AV ULF DURLING

Vid avskedet, när hans reskamrat blottade tandgarnityret i ett brett leende, fick han visionen av en grinande dödskalle.
Ett märkligt förebud, kan man tycka.
Karlen måste vara minst hundra år, reflekterade han. Eller tappar man gnistan och åldras intill mumifiering om ens hustru går bort efterr ett långt och lyckligt äktenskap?
Gamlingen hade varit mycket förtjust över att få prata ut om sig och sitt. De satt tillsammans i kafévagnen ända från Jönåker och eftersom det var gott om lediga platser kände de sig inte skyldiga att bryta upp sedan kaffet var urdrucket.
Övriga gäster verkade inte ta någon notis om dem, varken det förälskade paret på andra sidan mittgången eller den sluskige ynglingen som steg på i Nyköping, som ideligen beställde öl och vars flottiga kalufs skymtade bakom Söderströms axel. Gerhards, rättare sagt.
Snart nog hade nämligen bankdirektor Gerhard Söderström föreslagit att de skulle slänga titlarna.
Utanför gled landskapet förbi, gärden och skogsbackar. Över trädtopparna seglade obeslutsamma molntussar omkring.
Det var tidig eftermiddag. Solen stod högt.
Jo, han – Gerhard – hade alltså förlorat sin älskade Stina härom året. Så nu för tiden var det trist och ensamt för honom i den stora villan i Bromma. För att inte tala om hur obehagligt det var att vistas bland så många antikviteter och jämt vara rädd för inbrott! Senast igår, i Malmö, hade sonen tjatat på honom att åtminstone installera ett tjuvlarm…
Gerhard yttrade sig med hög, entonig röst och var tydligen en smula döv för då och då förde han sin magra och leverfläckiga hand till örat och höjde frågande på ögonbrynen.
Konversationen var annars ganska ensidig och så småningom blev det lite tjatigt att lyssna på de misantropiska utläggningarna.
Södertälje Södra. Äntligen.
– Tyvärr, sade han. Här ska jag av. De reste sig och tog farväl. Tack för sällskapet. Trevligt att råkas. Tiden går ju så långsamt på tåg.
Han såg Gerhard stappla fram genom korridoren i riktning mot sin kupé och observerade att någon följde efter honom på ett par meters avstånd. Men naturligtvis hade han ingen anledning att fundera närmare på den saken …
I samma ögonblick som Roger konstaterade att inga fler resenärer var tillstädes visste han att han inte hade råd att tveka, han var hårt pressad, han måste handla omedelbart. Rädslan, det instängda raseriet och berusningen bidrog till att öka hans desperation.
Att skugga herr Stenrik till Bromma och slå till under natten var uteslutet. Pensionerade bankdirektörer tar säkert taxi och själv ägde Roger inte mer än en eller två tior. Och att hitta dit utan vägledning var omöjligt. Han hade nämligen inte uppfattat Gerhards efternamn, bara att denne bodde mot allena i en villa som var proppad med lättkrängda dyrbarheter, förhoppningsvis även sprit och kontanter.
Men om gubben blev däckad så att han inte kvicknade till på tre fyra timmar och om identifieringen kunde fördröjas …
Farbror Gerhard tittade upp och välkomnade honom med en vänlig gest. En bråkdels sekund senare for blydaggen. Den krossade hans vänstra glasögonskalm och åstadkom en konstig och otäck inbuktning i tinningen. Huvudet vek sig, kroppen sjönk ihop.
De befann sig i en av de där urmodiga kupéerna med åtta sittplatser och ett insynsskyddande draperi för dörren. Numera var de flesta andraklassvagnar av modernare slag men emellanåt satte SJ in de äldre modellerna. Det fanns väl ett restlager i stallarna, för ersättningsändamål.
Jo, Roger hade verkligen tur. Inte en kotte inom synhåll och ett enormt kap inom räckhåll!
Raskt plockade han upp rånoffrets plånbok. Den innehöll bland annat 270 kronor i reda pengar och ett försäkringsbesked:
Gerhard Söderström. Nyängsvägen 40, Bromma.
Om en kvart skulle de vara vid Stockholms Central, Söderström skulle påträffas och polis och ambulans tillkallas. Ingenting skulle skvallra om vem den skadade var. Först framåt kvällen, på sjukhuset, skulle personal en få liv i honom och …
Förresten hade han slutat andas! Och pulsen? Var i helvete var den?
Trots att Roger blev iskall av fasa hade han sinnesnärvaro nog att genomföra sitt värv. Medan han tömde den dödes kläder – småslantar, en näsduk, nycklar – försökte han intala sig mod och tröst:
En olyckshändelse! Det var ju för fan inte meningen att … ös på, Roger, det här fixar du!
ID-bricka runt halsen? Nej.
Inskription på armbandsuret? Nej. Bar Söderström monogramerade kalsonger med initialerna GS eller namnet Stina tatuerat på underarmen? Knappast, och i så fall bjöd Roger gärna på de ledtrådarna!
Till sist lyfte han ner Söderströms väska från bagagehyllan med sikte på att gömma den i en förvaringsbox på stationen.
Därmed hade han undanröjt varenda tänkbar chans för snuten att snabbt kunna lista ut vem den döde var och hinna ut till Nyängsvägen innan han, Roger, länsat villan!
Han stagade upp liket mot väggen och skylde det med den ytterrock som hängde i hörnet (handskar i fickorna, inga andra persedlar av intresse). Var och en som mot förmodan kikade in skulle få för sig att här satt en trött gentleman och sov, avskärmad från världen i sin privata mörkläggning.
Skyndsamt gick Roger därifrån. Tåget dundrade just ut på en järnvägsbro. Han kunde njuta av den hänförande utsikten över Årstaviken.
På väg ut bar det sig inte bättre än att hon råkade snubbla. Reflexmässigt famlade hon efter stöd, fick grepp om vredet och knuffade av misstag upp skjutdörren.
– Förlåt om jag störde er, sade hon till den hopkurade gestalten därinne. Förresten är vi framme! 14.47! Avstigning för samtliga trafikanter!
Ingen reaktion.
Så klev hon in, tog honom om axeln och ruskade honom milt.
– Ni måste vakna nu! Ni … ah, nej fy Fagerlund!
Det dröjde inte mer än trettio sekunder förrän hon larmat konduktören, tio minuter därpå vimlade det av poliser överallt. Vid det laget hade alla andra passagerare skingrats och försvunnit, ut på Vasagatan och ner i tunnelbanan. Hon var det enda tillgängliga vittnet, bortsett från tågpersonalen.
Omsider – medan man väntade på den läkare som skulle bekräfta dödsfallet – fick hon tala med en mycket bekymrad kriminalinspektör Larsson.
– Nehej, suckade denne efter en stunds resonemang. Du har inte heller gjort några iakttagelser som kan vara av värde för oss!
Det betyder att vi kört fast ordentligt. Vi vet inte ens vem den mördade är!
– Inte?
– Nej. Han är muddrad. Det finns ingenting som ger den minsta antydan om … och bråttom är det!
– Hur så? tillät hon sig att fråga.
– Tja, vi misstanker att gärningsmannen har skaffat sig ett försprång genom att blanda bort korten för oss och att tillgreppet av offrets nycklar innebar att han planerar ett besök i … ah, dödsboet. Men var? Så hur ska vi kunna gripa honom där? Att få ut ett signalement på den avlidne via massmedia tar timmar och det där med fingeravtryck och tandkort fungerar väl bara i detektivro … ursäkta, vad är det?
Med ens hade hon spärrat upp ögonen
på vid gavel.
– Får man ta sig en titt till på honom? undrade hon.
Roger blev förstås helt paff när han rullade in på grusgången utanför den gamla grosshandlarvillan i Bromma, kastade en blick i backspegeln på sin svågers Volkswagenpickup och upptäckte att grindhålet blockerades av en polisbil. Han gav sig utan nämnvärt motstånd.
– Hur tusan kunde ni få reda på vem Söderström var? tjöt han och ryckte i handfängslet. Var det nån som skulle möta honom på Centralen och …
– Nix. svarade Larsson.
– Var han nån sorts jävla kandis då? Från före min tid? Som ni kunde pricka in på utseendet?
Vad inbillade sig grabben egentligen? Kanske att Söderström varit en sådan där Kvitt- eller dubbeltmästare på sextiotalet, i ett eller annat kufiskt ämne? Snytbaggar i Mellansverige, exempelvis.
– Fel igen. Nej, vi fick hjälp. Av en dam, en tandtekniker.
-Va?
– Han hade löständer. Härom året instiftades en lag på att sådana ska vara försedda med ägarens personnummer, det är inristat på en tunn metallfilm på insidan av protesen. Vi slog in CFU-koden och de tio siffrorna och sen hade vi honom direkt på dataskärmen. Sorry, men man kan ju inte tänka på allt!
Roger svor en osande ramsa och blängde hatiskt omkring sig.
– Så det blir att sitta inne en bra tag framöver, tillade kriminalinspektören. Fri tandvård, alltid något.