Ack, gångna tiders kulturtidskrifter. Tag ”All världens berättare”, där novellister från all världens hörn samsades. I nummer 4, april 1955 stod där en novell av monegasken Guillaume Apollinaire (1880-1918), en tidig representant för fransk modernism. Han var född i Vatikanen och det gick vilda rykten om att han var son till påven, som 1880 var Leo XIII och som i så fall skulle ha blivit far vid fyllda 70. Honoré Subracs försvinnande är översatt av Ebbe Linde. Så här i efterhand kan berättelsen te sig som en blandning av kriminaldrama, sf och horror eller en förstudie till de ockulta TV-deckarna Profiler och Millennium. Honoré Subracs försvinnande publicerades ursprungligen 1902. ”Det finns en parodisk ton i den, som i mycket av Apollinaires verk (det är inte utan att den driver en smula med Edgar Allan Poe) men den kostliga idén är hans egen, dittills aldrig använd, men senare nog då och då efterbildad, bl.a. av Marcel Ayme”, konstaterade Ebbe Linde.

Trots de sorgfälligaste undersökningar har polisen inte lyckats uppklara mysteriet med Honoré Subracs försvinnande.
Han var min vän. Och som jag ensam vet sanningen i hans fall ansåg jag det vara min plikt att meddela rättvisan vad som tilldragit sig. Undersökningsdomaren som tog emot mina förklaringar anslog snart en så utsökt artig och försiktig ton, att jag inte hade minsta svårighet att fatta att han trodde att jag var galen. Jag sade det åt honom. Han blev ännu artigare, så reste han sig och sköt mig mot dörren, och jag såg att hans notarie stod färdig att hoppa på mig om jag skulle göra motstånd.
Jag gjorde inga försök. Fallet Honoré Subrae är i själva verket så stillsamt att sanningen syns otrolig. Alla vet från tidningarna att Subrac betraktades som ett original. Vinter och sommar gick han klädd i bara en vid prästkappa och tofflor på fötterna. Han var ganska rik och eftersom hans klädsel förvånade mig frågade jag honom en dag om orsaken.
”Det är för att kunna slänga av mig kvickt”, svarade han. ”För resten vänjer man sig mycket fort att inte ha så mycket kläder. Man klarar sig bra med en skjorta, ett par byxor och en mössa. Jag har gått så här sen jag var tjugofem år och jag har aldrig blivit sjuk.”
I stället för att tillfredsställa min nyfikenhet, skärpte dessa ord den ännu mer.
”Varför”, tänkte jag, ”varför skulle Honoré Subrac behöva slänga av sig så kvickt!”
Jag uppgjorde flera hypoteser.
En kväll kom jag sent hem, klockan kunde vara ett eller en kvart över ett, då jag hörde någon med låg röst uttala mitt namn. Ljudet tycktes komma från husväggen strax bredvid min port. Jag stannade, obehagligt berörd.
”Är det någon på gatan?” återtog rösten. ”Det är jag, Honoré Subrac!”
”Men var i all världen är du? ropade jag och såg mig om åt alla håll utan att kunna begripa i vilken vrå min vän kunde hålla sig dold.

Det enda jag upptäckte var hans välbekanta långrock, den låg verkligen slängd på stenläggningen, och bredvid låg hans inte mindre välbekanta tofflor.
”Aha”. Tänkte jag. ”Här har vi ett fall då omständigheterna har tvingat Honoré Subrac att kasta av sig kläderna i stor hast. Skönt att man äntligen får lösningen på det mysteriet…
Och högt sade jag:
”Gatan är klar, käre vän. Du kan komma fram!”
Tvärt lösgjorde sig Honoré Subrac på något sätt från släta väggen, mot vilken jag förut inte alls hade sett honom. Han var alldeles naken, men snappade åt sig sin rock, drog på sig den och knäppte så kvickt han kunde. Så dök han in i tofflorna, och följde med mig upp, under det han obedd gav mig lösningen på sitt märkvärdiga beteende.

Skyddande likhet

”Erkänn att du blev förvånad!” sade han. ”Men nu förstår du kanske varför jag går så konstigt klädd. Vad du inte förstår är väl hur jag kunde gömma mig så fullständigt. Det är mycket enkelt., bara ett fall av mimicry eller ’skyddande likhet’ … Naturen är en god moder. Hon har givit sina svagaste barn, som inte kan försvara sig, den gåvan att kunna smälta in i omgivningen när fara hotar… Det där känner du nog till. Du vet att fjärilar liknar blommor och många insekter ser ut som löv, att kameleonten kan ändra färg efter det underlag han sitter på och att polarharen har blivit vit som de isiga länder där han bor och, skygg som vara åkrars hare, nästan osynlig försvinner.

Obönhörlig fiende

Så kan de svaga djuren undgå sina fiender på grund av en instinktiv strävan hos var enskild individ, varigenom så småningom hela artens utseende förändras.
Och jag, som ständigt förföljes av en obönhörlig fiende, jag, som darrar och känner mig ur stånd att försvara mig i öppen kamp, även jag är som dessa djur: av skräck och av fri vilja tvingar jag mig att smälta in i omgivningen.
Första gången jag märkte att jag hade den där instinktiva förmågan, som jag sedermera ytterligare uppövat, ligger redan ganska långt tillbaka i tiden. Jag var då tjugofem år och kvinnorna tyckte i allmänhet att jag var välskapt och tilldragande. En av dem, som var gift, gav mig så många vänskapsbevis att jag inte kunde motstå. En ödesdiger förbindelse! …

Obeskrivlig fasa

En natt var jag hos henne. Hennes så kallade make hade rest bort och skulle vara borta flera dagar. Vi var nakna och som gudar när dörren flög upp och han mot all förmodan stod där med en revolver i handen. Min fasa var obeskrivlig och föga stridbar som jag var och ännu är, hyste jag endast en önskan: att kunna försvinna.
Jag pressade mig mot väggen och önskade att den skulle uppsluka mig. Det var nästan vad som hände också. I min vånda antog min hud tapetens färg, mina lemmar plattade ut sig mot den släta ytan genom en förtvivlad muskelansträngning, det tycktes mig att jag blev ett med bakgrunden och att ingen nu kunde se mig. Maken sprang och sökte efter mig för att döda mig.

Med sex revolverskott

Så var det verkligen. Han hade ju sett mig, och tyckte det var omöjligt att jag kunde hunnit fly. Till slut blev han så ursinnig att han vände hela sitt raseri mot sin hustru och dödade henne grymt med sex revolverskott genom huvudet. Så brast han i förtvivlad gråt och skyndade ut. Så snart han avlägsnat sig återtog min kropp instinktivt sin vanliga form och färg.
Jag klädde mig raskt och lyckades verkligen ta mig därifrån innan någon kom… Denna nyttiga förmåga, som vilar på mimicry, har jag sedan haft kvar och genom övning bragt under en viss viljekontroll. Jag behöver den också. Den äkta mannen, som inte lyckades döda mig den gången, har vigt hela sitt liv åt att fullborda dådet och förföljer mig sedan länge överallt genom hela världen.
Jag trodde jag hade lyckats undgå honom när jag slog mig ner här i Paris, men döm om min fasa. När jag strax innan du kom såg honom gå här livslevande gatan fram och titta på husnumren. Jag hackade tänder av förskräckelse. Det var nätt och jämnt jag fick kläderna av mig och hann smälta in i väggen.

Nödvändigt naken

Han gick tätt förbi mig och såg nyfiket på kappan och tofflorna som låg vid stenfoten. Nog har jag skäl att klä mig summariskt! Jag skulle aldrig kunna dra nytta av min mimetiska färdighet om jag gick klädd som alla andra. Jag skulle aldrig hinna ta av mig slipsen och snöra upp skorna, och hur skulle jag då kunna undslippa min bödel? Det är ju nödvändigt att jag är naken, annars ser man hela min kostym fastsmetad mot väggen och vad hjälper det då om ansikte och händer är otydliga, jag är helt prisgiven.”
Han tystnade.
Jag gratulerade Subrac till hans färdighet, som jag sett prov på och som jag avundades honom.
De närmaste dagarna gick jag bara och tänkte på detta. Jag gjorde experiment med mig själv och försökte genom viljeansträngningar uppnå en förändring till form och färg, om än så ringa.

Akademiledamot

Jag försökte förvandla mig till omnibus, till Eiffeltornet, till akademiledamot, till vinnare på serielotteriet. Men allt förgäves. Jag dög icke till detta. Min vilja var icke stark nog. Eller också felades mig väl denna heliga fasa, denna fruktansvärda fara som hade väckt slumrande instinkter hos Honoré Subrac …
Sedan någon tid tillbaka hade jag icke träffat honom, då han åter sökte upp mig, alldeles uppriven.
”Denne man!” stammade han. ”Min fiende! Han förföljer mig överallt! Tre gånger har jag lyckats slippa undan honom genom att utöva min förmåga, du vet, min käre vän, vad jag är rädd! Vad jag är rädd!”

Ge dig i väg!

Jag såg att han hade magrat, men lät bli att säga det. ”Det finns bara ett sätt att göra”, förklarade jag. ”Du får ge dig i väg! Det är enda sättet att komma i från en så obönhörlig fiende. Res, göm dig i en liten by! Låt mig ta hand om dina affärer och försvinn, gå genast till stationen!”
”Följ med mig ner till stationen, är du snäll! jag är så rädd!”
Tysta gick vi gatan framåt.
Honoré Subrac vände i ett på huvudet och såg sig oroligt om. Plötsligt utstötte han ett skri och började rusa ifrån mig under det att han slängde av sig kappa och tofflor. Bakom oss kom en man springande. Jag försökte hejda honom men den besten vred sig loss. Han var stor och kraftig och höll en revolver i högsta hugg, han siktade efter Honoré Subrac. Denne var med ett språng framme vid en låg kaserngårdsmur, där försvann han som genom ett trollslag.

Muren var ännu varm

Förbluffad stirrade revolvermannen efter honom, därpå gav han ifrån sig ett böl av raseri och liksom för att hämnas på muren, som tycktes ha berövat honom hans offer, tömde han hela revolvermagasinet mot den, på det ställe där Honoré Subrac försvunnit. Så sprang han bort längs en tvärgata …
Det blev folksamling på grund av skotten och poliskonstaplarna fick komma och skingra den. När allt äntligen var lugnt ropade jag på min vän. Men han svarade inte.
Jag kände på muren, den var ännu varm, och jag såg spåren efter sex revolverkulor. Tre hade träffat ungefär på samma fläck, i höjd med hjärtat på en människa, de andra hade rivit loss murbruket högre upp, där jag svagt och mycket otydligt tyckte mig urskilja konturerna av något som i viss mån liknade ett ansikte.