Björntjänsten

Aug 31st, 2021 | By | Category: 2021-08 aug, Novell

FrågeteckenNovell av PÄR DUNGE

Denna pseudonym är flitig novellskrivare, detta är den sjätte i Dast. Om du vill läsa hans tidigare skriv författarens namn i sökrutan så får du träff (plus några andra också). Just denna inspirerades av att Dasts redaktör haft liknande problem, något som säkert inte är okänt för de flesta av läsarma.
______________________________________________

Högsommarvärmen låg som ett täcke över byn. Och eftersom mitt hus var byggt på en höjd så fanns det heller inget som hindrade solstrålarnas färd. Inomhustemperaturen ökade därför ytterligare ett par grader och luften stod stilla.

Att under dessa omständigheter få fel på kylskåpet var naturligtvis extra olyckligt. Hade det hänt under en kallare årstid kunde problemet tillfälligt ha lösts genom utomhusförvaring. Men den möjligheten förelåg inte nu. Jag behövde helt enkelt ett nytt. Det gamla var ålderstiget och hade tjänat ut. Ju fortare jag fick det nya att komma på plats, desto bättre.

I vår centrumgalleria hade Mini-elen nyligen slagit upp portarna. Namnet till trots rörde det sig om en jättestor butikskedja. De sålde vitvaror, TV och andra apparater för hemmet. Allt som hade sladd, skulle man kunna säga.

Något lokalt alternativ till Mini-elen fanns inte så det var dit jag begav mig. En leende försäljare var mer än villig att hjälpa mig välja ett nytt kylskåp. Jag beställde även leverans och bortforsling av det gamla. De skulle ske redan nästa förmiddag. Nöjd lämnade jag affären och köpte lite hämtmat på vägen hem.

***

Morgonen kom och jag var tidigt uppe för att göra mig i ordning. Mina förväntningar var på topp och allt började också mycket bra. Hantverkarna anlände punktligt och arbetade dessutom snabbt. Snart hade de fått bort det gamla skräpet. Mitt nyinköpta skåp ställdes på plats och kopplades in. En av installatörerna pekade på den lilla lampan som satt högst upp och förklarade:

– Som du ser så lyser det här. Signalen betyder att strömmen är på och att allt fungerar som det ska.

Orden lät verkligen som musik i mina öron. Jag tackade arbetslaget som sedan försvann igen, nästan lika fort som de kommit.

Åter ensam i min lägenhet ögnade jag först igenom tidningen. Därefter var min plan att ge mig ut och storhandla. Jag behövde ju fylla mitt nyförvärv med diverse förnödenheter.

Innan jag skulle gå iväg kändes det lämpligt att göra en hastig inspektion av kylskåpet. Till min belåtenhet kunde jag konstatera att kontroll lampan fortfarande lyste. För säkerhets skull öppnade jag även dörren. Där innanför såg allt bra ut. Ändå saknades något högst väsentligt. Kylan var frånvarande…

Trots att jag stack in handen och kände på aggregatet märktes inte ens minsta svalka. Typiskt att teknikerna redan hade hunnit smita. Vad skulle jag nu göra?

Jag satte hoppet till den informationsbroschyr som följt med transporten. Kanske kunde det röra sig om något så enkelt som att trycka på en knapp eller liknande.

Min optimism blev dock kortvarig. Hur jag än bläddrade i instruktionen så dök ingen avgörande ledtråd upp. Sidorna var många, texten finstilt men ingenstans skymtade jag lösningen på mitt bekymmer.

Till sist fann jag en möjlig väg framåt. På baksidan av volymen gjorde företaget reklam för sin kundtjänst. Enligt vad de påstod så fanns deras medarbetare där för mig, redo att bistå.

Jag tvekade inte ett ögonblick utan lyfte genast luren. En behaglig och vänlig röst mötte mig.

– Välkommen till Mini-elens kundtjänst. För närvarande är det många som ringer till oss men vi tar strax emot ditt samtal.

Det lät ju lovande. Nu behövde jag bara vänta en stund så skulle allt ordna upp sig. Ingenting kunde längre gå fel.

– Ditt samtal är viktigt för oss, återkom rösten. Vi har placerat dig i kö. Du har för närvarande plats trettionio.

En viss tveksamhet smög sig på mig. Antalet kunder som stod före var ju rätt många. Fast de kanske hade gott om telefonister också.

Tålmodigt avvaktade jag i telefonen. Då rösten hördes igen meddelade den att jag nu stod som nummer trettiosju.

Bara två bättre än tidigare alltså. Jag bestämde mig för att ta en paus och lade på. Uppenbarligen hade de en topp just nu. Om jag gav dem en halvtimme så skulle de säkert ha hunnit kapa den.

***

Eftersom mitt hushållsarbete var eftersatt passade jag på att ta tag i dessa plikter. Men trettio minuter senare prövade jag åter att ringa till kundtjänsten. Samma procedur följde som förra gången. Rösten hälsade mig välkommen, placerade mig i kö och upplyste om att min plats var nummer fyrtio.

Det var ju ännu sämre än vid föregående tillfälle. Mina förhoppningar började tryta. Jag valde ändå att hålla linjen öppen. Bättre det än att låta folk tränga sig före. Då skulle det ju till slut bli min tur. Allt som krävdes var lite uthållighet från min sida.

Tiden tickade iväg. Min position förbättrades successivt men otroligt långsamt. Många skulle nog ha gett upp i min situation. Jag var dock fast besluten om att kämpa vidare. För att hålla min moral uppe tog jag till ett knep. Samtidigt som mitt öra lyssnade efter livstecken från kundtjänsten läste jag en bok. Jag råkade redan ha en novellsamling av Pär Lagerkvist påbörjad så det var ju bara att fortsätta. Pär var, om jag får säga det, en av våra mest välförtjänta Nobelpristagare.

Läsningen var en bra taktik. Utan den skulle jag nog inte ha stått ut med det segdragna förloppet. Det påminde mig om när jag för inte så länge sedan kontaktade en myndighet i ett ärende. De använde sig av en sådan där röstrobot. Alltså en maskin som man skulle tala till och förklara vad saken gällde. Apparaten förstod inte alls vad jag sade. Och tur var väl det. Mina sista ord hade nog inte varit speciellt väl valda.

Närmast trivsamt sjönk jag in i min litteratur medan nedräkningen trots allt pågick. Boken fascinerade mig så till den milda grad att jag nästan glömde bort eländet med kön. Så när en av Mini-elens medarbetare plötsligt tilltalade mig blev jag glatt överraskad.

Jag lyckades glida ur den konstnärliga sfären och koncentrerade mig på verkligheten. Med några kortfattade meningar redogjorde jag för krånglet med det nyinköpta kylskåpet.

– Har ni prövat att starta om? frågade den tjänstvilliga mannen.

Det hade jag inte gjort. Hur man bar sig åt hade jag faktiskt ingen aning om. En okunskap som jag också villigt erkände.

– Det är bara att stänga av strömmen, instruerade experten. Dra ur sladden och sätt tillbaka den igen. Då börjar systemet om från början.

Metoden lät vettig så jag lovade att pröva den.

– Gör det. Och om problemet kvarstår så är det bara att höra av sig till oss igen.

***

Perfekt. Jag avslutade samtalet och skyndade mig ut till köket. Där dämpades min glädje något. Sladden syntes inte till. Efter en stunds tankemöda insåg jag att den måste sitta på baksidan. Enda sättet att lösa uppgiften var genom en framdragning av kylskåpet. Fast att baxa ut det var inte lätt. Min beslutsamhet var dock stor och via en riktig kraftansträngning lyckades jag ändå flytta det tunga föremålet en tillräcklig bit. Jag sträckte mig in, fick tag i kontakten och drog ut den.

Kontrollampan slocknade som beräknat. Men då jag tryckte tillbaka elkontakten började den åter lysa. Klokt nog väntade jag med att knuffa in skåpet. Först ville jag försäkra mig om att mekanismen kom igång som den skulle. Något som inte skedde. Hur jag än kände efter så märktes ingen kyla.

Irritationen började gro inom mig. Här hade jag gått och köpt ett split nytt kylskåp men så fungerade det inte ens i en sekund. Leverantörerna smet innan felet hann märkas och broschyren gav ingen vägledning. Kundtjänsten hade en enorm kötid och när jag väl kom fram gav de ett värdelöst råd.

Jag kvävde min impuls att omedelbart slå en signal och skälla på kundtjänsten. De skulle förmodligen bara be mig att starta om en gång till. Därför beslöt jag mig för att förekomma dem och självmant göra om processen.

Resolut drog jag ånyo ur sladden. För att vara extra ordentlig lät jag kontakten vara ur lite längre än vid första försöket. Efter att ha satt tillbaka den slog jag mig ner och läste en till novell. Jag ville ge maskineriet en rättvis chans att vakna till liv.

Mina bemödanden förblev obelönade. En undersökning av skåpets innanmäte visade att kylfunktionen ännu inte hade börjat arbeta. Det var dags att påtala detta för Mini-elen.

Medan fingrarna slog numret funderade jag på hur mitt ärende borde läggas fram. En diplomatisk framtoning var nog det bästa trots allt.

Den vid det här laget välbekanta rösten upplyste artigt om att vi var många som hörde av oss just nu. Givetvis skulle de strax ta hand om mig. Tills det blev dags för dem att bistå placerades jag i kö. Där hamnade jag som nummer fyrtiotre, vilket ju var klart sämst hittills.

Ilskan rann till mig. Jag slängde på luren med en smäll och skrek högt:

– Det här är ingen kundtjänst, det är en björntjänst!

***

 Känsloruset hade även en fysisk effekt på mig. Bröstet började smärta och det blev svårt att andas

Med stapplande steg tog jag mig till soffan och dunsade ner på sätet. Självklart var jag rädd. Aldrig tidigare hade jag upplevt något liknande.

Besvären upphörde dock helt efter några minuter och allt kändes bra igen. Däremot nåddes mina ögon av ett starkt ljus. Varifrån det kom begrep jag inte men strålarna var mycket intensiva. De rörde sig i cirklar så att det blev en öppning i mitten. Denna vidgade sig och framför mig såg jag nu en form av tunnel genom ljusflödet.

Som i en dröm märkte jag hur min kropp lättade och började sväva fritt i luften. Långsamt gled jag fram genom tunneln. En osynlig kraft drog mig men min rädsla hade nu ersatts av ren fascination.

Tunneln tog rätt snart slut och jag kom ut i ett trapphus. Från övervåningen kom en helt annan typ av ljus än det jag just åkt igenom. Det nya var sällsamt vackert och jag blev lycklig bara av att titta på skenet.

Först trodde jag att det var dit som färden skulle gå men så blev inte fallet. Väl framme vid trappan vek jag av och åkte ner mot undervåningen. Här var belysningen mer sparsam.

Varv efter varv snurrade jag mot botten. Det tog ett tag men sedan hamnade jag i en lång korridor med många dörrar. Varsamt sattes jag ned på dess golv.

– Välkommen! hörde jag en röst bakom mig säga.

Nyfiket vred jag på huvudet. En medelålders kostymklädd herre kom i mitt blickfång. Även om han gav ett seriöst intryck så var jag inte bekväm med situationen. Jag tänkte tillbaka på allt som just hänt. Smärtan i bröstet, resan genom ljustunneln… En skrämmande slutsats kom för mig.

– Är jag död? stammade jag.

Mannen framför mig föreföll vara förtjust när han svarade.

– Absolut. Eller befriad från livet som vi brukar uttrycka det. Gratulerar.

Jag hade svårt att dela hans entusiasm. Framför allt var det nedfärden i trapphuset som bekymrade mig.

– Var har jag då hamnat? undrade jag oroligt. I helvetet?

Min nyfunne bekantskap blev ännu gladare.

– Vi har många namn. Helvetet är ett av dem. Men det finns ingen anledning att vara nervös. Vi kommer inte att tortera er.

– Inte det?

– Naturligtvis inte, lugnade han. Ni ska inte tro på alla rykten som sprids om oss. Här plågar vi inte någon. Såvida ni inte räknar arbete som ett lidande. För jobba måste ni faktiskt göra.

Oron smög sig på mig igen.

– Vad rör det sig då om för sysselsättning?

Jag litade inte på att den här platsen skulle erbjuda en behaglig tillvaro.

– Vanligt kontorsarbete, försäkrade mannen. Och vi kommer självfallet att placera er på en av våra svenskspråkiga avdelningar. Ta och reser upp nu så går vi och tar oss en titt.

Med hans artiga stöd kom jag på fötter. Vi rörde oss en bit framåt i den närmast oändliga korridoren. Till den dörr vi skulle var det emellertid inte långt. Mannen öppnade den och uppmanade mig med en gest att gå före.

Full av misstänksamhet trädde jag in i ett större kontorslandskap. Det var möblerat med mängder av skrivbord och såg faktiskt riktigt trevligt ut. Personalen satt framför dataskärmar och de flesta hade hörlurar. Förmodligen för att prata i telefon.

– Vilken bransch rör det sig om? frågade jag.

– Vi är specialiserade på kundtjänst.

Detta var oväntat för mig.

– Kundtjänst? upprepade jag.

– Just det. Vi har varit mycket framgångsrika i vår marknadsföring där uppe. De flesta stora svenska företag och myndigheter har sin kundtjänst kopplad till oss.

Mannens ansikte sprack upp i ett leende som inte kan beskrivas på annat sätt än djävulskt.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22