SF – NOVELL AV AHRVID ENGHOLM

John hade inte varit med om en så jobbig tid förut.

De senaste ett och ett halvt åren hade han jobbat konstant, verkade det som. Han var en av de där tusentals konsulterna som blixtinkallats för att lösa Y2K-problemet – ”Year 2 Kilo” betydde det.

Fy fan för Y2K! suckade han och korkade upp champagnen. Nu var det bara en liten stund kvar. Och hans jobb var gjort. Nu skulle han få litet lugn och ro.

Experterna, både de som kunde något och de som bara kunde sitta i TV och sprida floskler, hade förutspått att samhället skulle kollapsa vid nästa sekelskifte.

Men det skulle inte bli ett bibliskt Harmageddan – datorerna skulle göra myteri. Inbyggda klockor skulle gå fel, databaser skulle bli alldeles förvirrade, och tusen sinom tusen subtila fel skulle sprida sig i systemen tills alla de samhällsviktiga funktionerna kollapsade i en automatiserad, total förvirring.

Elektriciteten skulle försvinna, tåg skulle spåra ur, kraftdammar svämma över, och bilar skulle krocka i drösar kring de förvirrade trafikljusen.

För att bara nämna några av de dystra spådomarna.

De sista månaderna hade John jobbat säkert…

– …få se nu, sade han högt för sig själv.

(Han var för trött för att kunna tänka tyst. )

SAS, ja det blev nog 16 timmar i snitt per dygn. Vattenfall kom sista veckan upp i 17 timmar och jag fick sova i en sovsäck vid datorn. Svenska Hiss klarade jag på 14-15 timmar om dygnet, men att människor blir instängda i klaustrofobiframkallade hissar var inte lika akut som en del av de andra småproblemen…

Nu skulle allt vara fixat. Han hade gjort sitt jobb. Alla större ansvarskännande organisationer hade också offentligt förkunnat att de nu kände sig säkra. Aktiekurser och räntor hade gått åt rätt håll, vilket kunde tyda på att marknaden trodde på försäkringarna. Nu var det bara en kort stund kvar.

John såg på klockan.

Några minuter bara. Han hade bestämt sig för att fira millennieskiftet ensam – nå, inte helt ensam, utan i sällskap med gula änkan.

Han hällde upp en skvätt till.

Ingen idé att ta risker. TV-programmen överträffa de varandra i ett vansinne som endast med största ansträngning kunde kallas ”milt”.

Folk pratade i falsett och kastade konfetti. Och kändisarna försummade inte ens detta ögonblick för att få några sekunders TV-tid.

John kände sig enbart mer berusad av att slötitta på dumburken – nu dummare än någonsin.

Nu började fyrverkerierna tillta. Det var några minuter kvar men de var redan i full stormstyrka. Bomber och raketer gjorde himlen utan för Johns fönster till ljusan dag. Blixtstarmén tilltog i takt med att sekunderna räknades ned …tre, två, ett, noll.

Y2K!

John kände inget särskilt. Fyrverkerierna fort satte, om möjligt i ännu häftigare utbrott än tidigare. John satt i det blixtrande mörkret, och hörde plötsligt sirener från utryckningsbilar. Kanske hade någon raket hamnat fel och tänt på någonstans?

Smällarna ville bara inte upphöra.

Ra-ta-ta-ta!

Det lät som en kulspruta. John hoppade till.

För ett par år sedan hade han konsnyltat (som han kallade det) på försvarets datorbudget, så han kände ljudet väl.

En salva till.

Någon skrek utanför fönstret.

TV:n började mumla om väpnat upplopp i New York, mördarband på Autobahn, ryska stridsvagnar som rullade … massaker i…

Vad var det som hände?

John försökte samla tankarna, medan ett hus ett par kvarter ned började fatta eld.

Utanför på gatan sköt plötsligt beväpnade civilpersoner vilt på allt som rörde sig.

Varför hände detta?

Det var väl inget speciellt med år 2000?

John kröp ihop i ett hörn av soffan, närmast kallsvettig och plötsligt nykter.

Få se nu … när den gregorianska kalendern infördes försökte man hindra datumavvikelserna i den gamla julianska. Sommaren drev allt mer mot hösten, och i ett slag bestämde man att hoppa över elva dagar och för att få kalendern att gå i takt skulle februari inte ha skottdagar under århundradeskiften. Utom om skiftet var jämt delbara med fyra. Som till exempel år 2000.

– Det är inte konstigt att folk skjuter på varandra just i år, sade Johan. År 2000 är ju skottår.