Novell av PÄR DUNGE

Denna pseudonym är flitig novellskrivare, detta är den sjunde i Dast. Om du vill läsa hans tidigare skriv författarens namn i sökrutan så får du träff (plus några andra också).
______________________________________________

Redan första gången jag beträdde den underjordiska labyrinten tyckte jag att det var ett hemskt ställe. En mörk och torr plats där inte ens råttorna kunde överleva. Men det var först flera år senare som jag kom på att det skulle gå bra att gömma ett lik där.

Att kalla det märkliga byggnadsverket för labyrint är egentligen fel. Åtminstone i ren formell menig. Det rör sig faktiskt om en vanlig källare, om än en mycket stor sådan. Liknelsen med labyrinten ligger dock nära till hands för alla som någon gång irrat omkring i dess trånga prång som saknar all form av upplysning.

Kontrasten mot min egen lilla villaträdgård kunde inte ha varit större. En generös och värmande majsol tog emot mig när jag kom ut med grillen ur den friliggande förrådsboden. I skuggan av en buske smög grannens svarta katt på några fåglar som slagit sig till ro i körsbärsträdet. Jag skyndade mig att ställa ner grillen på uteplatsen och schasade sedan iväg katten som i ett par smidiga språng försvann genom häcken till sin hem tomt.

Den obehagliga minitigern var ett irritationsmoment men annars var trädgården mitt favorit tillhåll. Här trivdes jag och upplevde inre harmoni. Och jag behövde verkligen en plats att vila ut på eftersom det fanns mycket i mitt övriga liv som jag inte var nöjd med. Därför hade jag beslutat mig för att den här dagen skulle medföra en ändring på den punkten. Och i det sammanhanget spelade labyrinten en helt avgörande roll.

***

Allting var redan noga förberett. Påsen med grillkol, tändvätska och vattenslangen fanns inom räckhåll på uteplatsen. Innanför dörren hade jag placerat ett litet bord med köttbitar, kryddor och andra tillbehör. Inte minst det så betydelsefulla vinet.

Snart skulle mitt blivande offer vara här så det var hög tid att sätta igång. Det bullrade i grillen när jag hällde upp kolen. En enda tändsticka räckte för att få fyr. Man ska grilla på glöden och inte på elden, hade William upplyst mig om på sitt överlägsna sätt. Jag dröjde därför med att lägga på köttet då brasan först behövde lugna ner sig lite. Medan den gjorde det öppnade jag vinflaskan och smakade av. Det var en väsentligt dyrare sort än vad jag brukade köpa men om sanningen ska fram så märkte jag ingen skillnad. Egentligen var jag inte så förtjust i rödvin och hade enbart inhandlat det för Williams skull. Att han var expert på området gick inte att förneka. Hur osympatisk han än var för övrigt så måste det erkännas att hans smaklökar höll mästarklass. Tyvärr medförde detta faktum att han ansåg sig vara allvetande på alla andra områden också vilket var så fel det kunde bli. I själva verket var han en okunnig, ointellektuell och socialt motbjudande person.

Lågorna hade nu krympt så mycket att jag kunde lägga grillbitarna på gallret. Sedan ett par veckor tillbaka hade jag detaljplanerat allt som skulle hända den här eftermiddagen. Då menar jag inte enbart matlagningen utan även allt därutöver. Mest omsorg hade jag lagt på vår konversation. Vad som skulle komma att verka vara spontant och slumpmässigt kallprat var inte det. Med en noga genomtänkt strategi skulle jag manipulera min motståndare och utan att han anade oråd föra honom mot mitt mål. Och där, längst in i den underjordiska labyrinten, skulle det hela avslutas…

En tutsignal ljöd på andra sidan huset och en bildörr slog igen. Det var William som kommit. Jag behövde inte göra något eftersom jag upplyst honom om att jag skulle vara på baksidan och att det bara var att gå runt villan.

Det gjorde han inte. Med sin vanliga fräckhet tog han vägen genom lägenheten.

— Jaså det är här du står och eldar, hörde jag honom säga bakom ryggen på mig.

Avvikelsen från mitt scenario var bagatellartad men störde mig ändå. Om allt skulle gå väl behövde jag kontrollera händelseförloppet fullständigt.

— Varmt välkommen ut i solen, sade jag och vred mig om från grillen. Framför mig stod William Wilson i helfigur och såg riktigt upplivad ut. I kortärmad märkesskjorta och exklusiva sommarbyxor gav han ett mer korpulent intryck än vad jag var van vid. De obehagliga, ständigt granskande ögonen var dock lätta att känna igen.

— Tackar. Ja vi får passa på att njuta av den. Det ska bli kraftiga regn till kvällen. Från vägen ser man redan hur det börjar att dra ihop sig.

Det var inte bra. Ett oväder skulle kunna bli en försvårande omständighet.

***

Jag borde ha förutsett Williams nyfikenhet på min bostad eftersom han inte varit där tidigare. Hemmet var det viktigaste för mig och jag hade verkligen  fått uppbåda all min fantasi i ursäktsväg för att hålla honom därifrån. I och med att jag arbetade under William i hans företag så hade han makt över mig. Och att styra sina medmänniskor var något William gillade mer än allt annat. Inte så mycket för att skaffa sig egna fördelar. Materiellt hade han det redan väl förspänt, men jag tror han tilltalades av själva processen. Det måste ha varit den han njöt av. Då jag mest umgicks med mina arbetskamrater, som även de var Williams lydiga redskap, kunde han dessutom härska över mitt sociala liv. Mitt hem var den enda kvarvarande zonen av frihet och därmed ett trumfkort. En inbjudan att komma dit och äta lite grillat kunde han omöjligt motstå. Därför hade jag kunnat bestämma tidpunkten för hans uppdykande och valt den med noggrann beräkning. Men det var ett farligt spel. Om min taktik av någon anledning skulle fallera så behövde jag inte betvivla Williams villighet att återvända. Hade han kommit en gång så skulle han komma flera. Den sista barriären skulle brista och inget kunde då längre hindra honom från att förgifta mitt liv. Jag var helt enkelt tvungen att lyckas.

— Så det bär av till Frankrike förstår jag?

William firade av ett brett leende.

— Jag åker tidigt i morgon bitti, sade han. Tre månader blir jag borta. Du skulle se min kåk där nere. Den ligger perfekt vid havet och med en större by på promenadavstånd. Frankrike är ett härligt land. Du borde skaffa dig ett sommarställe där nere.

Något sådant skulle jag aldrig ha råd med och som min arbetsgivare visste han det mycket väl. William var sig lik. Missade aldrig ett tillfälle att framhäva sig själv på någon annans bekostnad. Min självbehärskning var enorm och jag svarade något vänligt och glatt. Förmodligen hade det aldrig fallit William in att jag skulle kunna tycka illa om honom. Instinktivt hade jag dolt mina känslor och bara tagit emot förödmjukelserna. William hade ingen anledning att tro annat än att jag beundrade hans framgång och var tacksam för vår vänskap. Egoismen gjorde att han  inte ens kunde föreställa sig hatet som svallade inom mig.

— Jag måste titta till riset, sade jag. Men det är dags att krydda köttet. Har du möjlighet att göra en insats? Jag har ställt fram lite olika burkar på bordet här.

— Ja det tar jag hand om. Kila in i köket du.

Ibland var det nästan för enkelt att förutsäga Williams reaktioner. Naturligtvis skulle han bli på gott humör av att få leka kock. Men jag fick inte bli övermodig utan var tvungen att hålla koncentrationen uppe. Så länge jag strök honom medhårs var allt väl men han tvekade inte att krossa den som ställde sig i vägen. Det hade flera av hans affärsbekanta fått uppleva.

Riset var precis färdigt. Medan det ångade av tog jag och dukade ute på terrassen. William bad snart om ett uppläggningsfat vilket jag gav honom och så satte vi oss ner för att äta.

— Du ville ju dricka vatten eftersom du kör bil. Tycker du det skulle vara opassande om jag tog ett glas vin?

— Inte alls, försäkrade William. Jag såg för resten att du redan varit och tullat på flaskan.

— Ja, jag försökte bilda mig en uppfattning om kvalitén. Du skulle inte kunna göra mig en tjänst och provsmaka. Det är så att jag har lovat att bjuda ett par grannar på middag men är väldigt osäker på vilket vin jag bör välja. Det här har jag fått rekommenderat för mig men det skulle kännas tryggare att få höra din åsikt.

— Självklart ska jag hjälpa dig. Jag tar en mun på direkten innan maten förvillar mig.

William genomgick nu en besynnerlig förvandling. Han försjönk i sig själv och stirrade ut i tomheten. Jag hade naturligtvis sett till att det fanns ett vinglas åt honom vilket han tog och fyllde men bara lite grand. Med små cirklande rörelser snurrade han först på glaset, förde det därpå till näsan och sniffade. Efter en lång stund smuttade han försiktigt och lät drycken skvalpa runt ett tag innan han svalde. Jag redogjorde för hur middagsmenyn skulle komma att se ut och fick en allvarlig nick till svar. Plötsligt ställde William ner glaset och blev åter sitt vanliga jag.

— Jo det här tycker jag att du kan bjuda på. Det är fruktigt och lite småtrevligt. För sin prisklass alltså. Jag skulle ju ha köpt ett finare men till dig duger det gott.

Jag tackade och uppmanade honom att ta för sig medan det var varmt. William lade upp en rejäl portion och åt som en grovarbetare.

— Åh, utsökt! utropade han. Jag har verkligen lyckats med kryddningen. Tycker du inte?

— Absolut, medgav jag. Men hur har du lärt dig så mycket om vin. Måste man inte läsa en massa böcker och så?

— Jag har en hel samling. Läsningen är en del av nöjet. En stor del dessutom.

Min plan hade nått fram till sin i särklass mest kritiska fas. Det var nu det hela skulle komma att avgöras.

— Då tror jag att jag har något som kan intressera dig. Eller rättare sagt så har min farbror det. Jag sköter om hans hus medan han vilar upp på ett vårdhem efter en besvärlig höftoperation. I ett gammalt arbetsrum har jag sett flera vinböcker. Tjocka, unika luntor som handlar om allt möjligt.

— Jaså. Vet du något mer om dem?

— Jag har ju inte gått igenom dem så noga, började jag och fyllde på med flera detaljer som helt säkert skulle tilltala honom. Vill du låna med dig ett par stycken till Frankrike? Hittar du några fynd så är min farbror säkert villig att sälja dem. Jag tror inte han bryr sig om de där böckerna.

William blev tyst vilket gjorde mig nervös. Men lika bra som hans vinkunskaper var, lika dålig var hans allmänbildning för övrigt.

— Det är fin litteratur, bedyrade jag. Det stod bland annat om amontillado såg jag. Ska vi åka och titta när vi ätit?

—Jag vet inte om jag hinner, sade William tveksamt. Det är så mycket att göra inför resan. Väskorna packar sig nog inte själva.

Situationen var komplicerad. Blev jag för påstridig kunde jag väcka hans misstänksamhet. Samtidigt skulle allt vara förlorat om jag inte gjorde ett nytt övertalningsförsök.

— Det behöver inte ta lång tid. Vi kan stanna till där som hastigast på hemvägen.

Svaret lät vänta på sig. Till sist kom det ändå.

— Ja varför inte? Det låter lite kul faktiskt.

Glädjen gick som en elektrisk stöt genom kroppen på mig och det var inte långt ifrån att jag ropat ut den.

***

Ovanför oss hade ett par tjocka, regntunga moln börjat glida in men än skymde de inte solen. Med lite tur skulle nederbörden hålla sig borta ännu några timmar.

— Ta lite mera mat, föreslog jag. Så att du står dig inför resan.

William distraherades precis lagom av mitt trugande och fyllde åter tallriken med råge. Själv tog jag en mindre påbackning och hällde upp mera vin. Det var viktigt att William såg mig dricka ordentligt. Jag behövde få i mig tillräckligt med alkohol för att bli olämplig som bilförare. Samtidigt fick jag inte bli så påverkad att min tankeskärpa avtrubbades. Det var en svår avvägning.

När jag nu fått William att gå med på utflykten till min farbror Allans hem så var det nödvändigt att behålla trovärdigheten. Helst hade jag sett att vi genast gav oss av men för stor iver var inte bra. Då kunde han genomskåda mig eller i vart fall komma med svårbesvarade frågor.

— Nu börjar jag bli mätt, sade jag när det såg ut som om William nästan var färdig. Hinner jag skölja av disken innan vi åker? Det är hopplöst att få den ren annars.

— Ja, häll på lite vatten så slipper du använda stämjärn sedan.

— Stämjärn! upprepade jag och skrattade åt det fåniga skämtet. För tillfället brydde jag mig inte det minsta om disken och hade gärna lämnat den på bordet. Min fortsatta omsorg om trovärdigheten krävde dock att jag tog hushållssysslorna på allvar. Därför bar jag långsamt ut porslinet till köket men skyndade mig sedan att spola av det. Snart hade jag William där som med stort intresse snokade vidare i mitt hem.

— Fin stuga det här, betygsatte han. Inte så stor men planlösningen är luftig och trivsam. Dessutom har du ju nära till naturen.

På något sätt lät det som om han tröstade mig.

— Jo här har jag det riktigt bra. Det räcker till för en ungkarl som mig. Min farbror har däremot fler rum än vad han behöver. På tal om det. Kan jag lifta med dig? Jag har ju druckit vin och borde inte kör bil. Du behöver inte köra mig tillbaka sedan. Det är en del saker som bör ordnas i huset när jag ändå är där. Så jag stannar kvar och tar hand om dem.

— Hur tar du dig därifrån då? undrade han bekymrat.

— Med bussen. Det ligger en hållplats alldeles intill avtagsvägen.

Mer behövde inte sägas. William sken upp av tanken på att få förevisa sin nya bil för mig.

— Finemang! Då bjuder jag på skjuts. Du har väl inte åkt i min Merca än?

— Nej. Det blir en extra bonus med upplägget. Vi förenar nyttan med nöjet, så att säga.

Naturligtvis struntade jag fullständigt i Williams nyanskaffade statussymbol. Den blev emellertid en utmärkt brygga i vårt samtal och gjorde det enklare att komma iväg. Fast det viktigaste skälet till att åka med honom var undanröjandet av bevis. William skulle ju bli kvar i källaren men hans bil fick inte hittas där. Genom att ta vin till maten så fick jag William som chaufför. Därigenom slapp jag hantera två bilar vilket gjorde operationen smidigare.

Jag  lyckades åter tygla min otålighet och gick för att göra i ordning på uteplatsen. Det tog inte lång tid och snart var jag tillbaka hos William som under tiden fortsatt med sin husesyn.

— Ursäkta att det dröjde, sade jag. Nu är jag äntligen klar.

William tycktes vakna upp ur sina dagdrömmar.

— Jaha, vad bra. Då sticker vi väl då.

Orden lät som musik i mina öron och jag behövde inte spela förtjust när vi kom ut till Mercedesen på garageuppfarten.

— Visst är det en skönhet. Ser du hur lacken glänser?

Jag instämde i barnsligheterna och klev in på passagerarsidan där William höll upp dörren åt mig. Sedan studsade han runt kärran och intog förarsätet. Jag fick besvara flera frågor om sitsen var bekväm. Trots mina försäkringar om att jag satt utmärkt finjusterade William stolen genom små vridningar i reglagen på sidan. Proceduren grundade sig knappast på en omsorg för mig. Den var enbart ett sätt för honom att demonstrera det lyxutrustade fordonets olika finesser.

Solen hade värmt upp kupén vilket gav William en ursäkt att slå på luftkonditioneringen. Vi kryssade oss ut ur villakvarteren och fortsatte norrut på en större landsväg.

— Lyssna på motorn, uppmanade William. Den spinner som en katt.

— Ja verkligen, sade jag men kunde faktiskt inte höra någon skillnad från en vanlig standardbil.

***

Hittills hade allt gått enligt mina planer. Till synes av en tillfällighet hade vi via vinpratet kommit in på böckerna och sedan bestämt oss för att hämta dem. Under färden lät jag William roa sig med att skryta om sin nya och dyra leksak. Det höll honom sysselsatt och begränsade risken för att han skulle förstå mina verkliga avsikter med åkturen.

Just när jag mådde som bäst kom den stora chocken. Vid mittpunkten på den raksträcka vi nått fram till hade polisen anordnat en kontroll. Några andra trafikanter fanns inte inom synhåll så sannolikheten för att de skulle stoppa oss var mycket stor.

Att bli noterade i ett polisprotokoll var inget jag önskade mig. Det skulle kunna ge utredarna till Williams försvinnande den avgörande ledtråden. Naturligtvis hade jag kalkylerat med en framtida brottsutredning. En sådan gjordes alltid när någon anmäldes som saknad. Men uppmärksamheten fick inte dras åt det här geografiska hållet eller till min person. Då skulle spanarna kanske börja leta på rätt plats istället för att misstänka någon av Williams många fiender.

Som jag befarat blev vi invinkade till vägrenen. Medan William glatt hissade ner sidofönstret bad jag en bön för mig själv att måtte vi inte ha brutit mot någon trafikregel.

— God middag konstapeln, hälsade William på sitt självsäkra sätt. Kan vi hjälpa till med något?

Jag hade svårt att höra vad polismannen svarade men uppfattade ändå ordet körkort. William drog upp plånboken ur bakfickan och visade fram den begärda handlingen. En annan polis anslöt sig till den första. I handen höll han ett litet, svart instrument. Detta räcktes över till William som tog emot apparaten och blåste försiktigt i ena ändan.

Först infann sig en lättnad hos mig. Vi hade fastnat i en rutinmässig nykterhetskontroll. Den lilla lådan som William andades ut i var en alkoholmätare. Sådana här tester utförde säkert de båda uniformerade männen hela dagarna. Vi var bara ett ekipage i den stora strömmen och snart skulle de ha glömt oss. Fast William hade ju smakat på vinet. Jag hade själv bett honom om det för att väcka hans intresse för litteraturen i ämnet. Även om han endast tagit en liten skvätt så kanske den känsliga utrustning ändå skulle ge utslag. Blev William tvungen att lämna ett blodprov fick jag nog avbryta hela operationen. Risken att åka fast blev då för stor.

William lämnade tillbaka mätaren till polismannen som genast började studera resultatet. Jag höll andan och bet mig i underläppen. Den korta väntan blev till en plågsam evighet i mitt sinne innan beskedet äntligen kom. Allt var normalt och det gick bra att åka vidare.

— Tack, sade William. Det var tur att ni inte lät min kamrat här blåsa. Då hade nog den där maskinen gått sönder. Han har tankat i sig en hel del vin till lunchen.

— Desto bättre att ni sitter vid ratten, genmälde trafikpolisen torrt.

William viftade en hälsning och gled ut på körbanan igen. I låg hastighet avverkade vi den resterande delen av raksträckan och kom utom synhåll för patrullen.

— Trevliga killar det där.

— Jo, medhöll jag men undrade hur länge körkortskontrollanten skulle komma ihåg Williams lite ovanliga namn. Om upptäckten av försvinnandet dröjde så var det nog ingen fara. Skulle polismannen mot förmodan erinra sig att han stoppat den saknade ett par veckor tidigare så gjorde det inget. Händelsen hade inget tydligt samband med Williams oförklarliga frånvaro. Dessutom var det väl helt andra poliser som skötte utredningen i kriminalfall. Den uniformsklädde mannen vi just träffat kanske aldrig skulle få veta att hans kollegor letade efter William. Jag beslöt mig för att inte låta det inträffade störa mina planer. Det var bara att gå vidare som om ingenting hade hänt.

— Nu när vi har blivit av med lagens väktare är det dags att testa vad som finns under motorhuven.

Innan jag hann fråga vad han menade så pressade William ner gaspedalen. En hastig acceleration blev följden och jag trycktes bakåt mot ryggstödet. Asfalten rusade in under oss och även om jag inte såg hur fort vi körde så måste gränsen för det tillåtna ha överskridits rätt så ordentligt.

Jag blev åter orolig. Inte så mycket för min fysiska säkerhet. William körde extremt koncentrerat och väglaget var gott. Vad jag fruktade var istället de böter vi kunde dra på oss genom att inte följa hastighetsbestämmelserna. Det var inte bara dokumentationen av förseelsen som skulle vara olycklig. Värre var den uteblivna inbetalningen av böterna. Den skulle visa var, och när, William försvann.

— Här går det undan, sade jag. Men är du inte rädd för att fastna i en radarkontroll? Vi har ju redan sett poliser i området och det kan finnas flera.

— Inte alls!

William lät tvärsäker och fortsatte:

— Även om den svenska polisen är korkad så finns det gränser för dumheten. De varnar inte fortkörare genom att först visa upp sig ett par kilometer tidigare. Bara åsynen av en polisbil gör folk laglydiga.

Det sagda framstod inte som helt ologiskt men samtidigt fanns möjligheten att ordningsmakten tänkt ett steg längre. De utgick kanske från att vi resonerade på just det sättet och lurpassade längre fram. Jag ville emellertid inte störa Williams goda humör och avstod från fler försök att dämpa den vilda framfarten.

I en kurva var vår fart så hög att vi nästan kom över i det mötande körfältet. Den Saab som befann sig där gjorde en hastig undanmanöver och räddade oss från att krocka. Varken William eller jag berörde incidenten med ett ord. Av erfarenhet visste jag att William inte tålde kritik. Därför höll jag inne med den och började istället prata om bilens mjuka gång. Vi svävade faktiskt som på moln trots det ojämna underlaget. Ämnet visade sig vara helt rätt och jag fick en inspirerad föreläsning om tekniken som låg bakom. Jag kunde dock inte glömma Saaben och hoppades innerligt att dess förare aldrig hann se vårt bilnummer.

Några fler tillbud inträffade som tur var inte och när vi tog av från landsvägen blev Williams körning åter normal. Jag guidade oss genom den för mig så välbekanta byn. Eftersom min farbror Allan bodde i ett ensligt hus på andra sidan hade det varit säkrare att köra runt. Då hade jag inte behövt ta risken att någon bekant skulle få syn på mig. Att jag valde bort det alternativet berodde på William. Troligen skulle han ha upptäckt den långa omvägen och begärt en förklaring. Eftersom jag inte hade en trovärdig sådan fick vi ta den för mig lite riskablare rutten. På hemvägen däremot, när jag blivit ensam, förelåg inte det problemet. Genom att då hålla mig utanför bebyggelsen skulle jag undgå alla farliga sammanträffanden.

— En rätt mysig by faktiskt, kom det oväntat från William. Här skulle jag inte ha något emot att gå och strosa en stund.

Min hjärna var nära att stanna och det tog ett par sekunder innan jag fann mig.

— Byn är verkligen jättecharmig. Synd bara att du inte har tid för den idag.

Jag kramade mitt lår hårt med högerhanden och inväntade spänt Williams svar. Vi fick under inga omständigheter ses tillsammans på gatorna här. Socialt skvaller var det enda man ägnade sig åt i småorter som denna och efter ett par timmar skulle vårt besök vara vida känt.

— Nej du har rätt, suckade William. Det får bli en annan gång.

Ännu ett hinder var övervunnet och förhoppningsvis skulle inga fler dyka upp. Den optimism som hade börjat spira hos mig fick extra näring när vi nådde den bortre gränsen för byn. Med ängar och skogsdungar på ömse sidor om oss kände jag mig väsentligt tryggare. Här fanns inte en massa flanerande representanter för lokalbefolkningen som skulle kunna vittna om min färd i den främmande bilen. Ett mindre antal hus och bondgårdar låg visserligen utspridda i terrängen men alla på behörigt avstånd från körbanan. Dessutom hörde de inte till min farbrors vänskapskrets. Åtminstone hade jag aldrig hört talas om att han brukade träffa dem.

***

Precis som jag fruktat gick nu solen i moln. Ljusförhållandena ändrades lika hastigt som när man släcker en lampa och landskapet antog en grå ton. Att regnet var i antågande rådde det inget tvivel om. Det vore illa om dropparna började falla redan innan vi hunnit inomhus. Då kanske William skulle dra sig för att kliva ur. Förmodligen var det under hans värdighet att blöta ner sig. Istället skulle han väl på sitt sedvanligt dominanta manér beordra mig att springa in och hämta litteraturen. I nödfall kunde jag erbjuda honom ett av Allans paraplyer som fanns i tamburen. Fast helst skulle jag vilja slippa ta till en sådan panikåtgärd och glädjande nog verkade det inte heller behövas. Från den höjd vi just nådde krönet på var det nämligen möjligt att se vårat mål. Trots det ännu rätt långa avståndet hade jag inga som helst problem med att urskilja Allans villa i en glänta mellan de höga tallarna vid skogsbrynet.

— Där är det! utropade jag spontant men ångrade genast min överdrivna entusiasm. William verkade dock inte ha fäst något avseende vid den utan var väl nöjd med att tidsschemat tycktes hålla.

I ett behagligt tempo rullade vi ner för kullen. Jag pekade ut avtagsvägen som sträckte sig rakt igenom ett sädesfält och sedan ända fram till fastighetens garageuppfart. Väl där trodde jag först att alla svårigheter var utredda. Men en blick på instrumentbrädan fick mina muskler att stelna till. Nyckeln i tändningslåset! Vad skulle jag göra om William tog den med sig in? Givetvis hade jag för avsikt att flytta fordonet. Blev kärran kvar vid brottsplatsen så skulle jag snart vara gripen. Fast hur startade man motorn utan nyckel? Att tjuvkoppla som ofta skedde på film hade jag ingen aning om hur man gjorde i verkligheten. Dessutom skulle det ju se misstänkt ut.

— Det är väl bäst att vi skyndar oss, sade jag och befriade mig från bilbältet. Regnet verkar vara på gång. Sådana där exklusiva böcker mår nog inte så bra av att få vatten på sig. Men jag tror säkert att vi hinner tillbaka innan det brakar loss.

Var min förespegling om ett snabb avklarat ärende tillräckligt för att William inte skulle låsa bilen? Möjligheten fanns eftersom vi tycktes vara ensamma i området. Ingen fotgängare syntes till och det låg inte något grannhus i närheten. Jag ville inte ge honom tid att fundera på saken utan klev genast ur vagnen. Kanske skulle jag genom detta initiativ driva på William lite extra. Med ryggen till hörde jag honom krångla sig ur på sin sida. Först när bildörren smälldes igen vågade jag vrida på huvudet och titta efter. Den satt kvar! William hade inte låst utan nyckeln hängde på sin plats. Allt jag behövde göra när det väl blev dags var att vrida om och åka iväg. Fast innan det kunde bli tal om att inleda hemfärden återstod ett betydligt svårare moment. Att lura ner William i källaren och låta honom bli kvar där för evigt.

— En rätt skaplig kåk, ansåg William och tog ett steg mot trädgårdsgången som ledde fram till entrén. Din farbror har bra känsla för arkitektur.

Det var svårt att avgöra om hans beröm var äkta eller bara ett uttryck av förvåning. William hade nog inte väntat sig att min släkting skulle bo lika flott som han själv gjorde.

Hur som helst så var det ett vanskligt läge. Villan såg inbjudande ut men det var inte dit vi skulle. Istället hade jag för avsikt att föra oss till en väsentligt mer ogästvänlig plats. Jag hade i det längsta låtit bli att informera om detta. Men omständigheterna tvingade mig nu till att säga som det var.

— Det här är farbror Allans moderna hus, förklarade jag. Där har han bott så länge jag kan minnas. På egendomen finns det dock en till byggnad. Ett riktigt härligt gammalt kråkslott och det är där böckerna förvaras. Träden skymmer sikten men det ligger till höger, en lite bit uppför backen här. Tyvärr är vägen så dålig att man nog inte bör köra bil där. Alla stenar gör att risken för punktering är stor. Därför tyckte jag det var säkrast att vi parkerade här nere.

Jag tog åter initiativet och började gå längs den grusbelagda skogsvägen. Vad som i första hand oroade mig var att William, nu när han fått höra om vår förflyttning till fots, skulle låsa bilen ändå. Det vore i så fall mycket bekymmersamt.

Spänningen plågade mig men så hörde jag hans välbekanta röst alldeles intill.

— Ja, det här var verkligen en dålig väg.

William var med mig. I ögonvrån såg jag honom glida upp på min vänstra sida och med blicken vaksamt riktad mot marken. Den akuta faran var därmed över. Regnet hade inte börjat och bilen var fortfarande olåst. Min planeringsmiss hade alltså inte lätt till några allvarliga konsekvenser men störde mig i alla fall. Frågan var om jag gjort fler misstag än så i mina förberedelser. Medan vi rörde oss uppför den branta stigningen tänkte jag igenom allt igen. Fanns det någon mer detalj som jag borde beakta?

Den mest oväntade händelsen var ju det här med poliskontrollen. Även om William hade klarat nykterhetstestet utan problem så var det ju inte säkert att de skulle godkänna mig. Jag hade druckit vin till lunchen vilket William också påpekat för poliserna. Om jag fick blåsa i alkoholmätaren skulle den förmodligen bekräfta detta. Problemet kunde undvikas genom att jag valde en annan väg hem. Men om poliserna hade hunnit flytta kontrollen så hjälpte detta föga. Kanske var det då bättre att vänta i villan tills alkoholen gått ur kroppen.

Längre än så kom jag inte i mina tankar eftersom vi nu nått fram till den gamla tomten på backkrönet. En smal och övervuxen stig tog oss vidare, in mot det sedan länge övergivna huset. Även i klart solljus brukade den förfallna fastigheten ge ett obehagligt intryck med sina stängda fönsterluckor och hängande färgflagor. Det rådande väderläget förstärkte denna effekt ytterligare. Himlen  var helt igentäckt med skiftningar i grått och svart. Tillsammans med skuggorna från de närstående trädens vilda grenverk gav detta platsen en närmast skräckinjagande stämning. Jag hade verkligen önskat mig ett bättre väder för det här tillfället.

— Tar det lång tid? frågade William med en osäkerhet som var ovanlig för honom. Förmodligen var det den säregna miljön som spelade in.

— Nej då, svarade jag och ansträngde mig för att låta så lättsam som möjligt. Vi är ju redan framme. Nu är det bara att rycka åt sig ett par böcker och gå tillbaka. Och då har vi ju nedförsbacke vilket gör att det går ännu fortare.

Jag väntade inte på att få klartecken utan äntrade den gnällande träverandan. En fågel som suttit på räcket invid väggen flaxade upp och flög iväg i en vid sväng. Såvitt jag kunde se var det en svart korp vilket skulle kunna ha tolkats som olycksbådande. Fast troligen kunde William inte skilja de olika fågelarterna åt och jag lät naturligtvis bli att informera honom. Korpen for hur som helst runt hörnet och syntes sedan inte mer.

***

Som jag tidigare har nämnt var mina förberedelser för den här dagen synnerligen noggranna. Eftersom jag bara skulle få en chans så var allt tvunget att fungera vid första försöket. Och det var mycket att tänka på. Hur lätt skulle det till exempel inte ha varit att glömma husnycklarna hemma? För att undvika detta fel hade jag placerat Allans nycklar på min egen knippa. Det vill säga alla utom en som jag behövde ha lös. Jag kände noga efter att den låg i min ficka. Samtidigt tog jag fram nyckelknippan och låste upp.

Knappt ett ljud hördes när jag öppnade ytterdörren. Så hade det inte varit tidigare i veckan då jag repeterade min plan. Istället hade gångjärnen då gnisslat så högt och spöklikt att även jag själv ryggat tillbaka. En sådan effekt var allt annat än välkomnande och kunde ha verkat avskräckande. En bagatell kan man tycka men jag ville ogärna lämna något åt slumpen. I Allans garage hade jag hittat en flaska olja och lyckades efter ett tags smörjande få tyst på gångjärnen. Då vid övningstillfället hade jag nästan uppfattat mig själv som alltför pedantisk. Nu i den skarpa situationen var jag istället glad för alla mina omsorger på detaljplanet. Under rådande läge, med tidspress och tilltagande oväder, kunde ett rysaraktigt knarrande ha blivit en olycklig vändpunkt. Mitt hittills så villiga offer kunde ha tyckt att det blev för mycket och vänt om. Men som tur var hade jag alltså förutsätt detta och åtgärdat problemet.

Jag lämnade ytterdörren på vid gavel. Dels för att underlätta Williams entré men kanske ännu mera med tanke på dagsljuset. Det behövdes verkligen i den annars så dunkla hallen. Förbättringen var dock bara tillfällig. Snart skulle vi röra oss i betydligt mörkare vrår som aldrig nåddes av solen. Detta var naturligtvis ingen nyhet för mig utan något som jag redan tagit hänsyn till. På den för övrigt tomma hatthyllan hade jag placerat två kraftiga ficklampor. Jag sträckte mig efter dessa och gav den ena till William som en aning tveksamt klev över tröskeln.

— Finns det ingen takbelysning här? frågade han häpet.

Klokt nog hade jag inte avslöjat något om hur det såg ut där vinböckerna förvarades. Hade jag gjort det så skulle William antagligen inte kommit med. Innerst inne var han nog mörkrädd.

— Nej, sade jag och tände min lampa. Strömmen är avstängd. Den här byggnaden har stått tom ända sedan farbror Allan flyttade in i den moderna villan. Det måste ha varit för flera decennier sedan.

Även William tände sin ficklampa. Hans ansikte var spänt och en aning blekt. Jag insåg att det var viktigt att hålla tempot uppe. Vi fick på inga villkor bli stående.

— Du ville ju hem och packa så det är väl bäst att vi hämtar upp litteraturen direkt. Det är utmärkta böcker så du kommer inte att ångra dig. Dessutom kan det bli en bra anekdot om hur du grävde fram dyrgriparna ur den här gamla källaren.

Jag visste att William gärna berättade skrönor om sina upplevelser och inte drog sig för att bättra på dessa framställningar.

— Arbetsrummet är i slutet av källaren så vi får gå genom en gång som kan vara lite skum. Men där framme finns flera fotogenlyktor som ger ett starkt ljus.

Ifall jag skulle kunna behålla initiativet så var det inte möjligt att tveka. Det gällde att förutsätta en fortsättning, inte fråga om den. Så med resoluta steg gick jag fram till källardörren och tryckte ner handtaget.

— Oj, här var det svart, sade jag glatt efter att ha öppnat. Och jag överdrev inte. Spiraltrappan som ledde ner till den underjordiska labyrinten var nästan omöjlig att urskilja. Jag var tvungen att vädja till Williams fåfänga.

— Tur att du är med mig. Här skulle jag inte våga gå ensam.

Prestigen skulle tvinga William att göra mig sällskap. Feg var det sista han ville uppfattas som. En mer analytisk lagd person skulle ha märkt att jag just sagt emot mig själv. Om jag inte haft mod att undersöka platsen tidigare, varifrån kom då min lokalkännedom? Eftersom bokrummet var bekant för mig så måste jag ju ha gjort den här vandringen tidigare. I min planering hade jag dock räknat med att William inte skulle inse detta. Möjligen tog jag därmed en onödig risk. Fast vid just det här tillfället verkade allt ändå ha gått som beräknat. I vart fall kom William inte med någon kommentar utan förblev tyst.

Skyndsamt satte jag foten på det första trappsteget och inledde nedstigningen. För varje rörelse jag gjorde så sjöng det i metallkonstruktionen. Jag hörde inte William och ett tag befarade jag att han blivit kvar där uppe. Till min stora lättnad visade det sig att jag hade fel. Ljusstrålen från Williams ficklampa avslöjade att han fortfarande var med mig.

Vi nådde slutet av trappan och kunde börja treva oss fram i den gravlika korridoren. På sina ställen var dammlagret så tjockt att det kändes som en matta under fotsulorna.

— Vilken stor källare, sade William efter en stund. Den verkar vara större än rucklet ovanför. Hur kommer det sig?

— De är inte byggda samtidigt. För länge sedan skulle det ha uppförts en borg här men man kom aldrig längre än till källaren. Huset tillkom långt senare.

Jag fortsatte med mitt avspända prat för att hålla William vid gott mod. Det gällde också att distrahera honom så mycket som möjligt. Blev det för lugnt så skulle han få tillfälle att genomskåda mig vilket behövde förhindras. Ingenting fick gå fel nu när jag var så nära mina drömmars mål.

Långsamt och försiktigt vandrade vi vidare längs den unkna mittgången. Överallt låg det lådor och annat bråte som vi var tvungna att väja för. Jag behöll täten och det slog mig  att våra roller blivit som ombytta. I vardagen svävade William över mig som en ande. Men här i underjorden var jag den starkare.

När vi efter halva sträckan passerade mitt mordvapen ökade min puls högst väsentligt. Två bastanta branddörrar i härdat stål fanns på varsin sida om huvudkulverten. Det var bara ett par meter mellan dem och jag hade sett till att båda stod helt öppna. Detta för att dra till sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Den lösa nyckeln i min ficka passade till deras lås. Så det enda som återstod för mig var att stänga en av dörrarna, låsa  och lämna William innanför. Resten skulle källaren sköta om. Någon annan utgång fanns inte så för den person som blev kvar här skulle allt hopp släckas. Hur lång tid skulle det ta? Inte mer än ett par dygn. Längre än så klarade sig inte en människa utan vatten. William skulle hinna grubbla lagom länge över sin behandling av mig innan han mötte sitt öde på denna fasansfulla plats.

Mitt hjärta bultade allt hårdare. Ett tag inbillade jag mig att det höga ljudet även skulle kunna uppfattas utanför min kropp. Att William skulle höra hjärtslagen och avslöja mig. Men så tog jag mig samman och fick åter kontroll över mitt känsloliv.

Vår stillsamma promenad föreföll oändligt lång och tärde på mitt tålamod. Flera gånger trodde jag att vi var framme men bakom varje krök fanns en ny raksträcka. När så öppningen till arbetsrummet äntligen dök upp ur  skuggorna svepte en våg av befrielse genom mig.

— Här ska det vara, sade jag så behärskat som situationen tillät. Vänta så ska jag ordna lite ljus åt oss.

Ivrigt steg jag in i rummet och fick snabbt tag på en ask tändstickor. Eftersom jag själv hade placerat ut paketet så var det lätt att hitta. Jag hade även övat på att tända fotogenlyktorna och kunde därför enkelt få igång den första. Min planering var verkligen perfekt, jag hade tänkt på allt.

Inom kort lös alla fem lyktorna och spred sitt gula sken över det begränsade utrymmet. En bokhylla var uppställd utmed den bortre väggen. På en av de annars tomma hyllorna låg den stora bunten med vinböcker. I vanliga fall stod de i min farbrors bibliotek men jag hade flyttat hit dem just för detta tillfälle. Med varsam hand lyfte jag upp böckerna, sköt undan en hög med brevpapper på det ålderdomliga skrivbordet och satte ner traven där.

— Sådär ja! Det här är alltså litteraturen jag har pratat om. Jag tror att den ska vara av hög kvalité men det får väl du som expert ta och avgöra.

William uppfattade min gest mot stolen och tog sig runt skrivbordet. Själv hade jag ingen tid att förlora.

— Medan du studerar de där så passar jag på att titta efter vad som finns i rummen här intill. Ropa om det är något.

Omedelbart efter att ha sagt detta gled jag diskret ut till korridoren igen. Det sista jag såg av William var hur han satt och bläddrade i luntorna med framåtlutat huvud. Hans ansiktsuttryck var lika frånvarande som det varit vid provsmakningen av mitt vin tidigare på eftermiddagen.

***

Jag hade lyckats! Triumfens stund var här och jag hade befriat mig från min plågoande. Aldrig mer skulle han kunna förnedra mig eller bestämma över mitt liv. Men än fick jag inte njuta för mycket av segern. Innan jag kunde börja släppa på koncentrationen var det ett par saker till som behövde göras. Först skulle jag dra igen och låsa branddörren ordentligt. Sedan skulle jag ta Williams bil och köra till flygplatsen. Där stod redan min egen som jag skulle byta till och åka hem i. När William så småningom rapporterades som saknad skulle man ju tro att han rest till Frankrike och försvunnit där. Ingen skulle komma på tanken att leta i den här gamla källaren.

Just när min glädje över framgången var som allra störst stötte jag emot ett tungt föremål med tårna och snavade till. Ficklampan gled ur handen på mig och föll till golvet med ett ordentligt skrammel som följd. Smällen fick ljuset att slockna och om sikten tidigare varit dålig blev den nu obefintlig.

Paniken grep tag i mig. Det som inte fick hända hade hänt i alla ändå. Slaget var dock inte förlorat. Höll jag bara huvudet kallt skulle det här kunna sluta lyckligt i alla fall. Fast jag var tvungen att skynda mig. Om William hade uppfattat ljudet kunde han få för sig att undersöka vad som orsakat det. Och i mitt överspända tillstånd tyckte jag mig redan höra honom gå omkring. Men kanske var det bara mina egna steg som ekade.

Att det var becksvart spelade ingen roll. Branddörrarna låg helt klart inom räckhåll. Fick jag bara igen en av dem skulle allt ordna sig. Sedan hade jag all tid i världen att leta mig ut till dagsljuset igen. Allt jag nu behövde göra var att fortsätta framåt på en rak kurs. Eftersom William inte gått om mig så måste han ju vara kvar i bokrummet. När han väl lämnade det skulle jag dessutom få ett tidigt varsel i form av ljuset från hans ficklampa.

Dessa positiva tankar fick mig att repa mod. Med händerna utsträckta i mörkret började jag hasa mig framåt. Min nyvunna optimism blev dock inte så långlivad. Redan efter ett par minuter törnade fingrarna på en vägg som inte borde ha funnits där. Förklaringen var lika enkel som obehaglig. På något sätt hade jag råkat ta fel gång. Genast vände jag om för att försöka hitta tillbaka till korsningen men möttes istället av en ny vägg. Jag gjorde ett nytt försök men resultatet blev detsamma. Ännu en vägg hindrade min vandring. Källaren var ju rena labyrinten! Helst hade jag velat skrika men situationen tvingade mig till tystnad. Inombords svor jag dock mycket högt och började sedan springa. Tiden var nu mycket knapp och snart ökade jag därför farten ytterligare.

Den övermodiga hastigheten blev bokstavligen mitt fall. Min ena fot fastnade plötsligt i något vilket fick mig att ramla framlänges. Jag hann ta emot mig men skrubbade handflatorna mot det hårda golvet. Det sved ordentligt i skinnet och värkte i handlederna. Trots detta kom jag snabbt upp på fötterna och hastade vidare.

Efter  att i flera minuter ha rusat omkring och ramlat ytterligare två gånger stannade jag och flämtade andfått. Jag var nu ohjälpligt vilse. Mycket trött satte jag ut handen för att stödja mig och kände då något kallt. Det var inte väggarnas vanliga skrovliga ytan utan något mer metalliskt.

Branddörren!

Otroligt nog hade turen återvänt och kanske var det ännu inte för sent. William hade nog fastnat i böckerna eller så vågade han inte gå ensam.

***

Jag sparkade undan stenen som höll dörren öppen och stängde den med en dov duns. Ur fickan drog jag upp den lösa nyckeln. Efter lite lirkande fick jag in den i nyckelhålet och kunde låsa.

Vilken lättnad jag kände i det ögonblicket. Nu skulle William få den död han förtjänade. Men jag fick inte slarva. Om någon i framtiden skulle gå in i källaren fanns risken att denne hittade Williams lik. Dessutom kunde William ha skrivit ned vad som hänt honom. Därför tog jag upp spärrstenen och slog den mot nyckeln. På tredje slaget bröts den av långt inne i låset och gjorde det omöjligt att öppna igen. Jag hade också tankar på att mura igen dörren. Det fick i så fall ske längre fram. Inte ens jag ville höra Williams förtvivlade rop på hjälp.

Lugnt och försiktigt började jag leta mig framåt mot spiraltrappan. Då jag närmade mig denna strömmade ett ljus emot mig. Var kom det ifrån?

Orolig och förvånad avverkade jag den sista biten men nådde aldrig trappan. Istället var jag på något sätt åter tillbaka i arbetsrummet. Hur hade detta gått till? William var borta men hade lämnat en lapp på bordet:

Jag måste gå. Lånar med mig några böcker till Frankrike.
Vi ses i höst och gör upp med din farbror.

Trevlig sommar!
William

Först blev jag arg för att William kommit undan. Men sedan insåg jag vad som hade hänt.

Under min mörkervandring hade jag först gått förbi branddörrarna för att sedan vända tillbaka. Jag hade därför tagit miste på riktningen och valt fel dörr. Ett enkelt misstag hade gjort att jag låst in mig själv i källaren. Den enda som visste att jag var här var William men han skulle vara borta i tre månader. Började man leta efter mig så skulle de hitta min bil ute vid flygplatsen och  troligen dra mycket felaktiga slutsatser av detta.

Med en av fotogenlyktorna som ljuskälla gav jag mig iväg för att göra en sista desperat utforskning av källaren. Som befarat blev den helt resultatlös. Så när jag sjönk ner vid skrivbordet för att nedteckna denna berättelse var jag mycket uppgiven.

Under min korta expedition hann jag dock konstatera att intrycket från mitt allra första besök i den underjordiska labyrinten stod sig. Jag tyckte fortfarande att det var ett hemskt ställe. En mörk och torr plats där inte ens råttorna kunde överleva.