Carnacki, spökjägaren är en tidig ockult detektiv. William Hope Hodgson (1877-1918) ger visserligen ofta naturliga förklaringar till de händelser som utspelas i Det osynligas häst (The Horse of the Invisible) – fast bara till en viss gräns. Han drar sig inte för att avsluta med en ockult rysarknorr, en föregångare till John Dickson Carrs Svart sabbat. Sam Moskowitz menar att knappast någon annan författare lyckats upprätthålla en atmosfär av fasa lika länge som Hodgson i sin 200.000 ord långa roman The Night Land (1912). Hodgsons egna kortversion finns översatt av Sam J. Lundwall i Jules Verne Magasinet 403/1984. I förra numret av DAST recenserades novellsamlingen Rösten i mörkret, som också innehöll en Carnacki-novell. Hodgson var sjöman i många år. Han drev ett ”gym” för muskelknuttar och stupade 40 år gammal på västfronten den 17 april 1918. En av hans överordnade sa: ”Han var livet och själen i mässen, alltid tjänstvillig och glad. Han anmälde sig alltid som frivillig till farlig tjänstgöring och det var troligen hans totala avsaknadav rädsla som ledde till hans död.” Han var mångsidig: boxare, filatelist, simmare, fotograf, livräddare, lärare, kroppsbyggare etc. Det osynligas häst publicerades första gången 1910 i ”The Idler” och blev samma år en av fem Carnacki-historier i volymen Carnacki the Ghost Finder. Bertil Falk översatte.

 

Den kvällen hade jag tagit emot en inbjudning från Carnacki. När jag kom hem till honom fann jag honom sittande ensam. När jag trädde in i rummet reste han sig med en märkbart stel rörelse och räckte fram sin vänstra hand. Det verkade som om han var illa skuren i ansiktet och hans högra hand var i bandage. Han skakade hand med mig och erbjöd mig sin tidning, som jag tackade nej till. Sedan räckte han mig ett antal fotografier och fortsatte att läsa. Nu är Carnacki precis sådan. Inte ett ord hade han sagt och jag hade inte ställt någon fråga. Han skulle berätta allt längre fram. Jag tillbringade en halvtimme med att se på fotografierna som i huvudsak var ögonblicksbilder (en del tagna med blixt) av en ovanligt söt flicka.

Fast på en del av bilderna var det märkligt att hon kunde se så vacker ut eftersom hennes ansiktsuttryck var så förskrämt och överraskat att det var svårt att tänka sig annat än att hon fotograferats i närvaro av någon sorts överhängande och överväldigande fara.

De flesta fotografierna var inomhusbilder av olika rum och korridorer och på varje bild kunde man se flickan, antingen i helfigur på avstånd eller på nära håll med kanske inte mer än en hand eller arm eller en del av huvudet eller klädseln synlig på fotografiet.

Alla dessa bilder hade uppenbarligen tagits i ett bestämt syfte, som inte i första band var att föreviga flickan i bild utan uppenbarligen avsåg vad som fanns omkring henne och man kan förstå att jag blev nyfiken.

På bottnen av bildhögen kom jag emellertid på någonting AVGJORT extraordinärt. Det var en bild av flickan som tydligt stod som förstenad i det bländade skenet från en blixt, vilket var lätt att se. Hennes ansikte var uppåtriktat som om hon plötsligt skrämts av något ljud. Alldeles ovanför henne, som om den halvt formats och kom ned ur skuggorna syntes skuggan av en enda enorm hov.

Jag undersökte fotografiet under en lång stund utan att fatta mer än att detta antagligen hade att göra med något egendomligt fall som intresserade Carnacki.

När Jessop, Arkright och Taylor anlände sträckte Carnacki under tystnad ut handen efter fotografierna, som jag lämnade tillbaka i samma anda och därefter gick vi alla in för att äta middag. När vi tillbringat en lugn timme vid bordet vände vi våra stolar och gjorde det bekvämt för oss och Carnacki började:

”Jag har varit norröver”, sa han och talade långsamt och plågsamt mellan blossen på sin pipa. ”Uppe hos Hisgins i East Lancashire. Det har varit en alltigenom märklig upplevelse, som jag tror att ni, mina vänner, håller med om när jag avslutat berättelsen. Redan innan jag for dit kände jag till ”hästhistorien”, som jag hört den kallas, men jag trodde aldrig att den i något avseende skulle komma i min väg. Jag vet också NU att jag aldrig tog den på allvar – trots min regel att alltid stå öppen för intryck. Lustiga varelser, vi människor!

Nåväl. Jag fick ett telegram som bad om ett sammanträffande. I det framgick naturligtvis att det handlade om nån form av problem. När jag anlände vid överenskommen tidpunkt kom gamle kapten Hisgins själv och mötte mig. Han berättade för mig en mängd nya detaljer i hästhistorien. Fast jag naturligtvis alltid känt till huvuddragen i den och förstått att om det första barnet var en flicka, så kommer denna flicka att hemsökas av en häst under förlovingstiden.

Det är som ni hör, en högst ovanlig historia och fast jag alltid känt till den, har jag aldrig trott, som jag redan antytt för er, att den var något annat än en gammaldags legend. Ni förstår att i sju generationer har familjen Hisgins förstfödda varit pojkar och även familjen själv har länge ansett att berättelsen inte är mycket mer än en myt.

För att återgå till nuvarande tid, så är det äldsta barnet i familjens huvudlinje en flicka och hon har ofta retats och varnats på skoj av sina vänner och släktingar att hon bör hålla manliga vänner på en armlängds avstånd eller gå i nunnekloster om hon vill undvika att bli hemsökt. Och detta, menar jag, visar oss hur totalt berättelsen har kommit att uppfattas som något som inte är värt den minsta allvarliga tanke. Håller ni inte med?

För två månader sedan förlovade sig fröken Hisgins med Beaumont, en ung sjöofficer, och på kvällen den dag då förlovningen ingicks och innan den ens var formellt utannonserad, så inträffade det extraordinära som resulterade i att kapten Hisgins avtalade ett möte med mig och att jag slutligen for dit för att undersöka saken.

Av gamla familjehandlingar och papper som anförtroddes mig fann jag, att det inte förelåg någon som helst tvekan om annat än att för mer än hundrafemtio år sedan så ägde några alldeles utomordentliga och obehagliga sammanträffanden rum, för att uttrycka sig så lite känslobetonat som möjligt. Under de två århundraden som föregick denna tidpunkt fanns det fem förstfödda flickor i totalt sjutton generationer av familjen.

Alla dessa flickor växte upp till unga damer och var och en förlovade sig och alla dog de under förlovningstiden, två genom självmord, en genom att ramla ut från ett fönster, en av ”brustet hjärta” (förmodligen hjärtstillestånd orsakat av en plötslig chock av skräck). Den femte flickan dödades en kväll i parken som omger huset, men hur, tycks det inte finnas någon EXAKT kunskap om, bortsett från att man hade intrycket att hon hade sparkats av en häst. Hon var död när man fann henne. Nu, förstår ni, så kan alla dessa dödsfall på ett sätt tillskrivas – också självmorden – naturliga orsaker, jag menar då till skillnad från övernaturliga. Fattar ni? Ändå hade flickorna i alla fallen otvivelaktigt fallit offer för någon sällsam och skrämmande upplevelse under sina olika förlovningsperioder, för i alla handlingarna omnämns antingen en osedd hästs gnäggande eller ljudet aven osynlig häst som galopperar, samt många andra karakteristiska och ganska så oförklarliga manifestationer. Jag tror att ni nu börjar förstå hur speciellt detta fall är som jag blev ombedd att undersöka.

Jag tror mig förstå av beskrivningarna att förföljandet av flickorna var så oavbrutet och förfärligt att två av flickornas älskare helt enkelt övergav den trolovade. Och jag tror att det var det mer än någonting annat som ingav mig känslan att det fanns någonting utöver en serie otrevliga sammanträffanden.

Jag hade inte varit många timmar i huset innan jag fick allt detta klart för mig och därefter satte jag mig mycket noga in i detaljerna i de händelser som inträffade den kväll när fröken Hisgin förlovade sig med Beaumont. Det verkar som om det plötsligt hördes en förfärlig gnäggning alldeles intill dem just när de båda gick genom den större korridoren på nedre botten alldeles efter skymningen och innan lyktorna hade tänts. I samma ögonblick träffades Beaumont av ett fruktansvärt slag eller en spark som bröt hans högra underarm. Sedan kom den övriga familjen och tjänarna springande för att ta reda på vad som stod på. Man kom med ljus och korridoren liksom hela huset genomsöktes utan att man fann någonting ovanligt.

Ni kan tänka er upphetsningen i huset och det halvt klentrogna, halvt trovärdiga pratet om den gamla legenden. Senare vaknade den gamle kaptenen mitt i natten av ljudet av en stor häst som galopperade runt huset. Flera gånger därefter sa både Beaumont och flickan att de hade hört ljud av hovar nära sig efter mörkrets inbrott och det i flera av rummen och korridorerna.

Tre nätter senare väcktes Beaumont upp av en sällsam gnäggning mitt i natten. Den tycktes komma från fästmöns sovrum. Han sprang genast och hämtade hennes far och de båda männen rusade till hennes rum. De fann henne vaken och sjuk av ren fasa. Hon hade väckts av gnäggningen som tycktes komma från hennes sängkant.

Natten innan jag anlände hade det inträffat ännu en händelse och alla var hemskt nervösa, som ni kan förstå. Som jag antytt tillbringade jag större delen av den första dagen med att ta fram detaljerna, men efter middagen slappnade jag av och spelade biljard hela kvällen med Beaumont och fröken Hisgins. Vi slutade omkring klockan tio och drack kaffe och jag fick Beaumont att beskriva de närmare omständigheterna i samband med det som inträffat föregående kväll.

Han och fröken Hisgins hade suttit i all stillhet i hennes tants budoar medan den gamla damen fungerade som deras förkläde bakom en bok. Det mörknade och lampan stod vid tantens bordsända. Det övriga huset var ännu inte upplyst eftersom skymningen fallit lite tidigare än vanligt.

Nåväl. Det verkar som om dörren till hallen stod öppen, för plötsligt säger flickan: ’Hysch, vad var det där?’ De lyssnade båda och så hörde Beaumont det – ljudet av en häst utanför ytterdörren. ’Kan det vara din pappa?’ föreslog han, men hon påminde honom om att hennes far inte rider. De var naturligtvis båda disponerade för att känna olust, men Beaumont skakade av sig känslan med en ansträngning och gick ut i hallen för att se om någon fanns vid ingången. Det var ganska mörkt i hallen och han kunde tydligt se glaspanelerna på den inre dörren i hallmörkret. Han gick fram till glaset och såg ut över uppfartsvägen, men där fanns ingenting att se. Han kände sig nervös och förbryllad och öppnade innerdörren och gick ut på vändplanen. Så gott som omedelbart slog den stora halldörren igen med en smäll bakom honom.

Han berättade för mig att han fick en plötslig och hemsk känsla av att ha langats på något sätt – det var så han uttryckte sig. Han snurrade runt, grep tag i dörrhandtaget, men något tycktes hålla det i ett fast grepp på den andra sidan. Och så, innan han ens hunnit fatta det, så lyckades han vrida handtaget och öppna dörren. Han stannade upp för ett ögonblick i dörröppningen och kikade in i hallen, för han hade ännu inte samlat sina tankar tillräckligt för att veta om han verkligen var skrämd eller inte. Sedan hörde han hur fästmön kastade en slängkyss från den stora, gråa och oupplysta hallen och han visste då att hon följt efter honom från budoaren. Han kastade tillbaka en kyss och steg innanför dörröppningen i avsikt att gå till henne. Och då, plötsligt, insåg han med en känsla av vämjelse att det inte var hans fästmö som åstadkommit slängkyssen. Han visste att det var något som försökte att locka in honom ensam i mörkret och att flickan aldrig lämnat budoaren. Han gjorde ett baklängeshopp och i samma ögonblick hörde han kyssljudet igen, nu närmare sig. Han ropade så högt han kunde: ’Stanna i budoaren, Mary! Lämna den inte förrän jag kommer till dig.’ Han hörde henne ropa något till svar från budoaren. Sedan tände han ett dussin sammanhållna tändstickor som han höll ovanför huvudet medan han såg sig omkring i hallen. Det fanns ingen där, men fortfarande innan tändstickorna slocknat hördes ljudet av en stor häst som galopperade utmed den tomma infartsvägen.

Ni förstår – både han och flickan hade hört ljuden av galopperande hästar, men när jag frågade ut dem mera ingående, så fann jag att tanten inte hört någonting, fast det är sant, att hon är en smula döv och hon var också längre in i rummet. Naturligtvis befann sig både han och fröken Hisgins i ett oerhört nervöst tillstånd och var benägna att höra vad som helst. Dörren kunde ha slagit igen aven plötslig vindpust därför att en annan dörr inne i huset öppnats och vad beträffar handtaget, så hade låset kanske bara hakat upp sig.

Vad beträffar kyssarna och ljudet av en galopperande häst, så påpekade jag att dessa kanske hade uppfattats som helt ordinära ljud om de hållit huvudet kallt. Som jag sa till honom, och som han redan visste, så förs ljudet av en galopperande häst långa vägar med vinden, så att det han hörde kanske inte var någonting annat än en häst som reds någonstans längre bort. Och vad kyssen beträffar, så finns det massor 72

av tysta ljud – prasslet av papper eller löv – som låter på ett likartat sätt, särskilt om man befinner sig i ett överspänt tillstånd och inbillar sig saker.

Jag avslutade denna lilla predikan om sunda förnuftet kontra hysteri medan vi släckte ljuset och lämnade biljardrummet. Men varken Beaumont eller fröken Hisgins gick med på att det rörde sig om inbillning från deras sida.

Vi hade vid denna tidpunkt lämnat biljardrummet och gick genom korridoren. Jag gjorde fortfarande mitt bästa att få dem båda att se de vardagliga, banala möjligheterna att förklara händelserna, när, som man säger, det som dödade mitt svin hördes, nämligen ljudet av hovar inne i biljardrummet, som vi just lämnat.

Jag kände omedelbart kalla kårar utmed ryggraden och upp över bakhuvudet. Fröken Hisgins tjöt som ett barn som har kikhosta och sprang fram i korridoren och andades hårt. Beaumont snurrade emellertid runt på fläcken och hoppade baklänges ett par meter. Jag backade också en aning, som ni kan förstå. ’Där är det’, sa han med låg, andlös röst. ’Kanske ni tror oss nu.’

’Det är uppenbarligen någonting där’, viskade jag utan att någonsin vända bort blicken från den stängda dörren till biljardrummet.

’Hysch!’ mumlade han. ’Där är det igen.’

Det var ett ljud som lät likt en stor häst som gick passgång runt omkring i biljardrummet med långsamma, behärskade steg. Jag greps av en förfärlig, kall fruktan, så att det föreföll omöjligt att andas fullt ut, ni känner till känslan, och sedan insåg jag att vi gått baklänges, för vi var plötsligt vid öppningen till den långa korridoren.

Där stannade vi och lyssnade. Ljuden fortsatte utan uppehåll med en otäck slags sävlighet, som om djuret fann någon sorts ondskefullt välbehag i att vandra omkring i rummet som vi nyss befunnit oss i. Förstår ni vad jag menar?

Sedan uppstod en paus och en lång stund av total tystnad bortsett från att en del människor nere i den stora hallen upphetsat viskade med varandra. Ljudet steg tydligt upp genom den breda trappuppgången. Jag föreställde mig att de stod samlade kring fröken Hisgins i avsikt att skydda henne.

Jag skulle tro att Beaumont och jag stod där vid slutet av korridoren i cirka fem minuter och lyssnade efter ljud från biljardrummet. Sedan insåg jag vilken fegis jag var och sa till honom: ’Jag går in och ser vad som finns där inne.’

’Jag med’, svarade han. Han var alldeles vit, men han var modig. Jag bad honom att vänta ett ögonblick och rusade in på mitt sovrum och fick fatt i kameran och blixten. Jag lät min revolver glida ned i min högra ficka och fäste ett knogjärn över min vänsterhand, där den satt beredd och ändå inte skulle hindra mig från att arbeta med blixtljuset.

Sedan sprang jag tillbaka till Beaumont. Han höll fram handen för att visa mig att han hade sin pistol och jag nickade, men Viskade till honom att inte skjuta eftersom det trots allt kunde vara frågan om något dumt skämt.

Han hade fått fatt i ett ljus från en lampett i den övre hallen som han hakat fast i sitt skadade armveck, så vi hade gott om ljus. Sedan gick vi nedför korridoren mot biljardrummet och ni kan tänka er att vi var ett ganska nervöst par.

Under hela denna tid hade det inte hörts ett ljud, men abrupt när vi var inom kanske några meter från dörren så hörde vi det plötsliga hovklampet på det solida parkettgolvet i biljardrummet. I nästa ögonblick föreföll det mig som om hela platsen skakade under de otympliga hovslagen hos något stort, som kom emot dörren. Både Beaumont och jag tog ett eller två steg baklänges och när vi insåg vad vi höll på med, skulle man kunna säga att vi tog mod till oss och ställde oss avvaktande.

De tunga gångstegen kom rakt mot dörren och stannade sedan. Det uppstod ett ögonblicks absolut tystnad, bortsett från, att vad mig anbelangar, så bedövades jag nästan av pulsslagen i tinningarna och halspulsådern.

Jag vågar påstå att vi väntade i ungefär en halv minut och sedan hördes fortsatt rastlöst klampande av en stor hov. Omedelbart efteråt kom ljuden rakt emot oss som om något osynligt ting passerat genom den stängda dörren och det åbäkiga klampet var över oss. Vi hoppade båda två åt sidan i korridoren och jag vet att jag spred mig utmed väggen.

Den stora hovens c1ungk clunck, c1ungk clunck passerade mellan oss och fortsatte långsamt och med dödlig sävlighet nedför korridoren. Jag hörde ljuden genom en dimma av blodslag i mitt öra och mina tinningar och min kropp var utomordentligt stel och jag var fruktansvärt andfådd. Jag stod ett litet tag på det viset. Jag hade vridit på huvudet så att jag kunde se uppför korridoren. Jag var bara medveten om att ett fruktansvärt hot släppts lös. Fattar ni?

Och så plötsligt, återfick jag modet. Jag var medveten om att ljudet av hovslag ekade i den andra änden av korridoren. Jag svängde snabbt runt och fick upp min kamera och brände av en blixt. Omedelbart därefter lät Beaumont en storm av kulor regna utmed korridoren och började att springa medan han skrek: ’Den är efter Mary. Spring! Spring!’

Han rusade nedför korridoren och jag efter honom. Vi kom till trappavsatsen och hörde hovljudet från trappens mitt och därefter – ingenting. Och därifrån och längre bort, ingenting.

Nedanför oss i den stora hallen såg jag flera människor ur hushållet stå samlade kring fröken Hisgins, som tycktes ha svimmat. En del tjänstefolk stod ihopklumpade en bit därifrån och stirrade upp mot trappavsatsen och ingen sa ett enda ord.

Och ungefär tjugo steg uppför trappen stod den gamle kapten Hisgins med ett draget svärd i handen. Han hade blivit stående på den plats där det sista hovljudet hördes. Jag tror att jag aldrig sett något finare än den gamle mannen som stod där mellan sin dotter och det där infernaliska tinget.

Ni förstår säkert den konstiga känsla av fasa som jag kände när jag passerade den plats i trappen där stegen upphört. Det var som om monstret fortfarande stod där, osynligt.

Det egendomliga var att vi inte hörde något mer hovljud. Varken uppe eller nere i trappen.

Sedan de fört fröken Hisgins till hennes rum, meddelade jag att jag skulle följa efter, så snart de var redo att ta emot mig. Och strax därpå, när budet kom att jag fick komma när jag ville, bad jag hennes far att hjälpa mig med min instrumentlåda och vi bar den mellan oss in i flickans sovrum. Jag såg till att sängen drogs ut till rummets mitt, varpå jag monterade upp det elektriska pentagrammet kring sängen.

Sedan gav jag instruktion om att lampor skulle placeras runt omkring i rummet, men att ljus på inga villkors vis fick förekomma inne i pentagrammet. Inte heller fick någon gå in eller ut ur det. Jag hade placerat flickans mor inne i pentagrammet och bestämt att hennes hembiträde skulle sitta utanför, beredd att föra vidare varje tänkbart budskap, så att Mrs. Hisgins inte skulle behöva lämna pentagrammet. Jag föreslog också att flickans far skulle stanna i rummet hela natten och att det var bäst att han var beväpnad.

När jag lämnade sovrummet fann jag Beaumont som väntade utanför dörren i ett miserabelt och ängsligt skick. Jag berättade för honom vad jag hade gjort och förklarade för honom att fröken Hisgins troligen var helt säker innanför ”skyddsnätet” men att utöver att hennes far stannade kvar i rummet under natten, så hade jag för avsikt att sitta vakt utanför dörren. Jag sa att jag ville att han skulle hålla mig sällskap, eftersom jag visste att han inte kunde sova i det tillstånd han var. Jag hade inte heller något emot sällskap. Dessutom ville jag hålla honom under uppsikt eftersom det inte var något tvivel om annat, än att han på sätt och vis faktiskt svävade i större fara än flickan. Det var åtminstone min uppfattning och är det fortfarande, som jag tror att ni kommer att hålla med om framöver.

Jag frågade honom om han hade något emot att jag ritade ett pentagram kring honom under natten. Jag fick honom att gå med på det, men jag såg att han inte visste om han skulle vara vidskeplig eller betrakta det som ett stycke idiotiskt larv. Han såg i alla fall tillräckligt allvarlig ut, när jag närmare beskrev en del av fallet med den Svarta Slöjan, då unge Aster avled. Ni minns att han sa att det var ren vidskepelse och stannade utanför pentagrammet. Stackars sate!

Natten förflöt helt lugnt till strax före dagningen när vi båda hörde ljudet av en stor häst som galopperade runt omkring huset precis som gamle kapten Hisgins beskrivit det.

Ni kan föreställa er hur egendomlig jag kände mig och omedelbart därefter hörde jag en rörelse inne i sovrummet. Jag knackade på dörren, för jag var orolig och kaptenen kom ut. Jag frågade om allting var som det skulle, på vilket han svarade ja och genast frågade mig om jag hade hört galopperandet. Då visste jag att han också hört det.

Jag föreslog att det kunde vara bra att låta sovrumsdörren stå en smula öppen tills gryningen bröt in, eftersom det uppenbarligen var någonting på gång. Så blev det och han återvände in i rummet för att vara nära sin hustru och dotter.

Det är likaså gott att jag här inflikar att jag var tveksam om huruvida ”skyddsnätet” kring fröken Hisgins hade någon betydelse, eftersom det jag betecknar som manifestationens ”personliga ljud” var så utomordentligt påtagligt, att jag var böjd att jämföra fallet med ett av Harfords fall, där ett barns hand materialiserades innanför pentagrammet och knackade på golvet. Som ni minns var det en ohygglig historia. Men som det visade sig, så hände ingenting mer och så snart som dagsljuset var helt framme så gick vi alla och lade oss.

Beaumont väckte mig vid middagstiden och jag gick ned och gjorde frukosten till en lunch. Fröken Hisgins var där och tycktes med tanke på omständigheterna vara vid gott mod. Hon berättade för mig att jag hade fått henne att känna sig nästan säker för första gången på flera dagar. Hon berättade vidare att hennes kusin Harry Parsket skulle komma från London och hon visste att han skulle göra allt för att hjälpa till med att bekämpa spöket. Sedan gick hon och Beaumont ut i parken för att få vara ensamma tillsammans ett tag.

Jag promenerade själv i omgivningarna och gick runt huset, men såg inga spår efter hovar och därefter tillbringade jag resten av dagen med att undersöka huset, men fann ingenting.

Jag avslutade min undersökning före mörkrets inbrott och gick till mitt rum för att byta om till middagen.

När jag kom ner hade kusinen just anlänt och jag fann honom vara en av de trevligaste män jag träffat på länge. En gosse med en oerhörd massa mod, den speciella sorts människa som jag vill vara tillsammans med i ett otäckt fall som detta. Jag kunde se att det som förbryllade honom mest var att vi trodde att spökerierna var genuina och jag fann att jag nästan hoppades att något skulle hända, bara för att kunna visa för honom hur sann historien var. Som det hände sig, så inträffade något, och det med råge.

Beaumont och fröken Hisgins hade gått ut för att promenera alldeles före skymningen och kapten Hisgins bad mig att komma till sin studio för ett kort samtal medan Parsket gick upp med sin rävsaxar, för han hade ingen medhjälpare med sig.

Jag hade ett långt samtal med den gamle kaptenen varvid jag påpekade att ”spökerierna” tydligtvis inte hade någon speciell anknytning till huset utan bara till flickan själv och att ju fortare hon blev gift desto bättre eftersom det skulle ge Beaumont rätt att vara hos henne vid alla tidpunkter och vidare var det också möjligt att manifestationerna skulle upphöra när bröllopet väl hade ägt rum.

Den gamle mannen nickade instämmande, särskilt åt den förstnämnda tanken och påminde mig om att tre av flickorna som påstods ha varit ”hemsökta” hade skickats bort från hemmet men ändå mött döden när de var borta. Och då, mitt under samtalet, inträffade ett verkligt skrämmande avbrott, för plötsligt kom den gamle hovmästaren inrusande i rummet, helt igenom likblek:

’Fröken Mary, sir! Fröken Mary, sir!’ flämtade han. ’Hon skriker… ute i parken, sir!’ ’Och de säger att de kan höra hästen…’

Kaptenen dök mot vapenstället och slet till sig sitt gamla svärd och rusade ut medan han drog det ur slidan. Jag for iväg och uppför trapporna, slet till mig kamerablixten och en tung revolver, vrålade till ’Hästen!’ utanför Parskets dörr och var sedan på väg ned och ute i parken.

Borta i mörkret hördes förvirrade rop och jag uppfattade ljudet av skott borta bland de utspridda träden. Och sedan, från en fläck i mörkret till vänster om mig, utbröt plötsligt ett infernaliskt liksom glufsande gnäggande.

Omedelbart rusade jag fram och brände av en blixt. Det intensiva ljuset blossade till för ett ögonblick och blottade för mig de stora trädens löv alldeles nära, som darrade i nattbrisen, men jag såg ingenting annat, varpå det tiofaldiga mörkret omslöt mig och jag hörde Parsket ropa bakom mig om jag sett något.

I nästa ögonblick var han vid min sida och jag kände mig säkrare i hans sällskap, för det fanns något ofattbart i vår närhet och jag var tillfälligt bländad av blixtljuset.

’Vad var det? Vad var det?’ upprepade han gång på gång med upphetsad röst. Och hela tiden stirrade jag ut i mörkret och svarade mekaniskt. ’ Jag vet inte. Jag vet inte.’

Framför oss utbröt skrik och rop följt av ett skott. Vi sprang mot ljuden och skrek åt folk att inte skjuta, för i mörkret och paniken innebar skytte också en fara. Sedan kom två av jägarna rusande uppför infartsvägen med sina lyktor och gevär och omedelbart kom en rad av ljus, som bars av några manliga tjänsteandar, dansande mot oss från huset.

När ljusen dök upp såg jag att vi kommit nära Beaumont. Han stod lutad över fröken Hisgins och hade en revolver i handen. Sedan såg jag på hans ansikte och han hade ett stort sår rakt över pannan. Med honom var kaptenen, som svängde sitt svärd åt än det ena än det andra hållet och kisade ut i mörkret. Bakom honom stod den gamle hovmästaren med en stridsyxa från ett av hallens vapenställ i sina händer. Ändå syntes inget märkvärdigt någonstans.

Vi fick in flickan i huset och lämnade henne tillsammans med modern och Beaumont, medan en stalldräng red efter en doktor. Och vi övriga, tillsammans med fyra djurskötare, och allesammans beväpnade med gevär och lyktor, genomsökte parken. Men vi fann ingenting.

När vi kom tillbaka hade doktorn varit på besök. Han hade förbundit Beaumonts sår, som lyckligtvis inte var djupt och direkt skickat fröken Hisgins i säng. Jag gick upp tillsammans med kaptenen och fann Beautmont på vakt utanför flickans dörr.

Jag frågade honom hur han mådde och så snart som flickan och hennes mor var i ordning, gick kapten Hisgins och jag in i sovrummet och drog återigen upp pentagrammet kring sängen. De hade redan ställt upp lamporna i rummet och sedan jag vidtagit samma mått och steg som föregående kväll, anslöt jag mig till Beaumont utanför dörren.

Parsket hade kommit upp medan jag var i sovrummet och tillsammans fick vi nu av Beaumont ett hum om vad som hänt ute i parken. De tycks ha varit på väg hem från sin promenad från West Lodgehållet. Det hade blivit ganska mörkt och plötsligt sa fröken Hisgins ’Hysch!’ och blev stillastående. Han stannade upp och lyssnade, men hörde till att börja med ingenting. Sedan uppfattade han det – ljudet av en häst, tydligtvis lång borta, som kom galopperande emot dem över gräset. Han sa till flickan att det inte var något och skyndade på henne mot huset, men hon var naturligtvis inte övertygad. Inom en tidrymd kortare än en minut hörde de ljudet alldeles inpå sig i mörkret och de började springa. Sedan fastnade fröken Hisgins med foten och föll. Hon började skrika och det var det som hovmästaren hade hört. När Beaumont lyfte upp flickan hörde han hovarna komma dunsande rakt emot sig. Han stod över flickan och tömde alla fem patronlägena i sin revolver rakt mot ljudet. Han berättade för oss att han var säker på att han sett något som liknade ett enormt hästhuvud avteckna sig i blixtskenet från det sist avlossade skottet. Omedelbart därpå träffades han av ett våldsamt slag som slog omkull honom och sedan kom kaptenen och hovmästaren rusande och ropade. Resten vet vi, som sagt.

Ungefär vid tiotiden kom hovmästaren upp med en bricka, och det var jag glad åt, eftersom jag precis som föregående kväll blivit ganska hungrig. Jag sa emellertid åt Beaumont att vara mycket försiktig och inte dricka någon sprit och jag fick honom också att lämna ifrån sig sin pipa och sina tändstickor. Vid midnatt drog jag upp ett pentagram kring honom och Parsket och jag satt på ena sidan om honom, utanför pentagrammet, för jag fruktade inte att någon manifestation skulle riktas mot några andra än Beaumont och fröken Hisgins.

Därefter höll vi oss ganska tysta. Korridoren var upplyst av en stor lampa i vardera änden, så vi hade massor med ljus och vi var alla beväpnade, Beaumont och jag med revolvrar och Parsket med en hagelbössa. Förutom mitt vapen hade jag min kamera och blixtaggregatet.

Då och då samtalade vi viskande och vid två tillfällen kom kaptenen ut från sovrummet för att byta några ord med oss.

Ungefär halv två hade vi alla blivit ganska tysta då plötsligt, tjugo minuter senare, jag lyfte min hand försiktigt, för det lät som ett galopperande ljud ute i natten. Jag knackade på sovrumsdörren för att kaptenen skulle öppna den och när han kom ut viskade jag till honom, att vi trodde att vi hörde hästen. Vi lyssnade under en stund och både Parsket och kaptenen tyckte att de hörde ljudet, men nu var jag inte längre så säker och inte heller Beaumont.

Ändå tyckte jag strax därpå att jag hörde det igen. Jag sa åt kapten Hisgins att jag ansåg det lika så bra att han gick tillbaka in i sovrummet och lämnade dörren en aning öppen och det gjorde han. Men från det ögonblicket och framdeles hörde vi ingenting och strax därpå dagades det och vi gick alla tacksamma och lade oss.

När jag väcktes vid lunchtiden möttes jag av en liten överraskning, för kapten Hisgins talade om för mig att man hållit ett familjeråd och bestämt att följa min uppmaning att genomföra bröllopet och inte skjuta upp det en enda dag längre än nödvändigt. Beaumont var redan på väg till London för att införskaffa en äktenskapslicens och de hoppades kunna genomföra giftermålet påföljande dag. Det passade mig, för det föreföll mig att det var det klokaste man kunde göra under rådande utomordentliga förhållanden. Under tiden skulle jag fortsätta mina undersökningar, men tills bröllopet genomfördes var det viktigast för mig att ha fröken Hisgins i min omedelbara närhet.

Efter lunch fick jag för mig att jag skulle ta några experimentella fotografier av fröken Hisgins och MILJÖN kring henne. Ibland ser kameran saker som kan te sig främmande för det normala mänskliga ögat. Med denna avsikt och delvis för att ha en ursäkt för att vara tillsammans med henne så mycket som möjligt, bad jag fröken Hisgins att deltaga i mina experiment. Det verkade som om hon gärna ställde upp och jag tillbringade flera timmar tillsammans med henne, gick omkring i huset, från rum till rum och närhelst andan föll på tog jag ett blixtfoto av henne och rummet eller korridoren i vilken vi råkade vara för tillfället. Sedan vi gått igenom hela huset på det sättet frågade jag henne om hon kände sig tillräckligt modig för att upprepa experimenten i källarutrymmena. Hon svarade ja och jag letade reda på kapten Hisgins och Parsket för jag tänkte inte ta henne med i vad ni kanske skulle kalla konstgjort mörker utan hjälp och följeslagare till hands.

När vi var redo gick vi ner i vinkällaren. Kapten Hisgins bar på en hagelbössa och Parsket en särskilt förberedd bakgrund och en lykta. Jag fick flickan att ställa sig mitt i källaren medan Parsket och kaptenen höll upp bakgrunden bakom henne. Sedan brände jag av en blixt och vi gick in i nästa källarrum där vi upprepade experimentet.

Inne i det tredje källarutrymmet, en kolossal, kolmörk plats, visade sig något märkligt och fruktansvärt. Jag hade placerat fröken Hisgins mitt i rummet medan hennes far och Parsket liksom tidigare höll upp bakgrunden. När allt var klart och just som jag skulle bränna av blixten hördes inne i källaren det där fruktansvärda glufsande gnägget som jag hört ute i parken. Det tycktes komma från en punkt ovanför flickan och i skenet från den plötsliga blixten såg jag att hon nervöst stirrade uppåt, men jag såg ingenting annat. Och i det därpå följande relativa mörkret ropade jag åt kaptenen och Parsket att springa ut med fröken Hisgins i dagsljuset.

Så skedde omedelbart och jag stängde och låste dörren efter att ha utfört det första och det åttonde tecknet i Saaarnaaaritualen framför varje dörr och sammanfört dem över dörrtröskeln med tredubbel linje.

Under tiden förde Parsket och kapten Hisgins flickan till hennes mor och lämnade henne där i halvt avsvimmmat tillstånd medan jag stod på vakt utanför källardörren. Jag kände mig ganska så hemsk för jag visste att det var något avskyvärt därinne och vid sidan om denna förnimmelse hade jag en bedrövlig känsla av skam, som ni förstår, eftersom jag utsatt fröken Hisgins för fara.

Jag hade fått kaptenens hagelbössa och när han och Parsket kom ner igen så var alla beväpnade och hade lyktor. Jag kan inte säga er vilken lättnad jag kände till kropp och själ när jag hörde dem komma, men försök att föreställa er hur det var att stå utanför den där källaren. Kan ni det?

Jag minns att jag just innan jag låste upp dörren lade märke till hur likblek och hemsk Parsket såg ut och hur grådaskig den gamle kaptenen var och jag undrade om mitt ansikte såg ut som deras. Och detta, förstår ni, hade sin egen märkbara verkan på mina nerver, för det tycktes få fenomenets djuriskhet att träffa mig på ett nytt sätt. Jag vet att det bara var ren viljestyrka som fick mig att gå fram till dörren och vrida om nyckeln.

Jag stannade upp för ett ögonblick och sedan sköt jag med ett nervöst ryck upp dörren på vid gavel och lyfte lyktan över huvudet. Parsket och kaptenen kom på var sin sida om mig och höll upp sina lyktor, men stället var absolut tomt. Jag litade naturligtvis inte på en flyktig blick av detta slag utan tillbringade med hjälp av de båda andra flera timmar med att sondera varje kvadratcentimeter av golvet, taket och väggarna.

Slutligen var jag tvungen att erkänna att platsen i sig själv var helt normal och vi lämnade den. Men jag förseglade dörren från utsidan och mitt emot varje dörrpost utförde jag det första och det sista tecknet i Saaamaaaritualen framför varje dörr och sammanförde dem som tidigare med en tredubbel linje. Kan ni föreställa hur det var att undersöka källaren? När vi kom upp i huset hörde jag mig mycket ängsligt för om hur fröken Hisgins mådde och flickan kom själv ut och talade om för mig att hon mådde bra och att jag inte behövde oroa mig för henne, eller förebrå mig, som jag talade om för henne att jag gjort.

Jag kände mig gladare då och gick för att byta om till middagen och när det var gjort gick Parsket och jag in i ett av badrummen för att framkalla de negativ jag tagit. Men ingen av plåtarna hade något att säga oss förrän vi kom till den som togs inne i det tredje källarrummet. Parsket framkallade och jag hade tagit ut en hög med fixerade plåtar i lampljuset för att undersöka dem.

Jag hade just gått igenom den noggrant när jag hörde Parsket ropa till och när jag sprang in till honom stod han och betraktade ett halvt framkallat negativ som han höll upp mot den röda lampan. Det visade tydligt flickan som tittade uppåt som jag hade sett henne göra, men det föremål som överraskade mig var skuggan av en enorm hov, alldeles ovanför henne, som tycktes sänka sig ned mot henne ur skuggorna. Och som ni vet, hade jag lett henne rakt in i denna fara. Det var den tanken som dominerade mig.

Så snart som framkallningen var klar, fixerade jag plåten och undersökte den omsorgsfullt i ordentligt ljus. Det var ingen tvekan om saken. Fenomenet ovanför fröken Hisgins huvud var en väldig, skugglik hov. Ändå hade jag inte kommit närmare någon ordentlig klarhet och det enda jag kunde göra var att avråda Parsket från att säga något om detta till flickan för det skulle bara öka hennes fruktan, men jag visade bilden för hennes far, för jag ansåg att det var rätt att låta honom få veta.

Den kvällen vidtog vi samma åtgärder för att skydda fröken Hisgins som de båda föregående kvällarna och Parsket höll mig sällskap. Men gryningen inföll utan att något ovanligt hade hänt och jag gick till sängs.

När jag kom ner till lunchen fick jag veta att Beaumont telegraferat och talat om att han skulle vara tillbaka straxt efter klockan fyra samt att ett meddelande skickats till kyrkoherden. Och det stod helt klart att husets kvinnor befann sig i ett nervöst tillstånd.

Beaumonts tåg kom in sent och han anlände inte förrän klockan fem, men inte ens då hade kyrkoherden infunnit sig och hovmästaren kom in och talade om att kusken återkommit utan prästen eftersom denne oväntat kallats bort. Ytterligare två gånger under kvällen skickades vagnen iväg, men prästmannen hade inte återvänt och vi tvingades att uppskjuta bröllopet till påföljande dag.

På kvällen arrangerade jag ”skyddsnätet” kring flickans säng och kaptenen och hans fru satt uppe hos henne som tidigare. Beaumont insisterade, som jag förväntat mig, på att få hålla vakt med mig och han tycktes vara i en besynnerligt uppskrämd sinnesstämning, som ni förstår inte för egen del, utan för fröken Hisgins. Han sa till mig att han hade en hemsk känsla av, att det skulle utföras en sista, fasansfull attack mot hans fästmö denna natt.

Jag sa naturligtvis åt honom att det bara handlade om nerver, men i verkligheten kände jag mig mycket orolig, för jag hade sett alldeles för mycket för att inte inse att det under förhandenvarande omständigheter en förvarnande övertygelse om en överhängande fara inte nödvändigtvis kan skyllas på enbart nervositet. Beaumont var faktiskt så helt och fast övertygad om att natten skulle föra med sig någon extraordinär manifestation att jag fick Parsket att rigga upp en lång sträng till vaktmästarens ringklocka, en sträng som skulle finnas till hands utmed korridoren.

Jag sa till hovmästaren att inte klä av sig och gav samma besked till två av tjänarna. Om jag ringde skulle hovmästaren komma omedelbart med tjänarna, alla med lyktor och lyktorna skulle hållas i beredskap och tända hela natten. Om av någon anledning klockan inte ringde och jag blåste i min visselpipa, så skulle han lystra till den signalen i stället för klockan.

Sedan jag ordnat med alla dessa mindre detaljer drog jag upp ett pentagram kring Beaumont och rådde honom mycket bestämt att vad som än hände stanna innanför det. Och när det var gjort, fanns det inget annat att göra än att vänta och be att natten skulle förflyta lika lugnt som föregående natt.

Vi pratade knappast alls och ungefär klockan ett var vi alla så spända och nervösa att Parsket till sist reste sig upp och började gå fram och tillbaka utmed korridoren för att lugna ner sig en aning. Strax därpå tog jag av mig skorna och anslöt mig till honom. Vi gick fram och tillbaka och viskade ibland under en hel timme tills jag vid en vändning fastnade med foten i klocksträngen och stod på huvudet, dock utan att göra mig illa eller åstadkomma något ljud.

När jag kom på fötter puffade Parsket till mig.

’Märkte ni att klockan inte ringde?’ viskade han.

’Du store tid’, sa jag. ’Ni har rätt.’

’Vänta ett tag’, svarade han. ’Jag gissar att strängen bara har hakat upp sig någonstans.’

Han lämnade ifrån sig sin pistol och gled utmed korridoren, tog den översta lampan och gick på tå in i huset med Beaumonts revolver i högra handen. Han var en djärv gosse, minns jag att jag tänkte då, och jag tänkte samma sak igen, senare.

Just då tecknade Beaumont åt mig att vara absolut tyst. Omedelbart efteråt hörde jag det som vi lyssnade efter – ljudet av en galopperande häst ute i natten. Jag tror jag vågar säga att jag verkligen darrade. Ljudet dog bort och efterlämnade en fruktansvärd, ödslig och spöklik känsla i luften, förstår ni. Jag sträckte ut handen mot klocksträngen i förhoppningen att Parsket fått den i ordning. Sedan avvaktade jag och tittade framför och bakom mig.

Kanske förflöt två minuter fyllda av vad som mest liknade en nästan ojordisk tystnad. Och då, plötsligt, hördes det klampande ljudet aven stor hov nere från korridoren i den upplysta änden och genast föll lampan med ett fruktansvärt brak och vi satt i mörker. Jag ryckte och slet i strängen och blåste i visselpipan. Sedan lyfte jag kameran och brände av en blixt. Korridoren lystes upp av en bländande blixt men det syntes ingenting och så föll mörkret likt ett åskslag. Jag hörde kaptenen vid sovrumsdörren och skrek åt honom att ta med en lampa, och det kvickt, men i stället började något att sparka på dörren och jag hörde kaptenen ropa inne i sovrummet och sedan hördes kvinnornas skrik. Jag fick en plötslig och fruktansvärd känsla av fruktan att monstret tagit sig in i sovrummet, men i samma ögonblick hördes oförmedlat uppifrån korridoren det avskyvärda, glufsande gnägget som vi hade hört i parken och i källaren. Jag blåste återigen i visselpipan och famlade blint efter klocksträngen medan jag skrek åt Beaumont att stanna innanför pentagrammet vad som än hände. Jag vrålade återigen till kaptenen att komma ut med en lampa och det hördes ett krossljud mot sovrumsdörren.

Sedan fick jag fram mina tändstickor för att få något ljus att lysa mot detta otroliga, osedda monster som var över oss.

Tändstickan skrapade mot askplånet och flammade vederbörligen upp och i samma ögonblick hörde jag ett svagt ljud bakom mig. Jag svepte runt i någon sorts vanvettig skräck och såg något i ljuset av tändstickan – ett monstruöst hästhuvud intill Beaumont.

’Akta dig, Beaumont!’ ropade jag i någon sorts vrål. ’Det är bakom dig!’

Tändstickan brann abrupt ut och omedelbart hördes den väldiga smällen från Parskets dubbelbössa (båda piporna samtidigt), tydligen avfyrade med en hand av Beaumont alldeles intill mitt öra, verkade det. Jag skymtade det stora huvudet vid uppflammandet samt en enorm hov mitt ett utbrott av eld och rök som tycktes sänka sig mot Beaumont. I samma ögonblick avfyrade jag tre av hylslägena i min revolver. Det hördes en dov smäll och sedan bröt det förfärliga, gläfsande gnäggandet ut intill mig. Jag sköt två gånger mot ljudet. Omedelbart därpå träffades jag av någonting och slogs baklänges. Jag kom upp på knäna och skrek på hjälp så högt jag kunde. Jag hörde kvinnorna skrika bakom den stängda dörren till sovrummet och var obestämt medveten om att dörren krossades från insidan och omedelbart därpå visste jag att Beaumont slogs med något gräsligt ting nära mig.

För ett ögonblick höll jag mig tillbaka, enfaldigt paralyserad av fasa och sedan, blind och i någon form av stel frossbrytning med gåshud försökte jag komma till hans hjälp och skrek hans namn. Jag kan lova er att jag var nästan sjuk av naken skräck. Det kom ett litet kvävt skri ur mörkret och då hoppade jag framåt i svärtan. Jag fick fatt i ett stort, pälsaktigt öra. Sedan fick jag ännu ett hårt slag som slog mig spyfärdig. Jag slog tillbaka, svag och blind och grep med min andra hand efter det otroliga tinget. Omgående blev jag dunkelt medveten om en enorm krasch bakom mig och en flod av ljus. Det lyste andra ljus i korridoren och hördes ett larm av fötter och skrik. Mina händer slets från föremålet jag höll i. Jag slöt ögonen enfaldigt och hörde ett ljudligt vrål ovanför mig och sedan ett tungt ljud likt en slaktare som styckar kött och sedan föll någonting över mig.

Jag hjälptes upp på knä av kaptenen och hovmästaren. På golvet låg ett enormt hästhuvud ur vilket en mans kropp och ben stack ut. Det var monstret. På handlederna var anbringat stora hovar. Kaptenen högg sönder något med svärdet han höll i handen och lutade sig fram och lyfte bort masken, för det var vad det var. Jag såg ansiktet på mannen som burit den. Det var Parsket. Han hade ett svårt sår över pannan där kaptenens svärd tagit genom masken.

Jag stirrade häpen från honom till Beaumont, som satt upp, lutad mot korridorväggen. Sedan stirrade jag på Parsket igen.

’Gode Gud!’ sa jag till sist och sedan var jag tyst för jag skämdes så för mannen. Ni förstår mig, eller hur? Och han öppnade sina ögon. Och ni vet att jag hade tyckt så bra om honom.

Och sedan förstår ni, just som Parsket kom till sans och såg från den ene till den andre av oss och började minnas, så inträffade något märkvärdigt och otroligt. För från slutet av korridoren hördes plötsligt det klampande ljudet av hovar. Jag såg dit och sedan omedelbart på Parsket och uppfattade den fruktansvärda skräcken i hans ansikte och ögon. Han vred sig runt, försvagad, och stirrade galen av fasa upp genom korridoren och vi andra stirrade förstenade. Jag minns att jag hörde svaga snyftningar och viskningar från fröken Hisgins sovrum medan jag förfärad stirrade in i korridoren.

Tystnaden varade i flera sekunder och sedan, kom det tvärt igen, klampandet av en tung hov borta i änden av korridoren. Omedelbart följt av clungk, clunk clungk, clunk av mäktiga hovar som kom nedför korridoren emot oss.

Ni förstår att de flesta av oss trodde att det var någon av Parskets mekanismer som fortfarande fungerade och vi befann oss i en besynnerlig blandning av fruktan och tvivel. Jag tror att alla tittade på Parsket.

Och plötsligt utbrast kaptenen:

’Sluta omedelbart med de där dumheterna. Har du inte ställt till det tillräckligt?’

Jag var för min del uppskrämd, för jag hade en känsla av att någonting var fruktansvärt fel. Och sedan lyckades Parsket häva ur sig:

’Det är inte jag! Herre Gud! Det är inte jag.’

Och där, förstår ni, tycktes alla plötsligt fatta att det verkligen var något förförligt som kom i korridoren.

Det uppstod en vild rusning för att komma undan. Till och med gamle kapten Hisgins backade tillsammans hovmästaren och tjänarna. Beaumont svimmade direkt, som jag senare upptäckte, för han var rejält sargad. Jag bara pressade mig bakåt mot väggen och gick ner på knä där jag stod, alltför enfaldig och bedövad för att ens springa.

Och i nästan samma ögonblick hördes de tunga hovslagen nära mig och tycktes skaka det fasta golvet när de passerade. Omedelbart upphörde de väldiga ljuden och jag visste på något sjukt sätt att det där tinget stannat mitt emot dörren till flickans sovrum. Och sedan blev jag medveten om att Parsket stod och gungade i dörröppningen med utsträckta armar, som för att fylla upp dörröppningen med sin kropp. Parsket var ovanligt blek och blodet rann utför hans ansikte från såret i pannan och sedan lade jag märke till att han tycktes se på något i korridoren med en egendomlig, desperat, fixerad och otroligt befallande blick. Men där fanns faktiskt inte någonting att se. Och plötsligt återkom clungk, clunk – clungk, clunk och återvände tillbaka genom korridoren. I samma ögonblick föll Parsket huvudstupa framåt i dörröppningen.

Det kom skrik från anhopningen av människor nere i korridoren och de båda tjänarna och hovmästaren sprang med sina lyktor, men kaptenen gick baklänges mot sidoväggen och höll lampan han bar på över huvudet.

Hästens dova trampljud passerade förbi honom och lämnade honom oskadd och jag hörde de monstruösa hovslagen försvinna bort och bort genom det tysta huset och sedan blev det dödstyst.

Sedan rörde sig kaptenen och kom emot oss, mycket långsamt och skälvande och med sällsynt grått anlete.

Jag kröp mot Parsket och kaptenen kom och hjälpte mig. Vi vände honom, förstår ni, och jag visste i det ögonblicket att han var död och ni kan tänka er vilken känsla som genomfor mig.

Jag såg på kaptenen och han sa plötsligt:

’Det där – det där – det där’ och jag visste att han försökte säga mig att Parsket hade ställt sig emellan hans dotter och vad det nu var som kom ner genom korridoren. Jag ställde mig upp och stödde honom fast jag inte var stadig själv. Och plötsligt började det rycka i ansiktet på honom och han föll på knä vid sidan om Parsket och grät som ett skakat barn. Sedan kom kvinnorna ut genom sovrummets dörröppning och jag vände mig bort och överlät honom åt dem, medan jag gick bort till Beaumont.

Det är praktiskt taget hela historien och det enda som återstår för mig är att försöka förklara en del av de förbryllande omständigheterna här och där.

Ni har kanske insett att Parsket var kär i fröken Hisgins och detta faktum utgör nyckeln till en hel del av de utomordentliga händelserna. Han var otvivelaktigt ansvarig för en del av ”hemsökelserna”, jag tror faktiskt för nästan alltsammans, men, ni förstår, att jag kan inte bevisa någonting och det jag har att säga er är huvudsakligen resultatet av slutledning.

Till att börja med är det uppenbart att Parskets avsikt var att skrämma iväg Beaumont och när han upptäckte att han inte kunde göra det, tror jag att han blev så desperat att han faktiskt tänkte döda honom. Jag avskyr att påstå detta, men fakta tvingar mig att tänka i de banorna.

Jag är ganska säker på att det var Parsket som bröt armen på Beaumont. Han kände till alla detaljerna i den så kallade ”hästlegenden” och fick idén att använda sig av den gamla berättelsen för sina egna syftens skull. Han hade uppenbarligen något sätt att smyga in och ut ur huset, troligen genom någon av glasdörrarna eller också hade han en nyckel till en eller två av trädgårdsdörrarna och när man trodde att han var borta så befann han sig i verkligheten på plats och gömde sig någonstans i närheten.

Incidenten med kyssen i den mörka hallen skriver jag på den rena nervositetens konto hos Beaumont och fröken Hisgins, men jag måste säga att hästljudet utanför ytterdörren är lite svårt att bortförklara. Men jag är fortfarande böjd att hålla fast vid min första tanke i det avseendet, att det inte var något direkt onaturligt i det.

Hovljuden i biljardrummet och utmed korridoren åstadkoms av Parsket från våningen under genom att dunka mot innertakets panel med en träkloss som bundits vid en av fönsterhakarna. Jag bevisade det genom en undersökning som avslöjade märken i takets trävirke.

Ljudet av hästen som galopperade runt huset åstadkoms troligen också av Parsket, som måste ha haft en häst bunden på den närbelägna plantagen, för så vitt han inte gjorde ljuden själv, men jag förstår inte hur han skulle ha burit sig åt för att så snabbt framkalla den illusionen. Jag är hur som helst inte helt säker på den punkten. Som ni minns så fann jag inga spår efter hästhovar.

Det glufsande gnägget i parken var en buktalareffekt som Parsket åstadkom och han utförde också attacken mot Beaumont där ute, så när jag trodde att han var i sitt sovrum, så måste han ha varit utomhus hela tiden och anslöt sig till mig när jag sprang ut genom ytterdörren. Troligt förhöll det sig så. Jag menar att Parsket var den skyldige, för hade det varit något mer allvarligt skulle han säkert ha slutat med dumhetema i vetskap om att de inte längre behövdes. Jag vet inte hur det kom sig att han undgick att bli skjuten, både då och vid den sista vansinniga handlingen som jag just berättat för er. Han var totalt fri från rädsla av något slag, som ni nog förstår.

Den där gången då Parsket var med oss och vi trodde att vi hörde hästen galoppera runt huset, måste vi ha blivit lurade. Ingen var ju säker, bortsett från Parsket förstås, som naturligtvis ville uppmuntra illusionen.

Gnäggandet i källaren tror jag var första gången som Parsket började misstänka att något utöver hans egna låtsasaktiviteter var på gång. Gnäggandet åstadkoms av honom på samma sätt som i parken, men när jag erinrar mig hur hemsk han såg ut känner jag mig säker på att ljuden måste ha haft någon extra form av infernalisk kvalitet som skrämde honom. Fast senare övertygade han sig själv om att han inbillat sig det.

Jag får naturligtvis inte heller glömma att effekten på fröken Hisgins bör ha fått honom att känna sig ganska ynklig.

Vad sedan beträffar prästmannen som kallades iväg, så fick vi senare veta att prästen kallats till ett fingerat besök eller rättare sagt fått en bluffkallelse och det är tydligt att det var Parsket som låg bakom detta, så att han fick ytterligare några timmar på sig för att nå sitt mål och vad det var krävs det mycket lite fantasi för att ni ska kunna föreställa er, för han hade insett att Beaumont inte gick att skrämma bort.

Jag avskyr att säga så, men jag måste. I alla fall så står det klart att han temporärt befann sig ur sin vanliga balans. Kärleken är en sällsam sjukdom!

Sedan är det inte frågan om annat än att Parsket lät strängen till hovmästarens klocka haka upp sig någonstans, vilket gav honom en ursäkt för att på ett naturligt sätt ge sig i väg för att rätta till det. Det gav honom också ett tillfälle att avlägsna en av lamporna i korridoren. Sedan behövde han bara krossa den andra och korridoren låg i totalt mörker så att han kunde attackera Beaumont.

På samma sätt var det han som låste dörren till sovrummet och tog nyckeln (den låg i hans ficka). Det hindrade kaptenen från att komma till undsättning med ljus.

Men kapten Hisgins bröt sönder dörren med det tunga eldgallret och det var när han bröt igenom dörren som han åstadkom det förvillande och skrämmande ljudet i korridorens mörker.

Fotografiet av den monstruösa foten ovanför fröken Hisgins huvud i källaren är ett av de ting som jag är mindre säker på. Det kan ha förfalskats av Parsket när jag var ute ur rummet och det skulle inte vara svårt att göra för en som vet hur man gör. Men, förstår ni, det ser inte ut som en förfalskning.

Men det är lika stor chans att det var förfalskat som att det inte var det och företeelsen är för vag för att en undersökning skulle kunna ge ett definitivt svar, så jag vill inte uttala någon uppfattning åt vare sig det ena eller det andra hållet. Det är förvisso ett ohyggligt foto. Och nu kommer jag slutligen till det sista, hemska som hände. Det har inte inträffat några nya manifestationer som tyder på något abnormt så det finns en viss osäkerhet i mina slutsatser.

Hade vi inte hört dessa sista ljud och hade inte Parsket visat en sådan påtaglig känsla av skräck så skulle detta fall helt igenom ha förklarats på det sätt som jag gjort. Och som sagt så är det min uppfattning, att det mesta av det som hände kan förklaras, men jag ser ingen möjlighet att komma förbi det vi hörde på slutet och den fasa som Parsket visade upp.

Hans död – nej, den bevisar ingenting. Vid likbesiktningen beskrevs den tämligen otekniskt som en följd av hjärtspasm. Det är normalt och lämnar oss helt i blindo vad beträffar huruvida han dog för att han stod mellan flickan och något otroligt monstruöst ting, eller inte. Uttrycket i Parskets ansikte och det han skrek när han hörde de väldiga hovljuden komma nedför korridoren tycks visa att han plötsligt insåg sanningen i det som tidigare bara varit en hemsk misstanke.

Och hans fruktan och insikt om att det förelåg någon form av oerhörd fara var troligen mer intensiv än min. Och sedan gjorde han sin enda fina, storartade insats.”

”Och orsaken då?” sa jag. ”Vad var det som orsakade det?”

Carnacki skakade på huvudet.

”Det vete Gud”, sa han med karakteristisk och oförställd ödmjukhet. ”Om det där tinget var vad det föreföll att vara skulle man vilja lägga fram en förklaring, som inte stöter förnuftet, men som ändå kanske är helt fel.

Ändå tror jag, fast det skulle krävas en lång föreläsning om tankeinduktion för att få er att godta mitt resonemang, att Parsket alstrade något som jag skulle vilja beteckna som ”inducerad hemsökelse”, en sorts inducerad simulering av hans mentala idéer i anknytning till hans desperata

tankar och grubblerier. Det är omöjligt att

uttrycka sig klarare med några få ord.”

”Men den gamla berättelsen då!” sa jag.

”Kan det inte ha legat NÅGOT i den?”

”Det kan det ha gjort”, sa Carnacki. ”Men jag tror inte att den hade något att göra med det som hände. Jag har inte helt rett ut mina resonemang ännu, men senare är jag kanske förmögen att tala om för er varför jag tror det.”

”Och bröllopet? Och källaren – fann man någonting där?” frågade Taylor.

”Ja, bröllopet hölls samma dag trots tragedin”, berättade Carnacki för oss. ”Det var det klokaste man kunde göra med tanke på allt det som jag inte kan förklara. Ja, jag fick ordnat så att taket i den stora källaren öppnades, för jag hade en känsla av att jag kanske skulle finna något där som kastade ljus över händelserna. Men där fanns ingenting. Ni inser att hela saken är oerhörd och utomordentlig. Jag ska aldrig glömma uttrycket i Parskets anlete. Och hur de där motbjudande ljuden av stora hovar sedan försvann bort i det tysta huset.”

Camacki ställde sig upp.

”Och nu går ni hem!” sa han vänligt på sitt vanliga sätt.

Och vi gick strax därpå ut i tystnaden på Embankment och vidare till våra hem.