Av O. HENRY

ÖVERSATT AV BERTIL FALK

Den patrullerande konstapeln gick uppför gatan med bestämda steg. Eftertryckligheten var vanemässig och inte till för att göra intryck, för det fanns få åskådare. Klockan var ännu inte 10 på kvällen, men kylslagna kastvind ar med inslag av regn hade nära nog tömt gatorna på folk. Han kände på dörrar där han gick fram, snurrade sin batong i en rad intrikata och konstfulla mönster, vände sig då och då om och kastade ett vaksamt öga ned utmed den fridfulla genomfarten. Polismannen med sin hand fasta gestalt och självsäkra gång utgjorde en fin bild av en fridens väktare. Det var ett grannskap som gick och lade sig tidigt. Ibland skymtade man ljusen från en tobaksaffär eller en nattöppen matbutik, men de flesta dörrar tillhörde kontor som stängts flera timmar tidigare.

I väntan på en vän

Ungefär mittför ett visst kvarter saktade polisen plötsligt in sin gång. I en portgång till en mörklagd järnaffär stod en man lutad med en otänd cigarr i munnen. När polismannen gick fram till honom, skyndade sig mannen att säga: ”Allt i sin ordning, konstapeln”.

Han sa det lugnande.

”Jag bara väntar på en vän. Det är ett möte som bestämdes för tjugo år sen. Låter kanske lite konstigt i era öron. Nåväl, jag kan förklara så att du förstår att det är som det ska. På den tiden fanns det en restaurang där den här affären ligger nu. ’Big Joe’ Brady’s restaurang.”

”Till för fem år sen”, sa polismannen. ”Då revs den.”

Mannen i portgången rev av en tändsticka och tände cigarren. Flamman visade ett blekt, ansikte med fyrkantig haka och vakna ögon och ett litet vitt ärr nära högra ögonbrynet. Hans slipsnål bestod en stor egendomligt infattad diamant.

Vi var som bröder

”Den här kvällen för tjugo år sen”, sa mannen, ”åt jag middag här på ’Big Joe’ Brady’s tillsammans med Jimmy Wells, min bäste kompis och den finaste grabben i världen. Han och jag växte upp tillsammans här i New York, precis som två brorsor. Jag var arton och Jimmy var tjugo. Dan därpå skulle jag åka västerut för att göra mig en förmögenhet. Man kunde inte dra Jimmy ut ur New York. Han tyckte att det var det enda stället på jorden. Tja, och så kom vi den där kvällen överens om att mötas här igen exakt tjugo år från det där datumet och den där tidpunkten, oavsett hur saker och ting låg till eller hur långt vi var tvungna att resa. Vi föreställde oss att efter tjugo år skulle våra öden ha formats och våra levnadsvillkor ha fastställts, hur de nu kunde ha artat sig.”

”Det låter väldigt intressant”, sa polismannen.

”En ganska lång tid mellan möten, som jag ser det. Har du inte hört av din vän sen du for din väg?”

”Jo , vi brevväxlade ett tag”, sa den andre.

”Men efter ett à två år tappade vi bort varandra. Västern är en ganska så rejält tilltagen utmaning, förstår du, och jag armbågade mig fram där ganska så ordentligt. Jag vet att Jimmy kommer att dyka upp här om han lever, för han var alltid den ordhålligaste och pålitligaste killen i världen. Han skulle aldrig glömma. Jag har rest tusentals kilometer för att stå i den här portgången i kväll och det är det värt om min gamle kompis dyker upp.”

Den väntande mannen tog fram en elegant rova med kantlocket försett med små diamanter.

”Tre minuter i tio”, meddelade han.

”Klockan var exakt tio när vi skildes åt här utanför restaurangdörren.”

”Det gick ganska bra för dig där borta i västern?” frågade polisen.

”Det kan du ge dig på! Jag hoppas att det har gått hälften så bra för Jimmy. Han var en plikttrogen typ, men han var en bra grabb. Jag har tvingats tävla med skarpa hjärnor för att tjäna mina pengar. I New York fastnar man i slentrian. Borta i västern sätts man på prov i knivskarp konkurrens.”

Konstapeln svängde sin batong och tog ett par steg.

”Jag måste fortsätta. Hoppas att din vän dyker upp. Går du om han inte kommer på sekunden?”

”Nej då!” sa den andre, ”Jag ger honom åtminstone en halvtimme. Om Jimmy lever här på jorden så kommer han i tid. Adjö, konstapeln.”

”God natt”, sa polismannen och fortsatte sin patrullering och kollade att dörrar var låsta där han gick fram.

Väntan i porten

Ett fint, kallt duggregn föll och vinden hade ökat från osäkra vindkast till stadig blåst. De få fotgängarna som var i rörelse i området skyndade dystra och under tystnad fram med rockkragarna uppfällda och händerna i fickorna. Och i porten till järnaffären rökte mannen, som kommit tusentals kilometer för ett avtalat, nästan absurt osäkert möte, på sin cigarr och väntade. Han stod där i tjugo minuter och då skyndade sig en lång man i överrock och med kragen uppfälld till öronen över från den andra sidan av gatan. Han gick rakt på mannen som stod och väntade.

”Är det du, Bob?” frågade han tveksamt.

”Är det du Jimmy Wells?” utbrast mannen i porten.

”Ta mig tusan!” utropade den nyanlände och grep den andres händer med sina egna. ”Du är Bob, det är då säkert. Jag var säker på att jag skulle hitta dig här om du var i livet. Jag säger då det! Tjugo år är en lång tid. Den gamla restaurangen är borta, Bob. Jag önskar att den varit kvar, så att vi kunde ha ätit ännu en middag tillsammans där inne. Hur har västern hanterat dig, gamle gosse?”

”Bra, Västern har gett mig allt det jag ville ha. Du är väldigt förändrad, Jimmy. Jag minns inte att du var så lång på den tiden.”

”Jag växte en hel del efter tjugo.”

”Har det gått bra här i New York, Jimmy?”

”Si sådär. Jag är anställd av stan. Kom nu, Bob. Vi går till ett ställe här borta och har ett rejält snack om gamla tider.”

De båda männen gick uppför gatan arm i arm. Mannen från västern, vars inbilskhet ökat i takt med framgångarna, började att skissa på berättelsen om sin karriär. Den andre, dold i sin överrock, lyssnade intresserat.

I ett gathörn fanns en diverseaffär upplyst av lamparmatur. När de kom innanför ljuskretsen vände sig båda samtidigt för att se varandra i ansiktet.

Mannen från västern stannade plötsligt upp och frigjorde sin arm.

”Du är inte Jimmy Wells”, fräste han till.

”Tjugo år är en lång tid, men inte tillräckligt lång för att förändra en romersk örnnäsa till en trubbnäsa.”

”Ibland förvandlar tiden en människa till en dålig människa”, sa den långe mannen.

”Du har varit arresterad de senaste tio minuterna. Chicago tror att du rest hit och har telegraferat att man vill ha ett snack med dig. Du tycks hålla dig lugn? Det är förståndigt av dig. Innan vi går till stationen så har jag ett brev att ge dig. Du kan läsa det här i ljuset från fönstret. Det är från konstapel Wells.”

Mannen från västern vecklade ut den lilla papperslappen som överlämnades till honom. Handen var stadig när han började läsa, men den darrade en aning när han läst färdigt. Meddelandet var ganska kort.

Bob! Jag var på den överenskomna platsen i tid. När du strök eld med tändstickan för att tända din cigarr såg jag ansiktet hos en man som är efterlyst i Chicago. Av någon anledning kunde jag inte förmå mig att göra det själv. Så jag gick min väg och fick en civilklädd kollega att göra jobbet.

Jimmy.