En nutidsnovell av HILLEVI WERRING, som vet hur det kan gå till i bostadsrättsföreningar.

Pojkarna hade klättrat ner i ravinen för att leta efter dumpade mopeder. Ingen av dem hade åldern inne för att själva få köra, men de visste att en sådan här utflykt kunde bli lönande.

De hade hört många berättelser om hur någons kusin hade lämnat in en jättefin moppe till polisen och sen fått en saftig hittelön. Och kanske någon i alla de där berättelserna också hade fått behålla den. Dom minns inte riktigt. Men hur som helst var det värt en stunds klättrande i naturen när sommarlovsvädret ändå inte var något att ha och farsan och morsan jobbade i flera veckor till.

Pojken som gick först var huvudet längre än den andre. Han lät blicken söka av landskapet på ett systematiskt sätt, men grönskan hade växt sig så kraftig efter allt regnande att det var svårt att avgöra vad som dolde sig under allt bladverk. Någon hade dumpat en vit plaststol mitt i hallonsnåren, och bara några meter längre fram var han nära att snubbla över en rostig klotgrill och en trave svarta plastkrukor.

När han stannade var det så plötsligt att den andre pojken var nära att krocka med hans ryggtavla.

– Vad är det Ali, har du hittat något?

Pojken, som tydligen hette Ali, svarade inte utan pekade bara mot det vattenfyllda diket ett par meter längre ner i ravinen.

Och nu såg han det också. Det låg någon där. Ett rött hårsvall rann ner över ett par axlar, och mitt i ryggen stack ett knivskaft ut. Han tänkte att det inte gick att se vilken färg hon hade haft på jackan. Nu var den brunfärgad av allt blod.

– Tror du att hon är död? nästan viskade han.

Ali tittade förvånat på honom.

– Ja, inte är hon ute på utflykt precis, sa han. Ta fram mobilen och ring 112!

Han lyckades vid det andra försöket. Sen vände han sig om och kräktes över några hundkäx.

***

Ryktet spred sig snabbt i området. Den döda var Marianne Lindberg, vice ordförande i bostadsrättsföreningen.

Hon bodde ensam så ingen hade hunnit sakna henne. Dottern hade ringt förgäves några gånger, men som hon sa:

– Mamma har alltid en massa projekt på gång, och hon bryr sig sällan om att svara i mobilen, om hon har något roligare för sig.

Men vad hade hon gjort nere i ravinen? Hon gillade ju att promenera, men just där var det väldigt sankt och inte alls lättgånget. Och hon hade ingen dörrnyckel på sig och ingen mobil.

När man gick igenom hennes lägenhet hittade man inte heller någon mobil.

Annars var allt i nästan pedantisk ordning. En av pappershögarna på det väldammade skrivbordet innehöll diverse korrespondens kring föreningens dispositionsavtal för uteplatser.

Det var tydligen en fråga som för närvarande delade de boende i inte bara två utan flera stridande fraktioner.

– Det påminner lite om klansystemet på Afrikas Horn, sa ordföranden när de frågade honom om saken. Var och en kämpar för sina egna intressen.

Flera av breven var hätska, en del var hotfulla.

– Du tror väl inte? Kriminalinspektör Mellgren viftade med ett av de mer äreröriga  framför sin kollega.

– Att hon blivit mördad av en medlem, som ogillade styrelsens generösa politik i den här frågan? Nej, knappast.

***

Men några dagar senare, när obduktionen var klar, var han inte lika säker längre.

Det hade nämligen visat sig att offret hade haft ett hopskrynklat papper nerkört i halsen. Och det var en kopia av det där dispositionsavtalet. Mitt över papperet hade någon textat med  röda versaler: UPPSAGT.

Mellgren och de andra hade förhört mängder av medlemmar, och han var vid det här laget hjärtligt trött på alla intriger och allt skitprat han fått ta del av.

– Dom är inte särskilt trevliga, sa han, men jag har svårt att tro att någon av dem skulle ha mördat henne för att de missunnar sina grannar en grön plätt utanför huset.

Hade hon inget liv utanför den här föreningen? Hade hon inga vänner eller någon älskare eller något?

***
Det skulle visa sig att han hade rätt. Hon hade alltid varit förtegen om sitt privatliv, men för bara några veckor sedan hade hon skrivit till en gammal studiekamrat och berättat att den man hon träffat en tid visat sig vara en annan än hon först trott och att hon bara väntade på rätt tillfälle att göra slut.

Väninnan hade trott sig förstå att han varit patologiskt svartsjuk och till och med gått till handgripligheter vid något tillfälle. Och så väl hade hon känt sin gamla kompis att hon visste, att hon absolut inte skulle ha funnit sig i något sådant!

I hennes hemdator hade man inte funnit någon intressant korrespondens eller några utkast till brev, men nu när man visste vad man letade efter hade datanördarna i polishuset lyckats återskapa en del mejl. Det var så man till sist hade funnit honom.

Han verkade inte förvånad, och han gjorde inget som helst motstånd, när de grep honom.

– Hon var så perfekt, sa han, men på sista tiden hade hon blivit så förändrad, så förstörd.
Vi hade ju lovat varandra att det skulle vara bara vi och att det skulle vara hela livet, tills döden skiljer oss åt, och sen ville hon plötsligt inte längre, och hon ville inte ens ge mig någon ordentlig förklaring.

– Det var som om hon trodde att det vi hade mellan oss inte var mer värt än ett av de där dispositionsavtalen som alla bråkar om, ett papper som hon bara kunde säga upp hur som helst, om det föll henne in. Hon gav mig inte ens en månad som alla andra fick.

– Så jag hade inget val. Jag var tvungen att hjälpa henne att hålla sitt löfte när hon visade sig vara för svag för att klara av det själv.
Och hon gjorde det, hon höll sitt löfte. Och jag har hållit mitt. Så nu är allt som det ska vara igen. Balansen är återställd.

Han log vänligt mot dem när de placerade honom i baksätet på polisbilen.