Novell av CARINA AYNSLEY

Hon skickade in denna novell till den tävling som Sverigeförfattarna ordnade inför årets litteraturkryssning. Hon säger:

”Hopplöst att göra något av, tänkte jag och slog det ur hågen. Men så besökte jag en bokhandel och hamnade framför tio i topp-hyllan, tänkte ’just detta är ju författardrömmar’ och där och då kom novellen till. Den var rolig att skriva och jag tror nog att många kan känna igen sig från början av sin författarkarriär. Enda problemet var begränsningen med antal tecken.”

Juryns motivering var: “Novellen Du eller ingen är skriven med hög igenkänningsfaktor, stor värme och en härlig portion humor”.

_________________________________________

Backman. Kepler. Giolito. Schulman. Läckberg.

Berit blundade och såg sin egen bok längst uppe till vänster. ”Du eller ingen”. Hon älskade omslaget: en vit sandstrand, solen som gnistrade i det azurblå vattnet, en palm med kokosnötter som såg ut att längta ner till marken och ett brunbränt ungt par, iklädda minimala badkläder, i en het omfamning. Under den guldfärgade boktiteln hennes eget namn: Berit Ring. Wow!

Hon öppnade ögonen och såg på tio i topp-hyllan igen. Backman. Kepler. Giolito. Schulman. Läckberg.

Under två års tid hade hon ägnat många timmar åt sina karaktärer och deras kärlekshistoria. Hon hade lagt ner hela sin själ i berättelsen om Rose och Ken, skrattat när de skrattade och gråtit när de grät. För tre veckor sedan var romanen äntligen färdig och via en författargrupp på Facebook hade hon fått riktigt bra tips på hur hon skulle bära sig åt. Det var bra att skicka sitt manus till flera förlag, hade Facebookvännerna hävdat, eftersom det var svårt att bli antagen. Berit lydde deras råd, men av helt andra orsaker. Den som betalade bäst skulle få ge ut hennes bok, så enkelt var det.

Hon valde ut åtta förlag hon var intresserad av och skickade sitt manus.

***

”Hej, kan jag hjälpa dig?”

Hon hoppade till och vände blicken mot en leende man med isblå ögon och grånande tinningar. ”Akademibokhandeln Bosse” läste hon på den lilla skylten på hans pikétröja.

”Tack, jag tittar bara”, sade hon och vände blicken tillbaka mot Backman, Kepler, Giolito, Schulman och Läckberg.

”Gillar du att läsa så har du gräddan av Sveriges just nu mest populära författare där”. Han nickade mot tio i topp-hyllan.

”Verkligen. Min högsta dröm är att själv finnas med där snart.” Berit trodde knappt sina egna öron, hade hon verkligen sagt det högt? Och till bokhandlar-Bosse av alla?

”Åh, så roligt! Har vi ytterligare en lokal författare att skryta med då?”

”Ja. Nej. Alltså, min bok har inte kommit ut ännu, men det är på gång. Jag har skickat in den till flera förlag.”

Hans leende blev ännu bredare.

”Oj, då ser jag fram emot att läsa din bok så småningom.”

Vågade hon? Varför inte? Berit tog fram en välfylld plastmapp ur handväskan.

”Jag har faktiskt en utskrift med mig om du vill läsa? Jag tänkte, du som är bokexpert …”

”Jaa, det kanske jag kan göra, men räkna med att det kommer att ta tid, jag har mycket jag måste läsa även i jobbet.”

En äldre man knackade honom på axeln och frågade efter senaste utgåvan av ”Svenska svampar i skogen”. Bosse blinkade mot henne innan han vände sig om för att hjälpa mannen och Berit passade på att smita därifrån med blossande kinder.

***

Livet var verkligen en räkmacka! Igår fick hon en välförtjänt löneförhöjning på jobbet och idag hade bokhandlar-Bosse flirtat med henne. Snygg karl dessutom, tänkte Berit medan hon låste upp ytterdörren, skarpa drag, men ett mjukt leende. Han skulle få köpa det första, signerade exemplaret av ”Du eller ingen”. Hon tog upp dagens postskörd från dörrmattan och gick mot köket. Nu skulle det smaka gott med kaffe. När hon snabbt bläddrade igenom kuverten slog hjärtat några extra slag, tre av dem hade välkända logotyper: Bonniers, Brombergs och Piratförlaget. Redan? Hon slängde en tanke och ett snett leende åt kollegorna i författargruppen som sagt att man fick vänta länge på svar. De visste förstås inte hur speciell och annorlunda hennes roman var.

Hon lade kuverten på köksbordet och satte på vattenkokaren. Medan hon mätte upp kaffe i bistrokannan snurrade det i huvudet av förväntan och siffror. Vilket förlag skulle hon välja, månntro? Berit tvingade sina darrande händer att greppa muggen och ta tre djupa andetag och en klunk innan hon öppnade det första brevet. Hon såg på avsändaren: Piratförlaget.

Tack för att vi fått läsa ditt manus, tyvärr passar det inte in i vår utgivning. Med vänlig hälsning.

Berit läste meningen igen. ”Passar inte in”? Hade hon misstagit sig på förlagets intentioner? Det förstås, de publicerade helst historiska äventyr och action, typ Arn och Guillou. Ja, ja, förlusten var deras. Hon slängde ifrån sig papperet och öppnade nästa kuvert. Bonniers.

Tack för visat intresse för vårt förlag. Vi anser att delar av ditt manus är värda att jobba vidare på, men att det är långt ifrån färdigarbetat. Återkom gärna. Med vänlig hälsning.

Berit trodde inte sina ögon, ”inte färdigarbetat”? Om de bara visste hur mycket hon arbetat. Men var det inte så att Bonniers bestod av en samling kulturmuppar? De klarade inte av det halvnakna omslaget hon bifogat en skiss av. Och var det inte de som refuserat Astrid Lindgren typ sjutton gånger? Hon ruskade på huvudet åt dårskaperna och öppnade det sista kuvertet.

Tack för att du låtit oss läsa ditt manus. Tyvärr anser vi inte att det håller måttet för utgivning och råder dig att anlita en lektör för att få hjälp med språk och utformning. Med vänlig hälsning.

Det sved i ögonen och hon strösslade golvet med små, små bitar brevpapper. Vilka trodde de att de var, egentligen? Någon i författargruppen på Facebook hade frågat om hon anlitat lektör, men det hade hon inte ens kommenterat. Det var dyrt och det behövdes inte, hennes manus var tillräckligt bra ändå. Förmodligen var det så att Brombergs inte klarade av sexscenerna hon kryddat sista kapitlet med. Men hon skulle minsann visa dem. De andra fem förlagen var mer seriösa, det visste hon. De skulle aldrig trampa på nya, känsliga författare på det här viset.

***

Två månader senare var författardrömmen över. Berit hade fått mer eller mindre utförliga refuseringsbrev från samtliga förlag. Förödmjukelsen var total och sorgen tvingade henne att stanna hemma från jobbet. När tårarna var slut insåg hon att livet trots allt måste gå vidare. Dessutom var kaffet slut. Hon tog en lång, varm dusch och klädde sig i röda jeans och matchande tröja för att pigga upp sig. Lite mascara och läppstift och ingen kunde ana att hon nyss duschat och klätt sig för första gången på fem dagar.

”Tack, det är bara bra. Faktum är att livet leker”. Hon log mot den nyfikna snabbköpskassörskan som haft mage att fråga om hon varit sjuk. Aldrig att hon skulle anförtro den skvallertanten något.

”Roligt att höra, folk verkar mest bara klaga nu för tiden.”

Hon vände sig snabbt om, den rösten kände hon igen och leendet var lika brett som hon mindes det. Berit undrade om kinderna antog samma färg som jeansen när hon kom på att hon stolt givit honom ett exemplar av sitt manus. Den refuserade romanen med de heta sexscenerna. Bara han inte frågade …

”Hur har det gått med förlagen? Blir det boksläpp i vår butik till hösten, kanske?”

Hon bet sig i läppen och började plocka ner varorna i butikens plastkasse med logga.

”Nej, det blir det inte.”

Bokhandlar-Bosse såg på henne, men sade inget mer. Han betalade sina varor och kom med snabba steg ifatt henne när hon småsprang ut ur butiken.

”Kom!” sade han och tog henne lätt om armen. ”Jag bjuder på en fika.”

Hon protesterade inte, följde med in på Konditori Lido och lät honom beställa två kaffe och varsitt vaniljhjärta.

”Gick det åt skogen med förlagen?” Han bet i sin kaka så florsockret yrde.

”Det kan man lugnt säga.” Berit tog en klunk av sitt svarta kaffe och hoppades att hon lät oberörd.

”Jag har läst ditt manus och tror att jag kan ana vad de sagt, men du har definitivt talang och berättelsen har potential.”

”Tycker du?” Hennes mun stod vidöppen.

”Japp! Döda några älsklingar, lär dig mer om gestaltning och läs på om dramaturgi. Anlita en bra lektör, det är ett måste och sedan redigerar du i några omgångar så är manuset så småningom redo för en ny vända hos förlagen. Det kommer att ta sin tid, men vill du verkligen bli författare är det värt besväret”

Berit stängde munnen och svalde. Hon förstod inte allt han sade, men ville inte visa sin okunnighet och fokuserade på sitt vaniljhjärta istället.

”Jag förstår om det känns tungt just nu, men ge inte upp dina författardrömmar för snabbt.” Han såg på sin armbandsklocka. ”Du, min lunchrast är slut, men jag har en idé. Följ med mig på en litteraturkryssning nästa månad. Jag är en av föreläsarna och ska berätta om hur bokhandelsvärlden fungerar. Där kan du lära dig en hel del av föreläsare och andra författare.” Han tystnade och sökte hennes blick. ”Och så får du umgås med mig. Om du vill, alltså.”

Berit ville skrika ”jaa”, men fick inte ur sig ett ord. Bokhandlar-Bosse lade ett visitkort bredvid hennes kaffekopp.

”Hör av dig!”

Så var han borta. Hon smuttade på kaffet, märkligt så pigg och glad hon kände sig helt plötsligt. Hon slöt ögonen och en välkänd syn dök upp innanför ögonlocken: en vit sandstrand, solen som gnistrade i det azurblå vattnet, en palm med kokosnötter som såg ut att längta ner till marken och ett brunbränt medelålders par, iklädda rejäla badkläder, i en het omfamning. Högst upp till vänster bokens titel: ”Du eller ingen”.