Av Sigge Stor

Sigge Stor, 32, har ett förflutet på sjön och på Posten. Han har skrivit historier sedan skoltiden. En del har han sålt till veckotidningar i Sverige och Danmark, där han bor halvårsvis. Sigge skriver på sin tredje deckare. Han tänker göra en Stieg Larsson, presentera samtliga tre på samma gång för förlagen.

_________________________

Terapin har gjort mig rastlös. Jag är inte mig själv. Ibland stjäl jag en bil på gatan. Jag väljer inte vilken som helst. Det ska vara en mellanbil som tillhör en självgod bilägare som betalat skatt och försäkring och har tvättat och putsat bilen; inbillat sig att den är oåtkomlig därför att en lampa som blinkar i rött någonstans. I inbillningen ligger ett hopp om att få vara i fred.  Skulle inte tro det! Jag har bilen i några dagar och gör saker i den som ägaren kommer att må illa av. Jag kör runt i Stockholm, parkerar fel och får böter som jag lägger på passagerarplatsen. När bensinen tar slut överger jag den.

En snöig dag stjäl jag en Fiat. Nästan genast märker jag att jag är förföljd av en bil. Det är obehagligt. Jag kollar i backspegeln. Det är ingen tvekan om saken. Förföljaren är på jakt efter mig. Hur kan det komma sig?

Våra bilar rundar Norra Bantorget efter varandra och kommer ut på Vasagatan. Jag byter fil. Förföljaren gör detsamma. Hetsigt svänger jag in på Mäster Samuelsgatan då trafikljuset slår om till gult. Förföljaren kör mot rött och kommer tätt bakom mig.

Nu är jag uppjagad. Vad är det frågan om?

Jag svänger in i parkeringsgaraget under Åhléns. Genom min nedrullade fönsterruta tar jag en parkeringslapp i automaten, knappt utan att stanna. Däcken tjuter när jag susar vidare, varv på varv ned i underjorden. Jag har tur. En rad bilar har snö på taket och mjölkiga fönster, bilar som liksom min stulna Fiat kommer direkt in från snöovädret. Snabbt kör jag in i en tom parkeringsficka, slår av tändningen och hoppas att Fiaten ska försvinna i mängden.

Hukande kliver jag ur bilen och trycker igen dörren. Med hjärtat bankade i bröstet kastar jag getögon till höger och till vänster. Vart tog biltypen vägen? Inget hotfullt märks i suset mellan bilarna. Ingen upprörd person är på väg mot mig för att göra hemska saker med mig. Min fasa är att höra en grov röst ropa:

– Norberg. Erkänn att du tänder på skolflickor. Du kan inte sluta, va. Du borde få dig en omgång av din egen medicin.

Det hände i arresten innan jag räddades över i vården.

***

Jag smyger längst med bilraden. En hiss står med öppen dörr. Jag avskyr garagehissar. Det känns som om luften ska ta slut så snart dörren glider igen. Ljuset i sådana hissar är sjukligt grönblekt. Hela plåtlådan är en fälla; en isoleringscell.

Jag måste bort från min förföljare, hissen är den säkraste utvägen.

Jag skyndar mig in i hissen. Mina glasögon immar igen. Med händerna famlar jag mot hissknapparna och trycker på flera stycken av ren nervositet. Jag hör hissdörren gå igen. Golvet gungar till. Jag andas ut för jag börjar tro att jag är räddad. Då gnäller något mekaniskt till i hissen. Dörren glider upp igen. En karl med flåsande andhämtning tränger sig in. Hans stora kropp ångar, jag känner mig liten som en mygga.

– Norberg, ropar karlen. Nu är du fast.

Hans röst är spänd och farlig. En galning, tänker jag och gråten kommer i halsen. Hur kan han veta vad jag heter? Vad tänker han göra med mig?

Galningen sparkar till mig i ryggen så att jag flyger in i hissväggen med huvudet före. Smällen gör ont i ansiktet. Mina glasögon spricker. Det spränger i näsan. Jag blir yr. Med armen som skydd i ansiktshöjd vänder jag mig om. Jag har aldrig sett galningen tidigare. Hans ansikte är rött av ilska. Mot hans muskler är jag chanslös.

Galningen trycker på hissens stoppknapp. Det är som i en mardröm. Hissen stannar mellan två våningar. Överfallet känns overkligt. Det här händer inte mig, tänker jag. Jag önskar mig långt bort från hissen. Det finns inget jag kan göra.

– Är du inte riktigt klok! flämtar jag.

– Norberg, du ska få känna på våld från en person i din egen storlek. Minns du Tindra Olsson? Femton år skulle hon blivit nu till våren. Jag är hennes farsa.

***

Från ingenstans trollar Olsson fram en revolver. Jag får en smäll på käften av kolven. Smärtan känns ända ned i fotknölarna.

– Det här är bara ett förspel, Norberg! säger Olsson. Lipa inte. Lite stryk ska du väl tåla.

– Jag heter inte Norberg, snyftar jag. Det här är ett misstag.

Olsson sparkar mig på smalbenet och säger att jag ska vara lugn för att det ska gå rätt till. Genom mina spruckna glasögon ser jag hur förfärligt storvuxen Olsson är.

– Norberg, jag ska döda dig, säger Olsson. Först ska du bli lika rädd som min dotter Tindra var. Du förgrep dig på henne i flera dagar innan du dödade henne. Säg inte emot. Du är överbevisad för pedofili. Tyvärr fick du inte fängelse. Det är kruxet. Du lurade till dig en vårdplats på psyket. Nu är du utsläppt för att du är frisk. Tre månaders psykhjälp räcker inte som straff, tycker jag.

– Jag förstår ingenting, kraxar jag paralyserad av ett öga av stål.

– Spela inte idiot för mig, säger Olsson. Jag känner igen dig. När jag fick se dig där i bilen tänkte jag att det här blir min lyckodag. Jag har hela dagen på mig. Du kommer snart att fatta vilken satans skit du är.

Olsson siktar på mig med revolvern och säger att han ska börja med att skjuta av mig knäskålarna.

***

– Snälla nån, sluta! avbryter en skrämd manlig röst ur hissens mörkaste hörn.

Olsson och jag hoppar till. En tredje man finns i hissen. Genom mina brustna glasögon ser han strimlad ut, liksom kletad mot hissväggen. Han är likblek av rädsla. Han är klädd i rock och har glasögon och är i min ålder, ungefär fyrtio. Han skulle kunna vara min brorsa.

Jag blir mindre rädd när blekfisen är där i hissen. Herr Blekfis blir ett problem för Olsson. Olsson kan inte skjuta mig i knäskålarna när det finns ett vittne. Skjuter Olsson på mig blir han tvungen att också pumpa herr Blekfis full med bly ur revolvern.

Jag är räddad, tänker jag. En farsa till en död tonåring är inte en självklar massmördare. Olsson fixar inte att skjuta två personer i en hiss under Åhléns, särskilt som herr Blekfis är en oskyldig person som råkar vara på fel plats, på fel tid.

– Vem är du, vrålar Olsson till herr Blekfis.

– Absolut inte någon, säger Blekfisen och blundar bakom sina glasögon. Jag har inget sett, inget hört.

Blekfisen är svettigt nervös. Han knäpper upp sin överrock och drar i sin slipsknut.  Han är klädd i en gråmelerad kostym. Det är en karl som inte väcker någon uppmärksamhet. Det är som om jag ser en tvilling till mig själv, fast i ansiktet är vi helt olika.

Olsson svär över problemet. Med revolvern pekar han ömsom på mig, ömsom på Blekfisen

– Olsson här, har helt fel om mig, säger jag till Blekfisen. Jag är inte den han tror.

– Prata inte med mig, mumlar Blekfisen och tar av sig överrocken och lägger den över armen. Låtsas att jag inte är här. Kan vi sätta på hissen. På nästa våning glider jag ut. Jag lovar att titta in i väggen hela tiden. Jag vill inte ha någon aning om någonting.

– Norberg är pedofil och mördare, väser Olsson och pekar på mig. Han torterade ihjäl min dotter. Han har plågat många människors döttrar. Rättssystemet har släppt ut honom. Det är som om tjejerna aldrig funnits. Det är inte rätt.

– Lyssna inte på Olsson, ber jag Blekfisen. Kan vi inte resonera som vuxna människor. Jag svär, jag heter inte Norberg. Jag har inte gjort det han säger.

Blekfisen tror mig. Han vill prata förstånd med Olsson. Jag hjälper Blekfisen att ta de få stegen fram mot Olsson, rakt mot revolverögat. Ett skott brinner av. Det blir en rejäl smäll i hissen. Blekfisken ramlar i armarna på Olsson. Jag tar vara på de där sekunderna av förvirring. Med ett fast handgrepp vrider jag revolvern mot Olsson. Jag ser till att han trycker av ett skott i bröstet på sig själv.

***

När krutröken har skingrats ligger Olsson och Blekfisken döda på hissgolvet. Min rädsla är borta. Jag blir praktisk. Vad jag gör på bara några minuter är finurligt, tycker jag själv.

Sedan sätter jag igång hissen och lägger mig ned bredvid de döda.

När hissdörren går upp börjar folk skrika. Poliser kommer. De upptäcker att jag lever. Jag får en filt om mig trots att Blekfiskens överrock, som jag tagit på mig i stället för min egen slitna, är varm och skön.

Jag gråter ganska mycket. Poliserna tycker att jag är en mesig karl. Det märker jag. Men de är snälla mot mig och hämtar en kopp kaffe till mig.

– Berätta exakt vad som hände i hissen, säger en poliskvinna med en polisröst som har en mjuk underton.

Jag ger henne en flaxig blick men drar en djup suck för att hon ska få sitt vittnesmål så att vi båda kan gå hem.

– Så snart de två männen upptäckte mig i hissen, säger jag, tystade de mig med ett slag på hakan. Sedan grälade de med varandra. Han som hette Norberg skrattade åt Olsson och hans dotter. Olsson drog fram en revolver och sköt Norberg. Norberg hann på något vis knuffa till Olsson som därför sköt sig själv. Olsson dog inte meddetsamma. Med sina sista krafter sköt han Norberg i ansiktet. Sedan kollapsade han.

Jag blåser i kaffet. Poliskvinnan väntar på fortsättningen.

– Det mest hemska var det där med Norbergs ansikte, viskar jag. Det exploderade i tusen bitar av revolverskottet. Glaset från hans glasögon pepprade hela hissen. Jag vågade inte röra en fena förrän ni kom.

Poliskvinnan kontrollerar de dödas id-kort som hon tar ur deras fickor. Hon slår upp dem på polisdatorn.

– Norberg var pedofil och flickmördare om än inte dömd för morden, säger hon. Han var just utskriven från psyket. Olsson var pappa till ett offer. Troligen skulle han hämnas sin dotters död.

– Vilken tragisk historia! snyftar jag.

Hon vill se mitt körkort. Jag tar fram Blekfisens körkort som jag tar ur Blekfisens rockficka. Teodor Fager står det på det. Poliskvinnan ser på sin dator att jag bor på Dalagatan och har en sprillans ny Volvo.

Den hyggliga poliskvinnan förstår att jag inte kan köra hem min Volvo själv. Jag är för skakig. Jag ger henne mitt parkeringskvitto och en nyckelknippa som jag hittar i rockfickan. På knippan finns en bilnyckel. Poliskvinnan leder mig ned i garaget och hittar Volvon åt mig och sätter mig i baksätet och kör mig till Dalagatan.

– Nu klarar du dig själv, säger hon och lämnar mig och Volvon utanför porten.

Jag ser henne kliva in i polisbilen som hennes kollega kört bakom Volvon, en sliten bil med en krockskada vid högra framljuset.

***

Jag går två trappor upp. Fager, står det på dörren. Jag gillar mitt nya namn och prövar att säga det.

– Käre Fager, säger jag till mig själv. Stå inte här och frys. Stig in i värmen.

Jag låser upp med en nyckel från nyckelknippan och går in.

Vilken tur! Blekfisen Fager visar sig ha en fin tvåa med balkong och bra med pengar på flera bankkonton. Fagers Volvo säljer jag dock direkt. Inte för pengarnas skull utan för att det är praktiskt. När jag behöver en bil snor jag den på gatan. När det gäller en ung skolflicka har lusten kommit tillbaka att göra likadant.

***

Det blir en underbar vår. Jag sitter på min balkong och studerar skolflickorna som solar i Vasaparken. Jag får snart kontakt med en söt tjej, Lisa 13 år. Hon har de rätta stora ögonen, fulla med ensamhet och trots. En underbar kombination hos ett barn.

Jag vinner hennes tillgivenhet för hon har ingen annans.

När det ringer på dörren en dag i början på maj håller jag inne ett skrik av segerglädje, ordnar anletsdragen i en småtrött förvåning, för jag är säker på att det är Lisa.

Det är det inte.

Det är den där poliskvinnan. Hon och en manlig polis, en brutal typ i skinnjacka, tar tag i mig.

– Teodor Fager, vi tar in dig för förhör, skäligen misstänkt för grovt skattebrott, säger han.

Det är inte rättvist! Jag trycker handen mot bröstet där något håller på att gå sönder och kan inte hjälpa att tårar kommer i ögonen.

– Jag heter inte Teodor Fager, snyftar jag.

– Det skulle inte jag heller heta i dina kläder, säger polisbusen. Det gäller miljoner.

Poliskvinnan snokar runt. Hon öppnar dörren till mitt sovrum. Gardinerna är fördragna. Levande ljus brinner därinne. Rosenblad ligger spridda på sängen.

– Vad betyder det här? säger hon misstänksamt.

Då kommer Lisa. Hon har tajta jeans och ett kort linne på sig. Magen är bar. Hon är söt som socker. Hon säger till poliserna att jag lovat hjälpa henne med läxläsning.

Ordet läxläsning får polisernas blickar att glida ihop och isär. Ingen lyssnar på min förklaring att jag är Lisas morbror. Poliserna mumlar husrannsakan och Lisa får förklara hur vi känner varandra. Som om jag inte står framför henne och rynkar pannan och ger tecken att hon ska hålla truten, pratar hon dumheter om glass i parken och att jag visat spel i min mobil.

En mycket korkad flicka!

– Vi åker till Polishuset allihop, säger polisen med skinnjackan. Sedan väntar fängelse för dig, Fager. I många år.

– Herregud, sluta gråta, Fager! säger poliskvinnan. Annars klipper jag till dig.

Värmen som jag spårat i hennes röst för bara några månader sedan är förbytt i kyla hård som is.