Novell av ALICE RADOMSKA
är flitig novellförfattare. Hennes förra har anknytning till OS och här en med sommaranknytning.

______________________________________

Alltid blåsigt vid Kullens fyr? Nej, efter oräkneliga morgnar uppe på fyrklippan under ett snart tvåsiffrigt antal år visste Alicia att inte blåste där alltid. Men nästan.

På det intensivt blå havet strävade mycket långt borta ett fartyg söderut. Hon kunde inte avgöra och var inte intresserad av huruvida det var en oljetanker eller ett containerfartyg.

Någon liten molntuss? Nja, morgonhimlen var snudd på alldeles molnfri. Det fläktade friskt här uppe, inte hårt men tillräckligt byigt för att flaggan vissa ögonblick skulle stå rakt ut från även den äldsta stången, därmed av trä – inte av plast.

Vad skulle morgonens tema bli? Folk som kom hit hade behov av två saker, dels ensamhet och  ro att samla tankarna utan att tala med en kotte, dels förhoppningen att hitta någon att för en stund utbyta några av dessa tankar med. Söka ensamhet och vilja prata. Där i låg en motsägelse av oändliga mått. Mänskligare än så kunde inget i världen vara. Och i dessa tankar kunde världen i bästa fall bestå av… låt säga vad som oskönjbart existerade i det fördolda bortom den glittrande horisonten.

Vad skulle slumpen utse till tema i de oförutsägbara små resonemangen, tillsynes ytligt spontana men på något vis liksom styrda av Kullens makt, Kullens salta eviga vindar?

Till fyrplatsen kom relativt många på Alicias sätt från något närbeläget samhälle, som inte omgavs av det fria havet utan av åkrar i de otidsenligt små eller rationellt stora formaten. Men inte många kom hit lika frekvent.

Mannen som där borta lät sina två små taxar väta ner flaggstångens fot hade hon sett något halvdussin gånger under våren och försommaren men aldrig bytt ett ord med. Måsar och trutar skrek, flagglinan klapprade. Ett ungt och tillsynes harmoniskt par i semestrande camparstil, med två glatt spralliga små barn, kom med belåtet tankfulla miner ner från fyrhusets raka gamla betongtrappa, utan att nödvändigtvis ha varit inne.

Vad skulle morgonens tema här på fyrplatsen bli? Slumpen gick inte att förutspå, men temat skulle efter hand utkristalliseras.

***

De två camparbarnen, skuttande över gräset, var friskt rödkindade. Men tonårsflickan, som i ljusblå klänning kom uppför branten från havet var blek. Inte av rädsla, som om hon i dumdristig våghalsighet varit nära att falla i branten, utan snarare blek av…förvåning. Hon kom sakta den upptrampade stigen åt Alicias håll, skulle passera henne helt nära.

Nu blev också två små segel… små båtar… jollar… synliga ute på vattnet. Medan en spröd och vitaktig sky ifrån Kattegatt drog in under det dittills så blå himlavalvet.

– Det misslyckades, sa tonårsflickan naturligt med uttrycket fortfarande mer förvånat än besviket. Hon påminde i utseendet starkt om Birgitta, en klasskamrat som Alicia för längesen haft.

– Vad misslyckades? log Alicia.

– Vinden ligger på häråt, sa flickan. Jag testade att kasta en liten jordklump ut i havet, men vinden fångade den och slängde den i en bergsskreva direkt. Då skulle inte det här heller gått särskilt bra att kasta ut, tillade hon och visade ett halsband av tämligen olika stenar.

– Vill du kasta halsbandet i havet? Varför i allsin… Aha, du har gjort slut med pojken du fick det av?

– Nej då, nej, någon karl är inte precis med i bilden, skrattade flickan. Men lite allmänna bekymmer har man väl alltid. Och för närvarande lite för många motgångar, lite för envis oro i sena kvällar när man borde känna ro att somna. Så att kasta bekymren ut i havet är ingen dum idé. Jag läste det i en bok. Den rätta lilla ramsan att mumla eller skrika vid ceremonin är också viktig. Titta, de andra små stenarna är ganska så billigt skräp, men den skrovliga grålila här är en oslipad ametist, en magisk halvädelsten.

– Duuu, den ser allt annat än skön men klart fascinerande ut. Vad var det för bok? Stod det att stenen måste kastas just ifrån Kullen?

– Nä, i boken var det Sibbarp och Lernacken. Vid Limhamn. Inte mycket till höjd, men ett stup i alla fall. Även där blåste det. Huvudpersonen Lucy hade tur, vinden grep ametisten hon kastat och slungade den tillbaka men den studsade mot klippan ut igen och svaldes av havet, ihop med en smula bekymmer. Befriande känsla måtte det varit.

– Vem skrev boken, kändes den självupplevd?

– Jovars, i varje andetag. Lena Drameus-Åberg, om du vet.

– Namnet tycks mig bekant. Drameus-Åberg… hon med trädgårds- och krukväxtböcker och en pingisspelande make ur gamla landslagskretsar? Har hon alltså skrivit en roman? Om ockultism och livserfarna vardagsråd möjligen?

– En livsroman, sa flickan allvarligt, nästan vördnadsfullt. Resa hemma – en livsroman heter den. Så man kan ju undra om hon skriver fler. Liv har man ju bara ett, eller?

– Vem vet? Kanske ett antal parallella fantasiliv också, med lagom kryddor, även rätt så beska, ur verkligheten. Då kan romanerna i princip bli oändligt många. Kanske har många kreatörer med havet i blick, eller i en undanskymd trädgård med ”bara” en liten springbrunn, funderat över livet. Det sägs att vi bör forma våra liv. Men i stället blir vi formade av livet.

– Usch, det där lät…inte alldeles uppmuntrande, log flickan, fortfarande blek trots de friska vindarna. Men vi försöker väl forma våra liv då! Det tummar vi på!

De tummade.

– Inte är den alldeles vacker, den här grå gamla fyren vid sitt nyare tegelgula maskinhus från mellankrigstid, i dystrare belysning mer åt tråkbeige, sa Alicia. Men den har i likhet med din inte alldeles vackra ametist i halsbandet sin magi.

– Pre… precis vad jag själv nyss tänkte. Åh, jäklar! Jag börjar jobbet om tjuge minuter. Ha det bra. Hej. Hej då på dig!

***

– Vaya con dios, amiga, mumlade Alicia uppriktigt efter den bortskyndande flickan och ryckte till en smula när något litet, varmt och fuktigt bekantade sig med hennes högra bara vrist.

Tungan av en nyfiken strävhårig liten tax!

– Men Perse då, kom hiiit! ropade den fårat väderbitne karlen och fick taxen genast åter till sig, utan att tillsynes rycka i kopplet.

Hade han burit tweed, i stället för sin tegelbruna blazer, skulle man tagit honom för britt.

– Heter han Perse? Varför det? undrade Alicja.

– Hon heter Persefone, en underjordens och dödens gudinna dömd att få vara uppe bland oss människor endast halva året.

Alicia rös till av svaret. Eller av en lite kyligare vindby, så här mot slutet av sommaren.

– Och din andra… vovve?

– Hades, underjordens gud. Och make till Persefone djupt under deras vulkanö. Hon var inte frivilligt hans. Hades hade rövat henne med sig.

– Men vovvarna dina… verkar trivas ihop. Och så vackert snidade halsband de har!

– Jodå. Prima hantverk och ändå inte. Lädret är handskuret med Hades och Persefones stjärntecken, som är skorpionen för båda två då de är av samma kull. Namnplattorna är stansade med värmepress till relief. Köpta i ett torgstånd upp i Falkenberg häromåret. Lädret har mörknat men blir aldrig så mörkt som Hades och Persefones underjordssalar.

– Inte precis några trevliga namn på så rara små krabater, undslapp sig Alicia.

– Äh, liv och död är väl inte så allvarliga grejer. Och det som duger åt Musse Pigg duger ta mig tusan åt mig också.

– Musse Pigg???

– Just så, frun. Vem annan har spridit så mycket glädje, så mycket medkänsla och positivism över världen som Musse Pigg? Du vet säkert vad hans hund heter.

– Pluto. Men vad menar…

– Helt korrekt. Pluto heter den tecknade jycke som har glatt så ofantligt många miljoner barn, och vuxna också för den delen. Pluto är det romerska namnet på grekiska mytologins underjords- och dödsrikesgud Hades. Han var bror till högste guden Zeus, härskaren men ingalunda någon enväldig sådan över Olympen och vår mänskliga värld. Hur grekerna snurrade till det i sin gudstro, det vete väl just gudarna, för i parallella legender är Zeus både fader och i princip också svärfader åt Persefone. Teoretiskt, biologiskt möjligt, om än rätt så sjukt i våra ögon.

– Brukar herrn möjligen föreläsa om Antiken? Mytologin?

– Ingalunda, ingalunda. I mitt yrkesliv får utsvävningar i fantasi icke existera. Jag är fysiker. Jag är en torr, tråkig och synnerligen inåtvänd typ, ämnad här i livet att räkna ut och begripa matematiska formler så långa att du kunde lägga dem som bro härifrån och ända över till danskarnas sida sundet. Må du ha en jättebra dag. Gröten väntar. Perse…men kom då, Perse!

Två herrfötter, i grovt sulade möjligen 45:or, avlägsnade sig alldeles efter åtta små tassar. Ett knappt hörbart ”Nej, Perse, låt bli det där” tonade bort i västanvinden.

Gudomliga små vovvar, tänkte Alicia. Mytologiskt gudomliga. Ändå så väldigt vanliga. Och tänk förr när taxar sågs i nästan vartannat gathörn, innan det liksom lanserades oändligt många nya raser. Man kunde förr känna igen varenda hundras; schäfer, pudel, tax, terrier, cocker spaniel, inga konstigheter.

Vad skulle morgonens tema här på Kullen bli? Kunde Alicia möjligen redan…

Tonårsflickan hade misslyckats att kasta sitt halsband ut i havet. Taxarna Hades och Persefone bar halsband med sitt stjärntecken.

***

En bred men låg liten båt smattrade och drog blicken till en vattenskidåkare, då han där bakom likt en gudason forsade fram över vikens uppvispade skum – dock fjärran det havsskum den fagra men ack så intrikata Afrodite en gång fötts upp ur, på legendens snäckbemängda strand.

De två barnen, som en stund slagit ivrigt tafatta kullerbyttor på en utlagd skotskrutig pläd, fick upphöra med detta då deras mamma började duka fram därpå ur den flätade picknickkorgen.

– Benådningsbrevet möjliggjorde att hans bergverk anlades på Kullaberg och dessutom överlät konungen till företaget en gård här på Kullen. Den indrivna orten Silvpickarehålet, med namnet snart romantiserat till Silvergrottan, minner om de lönlö…minner om de fåfängt lönlösa försöken till ett större… alltså bergsbruk här.

Den lite knarriga gammelmansrösten berättade lärt för en i lämplig ålder varande och fascinerat lyssnande kvinna. Hon lyssnade inte så som en med tiden alltmera van hustru skulle gjort. Deras bekantskap tycktes av den ömsesidiga respekten att döma vara tämligen ny.

Paret avlägsnade sig, bort ifrån fyren och nedför den svagt sluttande kortklippta gröna slänten. Berättarrösten, mer som ett flyktigt eko av en gammal journalfilm än en nutida röst, skruvades ner till en snart inte längre hörbar nivå.

Vad Alicia historiskt och tyst för sig själv visste var att Sveriges första verkliga fyr varit Nidingen uppe i Halland, erövrat från Danmark och officiellt överlämnat vid freden i Brömsebro just före mitten av 1600-talet. Och redan i nästföljande fred – Roskilde 1658 – kom Skåne inklusive Kullens fyr med anor från 1500-talet att tillhöra Sverige.

Silver, nej… Men stenkol att bryta och elda avsevärt mer än fyrens stora lykta med, och lera i mängd att tillverka Höganäs krukor av, hade varit självklarheter redan före Karl XII:s dagar och haft en storhetstid i Karl XIV Johans. Kanske att folk även i övriga hörn av Sverige sett användningen flykta förbi i skolböckerna.

En yngling och en flicka fotograferade varandra mot olika bakgrunder – fyren på håll, fyren närmare, och så branten, och så havet, och inte alltför tillgjort sittande vid borden på avsatsen ovanför den korta men breda betongtrappan.

Fyrens trappa tom och skuggig

 

De två visade samhörighet genom att bära tillsynes identiska halsband av genomborrade gamla tvåkronor av silver; myntens värden var väl därmed tillintetgjorda men samhörigheten i unga år ovärderlig. De var glada mitt i den ödslighet, som en sedan halvannat årtionde avbemannad fyr andas, även om där under högsommaren varit oräkneliga turister. Nu i mitten av augusti var där åter långa stunder häpnadsväckande fridfullt. Särskilt innan Morgonen ansökt om namnändring till Förmiddagen.

De två lämnade fyrens trappa tom och skuggig och drog sig åt stugor och bodar på slänten åt andra sida, medan Alicia gick lite närmare branten. Hon mindes Folke Mellwigs ungdomsdeckarserie Kullamannen på TV i hennes barndom. Här hade klumpiga dåtida filmkameror alltså surrat, i televisionens svartvita pionjärdagar.

En kvinna i 40-årsåldern, som omärkt dykt upp precis vid hennes sida, pekade och sa:

– Tänk, den släta stenen där borta. Den tycktes så mycket större när man var liten och hade satt sig där vänd mot havet. Jag satt på en av mormors fint broderade soffkuddar, som jag utan lov plockat med mig, och med ryggen mot den släta lilla stenväggen. En halv dag, eller mer.

– Och du bara blickade ut mot havsglittret menar du? Hade du inte ens mat med dig? Och blev du inte genomblåst av vinden.

– Jag hade skapligt med mat och två flaskor Zingo i en bag, fast det blev lite hungrigt sug i magen fram på eftermiddan när förtäringen var slut, sa kvinnan. Jag hade givetvis med mig en filt att sitta insvept i, fast dagen var så somrig att jag hade halmhatt, typ mexikansk, mot solen. Och jag ägnade väl knappt en blick åt havet utan sträckläste en flickbok, från pärm till pärm med en tioårings outtröttliga ögon.

– Säg nu bara inte, sa Alicia lågt, att det i boken påtagligen förekom ett halsband.

– Nära på, skrattade kvinnan. Hur kunde du ana…Kitty och armbandsmysteriet av Carolyn Keene.

– Kanske att jag läste den, jag också, funderade Alicia. I varje fall minns jag Kitty och tornrummets hemlighet, som jag läste mer än en gång. Men Kitty-serien blev ju så oändligt lång; det stod kvalitén med tiden inte pall för.

– Men visst var Carolyn Keene fantastisk i Kitty-seriens början, innan andra anlitades att i hennes namn skriva hafsig fortsättning, fortsättning, fortsättning och dra något av skräpstämpel över hennes författarnamn.

– Tja, du, sa Alicia. Hyr man ut sitt goda namn till en koncern, där de anställdas kunnande, känsla och research helt går i otakt får man väl stå sitt kast. Som jämförelse fick ingen missbruka Enid Blytons namn, inte så länge hon var i livet i varje fall. Och jag glömmer aldrig fyrtornet i Fem och sjörövarskatten. Det kändes som att själv vara närvarande i tornet, i stormen.

***

– Äh, nu kommer här en hel busslast turister! En vanlig tisdag!

– Var då? Jaså, upp där. Ja, ja.

– Välkomna är de givetvis, sa kvinnan, men jag brukar inte stanna kvar här när man ofrivilligt hamnar i bakgrunden, ibland rent av förgrunden, på hur många foton som helst. Vore kul om jag fick skjutsa dig till en fika vid torget i mitt Ängelholm!

– Låter lockande, låter lockande, men tyvärr du. Jag har min cykel här, sa Alicia.

– No problem, min lastbil är den ynkligaste lilla i hela Malmöhus län, men nog kan cykeln din få plats på flaket. Min kusin hade bilen förut, att frakta torgvaror på.

– Hihi, jo, i så fall. Och bara för du sa Malmöhus, inte Skåne län.

– Sa jag Malmöhus? Det är är gammal vana. Och för att lokalradion, vår P4 heter Malmöhus och inte behövt slås ihop med Radio Kristianstad, ännu.

– Hornet för mistsignal tillkom 1965, sa guiden så pass lågmält att nog bara hans närmaste efterföljare uppfattade det. Och låt oss före besöket i maskin- och fyrhus bara hastigt bese fundamentet där nautofonen var uppsatt på en ställning, tvåhundra meter väster om fyren. Två ljud var sextionde sekund …och en cirkulär radiofyr dessutom uteslöt risken att…

Pensionärerna följde honom med viss möda, mer eller mindre iver.

Kameror och mobiler dokumenterade en frisk och intellektuellt ansvarig utflykt. Sjalar skyddade halsar, en keps virvlade till väders men återbördades snart på en silvergrå, alls icke kal hjässa.

Lastbilen, lika liten som hon sagt, var sliten, bucklig, repig men skulle gott fungera och göra sin tjänst till den dag då motorer med fossila bränslen bestraffades alltför brutalt av Miljöpartiet under pseudonymen Socialdemokraterna. Kvinnan som rattade hette Elin.

Vid Kullagård syntes scouter. På Skälderviken gick så kallade gäss. I Arild var badplatsen skyltad; en raggarbil svängde dit, mot åtminstone kiosken.

Svanshall, Rekekroken, Jonstorp, Tunneberga, Görslövsån, Farhults vitkalkade kyrka med dess röda tegeltak i samhället Farhultsbaden. Uppvällinge och sedan upp åt nordost, parallellt med järnvägen. Rälsen löpte snäppet närmare viken.

Som en hovtång knep Rönneån till om stadskärnan, där man oavsett vilket håll man gick åt snart hade ån framför nosen i alla fall. Rälsen gick klokt nog alldeles utanför. Elin hittade en parkering lämplig för lilla lastbilen.

– Jaha, du Alicia, välkommen då!

– Ååh, Ängelholms gamla rååådhus! Jag har alltid tyckt huset ser så snällt ut! Svårt att tänka sig där har utfärdats dödsdomar och domar av grym tortyr med glödande järn och andra omänskligheter. Jag tänker hellre där utfärdats tillstånd till marknadsfolk och stolliga gycklarsällskap på besök. Festliga snälla saker.

 

Ängelholms rådhus

De gick lite närmare det
”snälla” gamla korsvirkeshuset.

– Nog har jag fotostatkopior hemma på en handskriven grym dödsdom, sa Elin lågmält. En av mina anfäder var stadsskrivare. Här i rådhuset var hans arbetsplats, i grymma dar.

– Var han magistratsledamot? Och sittande med pudrad peruk i rådhusrätten, menar du?

– Nej, skrivaren dömde inte och tog inga beslut. Och protokollen från rätten förde nån sorts sekreterare. Med sin gåsfjäderpenna fick skrivaren sedan kopiera rubbet för hand. Och Gud nåde honom om en bokstav blev fel eller någon bläckplump störde en rådmans öga. Han fick förstås bereda och presentera en del vardagsärenden, torgplatstillstånd och sånt, så beslutsfattarna fick underlag. Jag skulle vilja skriva en bok om skrivaren, eller Handläggaren som han i dag kunde ha kallats. Men i så fall blev det för mycket fantasi i min brist på fakta, då inte ens den av honom präntade dödsdomen är formulerad utan endast kopierad av honom.

– Nja, fantasi, sa Alicia. Inget fel i fantasi, inte. Du har en del av din anfaders gener i din kropp, så vad säger att du inte gissar rätt ifall du gissar hans tankar och studerar den tidens levnadsvillkor? Och Ängelholms och folks dåtida vardag över huvud taget. Jag tror du är lämpad för det.

– Tror du?

– Tja, du vet romanen Flicka med pärlörhänge, som Tracy Chevalier skrev om familjen Vermeers tjänarinna i Haarlem och som blev en filmsuccé. Den byggde väl endast på att Vermeer målat hennes – en vanlig tjänsteflickas – porträtt. Knappt ett dugg därutöver kan Tracy Chevalier ha vetat. Så var inte rädd att försöka. Spåna du fritt, bara.

– Den där dödsdomen min förfader kopierade berörde förresten också en tjänsteflicka. När hennes klart äldre fästman kom för att hjälpa henne rymma härifrån stan, berättade Elin, så stal han ett av hennes matmors dyrbara smycket. Det var ett…

– …halsband, ifyllde Alicia instinktivt.