Av Jean Bolinder

(Huvudpersonens åsikter delas inte av författaren)
___________

Han går ut på gatan, kokande av raseri. Sverige av i dag är ett djävla kommunistiskt helvete där människor som jobbar och sliter, förföljs och förtrycks. Han anstränger sig från morgon till kväll i sitt tryckeri. Allt är emot honom! Tekniken omvandlas från hederliga blytyper till modernt offset som ger grått och blaskigt tryck. Kunderna sviker, det är omöjligt få tag på kunniga medarbetare. Betalt ska dom ha för att dom inget kan! Fy fan för hela skiten!

Dom tar in en massa blattar som svenskarna ska försörja! Folk som ser ut som gangstrar och beter sig som sådana. Göra barn är det enda dom kan. Det är dom bra på. Har hur många svarthåriga och mörkögda ungar som helst. Stora näsor har hela gänget. Fula är dom. Skitiga.

Nu har de tydligen tagit sig in i Skattemyndigheten. Karln han pratade med är från Jugoslavien! En äcklig typ som myglat sig upp. Ska kolla hederliga svenskar inpå benstommen och sno deras pengar. Det hade han sagt till den där rövaren till skattmas.

– Vi ska försörja sådana as som dig, hade han skrikit honom rakt i ansiktet. Jobba och slita dygnet runt för att du ska kunna breda ut dig. Åk hem till din svinstia och besvära inte oss.

***

Han har alltid vågat säga Sanningen till folk. Sådan hade hans far också varit. En orädd bonde på Västgötaslätten. Sade Sanningen öppet och fick tillbaka skit via smygvägar av fega kräk, som inte tordes framträda. Sådan är världen! Den här äckliga invandrartypen skulle säkert hämnas och djävlas på alla sätt han kunde tänka ut bakom sin låga panna.

– Vi har kollat dina kvitton, upplystes han nu i lugn ton. Och de verkar … inte OK. Somliga kommer från påhittade avsändare och andra är … tvivelaktiga på olika sätt. Vår myndighet kommer att ifrågasätta dem i rätten.

– Det är de kvitton jag fått, påstår han. Jag kan väl inte hjälpa om jag … betalat till någon som ljuger … nån djävla skojare!

Han förstår att den där slickade djävulen tänker göra mos av honom. Få honom att gå i konkurs. Rasera allt han har byggt upp. Sätta honom i fängelse.

Han säger vad han tycker om blattekräket och hans sort. Lovar komma tillbaka och skjuta hela surven och spränga lokalen i luften.

Karln sväljer och stirrar. Kanske blir han rädd. Sedan säger han tillkämpat lugnt:

– Du är upprörd nu och vet inte vad du säger. Anmäler jag vad du sagt åker du in direkt för hot mot tjänsteman. Ta ett råd av mig: Gå hem och lugna ner dig. Tänk över alltihop. Gör inte ont mycket värre genom att hota och bråka.

***

Han går verkligen. Rasande. Det är sossedjävlarnas fel. Hans far brukade säga att de aldrig skulle släppt ut statarna ur längorna. Nu regerar de och försöker ruinera alla som har något och pytsa över pengarna till utländskt pack. Pappan, västgötabonden, hade haft mer rätt än han fattade.

Februarivinden är kall och stickig. Snökorn slår mot ansiktet. Han går en bit och lugnar ner sig. Slinker in på en krog och sätter sig i baren. Dricker irländsk whisky. Bushmills. On the rocks. Han fortsätter dricka till dess den otrevlige bartendern säger att nu är det nog. Idag är alla djävlar emot honom. Dom skulle aldrig blivit utsläppta ur statarlängorna.

Det är den sista februari. Hela månaden har varit kall och vidrig. Han har läst att Hultsfred i Småland slagit något slags köldrekord. Allt är för djävligt.

Han lämnar skitkrogen och tar sig till en annan. På vägen går han in i en telefonkiosk och ringer Bertil och ber honom greja en pistol och lite ammunition. Det är inte skattmasen han ska skjuta utan sig själv. Dom ska få se! När Ann-Britt stack tänkte han göra det men iddes inte skaffa vapen. Nu kom han att tänka på Bertil. En gammal skolkamrat som är kriminell och har suttit inne flera gånger.

Ny krog. Han är piggare efter promenaden. Nyktrare. Får mer att dricka. På den här krogen är dom inte så förbannat njugga som på den förra. Han får i sig en hel del innan han åker ut.

Han träffar Bertil på en tredje krog. De dricker tillsammans vid ett bord. Bertil lämnar över grejorna och får betalt. Han är nyfiken och kanske rädd att dras in i något.

– Vad ska du ha den till? Råna en bank?

– Nej för fan. Du kan vara lugn. Sådan grejer kan kanske passa dig. Men inte mig. Sällan!

***

Han tar en taxi hem. Sitter med pistolen i hand och funderar. Dricker vidare. Farao vad full han är! Dom djävlarna ska minsann få se på fan! Då han är död kan dom ju tänka efter. Ann-Britt, ungarna som höll på henne, skattmasen … hela förbannade surven! Han skriver ett avskedsbrev till dom alla och lägger på bordet.

“Nu får ni som ni vill! Nu tar jag
livet av mig. Hoppas ni blir glada då!!!
Johan”

Han laddar och osäkrar. Lägger sig en stund i soffan och somnar. Tänker på att snart är det hans fyrtiosjätte födelsedag. Han föddes samma dag tyskarna tog Norge. Det är snart ett halvsekel sedan. Vad kommer Ann-Britt att tänka när han fyller år? Och är död. Hon lovade älska honom i nöd och lust. Det höll hon inte. Sällan!!! Djävla horkäring!

***

Så här års blir det fort mörkt. Han lägger sig på soffan och somnar. Vaknar när klockan är bortåt elva på kvällen. Nu ska han gå ut på sta´n och skjuta sig. Nu ska dom få se!

Som han går och irrar runt står han plötslig inför den värsta djävulen. Sossechefen själv. Han som ligger bakom allt skit som han drabbats av.

Han drar upp pistolen och skjuter honom. Direkt. Utan att ens tänka. Sedan springer han som fan bort från alltihop. Hör polisbilarna yla. Kastar pistolen så långt han kan från en hög bro.

Står där och andas djupt den kalla luften. Kravlar upp på broräcket.

Och hoppar.