Krikor Zohrab (1861-1915), född i Istanbul, armenier, förespråkare för yttrandefrihet, parlamentariker, framträdande mördad 1915 i samband med den av Turkiet alltjämt förnekade etniska utrensningen av 1,5 miljoner armenier i samband med första världskriget. Översättning av armenienvännen Carl Olof Svenning från antologin Berättare från Armenien (1968). Den förälskade tjuven är en berättelse från en annan kultur med en annan infallsvinkel och med ett drag av orientalisk saga.

En man vars ansikte ingen av oss sett, ett sataniskt missfoster, som fanns här någonstans i dimman! Levde han verkligen eller var han bara en myt som gick från mun till mun och slutligen tog fasta former och blev en i verkligheten existerande varelse?

I byn hos oss betraktades Zabuh som en tjuv. Men han hörde inte till dessa hopplösa snattare som ständigt fastnar hos polisen, blir till allmänt åtlöje och får försmäkta i fängelse. Inte heller kunde man betrakta honom som en rövare som inte finner det motbjudande att framgångsrikt utgjuta andra människors blod.

Hans stora tillgång var hans skicklighet. Han var ogripbar som luften, osynlig som en ande, ingenstans att finna och ändå överallt närvarande.

En ordentligt låst dörr eller en hög mur var inget hinder för honom för han kunde tränga genom dörrspringor eller sprickor i Väggar som en rök, en vindfläkt.

Allt visste han, varje minsta ord hörde han, han kände till vad som sades bakom familjens slutna dörrar, och med en oöverträffad skicklighet tog han sig ur alla fällor som utlades för honom så att hans enfaldiga förföljare alltid stod där med lång nästa.

I själva verket hade ingen någonsin sett hans ansikte. Men det berättades (av vem och för vem är svårt att säga) att han var ung, kortvuxen och axelbred. Han hade gått i smedslära och kunde faktiskt mer än som var nyttigt om hur lås är beskaffade.

Nu levde han som amatörmålare. Men han ägnade sig åt färger snarare av smak för det äventyrliga än av något verkligt behov. Zabuh var redo att nöja sig med att man erkände hur skicklig han var att göra inbrott i de mest svåråtkomliga hus och han skulle gärna ha lämnat tillbaka det stulna om han inte varit rädd för att bli upptäckt.

Så småningom uppstod det ett slags vänskap mellan bönderna och Zabuh. Alla vande vi oss vid honom, fast vi givetvis gjorde det mot vår vilja. Denna gåtfulla varelse som förde ett så oordentligt liv var på något mystiskt sätt rörande ända därhän att vi nästan började hålla av honom.

Zabuh var förlovad, överraskar det er kanske?

Hans trolovning hade givetvis inte ingåtts i patriarkens stora sal, det hade varken förekommit någon välsignelse från en prästs sida eller något omnämnande i tidningarna.

Faktiskt hade det hänt någonstans ute i snårskogen med bara stjärnorna som vittnen att det förälskade paret lovat varandra evig trohet.

Alla kände vi så bra till Vasilik, den där solbrända flickan med det färglösa håret. Hon var alldeles röd om kinderna där hon gick omkring bland oss uppe i bergen.

Ingen vågade kasta blickar i smyg efter henne eller söka få sällskap med henne för hon var ju liksom utkorad till att bli en kejsarinna.

Hon omgavs av den rädsla som hennes frånvarande fästman framkallade och hon vågade därför röra sig alldeles fritt överallt. Denna vår rädsla var en alldeles särskild tillgång för Vasilik.

Hennes oåtkomlighet gjorde henne mera tilldragande än andra, och fästmannens berömmelse övergick delvis på fästmön. Det kunde inte vara någon vanlig flicka som förenat sitt öde med en sådan man som Zabuh. Fästmön till en karl som levde utanför lagen måste ju själv på något sätt vara annorlunda. Därför kom denna dotter till en tvätterska oss att känna något som påminde om vördnad och hänförelse när hon tog sig en lördagspromenad bland oss och uppträdde som om hon varit en förnäm och självmedveten prinsessa.

Det verkade som om Vasilik skulle vara fullständigt nöjd med sitt öde – det fanns ju någon som avgudade henne ute i mörkret, som en diktare sagt, fast man aldrig såg till honom i hennes sällskap därför att han överhuvudtaget inte visade sig för någon.

Och detta mörker var verkligen inte låtsat. Vasiliks liv började om natten och slutade med natten. Hennes fästman som hon så ängsligt väntade på kunde ju bara framträda om natten och så hemlighetsfullt att ingen märkte honom.

Man brukar säga: ”Hur många dagar har vi levat?” Men hon kunde i stället säga: ”Hur många nätter har jag levat?”

Men så ofta denne tjuv uppenbarade sig i nattens mörker var det som om hon fick uppleva en ny förälskelse. Det var som om ett helt liv med alla dess färger och former passerat förbi och fallit bort och som om hon varje gång åter fick vara med om en ny sällsam dröm.

Så småningom skulle det emellertid bli ett slut på detta underbara tillstånd. Hennes osynlige älskare hade visserligen sökt bestjäla hela världen för att göra henne nöjd. Men en vacker dag tycktes henne allt detta med ens meningslöst.

Hennes dolda, hemlighetsfulla lycka gick på något sätt förlorad för att det aldrig blev möjligt att visa den för någon annan. Tänk er en dyrbar ädelsten som var tvungen att ständigt ligga kvar i sitt etui därför att den var en sällsynt prydnad som ni absolut inte kunde få skryta med ute bland människorna.

All hennes glädje, all hennes rikedom var en sådan ädelsten. Vasilik var av naturen böjd för att visa upp sina tillgångar. Hon kunde inte finna sig i ett enbart inre liv som saknade varje återsken i det yttre. Det finns människor som är ett slags medfödda skådespelare. De har ingen förnimmelse av sin egen personlighet utan lever bara i de yttre intrycken. De behöver publik, och livet börjar mista sin lockelse för dem om åskådarkretsen minskar. Som skådespelare tilltalas de verkligen inte av att behöva uppträda för en tom salong.

Sådan var Vasilik. Hennes ständiga främlingskap var henne i realiteten en stor uppoffring. På gatan var det ingen som såg efter henne därför att de unga männen i byn var rädda för hennes trollkraft. Men hon för sin del ansträngde sig att locka dessa ungdomar till sig. Hon låtsades vek och smäktande och spelade ut alla sin kropps behag. Hon omgav sig med en våg av het förförelse, och hennes ormblickar sökte trollbinda alla som hon mötte.

Så hände det en vacker dag att någon av pojkarna i byn kom fram till henne och bad henne bli hans maka. Sedan började tjuvens kärlek tyckas henne vara ett olidligt tvång. Hon förstod inte hur hon skulle kunna vänta på honom natten igenom tills han kom och mötte henne i en trädgård eller uppe bland bergen. Då hon träffade Zabuh var hon full av bittra klagomål, förebråelser och tårar. Tjuven hemföll åt vilda gissningar: hur kom det sig att hon grät när han ju fortsatte att älska henne? Luffarlivet hade gjort Zabuh sårbar och hans sunda förnuft hade sagt honom hur ömklig hans tillvaro var.

– Skall det inte snart bli ett slut på allt här? skrek flickan.

– Ett slut? På vad?

Zabuh hade aldrig tänkt sig att det skulle finnas något slut på något. Tvärtom önskade han att allt detta skulle fortsätta i evighet.

Vasilik fattade inte hur hon skulle lyckas uppnå ett frivilligt slut på detta samliv som hade blivit mera oåterkalleligt än om det varit ett äktenskap som ingåtts i kyrkan. Därför beslöt hon tillgripa en satanisk utväg. Om natten kallade hon på polisen och angav Zabuh.

Bakom stenmurarna och de ogenomträngliga järnportarna förlöpte långa hopplösa dagar. Drömmen om en snar räddning fick fången snart uppge. I avvaktan på att den utmätta tiden skulle nå sitt slut fick han sitta där långa timmar och ruttna bort alldeles som svamparna som växte i fängelsemurens skugga.

Här i detta stenfäste fanns det människor av alla sorter och i alla åldrar. Genom smala fönstergluggar trängde ljuset in till dem, ett snålt och svagt ljus, blekt som de ansikten på vilket det föll dag ut och dag in.

En av dem var alltså Zabuh. I fängelset hade tjuven föregåtts av sin stora berömmelse. Han var ingen svår förbrytare, ansåg man, utan snarare en ovanligt knipslug rackare. Hela tiden höll man strängt vakt kring honom. Om fötterna hade han bojor och runt omkring honom var de ogenomträngliga murarna.

Han hade dömts att vistas här i sju år. Hit kom han som en ungdom och härifrån skulle han gå ut som en mogen man. Ständigt sysslade hans tankar med den älskade – denna varelse på vars trofasthet han ännu litade blint. Var fanns Vasilik? Hur gick det med henne?

Trots att fängelset tycktes vara så svårt att komma ut ur beslöt han sig ändå för att fly.

En dag lyckades Zabuh ta sig över en trettio famnar hög mur men fasttogs. En annan gång blev han påträffad i skorstenen där han då tillbringat två dygn.

Inte underligt att man började vaka ännu strängare över honom och hans ständiga planer på nya flyktförsök. Disciplinära straffåtgärder haglade över honom. Men ingenting avskräckte honom. Han måste absolut bort härifrån och se hur Vasilik hade det.

Så lyckades han en natt genomföra sina flyktplaner. Genom skorstenen i köket tog han sig upp på taket och kunde därifrån omärkligt ta sig ut ur fängelset. Detta var det sjätte flyktförsöket på de sista tre åren. Men nu var Zabuh äntligen redo att frimodigt bege sig hem till oss igen. Denne påhittige unge man hyste ju inte så mycket som skuggan till ett tvivel på att hans varma kärlek var besvarad. Att han blivit tillfångatagen ansåg han bero på en sorglig oförsiktighet från hans egen sida. Som tidigare var Zabuh säker på att det i hans liv fanns en kvinna som gärna ville möta honom vid de mest otroliga tillfällen och vid den tanken blev den återvunna friheten ännu mera dyrbar för honom.

Åter skulle han få se den älskades anletsdrag. Han tyckte sig nästan redan snudda vid hennes tjocka hår och det kom honom att genomilas av en glad rysning.

Försiktigt närmade sig Zabuh Vasiliks hem. Tryckt mot fönstret kunde han urskilja röster. Vem var det som var där? Han lyssnade och ville inte tro sina egna öron. Omärkligt kröp han in och stod en hel timme orörlig i ett hörn utan att förmå samla sina tankar. När han äntligen hunnit samla sig grep han hårt om fästet på dolken som han hade instucken i sitt bälte. För första gången i sitt liv fattade Zabuh ett kallblodigt beslut att mörda. Han som så skickligt vetat att undvika den minsta obehaglighet föl mådde nu helt enkelt inte avstå från att ta hämnd. Vem var denne idiot som haft panna att söka träda i hans ställe? Och för vars skull Vasilik hade glömt honom?

Efter att med en enda blick ha värderat sin motståndare insåg Zabuh att denne var honom djupt underlägsen.

Hans hjärta fylldes av förakt och det häftiga behovet att få hämnas började ge vika så att greppet lossnade kring dolken. Nej, de var verkligen inte värda hans vrede. Och varsamt gled Zabuh ut ur rummet.

Hela natten irrade han omkring på gatorna. Vart skulle han nu ta vägen? Han hade varken hem eller vänner. Den så mödosamt tillkämpade friheten tycktes honom inte mycket värd. Den tyngde bara ned hans skuldror som en onödig börda.

I gryningen återvände Zabuh med vacklande steg till sitt fängelse. Morgonvakten tog fast honom.