda över halva Sverige och det skulle komma att ta ett par dagar för Peter att skaffa information om vad som hänt personal och ägare vid företagen.
Peter gick igenom listan och strök hälften av företagen direkt. De tre övriga beslöt han att granska. Han valde ut Skyltfabriken AB i Borås. Ägaren Nils Åkesson fanns i telefonkatalogen. Johnson hade skoningslöst gått in i Åkessons nisch för tre år sedan och tagit över en stor del av marknaden. Det tog 11 månader, sedan lämnade Åkesson in sin konkursansökan. Den förre företagaren var född 1939 och således nybliven ålderspensionär.

Företaget hade fyra anställda vid konkursen 2002. Samtliga var i samma ålder eller näst intill jämnåriga med Åkesson. Alla utom en, Sven Johansson, som var född 1968. Johansson friställdes vid 34 års ålder. Har han fått ett nytt jobb än? En timmas arbete vid telefon och internetuppkoppling gav resultat.

Åkesson tog ut en privat pension. De övriga stämplade och var på väg in i pensionssystemet. Ingen av dem hade gjort sig känd för myndigheterna på grund av spritproblem eller andra skäl. Återstod Sven Johansson nu 36, tänkte Peter och fattade om telefonluren och ringde ett samtal.

– Kallepojken, hej Peter, din gamle kompis du vet?

– Vad fan vill du? Ska du ha gratisjobb eller låna pengar?

– Nej men, är du sur på mig fortfarande. Det är ju flera månader sedan.

– Nja, kanske inte sur direkt, men lite på halster kan man väl hålla dig tycker jag.

– Jag behöver hjälp i en utredning. Har du tid?

– Jo, bara det är inom lagens råmärken så skall det väl gå bra. Förutsatt att du kan betala.

Peter lämnade personuppgifter och adress till Sven Johansson.

– Jag vill veta om killen fortfarande är arbetslös. Hur han mår och om han är bitter och arg för att han blev arbetslös. Du får lägga några timmar på att följa honom och se vad han sysslar med på dagarna.

– Har du foto?

– Nej, jag har inte mer än vad jag gett dig.

Peter la på luren och synade nästa företag på listan. Nordiska Formgjuteriet i Varberg läste han. En enskild firma på den tiden den var verksam. Johnson hade köpt ut inkråmet ur firman till ett vrakpris efter att ha lurat ägaren in i en spekulation som gick fel.

Företaget hade inga anställda. Ägaren Folke Fredriksson avled för ett år sedan. Han var änkeman men hade barnen Siv Andersson och Sven Folkesson. De var 45 respektive 50 år gamla. Peters kontakter gav vid handen att Siv Andersson hade en position på Monarks personalavdelning medan sonen Sven Folkesson drev en servicebutik med servering vid stranden intill Getteröns Camping. Föga troligt scenario för hotbrev. 

Peter lutade sig tillbaka i stolen. Vad har jag för kontakter i Varberg, funderade han. Jag måste kanske åka ner själv och titta på dem.

***

Det tredje företaget på listan var större än de övriga. Det var ett rent köp av ett formplastföretag där man tagit över verksamhet och personal. Den tidigare ägaren, Stjernfeldt, hade tagit pengarna och köpt en segelbåt för att segla jorden runt. Han gav sig iväg för fyra år sedan. Han hade också varit verksam i Varbergstrakten. 

Pia Pedersen ringde till kontoret sent på eftermiddagen och berättade att hon kommit igång med sina efterforskningar. 

– Jag har hunnit igenom ett hundratal personakter. Det kommer att ta veckan ut innan jag gått igenom alla.

– Ta den tid du behöver. Men maska inte. Då kan vi få problem när vi fakturerar.

– Jag maskar aldrig. Det vet du.

Nästa dag var Carl Svensson i Borås på språng. Han parkerade sin bil utanför hyreshuset där Sven Johansson bodde och satte sig att vänta. Klockan elva var han övertygad om att Johansson verkligen var arbetslös och likt många andra i samma situation gjort dagen till natt.

Klockan ett tog han sig in i huset och letade rätt på objektets lägenhetsdörr. 

– Fan, du är inte hemma. Har du ett jobb att gå till, muttrade han. 

***

Svensson ägnade eftermiddagen åt att leta upp en god vän med tillgång till arbetsförmedlingens datorer och fick besked att Johansson mycket riktigt stämplade. En misstanke började spira hos detektiven. Jobbar du svart din fan!

Vid femtiden dök Johansson upp vid bostaden, klädd i blåställ. Nästa dag anpassade Svensson tiden och fattade post utanför huset redan klockan fem på morgonen. Efter en timma dök objektet upp, satte sig i sin bil och körde iväg. Resan gick till en byggarbetsplats i Mölndal. En liten byggfirma Sobell & Söner höll på och bygga om i en fastighet för Mölndals Kommun. 

Peter hade föregående dag varit i Varberg men inte kommit på något av värde. När Carl Svensson ringde satt han i bilen på väg till Varberg.

– Killen stämplar sedan hans förra arbetsgivare gick omkull. Han har haft några korta anställningar som berättigat honom till ny period men just nu stämplar han.

– Då är han arbetslös med andra ord.

– Nej, det sa jag inte. Han jobbar på en firma i Mölndal. Svart kan jag tänka. Han kan ju knappast ha en inkomst samtidigt som han stämplar.

– Hur verkar han? Uppåt? Eller är han grinig?

– Han går regelbundet till en pizzeria och äter eller till en kvarterspub och dricker öl. Vad jag kunde förstå är han uppåt och verkar inte lida brist på pengar.

– Tror sjutton det. Dubbla inkomster är väl inte illa.

– Nej, det skulle man kunna önska själv. Behöver du mer hjälp?

– Nej, vi släpper honom. Jag kollar just några i Varberg. Får se om det ger något. 

 

***

I Varberg började Peter med att söka upp Sven Folkessons närbutik. Han hade avsiktligt kört hemifrån för att komma fram i tid till lunch. Det fanns ett fåtal kunder i butiken men inga gäster på serveringen. Peter gick fram till disken och läste från menyn. Han beställde en dubbelburgare och väntade vid disken att den skulle bli klar.

– Lite folk här under hösten, frågade han.

– Jo det är klart. Men det kommer en del på kvällen och under veckosluten så det går runt. Sedan får man jobba skjortan av sig under sommaren.

– Du klarar dig gott på rörelsen då. För det är din egen eller?

– Jo då. Frugan hjälper till också så på sommaren är vi två plus någon skolunge som dukar av. Resten av året turas vi om.

– Wienerbröden ser goda ut. Bakar ni själva?

– Nej de kommer från ett lokalt bageri. Men domses kaffebröd är erkänt gott.

Folkesson var talför och vänlig. Peter kunde inte spåra någon bitterhet i rösten. Han verkade inte heller vara den våldsamma typen av människa.

 

***

Peter fick vänta till på kvällen innan nästa objekt dök upp. Efter att ha parkerat sin bil vid färjeterminalen tog Peter en promenad. Bland annat besökte han hamnen för fritidsbåtar. Han betraktade en stund en segelbåt som bröt av mot de andra. Den såg ut att ha seglats hårt. Kanske rent av jorden runt.

Siv Andersson kom hem vid halv sextiden. Hon hade handlat på vägen och bar en plastkasse med livsmedel i handen. Andersson hade tre barn, en flicka i 25-årsåldern och en något år äldre flicka. Dessutom en son som var 19 år, ett sladdbarn tydligen. Ingen av barnen bodde hos sin mor. Döttrarna var gifta och bodde på skiljda håll i Göteborg. Var sonen bodde kunde Peter inte få fram.

På fredag eftermiddag satte han sig tillsammans med Pia Pedersen och gick igenom vad de fått fram. 

– Du ville att jag skulle se särskilt noga på anställda från Varberg eller norra Halland. Av anställda som företaget varit i kontrovers med finns ingen från Halland eller utanför Göteborg över huvud taget.

– Hittade du någon annan som passade in på vår profil?

– Jag hittade en man. Han fick sparken för stölder för några år sedan. Han har också suttit inne för våldsbrott och skulle vara en perfekt misstänkt om det inte var för en hake.

– Vad då för hake?

– Han körde ihjäl sig i en stulen bil förra året.

– Det fanns inget matnyttigt i personalregistret med andra ord?

– Men det blev ju en del timmar att debitera. Det är väl matnyttigt. Pia Pedersen log mot honom.

– Bara det att av de jag undersökt finns inga bra kandidater heller. Mer än en kille som är som uppslukad av jorden.

– Är han anmäld som försvunnen?

– Nej inte ens det och jag kan inte besöka hans mor och fråga. Inte ens mina kontakter hos polisen kan finna honom på någon adress. Ja, det vill säga, han är skriven hos sin mor men har inte bott där på flera år.

– Gav breven några fingeravtryck?

– Ja, efter en halv tumme, men så långt det är sökbart förekommer inte avtrycket.

***

Peter var ställd. En veckas arbete för både honom och Pia plus utlägg för Svensson i Borås och de hade inte kommit framåt i utredningen. Han reste sig och tog på rocken.

– Pia jag åker hem och surar. Ses på måndag.

Peter fick ingen ro under kvällen. Vid sjutiden satte han sig i bilen och körde till Marstrand. Han parkerade på Koön och tog färjan över till Marstrand. Från färjan la han märke till en segelbåt som var mycket lik den han såg i Varberg. Kanske var det rent av samma båt.

– Hej Ingmarsson, är det du som kommer. 

Johnson öppnade dörren och hälsade på spanaren. Han såg frågande ut över tidpunkten och att Peter inte ringt innan han kom.

– Du får ursäkta mig men jag kan inte få den här utredningen ur huvudet. Vi har kontrollerat alla tänkbara människor i företagets omgivning utan att få napp. Alla saknar en eller flera egenskaper för att platsa i profilen vi gjort upp på en tänkbar mördare.

– Då är det väl fel på profilen du arbetar efter.

– Är profilen fel beror det på att du inte gett oss all information för att skapa den.

– Vad skulle det vara?

– Finns det någon i ditt privatliv som du trampat på tårna? Någon vän, granne eller släkting som känner sig kränkt?

– Nej, inte vad jag har kunnat komma på. Jag har funderat över det men inte hittat någon. Avundsjuka människor finns det alltid men inte som har skäl nog att ta till våld.

– Vi har bara en person som vi inte kunnat kartlägga. Siv Anderssons son verkar ha gått upp i rök.

– Konrad? Nej honom kan du stryka.

– Känner du honom?

– Ja han är min son med Siv. Vi hade ett kort förhållande Siv och jag.

– Hur tog hennes man det? Kan han ha ett horn i sidan på dig?

– Nej, de hade redan separerat.

– Vi har missat något. Har du blåst någon mer än Folkesson på pengar? Det är inte läge att undanhålla något nu.

– Nej inte vad jag kan komma på, men kanske ändå.

– Vem och hur?

– Stjernfeldt.

– Vi hade en öppen deal och en under bordet. Han skulle få en summa efter ett år utbetalt till en bank utomlands.

– Och det fick han inte?

– Nej, och han ringde från Australien och var uppbragt. Han hotade faktiskt att göra mig illa.

– Hur länge sedan var det? 

– Ett år sedan, men det kan inte vara han. Hans båt hittades förlist utanför Perth i Australien.

– Men Stjernfeldt hittade inte?

– Nej men jag antar att han skulle ha hört av sig igen om han stod utan pengar.

– Känner du hamnkaptenen?

– Jo det gör jag.

– Kom så går vi. Men det är bråttom. Jag tror din fiende finns här i Marstrand.

***

Efter en kort promenad fick de tag på hamnkaptenen. Så här dags på året fanns strängt taget inga fritidsbåtar i hamnen. Men han förstod vilken segelbåt Peter menade med sin fråga.

– Den ägs av en engelsman från Hongkong som är ute på en världsomsegling. Han skall övervintra här.

– Seglar han ensam?

– Ja så vitt jag vet.

– Vad heter han?

– Minciotti. Det låter mer italienskt men han uppgav att han kom från England.

– Kom Johnson, vi skall se om vi kan ta en titt på honom.

Från kajen konstaterade de att båten var tom och valde ut en restaurang där de satt sig för att ha uppsikt över båten. Inget hände på två timmar.

‘– Nej, vi kan inte sitta här hela natten. Vi går, sa Johnson.

– Det är väl inget annat att göra. Jag kommer tillbaka i morgon och kollar. 

***

De skiljdes åt utanför entrén. Johnson gick mot sin villa och Peter mot färjan över till Koön.

Mörkret har lagt sig och styrd av en impuls vände Peter och följde sin klient på behörigt avstånd. Han gick fortare än Johnson och närmade sig plastfabrikören. Det hördes   en hård röst ur mörkret. Peter drog sig in i skydd av en häck och smög närmare.

– Du blåste mig på en halv mille Johnson.

– Är det du Stjernfeldt? 

– You bet. Nu är det tid att göra upp räkningen.

– Men jag bär inga pengar på mig.

– Du, jag har pengar så jag klarar mig. Det är ditt liv det handlar om nu. Men först skall vi gå in till dig och se vad du har i tillgångar hemma.

Peter stod i skuggan av grannhuset men tillräckligt nära för att höra samtalet. Han såg att Stjernfeldt höll i ett skjutvapen. Ett halvt tumavtryck och hans eget vittnesmål duger för en fällande dom. Peter avvaktade rätt tillfälle. Det kom när Johnson satte nyckeln i dörrlåset och Stjernfeldt vände ryggen åt gatan. Peter sprang fram de sista stegen och slängde sig över Stjernfeldt. De hamnade på marken och Peter kunde rycka pistolen ur våldsmannens hand.

På måndag förmiddag kom en trött men lycklig Peter till jobbet. 

– Gomorron chefen, hälsade Pia Pedersen, ska vi fortsätta med hotbreven mot Johnson idag?

– Nej, jag klarade upp det i fredags. Jag fann svaret i Varberg men förstod det inte förrän jag kom till Marstrand.

– Men var kom Varberg in i utredningen?

– För domses skull.

– Vadå domses, deras menar du väl.

– Just det. Men jag har stött på domses tidigare just i Varberg. Jag vet inte om det var den personens eget uttryck eller om det är en dialektal variant av deras. Dessutom försökte den skyldige verka annorlunda genom att antyda språksvårigheter. Men till exempel en invandrare skriver inte domses. Därför måste den skyldige vara svensk, en man, hemmahörande i Varberg med omnejd. Kanske en vild gissning men den gick hem.