Malmletning och malmutvinning på planeter och ute i asteroidbältet var vanliga motiv för science fictionförfattarna på 30- och 40-talen, men fick sedan stå tillbaka för mer subtila motiv, där fantasin inte längre var lika viktig som den “litterära” manifestationen. I dag ingår malmprospektering som en integrerad del i NASA:s och andras planer för kolonisering av t ex Mars. Att utvinna råvaror ur asteroider är inte en omöjlighet.

Bo Stenfors har DAST:s läsare redan tidigare stiftat bekantskap med i ett par essayer. Han är född 1928, var med och grundade Skandinavisk Förening för Science Fiction (SFSF) 1960. Han skriver noveller och har tidigare fått novellen Maskin publicerad i Häpna!

Bo Stenfors återupplivar i Flickan från Svarta Virveln den pionjäranda som kännetecknade guldgrävarna i Alaska och malmletarna i de gamla sf-novellerna och som nu kan bli verklighet i rymden fortare än vi tror. Datorn är i dag var mans egendom så varför inte rymdfarkosten? Upplösningen är överraskande och visar dessutom att en man och en kvinna förvisso kan ha olika skäl för att älska med varandra.

Jag satt vid ett bord i baren på asteroiden Ceres med en alkoholsvag drink. Jag hade slutfört ett uppdrag i asteroidbältet som lämnat en nätt vinst och ansåg mig förtjänt av en veckas semester på Jorden.Plötsligt uppenbarade sig Jack Lindley i barens svängdörr.

Jack är en kompis till mig. Liksom jag åtar han sig uppdrag i asteroidbältet åt metallprospektörer och andra, fastän med ett bättre rymdskepp än mitt. Jack såg emellertid sliten ut när han såg sig om i den halvtomma lokalen.

Han tycktes dock bli glad över att se mig och skyndade över golvet till mitt bord. Vi skakade hand.

– Hur är läget? undrade jag.

– Så där, sa Jack och knappade in sina önskemål i bordets mitt och satte sig.- Haft något bra uppdrag på sistone?

Serveringsroboten ilade fram med det Jack beställt: en drink åtskilligt starkare än min.

– Jag totalkraschade med skeppet, erkände Jack. Det var i Svarta Virveln, och enligt det finstilta fritar försäkringsbolaget sig från allt ansvar, om man går in i det området.

– Man måste vara galen för att ge sig in bland de där hoppande småasteroiderna! anmärkte jag.

– Jag var galen, erkände Jack. Här är orsaken.

Han räckte mig en hologramkub. Inneslutet i glittrande fasetter fanns ett stereofotografi av ett flickhuvud.

Flickan hade tina drag men såg rätt alldaglig ut. Jämfört med de uppmålade superbrudar som brukade svärma kring Jack på Jorden var hon inte mycket att titta på.

– Snygg flicka, anmärkte jag försiktigt.

– Snygg? Hon är underbar, fantastisk!

Ser du inte hur det strålar om henne? En sådan kvinna till har aldrig funnits i vart universum!

– Okey, berätta, uppmanade jag.

Bländande strålglans

– Genuina hette hon, men jag kallade henne Jenny, började Jack sin berättelse. Hon kom in på baren här och kom fram till mig. Först, när jag såg henne vid ingången, tyckte jag hon såg rätt tråkig ut. Alldaglig, utan gnista. Så fick hon syn på mig.

– Det blev en fantastisk förändring. Det var som om flickan tändes som ett ljus. Hon blandade mig med sin strålglans. Beslutsamt vandrade hon ner mot mig.

– Jag reste mig upp, fullständigt förtrollad, och öppnade spontant armarna mot henne. Och hon gick rakt in i famnen på mig. Världen gungade till i det ögonblicket. Hon sökte upp min mun för en förtrolig kyss; inte vild, bara som en bekräftelse på att vi två hörde ihop. Och så sa flickan: Jag heter Genuina. Du är väl Jack? Jag vet att du hjälper mig och tar mig in i den Svarta Virveln!

– Jag förstår vad du menade när du sa att du blev galen, muttrade jag och beställde fram en ny drink, starkare den här gången. Jack följde mitt exempel.

– Hur skulle jag kunna säga nej? undrade Jack. Jag skulle få vara ensam med en underbar flicka i rymden under lang tid. Jag fick också visa upp att jag kan navigera ett skepp även i Svarta Virveln. Jag frågade henne emellertid: Vad finns där inne som du vill ha? Jag vill tillbaka, svarade hon bara. Och så tog hon fram ett hologram och räckte mig.

Jack sträckte fram en rektangulär platta. Jag såg den svarta världsrymden i en glasklar ruta. I centrum av bilden fanns en stor, mångfärgad, lysande ring. Den liknade en brödkaka med hål i mitten. Bilden visade ringen sedd snett uppifrån. Omkring ringen skymtade Svarta Virvelns taggiga block, belysta av Solen underifrån.

– Någon hade varit där och tagit bilden. Jag frågade Jenny om det. Hon svarade: Ja visst, jag tog bilden, men fartyget förolyckades, så vi kunde inte fortsätta. Vi fick snabbt ta oss ut igen.

Flickan borde alltså kunna lotsa in mig, tänkte jag. Det som definitivt avgjorde saken var emellertid den här spektralanalysen som hon gav mig och som visade ämnena i ringen!

Jack räckte mig ett tunt kort. Väte, kol, kväve, syre, kisel, aluminium, järn, kalci­um, kalium, natrium, magnesium och titan, det var ju inte överraskande; men till dessa grundämnen kom en rad tyngre som silver, hafnium, tantal, osmium, iridium, platina och guld – metaller, som verkligen kunde få en malmletares hjärta att klappa fortare.

Efter varje grundämne finns en siffra: ett, två eller tre. Endast för kol var siffran fyra.

– Vad betyder siffrorna? undrade jag.

– Jag fick veta det långt senare, sa Jack.

Siffran anger antalet hela atomer i ringen av ämnet. Delar av atomer anges inte.

– Vänta nu! Utbrast jag. Du visar mig en stor ring i rymden, och så påstår du att det bara finns enstaka atomer i den. Vad består den då av? Plasma?

Helvetisk hastighet

– Nej, den består av de där atomerna. Ringen är bara så tunn. Den roterar också med en rent helvetisk hastighet!

– Jenny övertalade mig alltså att föra henne till denna Kosmiska Ring. Färden från Ceres till Svarta Virveln tog en vecka. Autopiloten fick ta hand om kontrollerna. Jag behövde bara gå in en enda gång vid ett besvärligt avsnitt.

– Jenny och jag delade in dygnet i “natt” och “dag”. Vid första nattperioden kunde jag emellertid inte sova utan låg bara och tänkte på henne. Till slut stod jag inte ut längre utan gick upp och kände på hennes dörr. Den var olåst. När jag trevade mig in i dunklet sa hon: Vad du tog lång tid på dig!

– Det blev en oförglömlig kärleksnatt.

Efter den natten fanns det bara hon för mig.

Jag var förlorad i kärlek på ett sätt som jag aldrig trott vara möjligt. Hon hade placerat mitt hjärta i sin gyllene bur. Jag kan aldrig mer se åt någon annan kvinna!- Det där med dag och nattperioder glömde vi raskt bort. Vi var tillsammans, det var alltsammans. Vi kysstes, vi älskade, vi spelade spel och vi såg på video. Vi vek aldrig från varandras sida. Jag levde i paradiset den veckan!

Kosmiska Ringen

– Samtidigt var Jenny fullständigt förtegen om varifrån hon kommit och varför hon ville komma till den Kosmiska Ringen. Det enda hon spontant nämnde om saken var att någon galning skickat henne till denna osannolika, galna plats. Men in i den har vi väl alla blivit inkastade, eller hur? Precis som dikten säger. Jag menar dikten av marsianen Hagrstpux.

Och Jack citerade:

Instängd i en materia
som har tusen brister
blickar du ut över ett brinnande,
slocknande universum innan du dör.
Tag det som ett skämt.
Tag det som ett hisnande äventyr.
Men inte som det grymma,
hjärtlösa ting det i själva verket är.
Tag det som ett hisnande äventyr.
Tag det som ett skämt. “

Jag lät honom läsa dikten till slut men inom mig häpnade jag. Jack, läsande poesi utantill, han som alltid ansett att dikter borde förpassas till barnkammaren. Nog hade han blivit som förbytt!

– Jaså, den, sa jag emellertid bara. Ja, jag är nog inte tillräckligt sentimental för att gilla poesi.

De svarta blocken

– Det blev spännande när vi trängde in i Svarta Virveln, fortsatte Jack sin berättelse. Jenny tycktes instinktivt veta hur vi skulle undvika de svarta block som rusar omkring handlöst och skymmer sikten. Med mina snabba reflexer och hennes säkra gissningar om hur det såg ut längre fram klarade vi oss bra med bara några bucklor i fartygsskrovet.

– Och så kom vi fram till tomrummet i Svarta Virveln och den Kosmiska Ringen. Ringen stod som en snurra mot solens gravitation. Den utvidgades och drog ihop sig hela tiden, som utsatt för oerhörda kosmiska krafter från alla håll. I grunden var ringens färg guldgul med orangefärgade strimmor, men blåa, vita, gröna och eldröda sken blixtrade ständigt genom den. Den var – levande. Ord kan inte göra fenomenet rättvisa!

– Vi kom mot den underifrån, från Solens håll. Jenny ville emellertid ta rymdskeppet snett ovanför, så vi passerade förbi ringens sida. Här syntes ringen bara som ett orangefärgat, smalt streck, nätt och jämnt skönjbart mot bakgrunden. Men när vi kom ett stycke ovanför ringen erbjöd den återigen samma kokande skådespel som nyss.

– Först nu berättade Jenny att redovisningen av de olika grundämnena avsåg antalet hela atomer. Där fanns också delar av atomer. Kan du föreställa dig en halv guldatom?

– Jenny började emellertid dra på sig rymddräkten.

– Ja, här lämnar jag dig! sa hon. Tack för en härlig tid.

Lämna mig inte!

– Du får inte lämna mig! Jag älskar dig, kved jag, men hon bara höjde på ögonbrynen och såg häpet förundrad på mig. Sedan drog hon hjälmen ner över huvudet och gick mot rymdslussen. Jag såg henne sväva bort mot ringen, driven av rymddräktens raketer.

När hon nådde den Kosmiska Ringen tog den på något sätt till sig henne och drog ut henne i längdriktningen. Hon förvandlades till mörka trådar som snabbt försvann. Kvar av henne blev bara en liten gul skiva som snurrade utefter den Kosmiska Ringens periferi som en rund måne, varv efter varv i snabb takt.

Ofullständig DNA-molekyl

– Jag började mäta och väga och kartlägga den Kosmiska Ringen med instrumenten. Jag kunde konstatera att ringen faktiskt bara bestod av ett fåtal atomer. I den lilla gula månen hittade instrumenten en DNA-molekyl, något ofullständig. Den var från Jennys kropp. Då förstod jag att hon var död. Strax därpå krympte den gula skivan ihop och försvann.

– Hon var borta. Jenny var borta. Hon hade av någon obegriplig anledning valt detta sätt att dö på, och därigenom lämna denna osannolika plats, som är världen och till vilken en galning skickat henne!

– På vägen ut ur Svarta Virveln kvaddade jag kärran. Jag var väl inte så skärpt som jag borde.

Jacks röst bröts, och jag såg en tår på hans kind, där vi satt i baren på asteroiden Ceres.

Varför valde hon att dö?

– Jag hade ju velat trösta henne! utropade Jack plötsligt vildsint. Jag hade ju velat ta hand om henne så att hon skulle kunna förlika sig med tanken på att vara i vår galna, galna värld. Varför fick jag inte göra det? Varför måste hon välja att dö? Varför, varför?

Jack såg förtvivlat på mig.

– Ah, du ska se att du snart kommer över dina känslor för henne och hittar någon ny, sa jag uppmuntrande. Jag tänkte just fara i väg till Jorden och ha litet skoj. Häng med! Du behöver muntras upp. Du får gärna låna av mig om du behöver. Sedan kan vi väl prospektera tillsammans i mitt rymdskepp ett slag tills du får råd att köpa eget skepp igen. Oroa dig inte! Allt ordnar upp sig, ska du se.

Plötsligt upptäckte jag att Jack inte hört ett ord av vad jag sagt. Som förhäxad stirrade han mot ingången till baren. Genuina, mumlade han. Jag vred på huvudet och följde hans blick.

Utan karaktärsdrag

Strax innanför barens svängdörr stod en oansenlig flicka. Hennes ansikte var docksött men utan speciella karaktärsdrag. Det raka, lingula håret hängde ner över axlarna. Det enda som var anmärkningsvärt hos henne var hennes stora, grågröna ögon. Jag kände emellertid igen henne från hologramkuben som Jack hade visat mig.

Genuina – om det var hon och inte någon som bara liknade henne – fick syn på oss. Och nu hände något.

Flickan tändes som ett ljus, precis som Jack beskrivit. I ena ögonblicket stod hon och liksom sjönk in i bakgrunden. I nästa strålade hon som en fyrbåk av kvinnlig ljuvlighet och lockelse. Hon satte sig beslutsamt i rörelse mot oss.

Jack och jag reste oss båda och Jack skyndade emot henne med öppna armar.

– Genuina. Jag kan knappt tro att det är sant att du kommit tillbaka, sa han hest.

Tillbaka till 5D-världen

Hon förde honom emellertid åt sidan, inte ovanligt utan mer som man för undan en trogen hund som hälsar litet för översvallande.

– Var snäll och släpp fram mig, Jack, bad hon med melodiös stämma. Du har inte något rymdskepp längre.

Så kom hon fram till mig och lade armarna om halsen på mig och kysste mig mitt på munnen.

– Jag är Genuina, sa hon och såg mig djupt in i ögonen. Jack har kanske berättat om mig? Galningen skickade mig hit igen! Men du hjälper mig väl? Jag måste få komma ut ur det här svagdimensionella fältet. Tag mig till snittet, där vårt femdimensionella universum möter er fyrdimensionella värld, är du snäll!