Av Richard Burton

I forna tider fanns det tre skojare som dagligen från arla i ottan drev omkring och på jakt och snokade i gravkullarna som låg utanför staden. Där brukade var och en av dem finna silverstycken till ett värde motsvarande cirka fem parahs, var på de tre sammanstrålade för att köpa vad de önska de till aftonvard. De brukade också lägga ut två halvdirhamer på bast, det vill säga hasch, och köpa ett vaxljus med det andra silverstycket.

De hade också hyrt en källare i flygeln till en wakalah, ett karavanhus utan väggar, där de kunde sitta i lugn och ro och vederkvicka sig och njuta av sin hasch sedan de tänt sitt ljus, och uppleva berusningen och den påföljande uppsluppenheten fram till midnatt.

Därefter brukade de sova för att återigen vakna i gryningen då de steg upp för att leta efter rovbyte, som var deras vana, så de letade igenom högarna där de ibland kunde finna en silverring värd fem dirhamer och vid andra tillfällen ett stycke om fyra. Och när aftonen kom möttes de igen för att tillbringa de mörka timmarna tillsammans, och de spenderade allt som de kommer över samma dag.

Under en längre tid fortsatte de med detta tills en dag av dessa dagar när de som vanligt strövade omkring och genomsökte högarna från morgon till kväll inte fann så mycket som en halv parah. Därför var de bekymrade och återvände för att tillbringa natten i sin cell utan vare sig mat eller dryck.

När påföljande dag bröt in steg de upp och begav sig ut efter byte och bytte sinsemellan de platser där de brukade rota omkring. Men ingen av dem fann någonting alls och deras bringor klämdes åt av brist på dirhamfynd som de kunde köpa kvällsmat för.

Detta pågick i tre fulla dagar och efterföljande dagar tills deras hunger växte och gjorde dem irriterade. Då sade den ene till den andre, ”Låt oss gå till sultanen och tjäna honom med taskspelarkonster och var och en av oss tre gör gällande att vi är gamla mästare av något slag. Möjligen vänder den allsmäktige Allah sitt hjärta till oss och i välvilja mot oss förse oss med något som vi kan köpa våra förnödenheter med.”

Således gick alla tre med på detta förslag och de sökte upp sultanen som de fann i palatsträdgården. De bad om tillåtelse att få gå in till honom, men kammarherren vägrade dem tillträde. Så de hade ingen möjlighet att nå fram till den högt uppsatte.

Sedan talades de vid sinsemellan, ”det bästa vore att var och en slår till sin kamrat och skriker högt och gör oväsen och genast när han hör oss kommer han att skicka efter oss.”

Följaktligen började de att knuffa och banka på varandra medan de utstötte höga skrik.

Sultanen som hörde tumultet, sa, ”För hit de där gynnarna.”

Kammarherrarna och eunuckerna sprang ut till dem, grep dem och placerade dem framför suveränen.

Vadan denna vrede?

Så snart som de stod i hans åsyn, frågade han dem. ”Vad är anledning till er vrede mot varandra?”

De svarade. ”O århundradets Konung, vi är före detta hantverksmästare, var och en av oss har ett eget yrke.”

Sade då sultanen. ”Vad är edra yrken?”

Sade då en av de tre, ”O vår Herre, vad mig beträffar är jag juvelerare till yrket.”

Kungen utbrast. ”Synnerligen märkligt! Skojare och juvelerare! Det här ett osedvanligt fall.” Och han sporde den andre skojaren, sägandes. ”Och du, den andre, vad kan ditt yrke vara?”

Han svarade. ”Jag är genealog av hästsorten.

Så kungen betraktade honom med förvåning och sa till sig själv. ”En skojare, och ändå påstår han att han har förvånansvärda kunskaper!” Sedan vände han dem ryggen och ställde samma fråga till den tredje, som sade till honom. ”O århundradets Konung, sannerligen är min konstform mer underbar och förunderlig än något som du hört från dessa tvenne. Deras yrken är enkla, men mitt är sådant att ingen utom jag själv kan upptäcka den rätta vägen dithän eller skilja det första av det från det sista av det.”

Sultanen frågade honom. ”Och vad är ditt yrke?”

Till vilket han svarade, ”Mitt yrke är Adams söners genealogi.”

När han hörde dessa ord förundrades suveränen med stor förundran och sa till sig själv, ”Sannerligen Han delger sina hemligheter till de underdånigaste av sina skapade varelser! Förvisso är dessa män, om de talar sanning i allt de säger och det kan styrkas, lämpade för inget mindre än kungavärdighet. Men jag ska behålla dem hos mig till något lämpligt tillfälle varvid jag ska sätta dem på prov. Om de då visar sig vara goda och trovärdiga män, ska jag låta dem leva. Men om de har ljugit ska jag låta döda dem.”

Bröd och rostat kött

Därefter lät han iordningställa rum åt dem och tilldelade dem tre brödkakor och en rätt med rostat kött och placerade ut sina vakter av fruktan för att de skulle fly. Detta förhållande fortsatte under en tid tills det kom en gåva av sällsyntheter från sultanen av landet Ajam, varibland det fanns två ädelstenar av vilka en var klar som vatten och den andra fördunklad av färger.

Sultanen vägde dem i handen och tog sig en funderare på dem under en timmes tid. Därpå kom han att tänka på den förste av de tre skojarna, den självutnämnde juveleraren och ropade: ”För hit juvelmannen.”

Följaktligen hämtade de honom och placerade honom framför suveränen som frågade honom: ”Säg mig, är du en kännare av ädelstenar?”

Och när skojaren svarade ”Ja”, gav han honom den vattenklara stenen och sa: ”Vad kan priset vara för denna klenod?”

Skojaren tog juvelen i sin hand och vred den åt höger och åt vänster och bedömde dess utsida och såg in i dess inre, varpå han sa till sultanen: ”O, min herre, sannerligen innehåller denna klenod en mask som alstrats i dess hjärta.”

När nu kungen hörde dessa ord blev han förgrymmad med växande vrede och befallde att mannens huvud skulle huggas av.

”Den här juvelen är fri från färg och fri från defekter och andra fel. Ändå påstår du falskeligen att den innehåller en mask.”

Han lät då kalla på en skarprättare som tog hand om skojaren, band hans händer på ryggen och snörde ihop hans ben som en kamels och skulle just hugga av honom huvudet, men si, då klev visiren in i handlingen och när han fick se härskaren i uppretat skick och skojaren under kroksabeln, frågade han vad som stod på.

Sultanen berättade för honom vad som hade hänt. Visiren lutade sig då mot sultanen och sa: ”O min herre, agera nu inte på detta sätt! Innan ni beslutar er för att döda den här mannen ska ni först bryta sönder ädelstenen och om ni då hittar en mask därinne, så vet ni att varelsen talat sanning.

Om ni finner stenen ren låt då hugga av honom huvudet.”

”Ditt råd är gott”, sade kungen. Därpå tog han juvelen i handen, slog på den med sin spikklubba och när den sprack, så sannerligen fann han en mask därinne i dess mitt:”

Han blev så förundrad vid detta att han frågade mannen: ”Hur visste du att juvelen härbärgerade en mask?”

”Genom skärpan i min blick”, svarade skojaren.

Då benådade sultanen honom och med beundran för mannens kraftfulla blick, sa han vänd till sina tjänare: ”Led honom tillbaka till hans kamrater och förse honom med en måltid stekt kött och två brödkakor.”

Och de gjorde som han bad dem.

Efter ett tag, under en av dessa dagar anlände till kungen en tribut från Ajamlandet med gåvor, bland vilka fanns en unghäst vars nattsvarta täcke visade en nyans i solsken och en annan i skuggan. När djuret visades upp för sultanen blev han betagen i det och avdelade en spilta för det och vederkvickte sig själv då och då genom att betrakta det och var så helt upptagen av det, att han prisade det tills hela landet visste om det.

Hästspecialisten

Plötsligt erinrade han sig skojaren som påstod sig vara genealog av hästsorten och befallde fram honom. Så de gick och hämtade honom och placerade honom framför suveränen, som sa till honom: ”Är det du som känner till hästars ursprung och härstamning?”

”Ja, sannerligen”, sa mannen.

Då utbrast kungen: ”Vi den sanning som är Hans som placerat mig ovanför Hans tjänare och som säger till ett föremål ”Varde” och det blir, så ska jag halshugga dig om jag finner minsta fel eller förvirring i dina ord.”

”Jag lyssnar och lyder” sade skojaren.

Därpå leddes fölet fram så att han skulle kunna bedöma dess ursprung. De ropade högt på stalldrängen och när de förde fram skojaren bad han stigbygelhållaren att leda unghästen baklänges för inspektionen.

Så satte denne sig upp på djuret och fick det att gå till höger och till vänster och fick det att dansa på bakbenen och kurbettera och trava ledigt medan förståsigpåaren såg på och efter ett tag sa till ridknekten: ”Det räcker!”

Sedan gick han och ställde sig framför kungen, som frågade: ”Vad har du sett i unghästen, oh Kashmar?”

Skönhetsfelet

Skojaren svarade: ”Vid Allah, o åldrarnas kung, detta föl är av rent och ädelt blod på svärdssidan. Dess beteende är utmärkt och dess kvaliteter prisvärda bortsett från en sak. Om det inte vore för den sakens skull hade det varit perfekt i härstamning och uppfödning och det hade inte funnits på denna jord dess like bland hästar. Men dess skönhetsfel har förblivit en hemlighet.”

Sultanen frågade: ”Och vad är det för kvalitet, som du klandrar?” och skojaren svarade:

”Dess fader var ädel men dess moder var av annat påbrå. Det var hon som gav fölet detta skönhetsfel och om ni, o min herre, tillåter mig ska jag avslöja det för er.”

”Du måste tala om det för mig”, sade sultanen.

Då sade skojaren: ”Dess moder var en buffaloko, en mula.”

När kungen hörde dessa ord blev han förgrymmad med växande vrede och befallde skarprättaren han huvud skulle huggas av och ropade: ”Din förbannade hund! Hur kan en mulåsna föda en häst?”

Skicka efter uppfödaren!

Skojaren svarade: ”O min herre. Skarprättaren är här, men skicka efter den som förde hit unghästen till er och fråga honom. Om mina ord är sanna och riktiga, så har min skicklighet bevisats. Men om de är lögn, så låt mitt huvud böta för min tungas omdöme. Här står skarprättaren och jag står framför er. Ni behöver bara be honom hugga av mig huvudet.”

Därvid skickade kungen efter ägaren och uppfödaren av fölet och han fördes fram. ”Säg mig sanningen om denne unghästs ursprung. Köpte du den eller födde du upp den på din hemmagård?”

Sällsammaste historia

Mannen sa: ”Vid Allah, o åldrarnas kung, jag ska inte säga något som inte är sant, för i sanning så vidlåder denna häst den sällsammaste historia. Var den inristad med gravyrnål i ögonvrån vore det en varning för dem som bör varnas. Så här ligger det till. Jag hade en hingst av renaste blod vars fader var en havets springare. Och den stod stallad i ett bås för sig själv av fruktan för det onda ögat och hans skötsel anförtroddes trofasta tjänare. Men en dag på våren tog stalldrängen ut hästen i friska luften och tjudrade den när en mulåsna kom in på det ingärdade betesmarken där hingsten var tjudrad och när han fick syn på henne bröt han sig loss och rusade fram och betäckte henne.”

Hon blev dräktig

”Hon blev dräktig och när hennes tid var inne och det var dags för henne att kasta, så led hon svåra plågor och födde denna unghäst … och alla som sett detta och hört talas om det är förbluffade”, sa han och tillade genast: ”Vid Allah, o åldrarnas kung, hade dess moder varit ett sto, skulle fölet inte ha haft sin like på jordens yta eller ens i närheten av den.”

Härvid tänkte sultanen och förundrade sig. Sedan, efter att ha tillkallat skojaren, sa han till honom: ”O varelse, ditt tal är sant och du är i sanning en specialist på hästars härkomst och ditt vetande är gott. Men jag vill veta vad det var som avslöjade för dig att detta ungdjurs moder var en mulåsna?”

Han svarade: ”O konung, mitt bevis därför var uppenbart och det kan inte undgå någon varelse av rätt kunnande och intelligens och särskild kunskap. Ty hästens hov är rund medan buffalons är oval och ankformad och därför utskiljde jag att detta föl var fallen efter en buffalo-ko.”

Tillfredsställd sultan

Sultanen var till fredställd av detta tal och sa: ”Förse honom med en tallrik stekt kött och två brödkakor.” Och de gjorde som han bad dem.

Nu blev den tredje skojaren bortglömd under en längre tid tills en dag sultanen kom att tänka på mannen som kunde förklara Adams genealogi. Så han befallde fram honom och när de kom med honom, sa han: ”Du är den som kan mäns och kvinnors ursprung och härstamning?”

Och den andre sa: ”Ja.”

Då kommenderade sultanen eunuckerna att föra mannen till sultaninnan och få honom att beskriva hennes bakgrund. Så de ledde fram honom i hennes närvaro och skojaren betraktade henne en stund, undersökande henne från höger till vänster. Sedan återvände han till sultanen som frågade honom: ”Vad såg du hos drottningen?”

Vanärande detalj

Han svarade: ”O. Min herre, jag såg någon prydd med behag och skönhet och perfekte legans med vacker hållning och symmetriska drag och ärbar och med fint uppträd ande och skicklig förmåga. Och hon är en person hos vilken alla goda kvaliteter finns i alla avseenden. Hon saknar inte någon talang eller kunskap. Och möjligen koncentreras i henne alla önskvärda attribut. Icke förty, o åldrarnas kung, finns där en egendomlig detalj som vanärar henne. Vore hon fri från den skulle ingen kunna överglänsa henne av alla nu levande kvinnor.”

När nu sultanen hörde dessa skojarens ord, kom han snabbt på fötter och förde handen till sitt bälte och drog sitt svärd och rusade på mannen för att hugga ned honom. Men kammarherrarna och eunuckerna hindrade honom och sa: ”O vår herre, döda honom inte förrän hans falskhet eller hans sanningsenlighet har uppenbarats för oss.

Sultanen sa till mannen: ”Vad var det du såg i min gemål?”

”Hon är ganska fläckfri”, sa mannen, ”men hennes mor var en dansös.”

Kungens raseri ökade när han hörde detta och han lät skicka efter pensionärerna i sitt harem och ropade till sin svärfar:

”Om du inte säger mig sanningen om din dotter och hennes härkomst och hennes mor, ska jag …”

Modern var zigenerska

Han svarade: ”Vid Allah, o åldrarnas herre, inget kan skydda en människa som sanningen! Hennes mor var en ghaziyah, en zigenerska. I det förflutna passerade en del av hennes stam min boning när en ungmö förirrade sig och gick vilse. Ingen frågade efter henne, så jag härbärgerade henne och uppfostrade henne på min gård tills hon växte upp och blev en stor flicka, den fagraste av alla. Mitt hjärta kunde inte uthärda att hon gifte sig med någon annan, så jag gifte mig med henne och hon födde mig den dotter, som du, O Konung, har äktat.”

När sultanen hörde dessa ord, så släcktes elden i hans hjärta eftersom flickan inte varit en prostituerad danserska men han ställde sig frågande till den spetsfundige skojaren. Så han lät tillkalla honom och frågade honom: ”O, du knipsluge, säg mig vad det var som gjorde att du förstod att min drottning hade en zigensk danserska till mor?”

Han svarade: ”O Åldrarnas Konung. Sannerligen har zigenarna intensivt svarta ögonglober och buskiga ögonbryn, med de som icke är zigenare har det motsatta utseendet.”

Mera kött och bröd

Inför sådan vishet lät sig kungen övertygas om mannens skicklighet och han utbrast: ”Förse honom med en tallrik stekt kött och två brödkakor.”

De gjorde som han bad dem och de tre skojarna stannade under lång tid kvar hos sultanen tills kungen en dag sa för sig själv: ”Dessa tre män har sannerligen genom sin skicklighet löst alla genealogiska frågor jag förelagt dem. Först bevisade juveleraren sina utomordentliga kunskaper om ädelstenar. Därefter visade sig specialisten på hästar lika skicklig. Och det var samma sak med specialisten på mänsklig härstamning, för han upptäckte min drottnings ursprung och sanningen i hans ord vidimerades i alla avseenden. Nu vill jag att han göra samma sak med mig själv, så att jag också får veta mitt ursprung.

Således fördes mannen fram till honom och sultanen sa: ”O, medmänniska, har du förmågan att säga mig mitt ursprung.”

Skojaren sa: ”Ja, min Herre, jag kan spåra ert ursprung, men jag gör det bara på ett villkor – nämligen att ni garanterar min säkerhet efter det att jag har sagt vad jag har att säga. För talesättet säger, ’Medan sultanen sitter på tronen, ska du akta dig för hans agg, eftersom ingen kommer att säga emot honom när han säger ’Av me’ huvet’.”

Vid detta sa sultanen: ”Jag lovar dig immunitet, ett löfte som inte är falskt.”

Och mannen sa: ”O, åldrarnas Konung, när som jag underrättar dig om din rot och stam, låt det ske oss två emellan utan att dessa andra är närvarande.”

”Varför, O människa?” frågade sultanen och skojaren svarade:

”O min Herre. Allah bär bland alla sina namn också namnet den som döljer.”

Ni är en skammens son!

Varpå kungen bad sina kammarherrar och eunucker att dra sig tillbaka så att ingen fanns kvar utom dessa båda.

Då trädde skojaren fram och sa: ”O min Herre, ni är en skammens son och stammar från ett äktenskapsbrott.”

Så snart som kungen hörde dessa ord förändrades han och han blev glåmig och blek som vax och hans lemmar blev ostadiga. Det stod fradga kring hans mun. Han förlorade både syn och hörsel. Han blev som drucken utan vin och han svimmade och föll på golvet.

Efter ett tag återvann han fattningen och sa till skojaren: ”Vid sanningen hos Honom, som har placerat mig över mina tjänares huvuden och om dina ord är sannfärdiga och jag kan förvissa mig om sanningshalten med hjälp av sanna bevis, ja då ska jag förvisso abdikera från mitt kungarike och överlämna det till dig, för ingen annan förtjänar det än du och det tillfaller oss minst av alla. Men om jag finner ditt tal vara lögn, då dödar jag dig.”

Han svarade: ”Jag hör och lyder.”

Och suveränen som utan dröjsmål steg upp, gick in till sin moder med handen på sitt svärd och sa till henne: ”Vid sanning hos Honom, som placerade livet på jorden och om du inte svarar mig med hela sanningen om det jag frågar dig, ska jag hugga dig i småstycken med denna vassa egg.”

Hon frågade: ”Vad är det du vill veta av mig?”

Och han svarade: ”Vems son är jag och vad är min härstamning?” Hon genmälde: ”Fast falskhet kan ursäktas, är fakta och sanning överlägset och skyddar bättre. Du är helt sant son till en kock. Sultanen som var före dig tog mig till sin hustru och jag bodde samman med honom ett tag utan att han befruktade mig så att jag fick barn. Och han brukade sörja och jämra sig från djupet av sitt hjärta för att han inte hade någon avkomma, varken flicka eller pojke. Han kunde inte heller njuta av god mat och sömn.

Efter månadskrämpan

Nu hade vi i palatset många fåglar i bur. Och till sist hände det sig en dag att kungen längtade efter att få äta något hönsrätt, så han gick till borggården och skickade efter köksmästaren för att få ett höns slaktat. Och mannen satte själv i gång och försökte fånga ett höns. Vid den tidpunkten hade jag tagit mitt första bad efter den månatligen återkommande krämpan och jag sa till mig själv. ’Om det fortsätter på det här viset med kungen kommer han att förtvina och kungariket glider ifrån oss.’ Och Satan frestade mig att göra det som misshagar Allah genom att få synden att te sig rimlig i mina ögon.

Så jag gick bort till köksmästaren, skrudad och smyckad som jag var i min finaste klädsel och jag skämtade med honom och provocerade honom och roade mig med honom tills hans lidelse eggades upp av mig. Så han lägrade mig i det ögonblicket, varefter han steg upp och slaktade en av fåglarna och gick sin väg.

Sedan bad jag tjänarinnorna att stänka vatten på fågeln och rensa den och laga till den och de gjorde som jag bad dem. Efter en tid visade sig tecken på havandeskap hos mig och blev snart tydliga.

Och när kungen hörde hans drottning var med barn, så blev han glad och lycklig och de lade ut allmosor och strödde ut gåvor och skänkte dräkter till sina ämbetsmän och andra, till den dag då jag födde. Och jag födde ett barn – och det barnet är du själv.

Nu var sultanen vid det tillfälle ute på jakt och fågelfångst och roade sig ute i omgivningarna, alltsammans inför utsikten att bli far, och när budbäraren kom med den goda nyheten, skyndade han sig tillbaka till mig och sa genast till om att huvudstaden skulle dekoreras och han fann att meddelandet var sant.

Så staden smyckades under fyrtio dagar till konungens ära. Så ligger det till och det är vad jag har att säga.”

Efter detta gick sultanen ifrån henne till skojaren och bad honom att klä av sig och när så hade skett tog han av sig sin egen skrud, klädde mannen i kunglig dräkt och täckte hans huvud med taylasan-huvan och frågade honom: ”Vilket bevis hade du för att jag var resultatet av ett äktenskapsbrott?”

Skojaren svarade: ”O min Herre, mitt bevis var din befallning att vi skulle utspisas med en tallrik stekt kött och två brödkakor efter det att vi uppvisat vår perfekta skicklighet. Av detta förstod jag att du härstammade från en kock, för kungar brukar i sådana fall inte tveka att dela ut pengar och värdefulla ting, inte kött och bröd som ni gjorde, och det var beviset på att ni måste vara en bastardkung.”

Sultanen abdikerar

Han svarade: ”I sanning talar du talar sanning”, och klädde därefter mannen i resten av sin skrud inklusive kalansuwahn, eller den kungliga huvudbonaden, under huvan och placerade honom på sin tron, gick bort från honom och efter att ha överlämnat alla sina kvinnor till honom och iklädde sig en dräkten som bärs av dervisher som vandrar omkring i världen, varpå han formellt abdikerade till förmån för sin efterträdare.

Men när skojarkungen såg sig själv i detta tillstånd funderade han och sa till sig själv: ”Tillkalla dina forna kamrater och se om de känner igen dig eller inte.”

Så han kallade dem till sig och konverserade med dem. När han då fann att ingen av dem kände igen honom gav han dem gåvor och skickade iväg dem.

Och han styrde sitt rike och befallde och förbjöd och gav och tog ifrån och var nådig och generös mot var och en av sina vasaller, så att folket i det område som var hans undersåtar välsignade honom och bad för honom.