Novell av MARTIN HÄRNQVIST

Författaren har gett ut en bok med försäkringsbolagsmiljö, Dubbel risk. Han är it-konsult och bor i Göteborg.

—————————————-

Ove Fredriksson var gruppens nye utredare. Han hade börjat tre månader tidigare via ett svar på en annons från Framtiden. Ove tillhörde då en utredargrupp på Trygg-Hansa och i likhet med sina kollegor var han ursprungligen polis. Hade arbetat inom Göteborgspolisen först ute på fältet och sedan med egna utredningar. När så den nya polisorganisationen skulle gå i drift kände Ove att det var dags att flytta på sig, så det fick bli försäkringsbranschen. På Trygg-Hansa arbetade han med utredningar kring personförsäkringar. Det handlade ofta om att analysera fall där försäkringstagaren begärde livränta och utredarens uppgift var att granska detta. Livränta betydde stora pengar för försäkringsbolaget och ännu större för den enskilde. Ingen enkel uppgift. Man måste förlita sig på läkarintyg och annat och det kunde vara nog så problematiskt att ifrågasätta en person som troligen var sjuk eller handikappad.

Ove var gift och hade två tonårsbarn, bodde i villa i Torslanda och tyckte att han hade landat när han nu kom in i Framtidens utredargrupp. Särskilt hade han fått förtroende för Karolina som var den som hade anställt honom, så det kändes helt rätt att byta till hennes grupp. Nu hade hon valt att lämna chefskapet och återgå som utredare, och det var en negativ överraskning för Ove.

***

Den här dagen började med ett telefonsamtal. Mannen i telefon sa att han hade ett viktigt ärende som han ville träffa Ove för att tala om.

”Och varför ska jag träffa dig?”

”Som sagt, detta är viktigt för Framtiden. Handlar om stora pengar.”

Ove gick med på att de skulle ses. Samma kväll stod han vid Centralstationens entré mot Drottningtorget. Klockan var 18, den tid de skulle mötas, och han försökte hålla utkik bland alla som passerade för att förstå vem mannen var. Någon minut efter utsatt tid dök det upp en person inifrån som sa.

”Ove?”

Mannen sträckte fram en hand och hälsade men presenterade sig inte.

”Vad jag heter spelar ingen roll”, hävdade han.

De gick in i hallen och sökte upp ett kafébord som låg i en avsides korridor där det inte var lika tjockt med folk.

”Och varför har du bett att få träffa mig”, frågade Ove.

”Jag ska ta det från början. Allt detta handlar om en person som heter Teodor Mertz.”

”OK, och hur stavar han sitt namn?”

”M-e-r-t-z.”

Mannen fortsatte.

”Mertz och jag känner varandra sedan lång tid tillbaka, men av olika skäl bor han inte längre i Sverige.”

Mannen nämnde ett religiöst samfund i staden, ett av de mindre men välkänt. De hade båda varit medlemmar där med den skillnaden att Giertz avancerat till en sorts ledare i samfundet.

”Någonstans där började det hända saker. Pengar kunde försvinna från samfundets kassa. Insamlingsbössor kunde hamna på avvägar. Inget av detta gick att föra direkt till Mertz, men jag hade mina aningar redan då. Sedan drog han in mig i en penningplaceringshärva. Vi satsade båda pengar, och han investerade dem. Jag hade dålig koll, men i slutändan gick jag med rejäl förlust på de affärerna.”

”Och hur gick det för Mertz? Gjorde han också förlust?”

”Nej det var det som var märkligt. Allt tydde på att han klarade sig mycket bättre än jag. Han kunde unna sig dyra vanor, bosatte sig söder om staden i Kullavik, bytte till en yngre partner, en massa sådana tecken.”

”Så han lurade dig på pengar?”

”Ja det gjorde han definitivt men jag hade inga klara bevis. Dåliga affärer kan vem som helst göra och jag var ju inte så blåögd att jag inte förstod riskerna.”

”Men du har inte kunnat kräva honom?”

”Nej det har jag inte. Och sedan hände det som påverkar er.”

”Och vad var det?”

”Han råkade ut för en bilolycka, blev påkörd bakifrån och fick en nackskada. Den gjorde att han inte kunde jobba, så nu betalar ni en livränta till honom varje månad. Han har sålt sin fina villa i Kullavik och gett sig av till Spanien. Och jag är rätt säker på att han inte skattar för pengarna.”

”Och varför berättar du detta för mig?”

”Jag tror det är något falskt med den där skadan. Mertz har redan lurat mig och jag tror han lurat er också. Och då tycker jag det är stötande att han kommer undan med allt detta. Det måste finnas något sätt att få stopp på det.”

***

Åter på kontoret funderade Ove på vad tipsaren sagt. Det hände att han fick den här typen av propåer. De var ofta anonyma och inte alltid helt sanningsenliga. Men det var något i tipsarens beteende som Ove reagerade på. Han verkade helt enkelt förbannad. Så han bestämde sig för att gräva i fallet.

Han hade en svag aning om att han stött på namnet Teodor Mertz någonstans. Var det i nyhetsflödet? Det första han gjorde var därför att mata in mannens namn i ett Google-fönster. De flesta artiklarna som kom upp handlade om ett känt religiöst samfund i staden. Inte något av de större om man såg till medlemsantal, men ofta synligt både i nyheterna och på stadens gator. Teodor Mertz verkar ha varit en höjdare i samfundet, något slags äldste. Det var dock tydligt att han inte gjort sig bemärkt på senare tid. Om han flyttat till Spanien så kan det ju förklara saken, tänkte Ove.

Sedan gick han vidare till Framtidens egna sökverktyg. Vid det här laget hade han vant sig vid att man började i SESAM-systemet när man skaffade sig kringinformation om en kund eller en skada. Det var ett kraftfullt verktyg, och något liknande hade han inte haft tillgång till i sina tidigare anställningar.

I det här fallet var kundens namn ett tacksamt sökobjekt. Han hittade flera skador på Teodor Mertz. Bland annat en motorskada som var fem år gammal; den hade kostat Framtiden 48.000 kronor.

Men den skada som stack ut var en personskada. Ove öppnade den och kollade detaljerna. Det handlade om en påkörning bakifrån. Mertz bil var den som blev påkörd och det betydde att den andra bilens trafikförsäkring gick in och betalade skadorna. För Framtidens del hade det ingen betydelse eftersom båda bilarna var försäkrade i Framtiden. Skadan hade inträffat för fyra år sedan och Mertz hade drabbats av en nackskada, en så kallad whiplash-skada, som kan uppstå när förarens huvud kastas bakåt vid påkörning bakifrån. Tydligen hade skadan gett invalidiserande men eftersom Framtiden betalade ut en livränta på 150.000 kronor. Varje månad.

Så det var den som tipsaren syftade på, tänkte Ove. Han bestämde sig för att gå vidare med den. Han hoppades att den handläggare som reglerat skadan fortfarande fanns kvar i företaget. Jodå, Elisabet Eriksson stod med i mejlsystemet och i telefonlistan. Ove ringde henne.

”Jag minns fallet ganska tydligt men jag föreslår att vi ses så kan jag ta med mig det jag har på den skadan”, svarade Elisabet. ”Under tiden får du gärna kolla upp om han finns i FGSR också. Skulle inte förvåna mig om du hittar något där.”

FGSR var en databas som ägdes av alla stora försäkringsbolag tillsammans och som innehöll data om skador sedan flera år. Löpande fyllde bolagen på med de nya skadorna. Databasen var mycket värdefull om man misstänkte att man hade en kund som jumpade mellan olika bolag för att få ut så mycket som möjligt. Mycket riktigt hittade han Teodor Mertz där. En personskada hos Folksam som var ungefär lika gammal som whiplash-skadan. Det framgick inga detaljer men Ove tyckte ändå att detta styrkte Elisabets tanke.

***

”Då ska vi se”, började Elisabet Eriksson och öppnade en folder med dokument om Mertz skada. ”När jag bläddrar i papperen så kommer detaljerna tillbaka. Han blev uppenbarligen påkörd när han stannade vid ett övergångsställe i Västra Frölunda, så nog kan han ha skadats alltid. Han har lämnat ett läkarintyg om bestående men.”

”Finns det något från den andra parten i olyckan?”

”Ja, tydligen pratade jag med henne som körde den bilen. Jag har anteckningar från ett samtal. Hon menade att hon var helt oförberedd på att han skulle tvärbromsa vid övergångsstället, så därför hann hon inte få stopp på bilen innan hon körde på honom.”

”Varför var hon oförberedd?”

”Hon hade inte noterat att det kom någon fotgängare, så därför förstod hon inte varför han bromsade.”

”Vet vi om det fanns någon fotgängare i närheten?”

”Jag frågade Mertz om detta, men han hävdade att han blivit distraherad av något och därför tryckt på bromsen. Förare i bakomvarande fordon är ju ändå skyldig att hålla ordentligt avstånd, så det är väl inte mycket att diskutera.”

”Ja det stämmer ju”, sade Ove. ”Men jag har för mig att moderna bilar har ett ganska bra skydd mot den här typen av skador som kan uppstå vid påkörning bakifrån. Tittade ni på det i det här fallet?”

”Nej det gjorde vi inte. Jag har inget större bilkunnande så jag tänkte inte ens tanken att det kunde ha betydelse vilken bil han satt i eller vilket skydd den hade.”

Ove funderade en kort stund på detta. Kanske skulle han gå tillbaka och gräva mer i själva krocken. Men nu hade han en annan fråga till Elisabet.

”Han får tydligen ut 150.000 kronor i månaden från Framtiden. Det är inget litet belopp. Vet du varför vi gick med på det?”

”Ja det kan jag berätta. Han sade att han var på väg att byta jobb. Han hade skrivit på ett avtal om ett jobb som VD på en mindre firma här i staden. Han skulle få närmare 200.000 kronor i månadslön. Av läkarintyget att döma kunde han inte ta det jobbet på grund av skadan, så då gick vi med på en livränta på 150.000.”

”Vet du något mer om det här VD-jobbet? Vad hette firman?”

”Jag vet inga detaljer men jag ser i mina papper att jag noterat namnet. Den hette Solventus och har säte här i Göteborg.”

Nu hade Ove lite mer att jobba med. Han bestämde sig för att kolla upp bilkrocken lite närmare och även titta på Solventus. Först tänkte han dock ta reda på om det var sant att Mertz inte skattade för pengarna, som tipsaren hävdat. Han gick in på Skatteverket och begärde upp deklarationer för Teodor Mertz. Mycket riktigt hittade han ett flertal deklarationer bakåt i tiden, men trenden var tydlig. Den allra senaste gällde beskattningsåret 2016, alltså för tre år sedan. Därefter fanns ingenting. Han gick vidare till folkbokföringen. Det visade sig att Teodor Mertz numera var mantalsskriven i Spanien. Det förklarar ju varför han inte skattar här, tänkte Ove. Och det är nog inte helt givet att han skattar för pengarna i Spanien. Försäkringspengar kan säkert flyta in under radarn. Varje detalj som Ove fick fram i sitt grävande efter Mertz så här långt pekade i samma riktning; de styrkte det som tipsaren hävdat.

Nästa fråga som poppade upp i Oves huvud gällde själva nackskadan. Var den påhittad? Eller överdriven? Ove visste att det kunde vara svårt även för en läkare att avgöra vilka men en sådan skada kunde ge. Ihållande smärta är något som inte enkelt låter sig mätas utifrån. Läkaren fick ofta gå på patientens ord. I pressen hade det förekommit en hel del skriverier om folk som lyfte stora belopp i kompensation för whiplash-skador. Å andra sidan visste Ove att moderna bilar hade blivit mycket säkrare och gav ett gott skydd mot nackskada. Förarstolen var konstruerad så att den kunde dämpa effekten av en påkörning bakifrån och fånga upp förarens huvud och kropp på att mjukt sätt, ungefär som en krockkudde kunde lindra annat krockvåld. Så varför gav inte Mertz bil ett sådant skydd?

En sten till att vända på, tänkte Ove. Han gick tillbaka till SESAM och kollade vad som fanns om fordonet. Han fick fram ett registreringsnummer och att det rört sig om en Volvo S80 årsmodell 2000. Den bilen var ju tjugo år gammal, vilket whiplash-skydd fanns vid den tiden? funderade han. Det borde väl Bertil kunna berätta om, han var den som brukade vara mest uppdaterad i bilfrågor.

”Volvo var först med att konstruera om förarstolen för ett bättre skydd”, sade Bertil. ”Jag minns inte exakt när de första stolarna av den typen infördes i bilarna, men det kan säkert vara minst tjugo år sedan. Om det var en fullgod lösning har jag ingen aning om, men det kan du ju faktiskt kolla med Volvos säkerhetstekniker. Du kan få ett namn av mig.”

Kontaktmannen på Volvo Cars hette Sven Fredman. Ove ringde till honom och de kom överens om att Ove skulle komma ut samma dag till Volvos anläggningar i Torslandaområdet. Ove hade ganska dåligt hum om hur det såg ut i Volvoområdet, men väl där insåg han att det var gigantiskt. Och numera är det bara personbilsdelen av Volvo som huserar här, tänkte Ove. Lastvagnsdelen hade flyttat till andra områden i Göteborg. Han hade fått en gatuadress på Gunnar Engellaus väg och navigatorn i bilen lyckades leda honom rätt. Väl framme vid rätt hus slogs Ove av att husen ofta var vita med blåa markörer. Tycks vara en medveten stil, tänkte han.

I receptionen fastnade hans blick på en gammal affisch med en Volvo 140 vars framvagn var helt hoptryckt av en uppenbarligen våldsam kollision. Trots att det var en bild från tidigt 1970-tal var budskapet tydligt: det är bilen som ska ta upp smällen, inte människan.

Sven Fredman var en man i Oves ålder, ledigt klädd i jeans. Han såg snäll ut, tänkte Ove, hur ser man ut då?

”Välkommen till Volvo Cars Haverikommission”, började Fredman. ”Det här huset innehåller hela Volvos säkerhetsavdelning. Förutom min grupp så finns här också ett krocktestlaboratorium.”

”Ja, jag har förstått att ni gör många krocktester på nya modeller. Det var ni väl nästan först med bland bilmärkena?”

”Ja det är riktigt. Det går tillbaka till 1960-talet, när de här anläggningarna började byggas. Numera kan man datorsimulera många situationer med kollisioner för att spara pengar och det gör vi också. Det hindrar inte att vi fortsätter med dessa fysiska krockar särskilt vid komplexa situationer.
Men du ville veta lite om whiplash-skyddet? Låt mig då berätta om vad haverikommissionen gör. Vi samlar data om alla verkliga olyckor där Volvo-bilar varit inblandade. Sådana olyckor händer givetvis över hela världen och då gör vi vårt bästa för att få fram detaljdata om händelserna. Där är vi beroende av ett bra samarbete med polis och försäkringsbolag.”

”Åker ni ut och inspekterar olyckorna på plats också?”

”Precis, det gör vi där det är möjligt. Så händer det en olycka i närheten av Göteborg så blir vi alltid varskodda tidigt och kan åka ut till olycksplatsen medan den fortfarande är avläsbar. Jag har gjort så själv under långa perioder.”

”Det låter som ett väldigt tufft jobb. Då får du se många hemskheter.”

”Ja så ligger det till. Dels är det tufft rent tekniskt, att förstå vad som hänt och vilka hastigheter och krafter som det handlar om. Dels är det en svår mental påfrestning, om man t ex kommer till en olycka där en hel familj drabbats.”

Nu började Ove bli lite otålig, han behövde komma in på nackskadorna. Det kände Fredman. Han ledde in dem i ett konferensrum.

”Jag tänkte visa dig hur detta med whiplash-skyddet fungerar. Jag har en film här från ett krocktest där en bil blir påkörd bakifrån. I själv verket gör vi så att vi backar bilen in i en barriär för att åstadkomma rätt effekt. Det kostar lite väl mycket om vi skulle krocka två bilar i ett sådant test.” Ove nickade. Fredman startade filmen.

”Här kan du se att stolen fälls bakåt på ett kontrollerat sätt för att fånga upp hela rörelsen från förarens kropp och huvudet hålls fixerat vid kroppen. Det betyder att nacken inte får någon farlig påfrestning, den bara åker med.” Fredman lät ganska nöjd. ”Tänk dig värsta alternativet. Hela förarsätet är en enda bred soffa. Inga nackstöd alls. På sin höjd ett enkelt tvåpunktsbälte på förarplatsen. Fri fart på vägarna. Så kunde det se ut i amerikanska bilar långt in på sextiotalet. Inte konstigt att folk fick skador.”

”Och hur länge har ni haft den här typen av stol i bilarna?”

”Vi gjorde en satsning under 1990-talet, när vi såg att denna typ av skador var ganska vanliga. I slutet av decenniet hade vi en färdig stol som gick med i dåvarande Volvo S80. Det var första generationen av sådana stolar, sedan har de givetvis förbättrats i olika detaljer.”

”Kunde ni se på skadestatistiken att skyddet hade effekt?” frågade Ove.

”Absolut, när vi följde upp påkörningsolyckorna med S80 inblandad kunde vi konstatera att det uppstod sådana skador även på förare i dessa bilar men de var klart färre än på de äldre bilarna och vanligtvis inte så drabbande. Bland denna typ av krockar kunde vi se att personskadorna gick ned, och det fortsatte i takt med att vi förbättrade lösningen allt eftersom.”

***

Av det Ove hört från sin Volvo-kontakt var det tydligen inte uteslutet att Mertz fått en nackskada. Om den sedan var invalidiserande eller inte var kanske inte lika uppenbart. Av Elisabet Eriksson hade Ove fått namnet på den kvinna som var inblandad i krocken. Nästa steg var att få hennes version. Han bestämde sig för att det kunde vara bäst med ett hembesök. Skapar bättre kontakt än ett opersonligt telefonsamtal.

Kvinnan bodde i en lägenhet på Mandolingatan i Västra Frölunda. Det var ett av en hel grupp höghus som ingen förbipasserande kunde missa. Alla husen var orangefärgade. Två av husfasadernas sidor hade en konkav rundning, buktade alltså inåt. Kan inte ha varit billigt att bygga på det sättet, brukade Ove tänka de gånger han hade vägarna förbi. Kvinnan öppnade på första påringningen. Hennes lägenhet var troligen ganska liten, kanske en tvårummare. Hon visade in Ove i vardagsrummet. Det var välordnat, en liten soffgrupp, en bokhylla med underskåp, några fotografier, friska blommor på fönsterkarmen. Ove fick intryck av en änka som varit eller fortfarande var skollärare. Kvinnan hade inga problem att återkalla krocken ur minnet.

”Ja, det var en märklig historia. Jag kör inte så mycket sedan min make dog men jag har ändå behållit bilen för att kunna hälsa på barnbarnen. Den där dagen körde jag på Orkestergatan som leder härifrån mot Flatåsområdet. Så kom jag ifatt hans bil.”

”Vilken hastighet hade ni?”

”Han körde bara i 30 km/h så ganska snart låg jag i hasorna på honom. Jag brukar inte ta risker och köra om när det inte är nödvändigt, så jag blev kvar efter honom. Det var glest med trafik så det borde inte finnas några hinder som tvingade honom att panikbromsa. Så närmade vi oss ett övergångsställe och där blev det tvärstopp. Jag hann inte bromsa i tid utan smällde ihop med honom.”

”Men det gick alltså inte särskilt fort?”

”Absolut inte, max 25 km/h.”

”Och rörde det sig om en fotgängare som skulle över?”

”Nej. Helt tomt.”

”Han hävdar ju att han distraherats av någonting och bromsade av det skälet.”

”Jag har hört det, men jag förstår inte vad det skulle ha varit.”

”Så vad är din känsla så här efteråt.”

”Jag tycker det verkade som han väntade in mig för att skapa en påkörningsolycka.”

Så här långt kunde Ove konstatera att det fanns ett flertal slående fakta kring Teodor Mertz nackskada. Ett lukrativt anställningsavtal som han hade skrivit på strax före skadan. En påkörningsskada som var så allvarlig att han tvingats avstå från VD-jobbet. En personskada och skada på bilen som täcktes av motpartens trafikförsäkring; han behövde inte ens betala någon självrisk. En gedigen livränta som skulle försörja honom för åskådlig framtid. Det låter lite för bra för att vara sant, tyckte Ove. Därnäst tog han itu med att undersöka Solventus.

***

Ove kollade upp firman och fick namnet på VD, en Svante Simonsson. Mannen lät lite överraskad i telefon när Ove berättade att han arbetade för försäkringsbolaget, men han gick med på att tala med Ove om han kom på besök. Som förberedelse gick Ove in på Bolagsverket och hämtade upp bolagets senaste årsredovisningar. I firmabeskrivningen framgick att affärsidén var att bistå kunder med penningplaceringar. Samtidigt passade han på att kolla om Simonsson fanns i Framtidens kundregister. Det fanns han inte. Däremot var det inga problem att hitta Teodor Mertz försäkringar. Under sin tid som skriven i Sverige hade han utöver sin bilförsäkring haft en boendeförsäkring och en olycksfallsförsäkring. I det senare fallet var hustrun Katarina medförsäkrad.

Solventus hade sitt kontor inrymt i ett av de gula tegelhusen längs Mölndalsvägen. Huset var uppfört på 1970-talet och låg för sig själv med parkeringsplatser på både sidor längs vägen. Inte långt därifrån låg Lisebergs södra entré. Det är säkert Liseberg som äger marken med alla p-platser, tänkte Ove. Så har de möjlighet att expandera den dag det behövs.

I husets entré framgick att där samsades tolv olika företag. Simonssons firma låg på andra våningen vägg i vägg med två andra. Ove ringde på och blev insläppt till en sekreterare. Hennes arbetsplats var ett förrum till direktörens rum. I övrigt verkade det inte finnas fler rum i den lokal Solventus hyrde. Ove fick vänta några minuter innan Simonsson tog emot. Han föreföll vara en man i femtioårsåldern, kostymen var av elegant snitt, men skjortan stramade över magen. Kanske ville han inte riktigt erkänna för sig själv att hans välmående började kosta på figuren. Sekreteraren ställde fram två koppar kaffe och de satte sig runt ett soffbord.

”Som du förstår har jag några frågor till dig”, började Ove. ”Men innan vi går in på detaljer kan du väl berätta lite grand om vad er firma har för affärsverksamhet, hur många ni är och så vidare.”

”Det kan jag väl göra. Solventus har funnits i tio år. Vi specialiserar oss på att hjälpa mindre företag med deras penningplaceringar. Utöver vår sekreterare som du redan har träffat är vi tre personer som arbetar operativt, varav jag arbetar med kunder på halva min tid.”

”Så utöver er två som sitter här är det ytterligare två personer i firman. Sitter de här också?”

”Nej, de är nästan hela tiden ute på kundbesök så de har ingen fast plats här.”

”Och hur mycket omsätter ni?” frågade Ove trots att han redan visste svaret.

”Senaste årsredovisningen var det 6,2 miljoner.”

”Har ni haft någon tillväxt över tid, eller hur har det sett ut?”

”Vi har vuxit lite försiktigt. Vi var två man som gjorde allt jobb de första åren, sedan har vi kunnat öka.”

”Om jag förstått saken rätt”, fortsatte Ove, ”så hade ni en ny VD på gång för fyra år sedan, en person som heter Teodor Mertz. Stämmer det?”
Nu reste sig plötsligt Simonsson upp och vände sig mot sitt skrivbord. Han började plocka med några papper. I detsamma knackade det på dörren. Dörren öppnades och sekreteraren stack in huvudet.

”Telefon till direktören!”

”Tack, vill du vara snäll och stanna här i mitt rum”, sade Simonsson och vände sig till sekreteraren. ”Så tar jag samtalet vid ditt skrivbord.” Sedan vände han sig till Ove. ”Ursäkta mig, jag väntar ett viktigt kundsamtal som jag måste ta.”

Ove slog ut med händerna i en passiv gest. Märkligt att det samtalet kom just när jag nämnde Mertz namn, tänkte han. Efter några minuter kom Simonsson tillbaka.

”Jag måste be att vi tar det här samtalet vid ett annat tillfälle. Jag behöver träffa kunden som ringde och det omedelbart.”

”Det var inte bra”, svarade Ove. ”Vi kan tyvärr inte skjuta upp den här diskussionen. Den måste vi ta nu. Det kan handla om en polisanmälan och det tror jag att ni vill känna till. Din sekreterare får ringa upp kunden och säga att du blir femton minuter försenad.”

Simonsson satte sig vid soffbordet och gav sekreteraren en blick.

”Gör så”, sade han och sjönk ihop.

”Jo, min fråga var alltså: Stämmer det att Teodor Mertz skulle bli ny VD på firman?” fortsatte Ove.

”Ja det är riktigt.”

”Hur kom det sig att han inte tillträdde jobbet?”

”Han råkade ut för en olycka som gjorde att han inte kunde gå vidare hos oss. Ett VD-jobb kräver givetvis full satsning och det hade han ingen möjlighet att ställa upp med. Det var synd, han hade kunnat göra mycket nytta hos oss, han hade en hel del värdefulla kundkontakter.”

”Kan du visa mig det anställningsavtal som Mertz hade skrivit på?”

”Nej, det är givetvis konfidentiellt.”

”Det kan det nog inte vara i det här fallet. Mertz hänvisade till den VD-lön han skulle ha fått när han begärde ersättning från försäkringsbolaget. Så det avtalet är ett dokument som han använt som bevis.”

Simonsson satt tyst en stund. Sedan reste han sig och gick fram till bokhyllan bakom skrivbordet och letade upp en pärm som det stod 2016 på. Han bläddrade i pärmen, öppnade den efter en stund och tog ut en bunt papper.

”Här är det”, sade han och räckte över papperen till Ove.

Ove tog papperen i sin hand och började läsa. Simonsson satt tyst och väntade.

”Vad jag kan se här skulle han få en månadslön på 180.000 kronor. Till det kommer sociala avgifter på ca 50.000 och en tjänstepensionsinsättning på ytterligare 40.000.”

Ove tog fram sin mobiltelefon, letade upp miniräknaren och började knappa. Sedan tog han till orda igen.

”Det skulle då betyda en kostnad för Solventus på drygt 3,2 miljoner per år. Kan du förklara för mig hur firman skulle kunna bära den kostnaden när er totala omsättning låg runt 6 miljoner?”

”Jag har ingen bra förklaring så här efteråt. Vi trodde väl att Teodors inträde i firman skulle ge oss betydande extraintäkter. Så här i backspegeln kanske det var tur för oss att det inte blev någon anställning.”

”Ja, det verkar ju ha varit er smala lycka. Då har jag bara en fråga till. Katarina Mertz Simonsson, är du släkt med henne?”

”Hur så?”

”Hon dyker upp i våra papper som medförsäkrad på en olycksfallsförsäkring som Teodor Mertz har tecknat hos oss.”

”Ja, det är min syster”, svarade Simonsson med knappt hörbar röst.

”Då har jag inga fler frågor. Men jag kan informera dig om att jag kommer att ta upp detta med mina chefer för att diskutera hur vi ska gå vidare. Mitt intryck är att du har spelat med i ett spel som din svåger Teodor arrangerat för att få ut maximal livränta på en tveksam nackskada. Det kan bli tal om urkundsförfalskning för din del, eftersom det här avtalet uppenbarligen är ett rent falsarium.”

***

Ove lämnade rummet med snabba steg, Han lät avtalet ligga kvar på bordet, han hade ju själv redan läst en kopia av det i de handlingar som Framtiden förfogade över. Han kände sig ganska nöjd med dagen och det enda han beklagade var att han inte kunde filma Simonssons kroppsspråk och minspel efter hand som han lade fram saken. Dessutom grunnade han på om det var tillfälligheter som gjort att Simonsson fick ett kundsamtal just när det började hetta till. Själv hade Ove inte hört någon ringsignal från sekreterarens bord. Hade han och sekreteraren kommit överens om lite vardagsteater? Något de bestämt att genomföra utifall Oves besök tog en farlig riktning? Hade Simonsson någon knapp på sitt bord som han kunde trycka på för att kalla på sekreteraren och utlösa sketchen?

Plötsligt slog det Ove vad han borde ha gjort när han ändå satt där i Simonssons rum. Frågat efter lite mer kaffe. Så kanske direktören tryckte på sin sekreterarknapp och avslöjade sig. Nåväl man kan inte komma på allt.

Ingen i utredargruppen kunde ta miste på hur nöjd Ove var med sin utredning av Mertz-fallet.

”Ja det kan man kalla svågerpolitik”, utbrast Karolina. ”Snacka om dukning, det här har de planerat noga.”

”Håller med”, sade Bertil. ”Dessutom tror jag att Mertz var mycket väl medveten om att hans bil hade ett whiplash-skydd. Skulle han ha suttit i en gammal 240 hade han nog fått rejäla kroniska men. Nu satt han i en bil som gav bättre skydd och då kunde han ta risken av en påkörning bakifrån. Och vi var inte tillräckligt observanta när skadan reglerades.”

Alla såg glada ut. Alla utom en, nye chefen Gunnarsson. Efter mötet kallade han in Ove till sitt rum.

”Kommer du ihåg vad jag sa om att jag vill att ni stämmer av med mig innan ni går in i nya utredningar?”

”Jo det minns jag.”

”Och varför gjorde du inte det i det här fallet?”

”Jag fick ett tips om det och tyckte det var så stora pengar på spel, så jag kunde inte föreställa mig att någon som du skulle ha invändningar. Har du det? Framtiden betalar ju ut nästan två miljoner per år till den här skojaren! Och han sitter på sitt feta arsle i Spanien och kluckar förnöjsamt varje månad när våra pengar landar på hans konto, skattefritt dessutom. Måste vi inte försöka stoppa det?”

”Då har jag en motfråga till dig”, svarade Gunnarsson. ”Har du kollat vad det står i det försäkringsavtal som det handlar om i det här fallet? Vad är det som säger att vi över huvud taget kan stoppa pengarna?”

Nu blev Ove tyst, han hade inte funderat på om det skulle kunna vara som Gunnarsson säger.

”Innan du går vidare med någonting i det här fallet kräver jag att du tar upp det med Håkan Wettre för att kolla den saken. Sedan kan vi diskutera igen.”

När Ove kom ut ur Gunnarssons rum var hans nöjda min helt bortblåst och han tittade ned i golvet. Han förstod av kollegornas tystnad att de nog hade kunnat höra ett och annat av samtalet med Gunnarsson. Sofia kom fram till honom och lade handen på hans axel utan att säga något.

”Jag har tittat på det här fallet och det som står i avtalet med kunden”, började Håkan Wettre, företagets jurist. ”Det som regleras är hur livräntan ska räknas ner när förmånstagaren fyller 65 år och är berättigad till allmän pension. Det står ingenting om att Framtiden kan häva betalningarna om nya fakta om skadan kommer fram eller dylikt. Och där finns heller ingen allmän praxis att luta sig mot.”

”Så det är kört med andra ord”, sade Ove.

”Ja tyvärr är det nog så. Vad vi kan göra är att väcka frågan med Framtidens ledning om att denna typ av livränteavtal ska kunna innehålla en uppsägningsregel. Hur den ska se ut har jag inte funderat närmare på, men visst borde det gå att få till.”

”Men vad tror du om förfalskningen? Det där påhittade anställningsavtalet som skulle ge Mertz en furstlig VD-lön. Det borde vi väl kunna polisanmäla?”

”Jag tror det är svårt att leda i bevis att det är förfalskat. Dåliga avtal är det många som har skrivit på, inte bara Simonsson. Vi vet ju av erfarenhet att det är svårt att fälla någon för ekonomiska brott där uppsåtet inte är uppenbart.”

Ove ville inte ge sig.

”Men om man ser till hela förloppet. Svågeravtalet som var helt orealistiskt, den arrangerade olyckan, de feta försäkringspengarna. Kan man inte fälla honom för bedrägeri?”

”Jag håller med dig om att det är en stark indiciekedja”, svarade Wettre. ”Men det är bara indicier. Inga bevis. En åklagare skulle nog inte våga gå fram med detta. Det skulle åtminstone kräva att ett vittne trädde fram och intygade att det var ett falsarium från början till slut, om ens det skulle räcka. Det enda tänkbara vittnet skulle då vara Simonsson och det lär väl bli svårt att få honom att vända sig mot sin svåger. Särskilt som han själv riskerar åtal för urkundsförfalkning.”

***

Det var många tankar som for runt i Oves huvud efter mötet med Wettre. Han hade svårt att smälta att Mertz skulle komma undan med sitt lurendrejeri. Han hade god lust att resa ned till Spanien och söka upp honom. Kanske kunde han hoppas på att sprida några mörka moln på Giertz himmel? Skapa lite osäkerhet, visa att Framtiden fortfarande har ögonen på honom. Han kunde ju alltid fråga hur det var med nacken, om den fortfarande var lika besvärande.

Men det var nog mest önsketänkande. Gunnarsson skulle aldrig gå med på att betala hans resa.