Elvakaffet

Feb 11th, 2022 | By | Category: 2022-02 feb, Novell

Alice RadomskaNovell av ALICE RADOMSKA
Hon skriver både noveller och artiklar. Sök på hennes namn så hittar du mycket att läsa.
______________________________________

Liv Andersson blickade ut genom lunchrummets enda fönster. Det vette åt den långsmala asfaltsgården mellan de två övriga sjuvånings längorna; det var nästan för litet att kallas ett fönster men samtidigt lite för stort att benämnas en glugg. Den vinterslöa pelargonen stod i småfuktig jord i krukan på fönsterbrädan av hederlig mörk marmor, här behövde inte vattnas just i dag.

De två som kom småpratande på den bitvis snöröjda asfalten körde varsin handdriven farkost framför sig.

Fastighetsskötare Alvar Bergs tvåhjuliga kärra hade en säckhållare och i säcken fanns med säkerhet fuktiga papper, ihopknycklade tomma choklademballage, cigarrettpaket, bananskal och vad folk än fått den nedärvda impulsen att slänga omkring sig.

Den lägre men fyrhjuliga kärra som ogifta unga Nettan Einarsson körde var en barnvagn, där den vinterbonade ungen skandalöst nog hade ljusrosa mössa, fastän det var ett gossebarn. Inget ansvar alls hos den ogifta mamman?

Ett välkänt och alltid lika ovälkommet pysande läte! … Fy tusan att man aldrig kunde ta blicken från spisen en sekund utan att det evinnerliga kokkaffet då pöste över!

Snipen på kannan vomerade mörkbrunt, med sedvanlig mängd hettande sump, över den nypolerade vita spisen.

Liv ryckte kitteln från plattan, förpassade den med en förmildrad liten svordom till en kall. Stängde av den glödheta, torkade spisen med disktrasan, sköljde ur den och lät kaffet sjunka medan hon spontant funderade på … ingenting alls.

Liv var den äldre, egentligen “bara” 48 vintrar gamla av AB FröBos tre trapptäderskor på detta lite högre och naturnära liggande bostadsområde. För uppgiften att varje vardag koka elvakaffet och hålla lunchrummet städat och fint hade hon två timmars extra lön per vecka.

Det allmännyttiga AB FröBo hette i bolagsregistreringen eller telefonkatalogen inte så, men AB Frölundabostäder blev i folkmun bara FröBo, vilket bolaget käckt också brukade skriva i annonser och på de himmelsblå anslag i A4-format, som fastighetsskötare Berg ibland satte upp för de boendes kännedom. Det fanns i varje entré en anslagstavla bredvid dörren till det kombinerade cykel- och barnvagnsrummet.

Lunchrummet ångade av klockslagets självklara doft; där var skyar av Löfbergs Lilas varma rök. Hos FröBo föredrogs detta klassiska kokkaffe, medan anställda på det traditionslösa bolaget på gatan strax nedanför hade elektrisk bryggare för simpelt Gevalia Bryggmalet.

Kanske inte simpelt, inte alls, men att fuska med bryggare i stället för att hederligt koka sin smått rituella gemenskapsdryck gav inte den rogivande känsla, som 11-rasten skulle skänka områdets lilla grupp av arbetare.

Det skrapade till när kärran med sopsäck och enkelt redskapsfack ställdes vid husväggen. När ytterdörren rycktes upp och innerdörr aldrig funnits uppstod ett sekundsnabbt luftsug, som av ett befriat vakuum.

Officiellt existerade inte 11-rasten. Rasterna var 09.00–09.30 och 13.00–13.30. Men elvakaffet, då man samlades i mer eller mindre glatt samspråk, var ingen förlorad arbetstid utan genererade ny energi, arbetslust och enligt frågans fackliga utredare “rationellt sett även en reell effektivisering i sysslorna vid vardagens krön”.

Alvar Berg frustade, andades in kaffedoften medan han nödtorftigt i lilla farstun stampade snön från kängorna. Resten snö, under de grova sulorna, skulle tina till en liten pöl på golvet i det hörn där han alltid satt.

Han hängde sin gråsvarta men av allehanda soprumssubstanser fläckade vinterjacka på stålstolens fysiologiskt rätt svängda trärygg. Stoppade sin ursprungligen blåklintsblå halsduk i höger ficka, där koalitionen av en snusdosa, en manuell häftpistol och en alldeles väldig nyckelknippa annars regerade.

– Tack du, Livan. Det ska bli gott. Ja, häll du ända upp till kanten, nåt finare folk som smuttar ur halv kopp är vi ju inte.

– Finare folk, småfnyste städerskan. Du skulle se Jackie Kennedy i senaste Damernas Värld. Lyx och dyrbarheter men bluskragen rynkig som på nån av Fritzsons tonårssnärtor på 26:an, du vet. Nä du, Alvar, inte är vi ett uns sämre än finare folk. Så där, låt det väl smaka.

Alvars kantstötta kopp med blomstermönster var förresten normalstor. Ingen balja likt den hustrugjorda keramikmugg som golvläggare Kjell brukade ha. Den förbrukade kaffe, den. Men han diskade eller åtminstone torkade ur den själv. Den slapp Liv Andersson ägna sig åt.

Tjugoettåriga Sirkka Väätäinen, som en bra stund suttit på toaletten med en ungdomligare veckoblaska – Vecko-Revyn – och därefter tvättat händerna mycket länge med bolagets flytande mintgröna tvål, kom nu också över tröskeln:

– Jäkla vinter, jäkla salt. Hur folk än skrapar av skorna, om de ens bryr sig, så finns det ta mig satan inget som smutsar ner i trappor och entréer värre än saltet och geggan med gråbruna sanden i. Eller vad tycker du?

– Saltet, ja, sa Livan. Men du slipper det stronga kattpisset en annan måste åtgärda var eviga dag, på 22:an.

Sirkka satte sig, tände en Minden, drog två djupa bloss innan hon rökte lite slappare vidare.

Den halvt förkolnade tändstickan hade hamnat delvis ute på kanten av askfatet. Elektriker Timmy fattade med yrkets långsmala fingrar askfatet och ruskade försiktigt några gånger, tills stickan hamnade precis i mitten.

– Så där ja.

– Jaså, hihi, min tändsticka. Jag trodde ett tag att du vaskade guld, log Sirkka med sin söta finska brytning.

Elektriker Timmy smålog, nästan förläget. Men Alvar skrockade till:

– Vaskar guld gör ta mig fan inga anställda hos AB FröBo. Slit och släp från morra te kväll. Ta mig fan.

– Man kanske inte skulle … svära … i … så att säga .. damers sällskap här på rasten, funderade Timmy.

– Rasten? vrålade Golvläggar-Kjell i klivet över tröskeln. Klockan är sju minuter i. Sitter ni här och tjuvstartar? Utan mig?

Han luktade en smula av lack och hade på kinderna märken där ansiktsmasken hade stramat. Han satte på radion mitt i de livserfarna orden “They hurt you, yes, and desert you, and take your soul if you let them, Oh, but don’t you let them”.

Fastighetsskötaren blickade någon halvminut per rast mot UNICEF-almanackans afrikanska läkarstationsmotiv. Golvläggarn intog sin plats vid det andra av de två borden, där för övrigt Liv residerade. Hon visste att han i regel slog upp sitt kaffe själv.

Efter Carole Kings “You’ve Got a Friend” serverade Sveriges Radio en låt på svenska. Välbekant så det förslog. Genast nynnade Sirkka med i den. Och redan före hennes födelse hade den legat på Svensktoppen, då dock med Hootenanny Singers och inte med de mer dansanta Vikingarna.

– Ja, nynna och sjung du, flicka. Sjung uuut! manade Kjell efter första klunken.

– Apropå det, Sirkka, sa Liv. Anmälningen emot dig blev det inget av, hoppas jag.

– Nädå, givetvis inte. Rose-Marie på kontoret vet vad den satkärringen Lundberg går för. Anmäler allt och alla hela tiden, för ingenting. Åtminstone fyra helt normala grannar där på nummer 18 har hon anmält. Och så mig … som bara råkar smånynna lite när jag kämpar, skurar, sopar och håller rent, uppifrån och ner i trappa efter trappa och på avsats efter avsats. Alltså, jag tycker det är…

– Nynnar? Hon anmälde att du sjunger så det ekar i trappan och hennes skiftarbetande make inte kan sova.

– Lundbergskan har fan ingen make. Slusken i hennes lägenhet är hennes försupne son. Blandmissbrukare, troligen. Skiftarbete, sa du. Den jäkeln har väl aldrig jobbat en dag i sitt liv. Och om nån håller folk vakna vid ljusaste lunchtid så är det väl Lundbergskans hela tiden skällande, ylande pudel, kan jag tro. Skäller på natten gör den också. Skulle det klagas på nån vore det på Lundbergskan själv.

– Jag förstår. Jag har några såna tanter i mina uppgångar också. Men när hon ringde och anmälde dig var det tur att det råkade bli till Rose-Marie och inte till den där Carina som jämt är på hyresgästernas sida emot oss.

– Ja, jäklar, sa Kjell. Tänk på gamle Ferenc, världens omtänksammaste gamle herre som väl knappt gett ett pip ifrån sig efter koncentrationslägret han satt i under kriget. Till och med till honom skickade Carina ett brev att hans hyresavtal kan anses förbrukat om han fortsätter störa sin omgivning. Han som är så ljudlös, alldeles färglös i sin stackars mörka kostym. Han blev helt förtvivlad, stackarn, av den där Carinas myndiga torra hotelsebrev. Han låste sig ute i rena nervsammanbrottet så Berra fick hjälpa honom lyfta av dörren.

– Sirkkas lilla nynnande och sjungande blir man förresten bara glad av, insköt den knubbiga städerskan – eller som det hette i anställningskontraktet – lokalvårdaren Berit Pihl, som anslöt sig med en rejäl påse i handen; man visste av erfarenhet att det var färska hembakta kakor.

– Finskor sjunger under arbetet, svenskor kniper käft, sammanfattade Alvar. Såna ärvda egenskaper i många generationer tillbaka är på sätt och vis bara bra, båda två.

Självklart nynnade Sirkka vidare när Vikingarna gripande förmedlade:

“När de gamlas röster tystnat, då är stillheten total. Skulle någon minnas än en öde dal? Man måste alltid gå i takt med tiden, dum vore jag att ensam spjärna mot. Men ändå känns det som jag sviker någon gammal vän. Farväl, vi kanske aldrig ses igen. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig me-e-e-er, Det finns ingen som kan ändra det som ske-e-er…”

Elektriker Timmy, lite rörd av orden, dolde detta genom att resa sig och rätta till lunchrummets beige lilla dörrmatta, som Berit i sin ankomst fått några centimeter ur läge. Timmy puttade den tätt i anslutning med tröskeln, tog ett steg bakåt, betraktade den och rättade någon halv centimeter till. Han återvände till sitt kaffe, satte sig stillsamt ner igen.

Bolaget tillhandahöll två rullar Marie-kex per vecka, men ingen mer än Liv som lagt upp kex på de två små assietterna hade hittills på rasten knaprat på ett kex. Berits hembakta kakor, som generöst östes upp i två rejäla högar ovanpå kexen var desto populärare.

– Finsk pinne, skrattade Sirkka och doppade med förtjusning en i kaffet. Inte har vi såna kakor i Finland, inte. Hihihi … vad jättegod!

När Vikingarnas epos tonat ut sa radiorösten med sitt mest neutrala stänk av förakt att Stig Stikkan Anderson skrivit svenska texten till melodin; den var ursprungligen av J. Fontana och C. Pes.

Timmy, egentligen Timothy Löfvengren, valde noga och tog med långsmala fingrar tre kakor – ett så kallat eklöv, en finsk pinne och en mörkbrun sak med pärlsocker han inte visste namnet på. Han lade dem i prydlig rad intill sig på bordets skinande rena perstorpsskiva, i den ordning han med små, små bett ämnade förtära dem.

– Jo jag tackar! Rena kalaset, Berit, skrockade Alvar. Man må tycka att bolaget borde kosta på oss nåt mer än Marie-kex nån enda dag om året. Varför inte varsin semla nu när vi är inne i fastan? Men egentligen går inget upp emot Berits kakor. Hembakt är hembakt. Rena kalaset, som sagt.

– Men förstås, påpekade elektrikern. Men förstås så är vi ju … så att säga … inte inne i fastan ännu … när det inte är fastlagssöndagen förrän om elva … förlåt, tolv dagar, så att säga. För det är förstås den som inleder …

– Vänta, tyst en smula, väste Kjell.

” … enligt statsminister Ingvar Carlsson helt väntat att generalsekreterare Boutros Boutros-Gahli i dag på förmiddagen godkänt rekommendationen att sätta in en fredsbevarande styrka i Kroatien. I stället för de planerade 10.000 kommer 13.000 man att sättas in, vilket blir den näst största militära insatsen i FN:s hela historia, överträffad endast av kontingenten i Kongo för trettio år sedan. Dock ser Carlsson en möjlighet ….”

Ekot klockan elva var aldrig låndraget. Liv slog upp påtår åt Alvar medan radiorösten malde på:

“Vid gårdagens fackeltågande med regering, riksdagsmän samt kung Carl Gustaf och drottning Silvia i spetsen, uppmärksammades utanför Storkyrkan en vitklädd smärre grupp av …

Den glada unga finskan tog sig ännu en finsk pinne.

Det slamrade en smula när snickare Berra Boström lyfte kitteln från spisen och hällde i sin kopp, den blev bara halvfull.

– Vänta, jag kokar mer på en liten stund! sa Liv.

– Tack, denna skvätten räcker för magsårets del mer än väl. Skitmycket att göra; i dag har precis allt jäkla jäkelskap kört ihop sig. Verkmästarn går snart i pension och får avgångspresent. En annan jobbar på sig magsår och har mer än dussinet år kvar till pensionen. Hjärtligt tack, kommun och kung och fosterland, jag bugar mig i stoftet.

Då man aldrig visste säkert när Berra Boström med sitt pokeransikte skojade eller menade allvar blev det bara Kjell som för en sekund flinade till.
Lena Philipsson sjöng för medborgarna sin fjolårssuccé “A Woman’s Gotta Do What a Woman’s Gotta Do”, visserligen prisad med guldskiva men enligt Sirkka utan det där lilla extra som skulle kunna göra den oförglömlig.

ILSKET MORRANDE, HÖGT GÄLLT SKÄLLANDE!!!

I illgrönt koppel kom över tröskeln en fullständigt ouppfostrad men annars vacker svart pudel och i andra ändan av kopplet kom Lundbergskan. Missbelåten som vanligt:

– Här står en osande bil med motorn igång, övergiven på tomgång här utanför!

– Ta det lilla lugna nu, frun, vädjade Berra. Jag sväljer på stående fot en halv kopp kaffe och är sedan plikttroget iväg med bilen utan vila, utan rast. Men håll för all del tillbaka den där folkilskna byrackan, min dam, om jag får be.

– Frun hit och damen dit. Du blir inte så styv i korken när jag får anmält dig till bolaget, minsann. Jag känner allt igen dig. Snickare är du.

– Vill damen vara snäll att avlägsna sig! röt Kjell. Detta är ett lunchrum, vi har rast. Obehöriga äger ej tillträde. Damen kan tilltala oss sedan när vi kommer ut.

Berra trängde sig förbi den fuskpälsiga Lundbergskan, vidare ut till sin hostande bil för att köra vidare.

– Men förstås, tyckte Timmy, om nu damen … så att säga … kommit hit för att göra en anmälan måste den väl ändå … så att säga … höras och tas emot, förstås. Så att säga …

Sirkka suckade. Alvar tittade ner på den billiga koppens blomstermönster. Och när Lundbergskan riktade sin uppmärksamhet i några hårda ord åt den snälle, lite verklighetsfrämmande Timmy, blev det hans ena smalben som vovven solidariskt genom byxtyget knep ihop lilla käften med de vassa tänderna kring!

– Aaiiihhggg!!!

Tjutet från den chockade bekom inte nämnvärt syssloman Törnedahl som tittade sig omkring:

– Är inte Berra här?! Jag hörde av målarna han skulle hit!

– Han körde just härifrån. Den vulgära onda damen här trängde sig in på vår rast och schasade iväg honom, fräste Alvar.

– Sa du vulgära onda? väste Lundbergskan. Nu du, din sketna sopgubbe, ska jag allt anmäla dig, inte bara till hopporna på ert kontor utan till själve sysslomannen!

– Sysslomannen, det är jag, det! vrålade Törnedahl. Frun har inte här i lunchrummet att göra. Om inte frun självmant förpassar sig ut härifrån, så ska jag hjälpa frun på traven med det.

Hunden morrade till – men inte morskare än att den efter en lagom spark i sidan insåg sig ha mött sin överman i denne sorts chefsperson!

– Och nu, sa han vänd mot fastighetsskötare Alvar. Nu brinner det i knutarna – eller så ska vi hindra att en brand bryter ut. En hyresgäst har fastnat i hissen på nummer 16 och har lyckats ropa till en granne att gröten står på spisen, den kommer att torrkoka fullständigt. Och glöda, med nån jäkla slev av plast eller nåt sånt där i. Du, Alvar, får i snickarens frånvaro slå ner gångjärnen, du har väl mejsel och hammare, va?

– Jo det, jo det har jag ju. Men det är ryggen, förstår du. Jag kan inte … lyfta av en tung dörr.

Sakta, med ett inåtvänt leende, avlägsnade Lundbergskan sig.

– Lyfter gör jag själv då, sa kraftige Törnedahl. Bara du kommer med och bankar, och det illa kvickt!

“Born in A-MERRI-CAAA, born in A-MERRI-CAAA, boorn in A-MERRI-CAAA!!!”

Bruce Springsteen halvskrek vilket land han var så stolt att vara född i.

– Vi kirrar det, sa Golvläggar-Kjell, redan på väg ut och fick upp hammare och mejsel ur verktygsfacket baktill på Alvars kärra. Törnedahl var hack i häl, hade aldrig låtit sig besegras av någon enda svårighet.

Man hade hunnit höra Kjells åsikt:

– Jäkla seger för demokratin att områdesfilialen inte längre får ha huvudnyckel!

Alvar satt kvar, tittade på hur Liv som hämtat förbandslådan baddade Salubrin på Timmys pudelbitna vrist:

– Bettmärket är illrött efter de otäcka små tänderna, men det gick i varje fall inte hål på skinnet ditt. Stark kvalitet på dina byxor. Tur att dom är lite för långa även på dig, din flaggstång, log hon.

– Den byrackan borde avlivas, tyckte Sirkka och tog sig en fjärde, femte småkaka, ett eklöv.

– Egentligen inte vovvens fel att ägarinnan är så olämplig, tyckte Alvar. Men så som det är, så borde en sådan hund inte finnas. I somras bet den en unge i sandlådan borta åt hållplatsen. Hundar har inte i sandlådor eller på lekplatser att göra. Ungars plötsliga rörelser kan väcka ett djurs instinkt att hugga. Och som djurägare är vissa synnerligen olämpliga.

– Så att säga, instämde elektrikern som nu fick vristen regelrätt bandagerad med elastisk binda.

– Men, sa Berit Pihl, som i flera minuter suttit tyst, nu ringer hon förstås till kontoret och anmäler Berra för tomgångskörning. Hoppas hon får tag på Rose-Marie Holmqvist, som vet hur’na människor är, och inte i Carina Jacobsson som direkt attesterar och lämnar anmälan vidare upp på nästa nivå.

– Alla vi som var här kan förstås vittna om att Berra inte hade Volvon på tomgång i mer än tillåten tid, sa Liv.

Hon gick ut i lilla korridoren, ställde förbandslådan tillbaka ovanpå proppskåpet; hon kollade i spegeln att det ljust laxrosa läppstiftet var okej.

– Vittna, så att säga förstås, instämde den hundbitne.

“I will miss sweet Angelas tender love, miss the crystal blue water of the bay, ’cause in a day, I’ll be far away…”

Demis Carlos & His Halkidiki Band hade avverkat halva bouzouki-låten innan Livan var tillbaka. Hon bjöd runt på en rulle Cloetta Center hon hämtat ur kappfickan i omklädningsrummet:

– Nervlugnande. Jag ordinerar detta receptfria godis.

– Kastrull på spisen så ytterdörren måste lyftas av, sa Sirkka. Men … men hur går det med hyresgästen fast i hissen då?

– Spisen först, sa Liv. Men Törnedahl har säkert sett till att en hissmontör blir eftersökt och snart kan få hissen i funktion.

– FröBos hissmontörer, muttrade Alvar. Skum titel, dom har väl aldrig monterat en hiss utan svarar bara för rutinmässig service, gluttar på kablar, skvätter lite smörjolja där det behövs. Och räddar folk ur stillastående hissar, vilket händer varje vecka i dessa andraklassens propagandakåkar. Det Myrdalska och Erlanderska folkhemmets höga kvalitet … jo pyttsan, va? Och gäller det då en säkring i hissmaskineriet kunde den lika gärna bytas av mig.

– 25 amperes säkring, protesterade elektrikern milt. Du är så att säga inte berättigad att byta en 25:a, utan som mest 16 ampere. Du borde ringt efter mig i förra veckan och inte bytt 25:an borta i damfriseringen, så att säga.

– Normalt sett, ja. Men, ääh, du vet. När bilverkstan drar på alla elektriska prylar samtidigt och frissan vägg i vägg har alla tre torkhuvarna igång går alltid proppen. Tänk då att en brallis har medikamenter, hiskliga kemiska frisyrvätskor i håret och att hon i strömlösa kolmörkret kvickt måste få sköljt ur dom för att inte bli flintis. Du vet som Tina Turner i unga år blev hos en frissa. Och är tvingad ha stora jäkla peruker resten av livet sitt. Ska jag i sånt läge ringa efter dig som kanske inte kan dyka upp förrän efter tre kvart, va?

– Nä, förstås. Nä förstås. Det finns ju … så att säga … akuta situ, situ…

– Situationer, ja.

– Vad bra, nu kom han, montören, sa Berit där hon genom lilla fönstret sett Wolf “Putte” Pullterburg svänga sin röda Volkswagenbuss runt hörnet i riktning åt den adress där en hyresgäst alltså satt ofrivilligt fast mellan två våningar.

På den saltvåta asfalten kom också en skolpojke – munderad i hel hockeyutrustning, förutom skridskorna han hade hängande i ett snöre om halsen. Hade några timmars ledighet från skolplikten beviljats för ishockeymatch, så gällde det väl allra minst turneringen GP-Pucken.

Liv mätte upp och kokte mer kaffe, tänkande att Törnedahl och Golvläggar-Kjell snart skulle vara törstiga tillbaka från dörräventyret, medan de tjutande sirenerna från stadsdelens genomfartsled tycktes låta lite närmare.

– Apropå damfriseringen, sa Berit, så har frissan blivit anmäld av magistern ovanpå, och kommunen har startat ett tillsynsärende eller vad det heter, för att hon tycks ha övernattat på friseringen en natt i julas, när hon hade trassel hemma.

– Än sen? Frisersalongen är ju i en lägenhet, sa Sirkka och fimpade tredje ciggen.

– Jo, visserligen, men i hyreskontraktet kallas den för näringslokal, upplyste Kjell. Synd om tjejen. Att en frissa en enstaka natt övernattar på friseringen är väl inget?

Ljudet av tjutande sirener var nu helt uppenbart.

– I deckarböcker, påpekade Alvar, så sover väl deckaren mer på soffan på kontoret än hemma i slafen. Inte blir han vräkt för det. Och förresten…

Men de andra rusade kaotiskt ut, emottagande brandkåren, där befälet på den första ylande bilen frågade vilket av husen eldsvådan var i.

– Detta! pekade Lundbergskan. Det var jag som ringde, för tro inte att AB FröBos personal skulle få tummen ur och göra det. Rena pyromanerna verkar dom vara.

Pudeln skällde ursinnigt och drog så den nästan kvävdes av kopplet sitt.

Ambulans och polisbil passerade förbi brandbilen i den riktning hundägarinnan pekat.

– Vad står på! undrade med stressat ansikte syssloman Törnedahl, som tillsammans mot Golvläggar-Kjell anslöt sig till dem.

– Enligt larmet en eldsvåda! Vi måste förhindra att den sprider sig! I såna här hus, särskilt om elden får fäste uppåt vinden blir det långdraget. Mycket brännbart i dessa billiga 70-talsbyggen. Vilken uppgång gäller det?

– Vad vi vet … så finns nog ingen eld inom området, svarade Törnedahl. Vem larmade?

– Det var jag, det, stoltserade Lundbergskan. Och det var du själv, din sprätt, som kom och informerade att det brinner i knutarna!

– Herregud, vilken fjolla, stönade sysslomannen och tog sig åt huvudet. Alla vet att uttrycket “det brinner i knutarna” bara betyder det är bråttom.
Brandbefälets min var bister:

– Ni hade alltså … bråttom?

– Synnerligen bråttom. En äldre karl, gammal finne, hade lämnat gröten puttrande på spisen för att skynda ner på Konsum och köpa en burk ananas, men så fastnade hissen … med honom i. Saken är åtgärdad, ingen fara skedd, vi lyfte av ytterdörren, tog av kastrullen och stängde spisen och nu är karlen befriad ur hissen som åter funktionerar.

– På så vis, funderade befälet. Men vi måste förstås debitera …

– Tala med socialen då! Heter fruntimret Lundberg, och hon ser verkligen ut som det beskrivits mig av vår områdesförvaltare, så har socialen bett oss ha överseende med henne och hennes brottsligt belastade son. Men det får vara måtta på det! Att vi på AB Frölundabostäder skulle betala hennes falsklarm till brandkåren, det menar du säkert inte.

Lundbergskan höll tyst.

– Jag ska föra dina synpunkter vidare, sa brandbefälet med lätt honnör år sysslomannen och klev upp i bilen; han beordrande i walkie-talkie återtåg, insatsen avslutad.

– Men, protesterade elektriker Timmy, även om damen haft ett mödosamt liv och är beroende av socialen, så har hon väl … så att säga … sina medborgerliga rättigheter? Hon är väl i sin fulla rätt att vid misstanke larma brandförsvaret och … så att säga … också få utrett ibland vad vi i FröBos personal egentligen ägnar oss …

Här gjorde den mordiska hunden dock ett utfall mot sin nysvurne fiende, som avbröt sitt ädla anförande och flydde tillbaka in i lunchrummet!

– Timmy är godtrogen, tja godtrogen till förbannelse, muttrade Alvar. Men en snäll prick är han ju. Kanske behövs det fler såna som han här i världen, men inte i min omedelbara närhet, tack. Nu ska jag städa källare, städa kulvertar under kåkarna, bära bort dessa evinnerliga stinkande nedpissade madrasser och akta mig för begagnade kanyler där nere i katakomberna.

– Rasten är inte slut, påpekade Kjell.

– Äsch, arbete är lugnare än rast inom detta jäkla ghettot. Maka på dig, kompis, så jag kommer åt kärran min.

Berit och Sirkka rökte. En pojke i lägre skolåldern drog i Törnedahls rockärm:

– Farbror, farbror. Jag har råkat ha sönder … en fönsterruta där borta i ett cykelrum. Det var inte meningen, det bara blev …

– Då får vi genast kika på det, sa Törnedahl allvarsamt men inte långt ifrån ett leende, då han klappade grabben på axeln. Täckjackan var lite fuktig, typiskt efter ett snöbollskrig. Har du mamma hemma?

– Ja.

De knallade iväg bortåt västerkåken.

Inne i lunchrummet stod Liv och plaskade med nävarna i diskhon, vispande med diskborsten.

Fyra ljusblå lappar, som Felanmälan på kontoret skrivit ut och som Törnedahl som vanligt utan kommentar lagt på bordet närmast dörren, meddelade att kätting saknades till spjällets lucka i kokvrån hos Malinowski, 22:an … Vädringsfönstret, badrummet för trögt att tillstänga hos Svensson på 6:an … Alla lysrör i taket sönderslagna i gemens. hobbylokalen på 10:an … Stopp i badrumsbrunnen hos Brzokoupil på 32:an.

– Tjaha, suckade Kjell som klev in och tog sig en överbliven kaka. Detta förvirrade område blev man alltså fast på.

– Fast på? Du menar …

– Jo du. Officiellt alternerar jag på fem olika områden, men nästan vartenda jobb är på detta, att bryta upp parkett och lägga ny efter dessa ständiga vattenläckor. Nu efter tjuge år ser man hur fuskbyggda dom välmenta kåkarna från 1972 egentligen var.

Han lommade iväg, faktiskt visslande. Inte alls bedrövad. Trivdes trots allt med hur yrkesvalet gett honom evig försörjning?

Liv hade nästan diskat klart; hon kände med gula tunna gummihandskar ner i löddret att bara två små skedar och ett fat återstod.

Elektriker Timmy rättade till dörrmattan vid tröskeln, tog några steg bakåt, betraktade mattan och korrigerade läget till det absolut perfekta.

– Då ses vi på lunchrasten då, kvittrade Livan. Innan dess ska jag allt få skurat några uppgångar och entréer också.

– Ja, just lunch … lunchrasten ses vi här igen på, log Timmy vid tanken på hur hans matlåda i kylskåpet innehöll rejält med köttbullar, potatismos och brunsås, bara att värma i mikron.

Han haltade ut, bortåt i åter begynnande snöfall för att kolla en inrapporterat locklös dosa för elen i mangelrummet på nummer 8.
En ovårdad karl stod och kräktes mycket högljutt vid de vintrigt övergivna gungbrädorna.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22