Novell av PÄR DUNGE

Denna pseudonym är flitig novellskrivare, detta är den nionde i Dast. Om du vill läsa hans tidigare skriv författarens namn i sökrutan så får du träff (plus några andra också).
______________________________________________

Julen är en högtid som verkligen behövs. Den lyser bokstavligen  upp en  mörk årstid och gör den lite roligare för oss alla.

En trevlig företeelse är traditionen att anordna lokala julmarknader. De ger inte bara en härlig stämning utan möjliggör också för besökarna att hitta bra saker. I vanliga fall när man går och handlar så har köpet oftast tänkts ut i förväg. På marknaden kan man istället råka snubbla över något helt oväntat. Plötsligt gör man ett riktigt fynd.

Jag hade alltid gillat att botanisera på marknader. Anledningen var just chansen att via slumpen komma över ett föremål jag inte letat efter men ändå ville ha. Sedan kunde jag med en bubblande glädje gå hem med mitt nyförvärv.

När kulturföreningen i vår by bestämde sig för att arrangera en julmarknad så behövde jag inte tveka. Självklart skulle jag bege mig dit. Dels av egen nyfikenhet men också för att jag kände flera av försäljarna via föreningen.

***

Halvvägs till fotbollsplanen, där månglarnas stånd stod uppställda, ringde jag på hos min vän Linus. Vi hade bestämt oss för att göra sällskap till handelsplatsen denna decembereftermiddag.

– Välkommen! utropade Linus muntert när han öppnade för mig. Jag är strax färdig.

Med blandade känslor klev jag in i hallen. Lika vänlig som min kamrat var, lika aggressiv var hans hustru Petra. Någon hälsning från henne fick jag inte. Istället väste hon åt sin käre make.

– Var inte borta för länge. Vi måste börja med middagen i tid.

Linus lovade att hålla koll på klockan.

– Glöm inte att titta efter böcker, tillade Petra. Deckare. Men det ska vara klassiker. Kom inte dragandes med något modernt skräp.

– Jag ska leta ordentligt, försäkrade Linus varpå vi lämnade lägenheten.

Förmodligen tyckte min gode vän om att komma hemifrån för en stund. Det kunde inte vara lätt att för jämnan ha den folkilskna Petra i hasorna. Otroligt att han stod ut.

– Tror du att de har deckare? frågade Linus och lät faktiskt lite ängslig på rösten.

Som tur var kunde jag komma med lugnande besked.

– Jo, det är jag rätt säker på. Lars-Åke ska vara där och han är ju både deckarexpert och samlare.

***

Vår promenad blev inte så lång. Snart nådde vi vimlet på idrottsområdet. Där var stämningen hög och julpyntet rikligt. Allehanda prylar bjöds ut till försäljning och köpviljan föreföll god.

Precis som jag förutspått hade den av spänningslitteratur intresserade Lars-Åke ett eget bord. På detta hade han dukat fram mängder av böcker.

Vi började prata och Linus kom med ett konstaterande.

– Det är inte direkt prydnadstomtar du har dekorerat med…

Iakttagelsen stämde mer än  väl. I de få mellanrummen som fanns på den begränsade ytan låg några tingestar som illustrerade innehållet i volymerna. Det var en kofot, ett par handklovar, ett förstoringsglas och så något mer iögonfallande.

– Den där pistolattrappen ser väldigt realistisk ut, sade jag.

Lars-Åke blev plötsligt lågmäld.

– Säg det inte högt för jag har ingen licens. Men pistolen är äkta. En gång i tiden ska den till och med ha används vid ett mord.

– Är det sant? viskade Linus imponerat.

Av erfarenhet visste jag hur lång stund som Lars-Åke kunde hålla på och berätta sina skrönor. För att inte fastna för länge hos honom gjorde jag en snabb sorti.

– Medan ni diskuterar deckare passar jag på att kolla in utbudet av handdukar. Det skulle jag behöva ett par.

Herrarna var båda så djupt inne i sin egen värld att de nog inte märkte när jag smög undan.

***

Min jakt på nya kökshanddukar blev lyckosam. Fortare än förväntat kunde jag återvända till Lars-Åke med en full plastkasse i näven. Fast nu var han ensam.

– Var är Linus? undrade jag.

– Vad jag förstår så är han på väg hem, svarade Lars-Åke. Först gjorde Linus ett köp, sedan skyndade han ivrigt iväg.

Även om det hela var lite förvånande så lät det ändå bra.

– Så Linus hittade en deckare som han var nöjd med?

En huvudskakning mötte mig.

– Nej. Vi hann aldrig komma in på böckerna. Istället begärde Linus att få köpa vapnet.

– Pistolen?

Jag tittade ner på bordet. Det stämde att den var borta.

– Ja, Linus kallade den för ett fynd. Undrar just vad han skulle ha den till.

Själv hade jag mina aningar och önskade innerligt att jag hade fel.

Med tom blick tittade jag mig runt bland folk, knäck och hemmagjorda pepparkakor.