Av Charles O’Brien

 

Vanligtvis har vi en klassiker som läsning i DAST, men i det här numret handlat fiktionen om raka motsatsen: något nyproducerat och lite unikt. Nämligen Charles O’Briens första novell, Death of an Old Librarian, som här publiceras för första gången, översatt till svenska av hans svensktalande hustru. De är bosatta i Williamstown, Massachusetts. Novellen tycks utspela sig på en KB-liknande institution i Stockholm. Charles O’Brien, som faktiskt förstår svenska, fast han ogärna talar ärans och hjältarnas rotvälska, har undervisat i historia vid Western Illinois University och undervisar fortfarande per korrespondens två av sina favoritkurser, The History of Crime and Police och The Age of Enlightenment. Han har flera strängar på sin lyra och tjänstgör som vikarierande präst inom episkopalkyrkan i USA. Han kommer ursprungligen från katolska kyrkan och prästvigdes i Rom. Det som nu mest upptar hans tid är författandet av historiska deckare, som utspelar sig i England och Frankrike vid tiden före franska revolutionen. I ett par av hans böcker dyker bl.a. Axel von Fersen upp. O’Brien finns också på japanska och franska. Översättare: Elvy Setterqvist O’Brien.

 

Det var tidigt på eftermiddagen och Stockholm var redan insvept i vintermörker. Greta Berglund var på väg till sitt arbete och promenerade sakta och försiktigt genom Linneausparken. Det var isigt och halt, snön glittrade till då och då under hennes fötter. En kylig nordanvind blåste genom hennes tunna svarta yllekappa. Hon var dyster till sinnes och eftertänksam. Hon hade just kommit från Gustav Rabes begravning i Engelbrektskyrkan. Det hade gått tre veckor sedan han begick självmord.

”Fröken Berglund, får jag störa ett par minuter med några frågor?” Kriminalaren Erik Carlson hade gått ikapp henne, han hade också varit i kyrkan under begravningsakten.

”Javisst, herr Carlson, gärna för mig. Det här är ju en offentlig plats. Så det möter inget hinder”. Hon svarade honom med ett lätt ironiskt leende. Hans närvaro dämpade ytterligare hennes sinnesstämning som om doften av död fanns kvar i luften och omgav honom. Han kunde väl vara i hennes egen ålder. En spenslig man utan större personlighet, förutom att han hade ovanligt stålblå ögon. Han verkade effektiv, lite kall och okänslig. Greta kände en viss olust när hon insåg att han måste ha följt efter henne från kyrkan.

Föregående vecka hade han varit på biblioteket och intervjuat henne och de andra anställda. Artig och rutinmässig i sitt uppträdande hade han förklarat att när det gällde våldsam död var det nödvändigt att ställa frågor.

Hon och flera av hennes kollegor hade nämnt den dödes bitterhet men ingen kunde lämna någon förklaring till varför han skulle ha skurit av gasledningen till ugnen och orsakat explosionen som dödade honom. Eller varför han inte lämnat efter sig något meddelande till sitt självmord. Fast det kunde ju ha funnits ett meddelande som brunnit upp i eldsvådan som följt explosionen.

Rabe hade varit en duglig och kamratlig kollega på Linnaeusbiblioteket, ett privat forskningsbibliotek med tonvikt på vetenskapshistoria. Men på sista tiden hade hans klagomål om orättvisa och otur börjat bli tröttsamma. Han påstod att chefsbibliotekarien inte hållit vad han lovat och lurat honom. Han hade blivit arg och bitter och hotat med att ge igen.

”Sedan vi sist talades vid”, började polismannen, ”har jag hört att ni och Rabe var goda vänner och att man ofta såg er tillsammans. Får jag fråga hur intimt var ert förhållande?”

Litet stött försökte Greta utröna vad som kunde ligga bakom hans fråga. Insinuerade han att hon haft ett erotiskt förhållande med den avlidne? Men både Carlsons ansikte och hans röst var helt neutralt, han kunde ha frågat om väderleken.

”Rabe var en ensam person, en äldre änkeman som då och då sökte kvinnligt kamratskap. Jag tyckte synd om honom. Ibland kunde han komma med blommor till mig. När jag åt lunch i bibliotekets cafeteria brukade jag be honom slå sig ner vid mitt bord. Nyligen på hans födelsedag bjöd jag hem honom på middag.”

Brottsutredaren såg en isfläck på stigen och varnade henne för den. Sedan frågade han: ”Har ni möjligen något mer att berätta för mig?”

”Det kanske jag har”, svarade hon. ”Jag kommer just nu ihåg några kryptiska kommentarer som tydde på att Gustav kände till vissa obekväma fakta som han trodde kunde orsaka en del problem för chefen Johan Sparre.”

”Har ni nån aning om vad han syftade på?”

”Nej. Han anförtrodde sig aldrig till mig, eller till nån annan så vitt jag vet. Han var lite blyg, höll sig för sig själv med sina problem.” Hon stirrade på polismannen. ”Varför frågar ni om det?”

”Att fråga är mitt yrke. Det är enda sättet att komma åt sanningen.” Han följde henne upp till huvudentrén, tittade lite forskande på henne och vinkade sedan adjö.

När Greta steg in i entréhallen såg hon Sparre som stod i dörren till sitt kontor. Han gjorde en gest mot henne att komma in. Han hade tydligen sett henne i sällskap med Carlson.

”Hör nu, fröken Berglund, vad ville han, den där detektiven?” Han lät irriterad. Sparre, en man i sextioårsåldern vid god vigör som såg yngre ut med sitt vågiga, blonderade hår. Lång men lite trind använde han sin längd och vikt och ibland även en högljudd röst när han försökte spela översittare, speciellt mot kvinnor. Greta som trots sina högklackade skor bara var 152 cm lång, avskydde att behöva se upp till honom. Någon respekt förtjänade Johan Sparre verkligen inte.

”Ingenting speciellt,” svarade hon med ett leende för att dölja sina känslor. ”Han gjorde mig sällskap från kyrkan och ville ställa ett par frågor om Gustavs död.”

”Jag trodde polisen var klar med sin utredning. Gustav begick självmord. Så vad mer finns det att säga i saken?” Sparre blängde på Greta som om hon var en okunnig jänta från landet som inte förstod sig på att vara diskret. ”Jag hoppas verkligen, fröken Berglund, att ni inte uppmuntrade polisens misstankar. Han vill bara dra ut på ärendet. Ju snabbare allmänheten glömmer Gustav Rabe desto bättre är det för biblioteket”. Sparre nickade bryskt och gick in på sitt kontor.

Medan dörren stängdes muttrade hon tyst till sig själv och gick sedan upp för trappan till sitt eget rum, hängde upp kappan och kollade sin dator för att se om hon fått mejl. Mycket riktigt det hade kommit ett meddelande från en holländsk forskare, en bekant till henne. Han undrade om Linnaeusbiblioteket fortfarande hade ett exemplar av Amsterdamupplagan av Robert Boyles The Skeptical Chemist, en traktat från 1600-talet om alkemi? Forskaren hade funnit en hänvisning till bibliotekets exemplar i en gammal utställningskatalog.

Greta tittade på sitt armbandsur och såg att klockan var fyra. Hon hade en halvtimme på sig innan det var dags att gå för dagen. Hon hade tid för en snabbundersökning. Hon började med att kolla i den elektroniska katalogen på sin dator. Där fanns ingenting om en alkemibok från 1600-talet. Det var konstigt, tyckte hon. Hur kunde Gustav ha missat den? Det hade varit hans ansvar att hålla katalogen i ordning. Hon gick ner till läsesalen och konsulterade de gamla eklådorna med korten för författare, titel och ärende. Inte ett spår av boken. Hon suckade en smula irriterad.

Sedan gick hon till bokhyllorna. Hon gick upp och ner mellan hyllorna och letade bland dammiga volymer. ”Den borde vara här”, mumlade hon för sig själv. Inte ett spår. Den hade kanske blivit förlagd. Hon kollade andra sannolika ställen. Men förgäves.

Nu hade hon letat i nästan en timme och hade hunnit bli ordentligt förargad. Hon skulle just till att skicka ett mejl till sin holländske forskare om att hans uppgift förmodligen var felaktig. Men vid närmare eftertanke tycktes det inte riktigt stämma för hon visste att hennes bekant var en ytterst duglig forskare och noggrann i sitt arbete. Det kunde ju faktiskt vara möjligt att biblioteket sålt sitt exemplar till ett annat bibliotek. Hon letade i flera olika register. Fortfarande ingen uppgift om att boken lämnat biblioteket.

Plötsligt kom hon att tänka på den gamla, bortlagda kortkatalogen i källaren. Vid ett sammanträde några veckor tidigare hade chefsbibliotekarien nämnt att den gamla katalogen transporterats bort. Emellertid hade Gustav vid lunchen dagen han dog lite kryptiskt nämnt katalogen som om den faktiskt fortfarande fanns kvar gömd någonstans nere i källaren. Hon hade blivit förvånad men han hade inte gett någon förklaring utan istället bytt samtalsämne.

 

* * *

 

Det nya Linneausbiblioteket var byggt på grunden av den gamla byggnaden. Greta letade förgäves genom flera källarutrymmen innan hon kom till en lagerlokal som användes som skräpkammare. Där fanns uppstaplat trasiga stolar, skrivbord, bokhyllor, allt huller om buller från golv till tak. Det fanns varken lyse eller värme där. Lyckligtvis hade hon tagit med sig en ficklampa och satt på sig en kofta. Greta började åla sig igenom röran till lokalens bakre del.

Heureka! En ståtlig rad av eklådor lutade mot en kall, skrovlig stenmur. Gustav hade tydligen avsiktligt gömt undan dem. Greta stod stilla en lång stund och betraktade med blandade känslor av sorg och saknad scenen framför sig. Under årtionden hade bibliotekarier träget får hand registrerat varje bok med uppgifter som forskare inte kunnat klara sig utan. Deras idoga arbete förtjänade ett bättre öde än detta. Men de kunde kanske fortfarande tjäna sitt ändamål.

Hon tog fram en av lådorna och satte den på ett dammigt bord och monterade upp sin ficklampa. Med stigande oro började hon bläddra igenom korten. Plötsligt kom kortet fram får Boyles bok! En lång stund stod hon bara och stirrade på det gulnande kortet. All sedvanlig information fanns inskrivit med en kraftig och tydlig handstil. Så småningom gick det upp får Greta att boken borde finnas i biblioteket.

Snabbt skyndade hon sig tillbaka till bokhyllorna nu försedd med bokens referensnummer. Men hon kunde fortfarande inte hitta den. Någon hade inte bara tagit bort boken från hyllan utan också varit noga med att ta bort varje spår av att den någonsin funnits i biblioteket. Kunde den personen ha stulit den?

En rysning av skräck for plötsligt genom henne. Hon lyste omkring sig med ficklampan genom anhopningen av möbler och andades lättad ut. Hon var fortfarande ensam. Men vad skulle hon göra nu?

Först tänkte hon bege till Per Wallin, hennes kollega ansvarig får handskriftsavdelningen. Den saknade boken låg nämligen inom hans ämnesområde, tidig vetenskap. Han kunde ju tankspritt av misstag ha tagit med sig boken till sitt kontor. Men i så fall, varför skulle han dölja att boken tillhörde samlingarna? Svagt började en misstanke väckas hos henne. Kunde han verkligen avsiktligt ha gömt undan boken får att en annan, konkurrerande forskare, inte skulle kunna använda den?

Det skulle just vara likt Wallin. Han var ungefär i hennes egen ålder, såg snygg ut, kunde vara charmig och ibland hade de gått ut tillsammans. Men hon hade upptäckt att hans blick i obevakade ögonblick kunde verka opålitlig och hans leende reptilartat. Enligt kontorsskvaller bedrev han sin karriär hänsynslöst utan hänsyn till andra forskare som konkurrerade med honom. Han baktalade dem och utlät sig nedlåtande om deras arbete. Helt skamlöst ställde han sig in hos bibliotekschefen, doktor Sparre. Men det kunde ju tänkas att Wallin helt enkelt var girig och hade stulit boken och sålt den för tusentals kronor. Han hade dyrbara vanor, klädde sig enligt senaste modet och reste alltid första klass.

Hon ryste till. Om Wallin fick reda på vad hon sysslade med skulle han säkert göra allt för att hindra hennes fortsatta undersökning. Tanken skrämde henne. Om han hade med den försvunna boken att göra, var han i så fall inte en del av problematiken? Dessutom kunde han insinuera att hon var inkompetent och undergräva hennes anseende. Han skulle snart också komma att konkurrera med henne om platsen som Sparres efterträdare när denne gick i pension.

Hon kastade en orolig blick mot raderna av lådor. Om de skulle förstöras, skulle det inte längre finnas något bevis på att biblioteket ägde boken. Den tanken frammanade en annan tanke som hon dittills förträngt, nämligen den: vad kunde ske om tjuven insåg att hon, Greta Berglund – och endast hon – ägde kännedom om den gamla kortkatalogens existens och att Boyleboken fanns med där men saknades i samlingarna? Tjuven kunde ju då eliminera henne tillsammans med kortkatalogen.

Hon borde meddela bibliotekschefen sin upptäckt och be honom se till att korten kom i säkert förvar. Åtminstone tills gåtan med den försvunna boken lösts. Sparres rödaktiga ansikte och hans trötta ögon, stod plötsligt för hennes syn. Kunde hon verkligen lita på honom? För nu var hon nästan säker på att det var en av hennes kollegor som stulit boken. Och ingen, inte ens högste chefen, stod höjd över alla misstankar.

Johan Sparre var en slug politiker och tillika en åldrig vivör som såg mer till sina egna intressen, än till bibliotekets. Det var åtminstone det intryck Greta fått under de tre år som hon känt honom. Han höll henne på avstånd och Greta hade en känsla av att han tyckte illa om att hon var avdelningschef. Naturligtvis hjälpte det inte heller att hon med sin doktorsexamen från Lund var både bättre kvalificerad och en mer produktiv forskare än han. Om hon avslöjade att boken saknades skulle han antagligen inte tveka ett ögonblick att skylla på henne.

Hon andades djupt och försökte lugna ner sig. Höll hon på att bli paranoid? Biblioteket började te sig som en ormgrop. Om hon inte kunde lita på Sparre borde hon då inte gå till polisen? Å andra sidan kunde det verka lite förhastat, baserat på avsaknaden av en enda bok. Hon behövde nog mera bevis för att ett brott hade begåtts. Kanske flera böcker hade försvunnit? Hon skulle kunna stanna efter stängningsdags och arbeta med att jämföra

den nya elektroniska katalogen med den gamla i källaren. Hon hade ju nyckel till bibliotekets bakdörr.

 

* * *

 

Klockan var nu sex och hon var hungrig. Hon gick ut och tog sig en bit mat på ett litet kafé i närheten och återvände till biblioteket. När hon gick genom huvudentrén kastade hon en hastig blick in i läsesalen. Per Wallin tjänstgjorde denna kväll vid informationsdisken och skulle bli kvar där ytterligare en timme. Den övriga personalen hade redan gått för dagen. Städpatrullen hade anlänt och börjat städa lokalerna.

På vägen upp till sitt kontor för att hämta sin portfölj dator, gick Greta förbi Wallins arbetsrum som låg bredvid hennes. Dörren stod öppen och ljuset var på. Hon tittade hastigt upp och ner korridoren. Ingen syntes till.

På en ingivelse gick Greta in i rummet och stängde dörren efter sig. Hon tänkte titta efter om Wallin möjligen kunde ha lånat den saknade boken. Men hon letade förgäves. Den fanns inte i någon av hyllorna eller på någon annan plats i rummet. Hon skulle just till att gå när hon upptäckte att hans dator fortfarande var uppkopplad. Monitorskärmen visade bilden av den groteska djävulen från Gigas librorum, bibeln, som svenskarna tog med sig hem från Prag under trettioåriga kriget, och som nu stirrade mot henne på skärmen.

Frånvarande tryckte Greta lätt på mellanslagstangenten. Djävulen försvann och i dess ställe dök ett emejl-meddelande upp. Wallin hade glömt att logga ut! Men mejlet var ointressant, så Greta tog sig in i hans sparade mejl. Under vad som tycktes en timme sparade hon filer till den diskett som hon alltid hade med sig i handväskan. Hon kunde studera dem senare.

Hon blev så engagerad i sitt kollegiala spionage att hon nästan glömde bort hur tiden flugit iväg. En klocka nere på bottenvåningen bebådade att läsesalen just skulle stängas. Kvickt slängde hon ner disketten i handväskan, tog fram Wallins första mejl och lät djävulen återta sin plats på skärmen. Just som hon reste på sig, hörde hon en välkänd röst ute i korridoren.

”Jag glömde släcka ljuset nere i läsesalen”, sade Per Wallin.

”Jag kan ta hand om det”, sade en av karlarna i städpatrullen.

”Är det fortfarande någon kvar i byggnaden?”

”Nej, jag tror inte det. Bara vi två.”

Greta gömde sig raskt bakom det tjocka bruna draperiet som täckte fönstret och hoppades att Wallin inte skulle få för sig att vilja ta en nypa kylig kvällsluft. Eller höra hennes bultande hjärta.

Han kom in i rummet och satte sig ned vid skrivbordet bara på några decimeters avstånd från draperiet.

”Jäklar också!” utropade han, efter det han slog på en tangent. ”Vem som helst hade ju kunnat läsa mina mejl”, muttrade han för sig själv. Skrivbordslådor öppnades och stängdes. Slutligen, sköt han tillbaka stolen och snuddade nästan vid Greta. Ljuset släcktes och han gick ifrån rummet. Dörrlåset slog igen automatiskt bakom honom.

Greta väntade för säkerhets skull några minuter. Med en suck av lättnad klev hon fram från bakom draperiet, kastade ett öga på djävulen på bildskärmen, justerade dörrlåset och gick ut.

Tillbaka vid sin egen dator skyndade hos sig att gå igenom disketten. De kopierade filerna innehöll Wallins korrespondens med Gustav Rabe, med Johan Sparre, med tyska bokhandlare och en del annat lockande material. Några av de personliga filerna var skrivna i kod. För att läsa dem skulle hon behöva hjälp. Men nu måste hon först undersöka vad den gamla kortkatalogen i källaren hade för hemligheter att bjuda på.

 

* * *

 

Vid middagstiden påföljande måndag skyndade sig Greta på sin 30 minuter långa lunchrast till polishögkvarteret på Kungsholmsgatan. Erik Carlson mottog henne med ett för honom ovanligt uttryck av förvåning men han hämtade sig snabbt och sköt upp en stol åt henne.

”Vad är orsaken till ert besök här, fröken Berglund?”.

”Det har förekommit ett större inbrott på Linnaeusbiblioteket. Jag väntade med att komma tills jag hade säkra bevis att ta med mig”.

Hon fortsatte att rapportera resultatet av sina undersökningar. I tre dagars tid hade hon gått igenom hälften av samlingarna och plockat fram tjugo katalogkort. Ingen av dessa värdefulla böcker fanns på hyllorna. Och inte heller fanns de i förteckningen över sålda böcker eller de som rapporterats som förlorade. Om de sålts på svarta marknaden kunde de inbringa miljontals kronor till tjuven. Siffran överväldigade henne. Och ännu värre, böckerna hade stulits mitt för näsan på henne. Vad för slags bibliotekarie var hon!

Carlson försökte lugna henne. ”Det finns hopp om att många av de saknade böckerna kan återfinnas. Jag kan den illegala bokmarknaden rätt bra”.

Lättad lämnade Greta honom disketten med Wallins filer. ”Den här kan kanske vara till hjälp. Han skrev ofta till vissa tyska bokhandlare som handlar med sällsynta böcker. Jag har sökt dem på nätet. De tycks ha varit i kontakt med polisen tidigare.”

”Tack för hjälpen. Jag tar genast itu med dessa ledtrådar och kan uppnå resultat inom några timmar. Under tiden måste vi vidta vissa åtgärder för Er säkerhet. Tjuven kan misstänka vad Ni hållit på med.” Polisutredaren lämnade sitt skrivbord och gjorde tecken åt henne, ”Följ mig.”

 

***

 

Hon hade knappt hunnit återvända till sitt arbetsrum förrän hennes chef Sparre kom in till henne. ”Jag har just tittat i besöksboken”, sade han. “Jag såg att ni arbetade i biblioteket över veckoslutet. Något specialprojekt på gång?” Hans rannsakande tonfall lät misstänksam.

”Ja,” svarade hon och kom snabbt upp med en ursäkt. ”Jag håller på att planera hur jag ska ställa samman en bibliografi med kommentarer över tidiga verk om alkemi.” Hon kunde bara inte förmå sig till att avlägga en rapport om de saknade böckerna.

”Försöker befordra karriären, eller hur?”

Han gav henne ett tunt, ovänligt leende och gick sin väg innan hon hade tillfälle att ge honom svar på tal.

Senare på kvällen samma dag stod hon vid hyllan med rara böcker och glodde på platsen där enligt kortet en värdefull upplaga av Newtons Principia Mathematica borde finnas. Hon hade letat i timmar efter andra böcker som också saknades. Hon höll på att stirra ögonen ur sig och var dödstrött. Hennes hjärna arbetade febrilt. Den skyldige måste vara en kollega, någon som hade obehindrad tillgång till katalogerna och till hyllorna. Hon frammanade ett halvt dussin misstänkta, en del mer troliga än andra. Skulle någon av dem stjäla böcker för pengarnas skull? Eller, kanske mer för spänningen i det hela? Eller, för att ta revansch, för att skada biblioteket därför att någon gjort honom eller henne en oförrätt?

Först på hennes lista fanns nu den missnöjde Gustav. Hon började se honom i en allt mindre fördelaktig dager och hennes sympati för honom hade minskat. Hade han sökt hennes sällskap enbart för att lättare kunna stjäla böcker från hennes avdelning? Hon kom ihåg hur han gång på gång rådfrågat henne om värdet på vissa sällsynta böcker, inklusive flera som nu, liksom Boyleboken, saknades.

Han hade klagat över att han behövde pengar. Hans lön täckte knappt hans utgifter. Och han hade blivit bitter mot biblioteket. Hon erinrade sig hans dolda hot om att ge igen. Ansvarig som han varit för katalogerna, hade han haft ett bra utgångsläge för att stjäla böcker och sedan dölja stölden. När polisen sökt igenom hans kontor efter självmordet, var de inte på jakt efter stulna böcker och kunde ha förbisett dem. Var skulle han annars ha gömt dem? För så vitt han inte hade haft en medhjälpare som sålt böckerna.

I flera minuter for dessa tankar igenom hennes huvud. Plötsligt stelnade hon till. Hon hade hört någon röra sig i gången bredvid, någon som kunde ha spejat på henne mellan bokraderna. Greta sprang snabbt till slutet av gången. Ingen syntes till men hon hörde fotsteg som avlägsnade sig. Hon greps av panik.

I flera minuter stod hon stilla och förmådde inte röra på sig. Hon lutade sig mot hyllorna. Hon var ordentligt uppskakad, hennes mage i uppror.

Slutligen fick hon kontroll över nerverna och sprang ifrån hyllorna tillbaka ner i källaren. Dörren till lagerutrymmet stod på glänt. Hade hon lämnat den så? Orolig gick hon in, sakta och försiktigt, lyste med ficklampan som kastade kusliga mönster på väggarna. Vid den gamla kortkatalogen drog hon ut en låda, sedan en annan och ytterligare en. De verkade alla orörda. Men så upptäckte hon att flera av lapparna som hon stuckit in för att markera korten hon tagit ut, nu låg slängda på golvet. Hennes mage råkade återigen i uppror. Det var tydligt att tjuven nu visste att hon hade upptäckt hans planer. Han var henne på spåren och skulle komma efter henne.

Just som hon vände på sig för att gå, hörde hon ett ljud bakom henne. I nästa ögonblick, innan hon hann reagera, föll ett tungt föremål ner på hennes huvud och hon förlorade medvetandet.

 

* * *

 

Greta vaknade upp och låg på golvet i ett kolsvart rum. Armarna var bakbundna med isoleringsband och hennes fötter var också bundna. Hon hade en blixtrande huvudvärk. När hennes ögon efter några minuter vant sig vid mörkret såg hon en strimma ljus under dörren. Hon kravlade sig tvärs över golvet och lade örat mot springan. Två män i rummet bredvid pratade, men hon kunde inte höra vad de talade om. Hon tyckte det lät som om de grälade.

Hon tryckte sig upp mot väggen och försökte bedöma sin situation. Det krävdes en verklig kraftansträngning att inte gripas av panik. Vem det nu än var som tagit henne tillfånga, så hade den personen förmodligen också mördat Gustav och skulle inte tveka att döda henne också. Men så kom hon ihåg en sak och såg en strimma hopp. Tidigare på eftermiddagen när hon hade varit uppe på polishögkvarteret hade Erik Carlson installerat en elektronisk anordning i hennes breda svarta skärp som hon hade om midjan. Hennes tillfångatagare hade inte tagit bort skärpet. Nu hoppades hon bara att anordningen fungerade. Och givetvis att någon där borta på högkvarteret eller var det nu var, satt på sin post och också höll reda på dess signaler.

Hon måste ha slumrat till. Någon öppnade dörren och riktade en ficklampa mot hennes ansikte så hon vaknade.

”Dags att gå.” Det var Per Wallin. Han lossade på banden kring hennes fötter och hjälpte henne på benen. Hans attityd var helt förändrad. Borta var den vänliga charmen. Hans blick flackade hit och dit. Han tog henne under armen och ledde henne in i ett elegant möblerat arbetsrum med väggarna täckta av bokhyllor fyllda med värdefulla bundna böcker. En dyrbar orientalisk matta låg på golvet.

Hon nästan snubblade till av förvåning. För bakom det glänsande mahognyskrivbordet satt ingen annan än chefen själv, Johan Sparre, med ett snett leende spelande på sina läppar. Wallin smög försiktigt bakom Greta och gick för att stänga dörren. Under ett kort ögonblick gjorde fruktan henne mållös. Så tog hon mod till sig och frågade, ”Vad är det egentligen som försiggår här?”

Sparre visade på en stol mittemot honom.

”Jag underskattade er, fröken Berglund. Under de senaste dagarna har ni gjort den alarmerande upptäckten att ovärderliga böcker försvunnit från biblioteket och att katalogerna har blivit manipulerade. Jag är helt införstådd med att ni nu är i stånd att avslöja vårt förehavande.”

Wallin tillfogade, ”Gustav var också med i början och tog bort boktitlar ur katalogerna. Han lät oss förstå att huvudkatalogen var förstörd. Vi borde naturligtvis ha kontrollerat att så var fallet.”

Bibliotekschefen avbröt. ”Vi har nu ett allvarligt problem. Min vän här,” Sparre nickade mot Wallin, ”är faktiskt förtjust i er och vill ha er med i vårt företag och erbjuda er Gustavs andel. Jag är mer övertygad om att det skulle vara klokare att utsätta er för en dödlig trafikolycka. Men jag ska ge er chansen att göra ett försök att övertala mig.”

”Det är för sent, mina herrar, för en sådan uppgörelse.” Greta talade med en större tillit än hon kände. ”I eftermiddags överlämnade jag bevis för den omfattande stölden som ägt rum från Linnaeusbiblioteket till polisutredaren Erik Carlson på polishögkvarteret på Kungsholmen. Det är uppenbart vilka de skyldiga är och varför.”

”Ni bluffar, Berglund,” sa Sparre med mörka ögon och smalnande blick.

Greta vände sig till Wallin. ”Carlson har en kopia av er e-post-korrespondens med flera tyska bokhandlare i Frankfurt. Koden ni använde var lätt att bryta. Redan nu, medan vi talar, håller den tyska polisen på att göra razzior på deras kontor.”

Wallin ryggade tillbaka som om han fått ett slag i ansiktet.

”Idiot!” skrek Sparre åt honom. ”Hur kunde du vara så dum att du skötte det här ärendet på din kontorsdator.” Han tvekade ett ögonblick och vände sig sedan till Greta. ”Förbannade Wallin. Men ni har inga bevis mot mig. Vad som sagts här i rummet, blir en fråga om ert ord mot mitt.”

”Verkligen?” sa Greta. ”Carlson har också kopior av korrespondensen mellan er och Wallin, som bevisar att ni hade full vetskap om stölderna.” Hon gjorde en paus, böjde på huvudet och såg fundersamt på dem båda. ”Och så en annan sak. Vem av er mördade Gustav?” Hon tittade först på Wallin sedan på Sparre.

”Det gjorde han.” Wallin pekade på Sparre. ”Efteråt sa han, ’Gustav visste för mycket, jag gjorde mig av med honom.’” Wallin vände sig mot Sparre. ”Du berättade att du gått hem till Gustav och där hittat honom starkt berusad. Ni grälade och Gustav hade sagt att han ville ha mera pengar.” Han blängde på Sparre. ”Så sa’ du att Gustav förlorade medvetandet och ramlade ner på golvet. Du visste inte vad du skulle göra. Som du sa, Gustav visste för mycket och blev girig. Slutligen – och detta är dina egna ord, ’jag stängde alla fönstren, skar av gasledningen och gick därifrån.’”

”Lögnare!” skrek Sparre. Han hade rest sig, färgen på hans vanligen rödaktiga ansikte hade skiftat till blålila.

”Jag spelade in vårt samtal,” sa Wallin stillsamt till Sparre. ”Jag litade inte på dig.”

”Jaså, gjorde du det, nåja, men du kommer inte att leva så länge att du kan föra talan mot mig.” Han stack ner handen i bordslådan och tog fram en pistol. Wallin kastade sig mot honom och de brottades om pistolen. Ett skott gick av som träffade Sparre i tinningen. Han sjönk till golvet.

I samma ögonblick flög dörren upp. Inom ett par sekunder hade beväpnade polismän rusat in i rummet.

Erik Carlson tog bort isoleringsbanden från Gretas handleder så försiktigt han kunde.

”Det var tur att både vår anordning och vakten på sin post fungerade. Vi förstod att något måste vara galet när du begav dig iväg till chefens villa klockan ett på natten.”

”Tack ska du ha.” Greta gnuggade sina handleder och böjde sig fram och kysste polismannen lätt på kinden.

 

* * *

 

Sent en morgon en vecka senare sken solen in på kontoret hos den nyblivna bibliotekschefen. En trave böcker stod på hennes blanka, mahognyskrivbord. Greta tittade på traven och frågade Erik Carlson, ”Var hittade du dom? Jag räknar till tjugo.”

Erik sträckte ut sin hand över böckerna som i en välsignelse. ”Dom flesta var undangömda i villan, några fanns hos bokhandlarna i Frankfurt som Wallin nämnt i sina mejl. Vi håller fortfarande på att undersöka vilka som sålts. Tjuvarna stal fyrtio som vi vet om.”

Greta lyfte en av böckerna från traven och bläddrade i den några ögonblick. Sedan vände hon sig till polismannen. ”Vad för roll spelade Sparre i stölderna?”

”Han var en gammal libertin och organisatören bakom intrigen. Hans besparingar och pension räckte inte till för den livsstil han hade planerat när han efter pensionen tänkte dra sig tillbaka till en villa i Spanien. Han engagerade Per Wallin i intrigen med löfte om både del i de orättfångna pengarna och ett starkt stöd som sin egen efterträdare till den chefspost som Wallin så starkt eftersträvade.”

”Dom var inte så klyftiga som dom trodde”.

”Det har du rätt i, Greta. Dom borde ha gissat att du kunde vara riggad för avlyssning.

Hon satte sig bekvämt tillbaka i chefsstolen och betraktade en skinande eklåda från den gamla kortkatalogen. Hon hade tagit upp den från källaren för att ha som souvenir.

”Så till slut var det trots allt en gammal förbittrad bibliotekarie som överlistade dem. Wallin kommer att tillbringa flera år i fängelse och hinner att ångra sin medverkan. Sparre förlorade både sitt liv och sin heder.”