AV HELENA SIGANDER

Han var ensammast i hela världen på en öde idrottsplats. Det var kolmörkt. Varför hade han ställt till det så för sig att han måste bli skoräddare just här med milsvidder av folktomhet omkring sig? Det vimlade så klart av mördare.
Vad var det? Ett pistolskott! Vad läskigt!
– Jag ska aldrig mer glömma någonting i hela livet.
Omklädningsbarackens svarta fasad med dess igenbommade fönster såg ut som bottenlösa ögonhålor på en grinande dödskalle. Jösses, vad han ville hem till TV, ljus och … ”Håll reda på prylarna, Jens! Tror du att jag skiter pengar, va!”
Hur kunde han glömma sina nya Nike när han visste hur morsan hetsade upp sig.
Buskarnas kala grenar stack upp som stiletter. Ett svagt ljussken blänkte till.
Det var så klart Palle, IP:s vakttroll, som tände lyset i sin skrubb. Han hade nog tagit hand om skorna. Gamle Palle snokade upp det mesta.
”Utan alla klubbmedlemmars insatser och särskilt Palles, skulle klubben inte ha nått de här framgångarna. Vi kan köpa nya spelare. Sponsorer betalar glatt in till spelarnas pensionsfond. Jag vill påstå att när ni gubbar spelar i A-laget…” och så vidare, som klubbordföranden hade ältat i sitt tal förra året vid prisutdelningarna, efter det att Jens lag hade gått upp i eliten och spöat varenda pojklag i samtliga ishockeycuper.
Jens smög runt trähusets svarta kortsida. Han mer anade än såg den plana marken vända sig nedåt i slänten mot den knappt skönjbara banan, ännu isfri men snart skulle den spolas och öppnas för allmänheten. Längre bort låg rinken i absolut mörker men Jens föreställde sig den upplyst och spelklar. Längtan efter skridskornas skär mot isen, pucken som smackade in i buren, fångade honom, eftersom drömmen om NHL ständigt levde inom honom och tog alla chanser att blomma.
För ett ögonblick såg Jens världen genom hjälmens visir, blev osårbar i hockeyutrustningens pansarskydd och räddes varken demon eller morsa. Till den grad var han borta i en tänkt tackling att han slog knät i en parkerad bil.
Smärtan fick honom att inse sin belägenhet av suspekt person eftersom han hade klättrat över planket och strök omkring som en tjuv om natten på förbjudet område. Här var den perfekta platsen för våld och mord efter klockan 21.00 då Palle läste jämgrinden. Det var enbart de rejält tuffa som samlades här.
Om han skulle hämta skorna i morgon? Men morsans röst drev honom framåt mot de steniga trappstegen ner mot barackens svarta dörr.

”Säger du en gång till att du har tappat några av dina dyra sportgrejer, kommer jag att bli så förbannad att om du inte har känt svavlet osa tidigare, kommer du att kvävas ovetandes om helvetets verkliga fasor, unge man.”
Jens visste att hon inte överdrev. Barackdörren hade inte slagits i lås. Jens slank in. Endast lamporna över nödutgångarna lyste blodfattigt i korridoren. Hade han tur skulle han vara ute på nolltid.
– Djävla karl att lägga näsan i blöt. Vem hade bett honom all kolla pensionsfonden? Om han bara låtit bli böckerna så hade jag säkert kunnat tala honom tillratta. Men nu måste han tystas. Gaska upp dig. Vi delar. Fem miljoner. Glöm gubben, han tiggde om det. Vi är långt borta när de hittar honom. Jag ska bara kolla hans lådor här.
Jens kände igen klubbordförandens röst, ”grötmyndig” som morsan sa. Osedd tassade han förbi Palles skrubb. Omklädningsrum åttas dörr var olåst.
”Från och med nu gubbar”, hade Palle sagt, ”har vi inte låsta dörrar efter fyspassen. Polisen rekommenderar öppna för att inte åverkan ska ske om det blir inbrott.”
Det var därför Jens hade måst gå dit mitt i natten. Vilken småtjuv som helst kunde norpa hans Nikeskor utan att anstränga sig. Det var bara att kliva på. Jens öppnade utan buller.
Därinne bländades han av lysrörens likbleka ljus som fladdrade på när han tryckte på ljusknappen. Men trots sticket i ögonen spärrade han upp ögonlocken. Där på bänken stod hans svartvita skor prydligt bredvid varandra där han hade klätt om för flera timmar sedan. Jackärmen fastnade i ett skåphandtag när han tog några steg framåt men han lösgjorde sig utan att vända på huvudet.
Vänta lite. Det var någonting underligt med skorna!
Och medan drömmen om NHL, nyväckt av det av svett och förhoppningar inpyrda grå omklädningsrummet, målade upp bilder av sensationella målskott, fattade lille Jens att han obönhörligt var på väg ut ur alltihop. Nikeskornas tåhättor pekade åt samma håll.
”Helvete ungfan, nu får du sluta”!
I en förlamande visshet om att lika gärna döden kunde komma och ta honom, eftersom livet inte längre var värt att leva, stod han där fastnaglad som i en mardröm framfor två vänsterskor alltmedan skåpdörren bakom honom svängde upp. Ut ur innandömet föll Palles tunga gubbkropp och slog honom till cementgolvet.
Jens skrek och skrek. Palles tunga hängde ut ur munnen, äckligt vit och blå och röd.
Fastan Jens aldrig hade sett en död människa tidigare, visste han att Palle var stendöd.
På en gång stod både klubbordföranden och A-lagets huvudtränare bredvid honom. De svor. Klubbordföranden räckte tränaren en pistol. Jens fick för sig att den luktade krut och att hålet i Palles bröst kom av en kula från just den pistolen. Ordföranden skrek ”fixa grabben” och dörren stängdes med en smäll. Steg försvann i korridoren.
Tränaren och Jens stirrade på varandra.
– Det är jag. Jens Forsberg. Jag är 85:a.
Vi ska börja i elit. Jag är bara fjorton år.
– Lova att du inte rör dig ur fläcken. Vi ska sticka … flyga långt bort…
Jens nickade så att huvudet höll på att trilla av kotpelaren. Visst, han skulle sitta tyst som en mus … och blunda. Ett skott brann av och ekade i evighet medan ljuset splittrades i tusen stjärnor.
Allting blev svart
I dödstystnaden som följde ringde Jens hem till sin morsa på mobilen.
”För du ger fan i att komma bort själv också!”
Inom kort hörde han hennes mopeds ilskna knatter. Hon kom inte ensam.
Sirener och blåljus trängde in genom väggen. Och medan poliserna satte handbojor på klubbordföranden och tränaren osade morsan på så att det stod härliga till.
Sedan gick Jens hem med sin morsa i den mörka natten. De hade moppen mellan sig.
– Nikeskorna är sabbade. Måste jag sluta nu?
– Joaehims mamma ringde. Han hade tagit fel. Du får tillbaka din sko i morgon. Lille Jens…
Plötsligt gick de sida vid sida och morsans röst lite grötig som om hon hade fått ont i halsen. Det var kanske för att det hade blivit kallare. Snöflingor svävade i luften.
Hade de tur skulle det bli tidiga istider den har säsongen.