Av Wilkie Collins

 

Först var Magdaleine von Scuderi i ETA Hoffmans Das Fräulein von Scuderi (1918). 38 år senare kom Anne Rodway (1856) följd av Aurora Ljungstedts Lissiena (1870) och så småningom kom Mrs. Marple och Kitty. Därmed var Anne Rodway troligen den andra kvinnliga detektiven i en deckarberättelse, även om hennes fästman mot slutet tar över detekterandet. Men Anne gör det inledande, avgörande deckarjobbet. Det var 19 juli 1856 som Charles Dickens i sin tidskrift Household Words publicerade kompisen Wilkie Collins novell The Diary of Anne Rodway. Dickens blev alldeles till sig i trasorna: ”Jag kan inte uttrycka den höga uppskattning jag har av Anne Rodway”, skrev han till Collins. Här är hon i alla fall, den andra kvinnliga detektiven mellan Magdaleine och Lissiena. Bertil Falk översatte.

 

3 MARS, 1840. Ett långt brev kom i dag från Robert. Det förvånade och irriterade mig så att jag sedan dess hamnat sorglikt på efterkälken med mitt arbeta. Han skriver i sämre sinnesstämning än förra gången och fullkomligt betygar att han är fattigare än han var ens när han for till Amerika och att han bestämt sig för att återvända till London. Vad glad jag hade blivit åt denna nyhet, om han bara återvänt som en välbärgad man! Som det nu är och fast jag älskar honom så djupt, kan jag inte se fram emot att träffa honom besviken och nedbruten och fattigare än någonsin utan en känsla av närapå fruktan för oss båda. Jag fyllde tjugosex senast och han blev trettiotre och det tycks vara mindre chans nu än någonsin att vi blir gifta. Det enda jag kan göra är att försörja mig själv med min nål. Och sedan han misslyckades med sitt lilla företag i pappersvaror för tre år sedan, är hans framtidsutsikter om möjligt sämre än mina. Inte så att jag bryr mig så mycket för egen del. Jag tror att kvinnor i alla livets skiften och särskilt i klädsömnadsbranschen lär sig att bli mer tålmodiga än män. Det jag fruktar är Roberts missmod och den hårda kamp för brödfödan han kommer att få i denna grymma stad – för att inte tala om att tjäna ihop pengar för att gifta sig med mig. Fast det är så lite som fattigt folk behöver för att sätta bo och bli lyckliga tillsammans, är det svårt för dem att få ihop det när de är hederliga och uppriktiga och villiga att arbeta. Prästen sa i sin predikan förra söndagen, att allt är förordnat till det bästa och vi alla har placerats i den ställning i livet som är lämpligast för oss. Jag antar att han har rätt, eftersom han är en mycket begåvad herre som fyller kyrkan till trängsel, men jag tror att jag skulle ha förstått honom bättre om jag vid det tillfället inte varit hungrig som en följd av att min egen ställning i livet inte är något annat än en vanlig sömmerska.

 

4 MARS. Mary Mallinson kom ner till mitt rum för att dricka en kopp te med mig. Jag läste upp delar av Roberts brev för att visa henne, att om hon har problem, så har också jag mina. Men jag lyckades inte muntra upp henne. Hon säger att hon är född till olycka och att så länge som hon kan minnas hade hon aldrig upplevt den minsta lilla lycka att vara tacksam över. Jag sa åt henne att gå och titta sig i min spegel och fråga om hon inte har något att vara tacksam över, för Mary är en söt flicka och skulle se ännu sötare ut om hon varit lite mera gladlynt och klädde sig prydligare. Min komplimang var emellertid inte till någon nytta. Hon skramlade otåligt med skeden i tekoppen och sa: ”Om jag ändå hade samma goda handlag med sömnaden som du har, Anne, så skulle jag gärna byta ansikte med den fulaste flickan i London.”

”Inte du!” sa jag med ett skratt. Hon betraktade mig ett ögonblick och skakade på huvudet och var ute ur rummet innan jag hann upp för att stoppa henne. Hon rusar alltid i väg på det där sättet när hon ska till att gråta. Hon har en sorts stolthet som gör att hon inte vill låta andra människor se henne i tårar.

 

5 MARS. Jag oroar mig för Mary. Jag har inte sett henne på hela dagen eftersom hon inte arbetar på samma plats som jag och på kvällen kommer hon aldrig ner för att dricka te med mig eller ber mig att komma till henne. Så straxt innan jag gick och lade mig, sprang jag upp för att säga god natt.

Hon svarade inte när jag knackade och när jag tyst steg in i rummet, såg jag henne i sängen, sovande med sitt handarbete halvgjort slängt omkring i rummet på det mest slarviga sätt. Det var inget egendomligt med det och jag skulle just smyga mig därifrån på tå när min blick fångades av en liten flaska och vinglas på stolen vid hennes säng. Jag trodde att hon var dålig och tagit medicin och tittade på flaskan. Den var försedd med följande påskrift: ”Opium – Gift”.

Mitt hjärta tog ett skutt som om det ville flyga ut ur mig. Jag fattade tag i henne med båda händerna och skakade henne allt vad jag orkade. Hon sov tungt och vaknade, som det tycktes mig, långsamt – men hon vaknade i alla fall. Jag försökte att dra henne upp ur sängen eftersom jag hört att människor som tagit opium alltid borde ledas fram och tillbaka, men hon stod emot och sköt mig våldsamt ifrån sig.

”Anne!” sa hon uppskrämt. ”För Guds skull, vad går åt dig? Har du förlorat förståndet?”

”Oh, Mary, Mary!” säger jag och håller upp flaskan framför henne. ”Om jag inte kommit bit nu -” Och jag grep tag i henne för att skaka henne igen. För ett ögonblick tittade hon förbryllad på mig, varpå hon log (första gången jag sett henne göra det på mången god dag) och lade armarna om min hals.

”Oroa dig inte för mig, Anne”, säger hon.

”Det är jag inte värd och det behövs inte.”

”Behövs inte!” säger jag andlöst. ”Behövs inte, fast det står Gift på flaskan!”

”Gift, kära du, men bara om man tar allt”, säger Mary och betraktar mig kärleksfullt.

”Tar man lite ger det en natts sömn.”

Jag såg på henne ett ögonblick, osäker om jag borde tro på det hon sa eller väcka upp huset. Men det fanns ingen sömnighet i hennes ögon längre och hennes röst var sömntung och hon satte sig upp ganska lätt i sängen utan att behöva något stöd.

”Du har skrämt upp mig alldeles förfärligt, Mary”, säger jag och sätter mig ned i stolen bredvid henne och börjar nu att känna mig ganska matt efter att han blivit skrämd på detta sätt.

Hon hoppade upp ur sängen för att ge mig ett glas vatten och kysste mig och sa att hon var ledsen och hur oförtjänt hon var att jag brydde mig så mycket om henne. Samtidigt försökte hon att sätta sig i besittning av laudanum-flaskan, som jag fortfarande höll fast om med mina händer.

”Nej”; säger jag. ”Du har hamnat i ett modfällt, förtvivlat tillstånd. Jag vågar inte ge den till dig.”

”Jag är rädd att jag inte klarar mig utan den”, säger Mary med sin vanliga stillsamma, hopplösa röst. ”Dels för att jag inte klarar det arbete jag ska göra som jag borde och dels för de problem jag inte kan låta bli att tänka på. Jag faller inte i sömn om jag inte tar några droppar från den där flaskan. Ta den inte ifrån mig, Anne. Det är det enda i hela världen som får mig att glömma mig själv.”

”Glömma dig själv!” säger jag. ”Du har inte rätt att tala på det viset vid din ålder. Det ligger något hemskt i tanken att en artonårig flicka sover med en flaska laudanum vid sin säng varje natt. Vi har alla våra plågor. Har inte jag mina?”

”Du kan arbeta dubbelt så mycket som jag”, säger Mary. ”Du blir aldrig utskälld och uppläxad för att du är tafatt med din nål. Det är jag alltid. Du kan betala din rumshyra varje vecka. Jag ligger tre veckor efter med min hyra.”

”Lite mer praktik”, säger jag, ”och lite mera mod och du kommer snart att lyckas bättre. Du har hela livet framför dig – ”

”Jag önskar att jag var vid slutet av mitt liv”, avbryter hon. ”Jag är ensam i världen och livet är inte bra mot mig.”

”Du borde skämmas över att säga så”, säger jag. ”Har du inte en vän i mig? Fattade jag inte tycke för dig när du lämnade din styvmor och inkvarterade dig i det här huset och har jag inte varit din syster ända sen dess? Och om vi antar att du är ensam i världen, har jag då det så mycket bättre ställt? Jag är föräldralös som du. Jag har nästan lika många saker pantsatta som du och om dina fickor är tomma, så har jag bara nio pence i mina och de ska räcka hela veckan ut.”

”Dina föräldrar var hederliga människor”, säger Mary halsstarrigt. ”Min mamma stack iväg från hemmet och dog på sjukhus. Min pappa var alltid full och slog mig jämt. Min styvmor kunde lika väl vara död, så mycket bryr hon sig om mig. Min enda bror finns tusentals mil borta i främmande världsdelar och han skriver aldrig till mig och hjälper mig aldrig med så mycket som ett ruttet lingon. Min käresta …”

Hon hejdade sig och blev alldeles röd i ansiktet. Jag visste att om hon fortsatte på det viset skulle hon nå fram till den dystraste delen av sin dystra historia och tillfoga både sig själv och mig onödig smärta.

”Min käresta är för fattig för att gifta sig med mig, Mary”, sa jag, ”så jag är inte mycket att avundas på den punkten heller. Men låt oss sluta disputera om vem som är mest illa däran. Ligg ner i sängen och låt mig stoppa om dig. Jag syr några stygn i ditt arbete medan du somnar.”

I stället för att göra som jag sa, brast hon i gråt (på många sätt likt ett barn) och kramade mig så hårt om halsen att hon nästan gjorde mig illa. Jag lät henne fortsätta tills hon tröttat ut sig och tvungen att lägga sig ned. Även då var hennes sista ord innan hon somnade in sådana att de halvt gjorde mig ledsen, halvt skrämde mig att höra.

”Jag ska inte plåga dig länge, Anne”, sa hon. ”Jag är inte tillräckligt modig för att lämna världen som du tycks frukta att jag ska. Jag började mitt liv i bedrövelse och i bedrövelse är jag dömd att avsluta det.”

Det var ingen idé att åter hålla en straffpredikan, för hon slöt ögonen.

Jag stoppade om henne så gott jag kunde och täckte över henne med hennes kjol, för hennes sängkläder var otillräckliga och hennes händer kändes kalla. Hon såg så näpen och spröd ut när hon somnade att det rent av fick mitt hjärta att värka att se henne efter det samtal vi haft tillsammans. Jag väntade tillräckligt länge för att försäkra mig om att hon befann sig i drömmarnas land, tömde sedan den hemska opiumflaskan i den öppna spiseln, lyfte upp hennes halvfärdiga arbete och lämnade henne försiktigt för natten.

 

6 MARS. Skickade ett långt brev till Robert, bönade och bad honom att inte vara nedstämd och att inte lämna Amerika utan att göra ännu en ansträngning. Jag sa honom att jag kunde stå ut med vilken hemsökelse som helst bortsett från olyckan att se honom återvända som en hjälplös, nedbruten man, som förgäves försökte att börja om sitt liv, då han var för gammal för en omställning.

Det var inte förrän efter att jag postat mitt eget brev och läste om delar av Roberts igen som misstanken plötsligt genomfor mig för första gången att han kunde ha seglat till England omedelbart efter att han skrev till mig. Det fanns uttryck i brevet som tycktes antyda att han hade något sådant brådstörtat projekt i tankarna. Och ändå, om det verkligen var på det viset, så borde jag ha lagt märke till det vid första läsningen. Jag kan bara hoppas att jag har fel i min nuvarande tolkning av mycket av det som han tillskrivit mig – en allvarlig förhoppning för bådas vår skull.

Detta har varit en dyster dag för mig. Jag har varit orolig för Robert och orolig för Mary. Jag har hemsökts av hennes sista ord: ”Jag började mitt liv i bedrövelse och i bedrövelse är jag dömd att avsluta det.” Hennes vanliga melankoliska sätt att tala hade aldrig framkallat samma intryck hos mig som jag nu kände. Orsaken är kanske upptäckten av laudanumflaskan. Jag skulle ge mången god dags arbete för att ta reda på vad som kan göras för Mary. Jag tyckte om henne när jag först mötte henne i detta inackorderingsställe för två år sedan och fast jag själv inte är av den överdrivet tillgivna typen, känns det som om jag skulle kunna gå till världens ände för att hjälpa denna flicka. Ändå är det egendomligt nog så att om jag blev tillfrågad om varför jag är så förtjust i henne, så tror jag inte att jag vet hur jag ska besvara den frågan.

 

7 MARS. Jag nästan skäms över att skriva ned detta, fast det är i min dagbok, som inga andra ögon än mina någonsin ser. Ändå måste jag ärligt erkänna för mig själv att här sitter jag när klockan nästan är ett på natten i ett tillstånd av verklig olust, för Mary har ännu inte kommit hem. I morse gick jag tillsammans med henne till hennes arbetsplats Och försökte få henne att berätta om de anhöriga hon fortfarande har i livet. Mitt motiv för detta var att se om hon glömt att nämna något under våra samtal som kunde ge uppslag till ett sätt att väcka hennes intresse för dem som kan förväntas ge henne all rimlig hjälp. Men det lilla jag fick ur henne ledde till ingenting. I stället för att besvara mina frågor om hennes styvmor och hennes bror, framhärdade hon till att börja med att på det mest egendomliga sätt prata om sin pappa, som är död och borta och om en Noah Trescott, som hade varit den dåligaste vän pappan hade och som lärt honom att dricka och spela. När jag fick henne att tala om brodern, visste hon bara att han rest bort till en plats som kallas Assam, där man odlar te. Hur det gick för honom eller om han fortfarande levde verkade hon inte veta. Hon hade inte hört ett ord från honom på flera år.

Vad beträffar styvmodern blev Mary onaturligt rasande i samma ögonblick som jag nämnde henne. Hon har ett matställe i Hammersmith och kunde ha gett Mary en bra anställning där, men hon tycks alltid ha hatat Mary och gjort hennes liv så eländigt med smädelser och misshandel att Mary inte hade någon annan utväg än att lämna hemmet och göra sitt bästa för att försörja sig själv. Hennes make (Marys far) tycks ha behandlat styvmodern illa och efter hans död slog hon in på den skändliga vägen att hämnas på sin styvdotter. Efter detta insåg jag, att det var omöjligt för Mary att återvända och att det tungt nog var nödvändigt i hennes ställning, liksom det var för mig, att anstränga sig för att förtjäna en anständig inkomst utan hjälp från någon av sina släktingar. Jag erkände så mycket som detta för henne, men jag tillade att jag skulle försöka ordna en anställning åt henne med de människor som jag arbetade för och som betalade högre arvoden och hade mer överseende med underlydande än de människor som Mary nu är tvungen att arbeta hos för sin utkomst. Jag talade med långt större övertygelse än jag kände om att kunna göra detta och lämnade henne, som jag trodde, på bättre humör än vanligt. Hon lovade att komma tillbaka i kväll och dricka te klockan nio och nu är det nästan ett på morgonen och hon har ännu inte kommit hem. Om det handlade om någon annan flicka skulle jag inte vara orolig, för då kunde jag tänka mig att det kommit in extra arbete som det var bråttom med och att de därför höll henne kvar sent och jag kunde gå och lägga mig. Men Mary är så olycksförföljd i allt som drabbar henne och hennes melankoliska tal om sig själv hade fått fäste i mina tankar, så att jag kände en oro för hennes skull som jag inte skulle känna för någon annan. Det kan tyckas oförsvarligt dumt att tänka på det sättet och dessutom skriva ned det, men jag förnimmer en sorts nervös fruktan att någon olycka-

Vad betyder den där högljudda knackningen på dörren mot gatan? Och de där rösterna och tunga fotstegen utanför? Någon inackordering som tappat sin nyckel, antar jag? Och ändå, mitt hjärta – Vilklen fegis jag plötsligt har blivit!

Fler knackningar och högre röster. Jag måste rusa till dörren och se vad det är. O Mary! Mary! Jag hoppas att jag inte chockas av något förfärligt som rör dig, men det känns på det viset.

 

8 MARS.

9 MARS.

10 MARS.

11 MARS. Bevare mig väl !Alla de bekymmer jag någonsin haft i mitt liv är ingenting jämfört med det besvär jag har nu. Under tre dagar har jag inte varit i stånd att skriva en enda rad i denna dagbok, som jag alltid skrivit i regelbundet sedan jag var flicka. Under tre dagar har jag inte ens tänkt på Robert. Jag som annars alltid tänker på honom.

Min stackars, kära, olyckliga Mary! Det värsta som jag fruktade den där natten när jag satt uppe ensam visade sig vara långt ifrån den gräsliga katastrof som verkligen inträffade. Hur ska jag kunna skriva om detta med ögonen fyllda av tårar och min hand som darrar? Jag vet inte ens varför jag satt mig ned vid mitt skrivbord nu, om det nu inte är en vana som får mig att återgå till min dagliga uppgift, trots den sorg och den fruktan som tycks göra mig helt oförmögen att utföra den.

Husets invånare sov och dåsade den förskräckliga natten och jag kom först att öppna dörren. Aldrig, aldrig kan jag med skrivna ord beskriva eller ens uttala i vanligt samtal, även om det är lättare, vad jag kände när jag såg två polismän komma in bärande mellan sig vad som föreföll mig vara en död flicka och den flickan var Mary! Jag fattade tag i henne och avgav ett skrik som måste ha väckt upp hela huset, för uppskrämda människor i sina nattkläder trängdes på väg ned i trappen. Det var en förskräcklig förvirring och ett oväsen av högljudda röster, men jag hörde ingenting och såg ingenting förrän jag fått in henne i mitt rum och nedlagd på min säng. Jag lutade mig ned, nästan ursinnigt, för att kyssa henne och såg ett hemskt märke efter ett slag på hennes vänstra tinning och förnam i samma ögonblick ett kraftlöst luftdrag från hennes andning mot min kind. Upptäckten att hon inte var död tycktes återge mig mina sinnens fulla bruk. Jag sa till den av poliserna var närmaste läkare fanns och satte mig ned vid sängkanten, medan han försvann, och baddade hennes stackars huvud med kallt vatten. Hon öppnade aldrig ögonen eller rörde sig eller talade, men hon andades och det räckte för mig, för det visade henne vid liv.

Den polisman som var kvar i rummet var en storvuxen, uppblåst man med tjock röst och som med otäck okänslighet fann nöje i att höra sig själv tala inför en församling av rädda, tysta människor. Han berättade för oss hur han hittat henne, som om han berättade en historia i ett skänkrum och inledde med att säga:

”Jag tror inte att kvinnan var berusad.”

Berusad! Min Mary, som vad beträffar all sprit hon någonsin vidrört var en boren dam – berusad! Jag kunde ha slagit till mannen för att han yttrade orden när hon låg där framför honom, den stackars lidande ängeln, så vit och stilla och hjälplös. Som det nu var gav jag honom en blick, men han var för enfaldig för att uppfatta den och brummade på samma sak om och omigen med samma ordval. Och ändå var berättelsen om hur de fann henne lik alla andra sorgliga historier som jag någonsin hört berättade i verkliga livet, så hemskt kort. De hade just upptäckt henne liggande utmed trottoarkanten, några gator längre bort, och hade tagit henne till stationen. Där hade de genomsökt henne och i hennes ficka funnit ett av de kort jag ger till damer som lovar mig sysselsättning och sedan hade de fört henne till vårt hus. Detta var egentligen allt mannen hade att berätta. Det fanns ingen i närheten av henne när de fann henne och inga vittnesbörd som visade hur hon tillfogats slaget i tinningen.

Vilken tid det tog innan doktorn kom och hur hemskt var det att höra honom säga efter det att han sett på henne, att han var rädd att ingen av all världens medicinska män hade någon uppgift här. Han kunde inte få henne att svälja någonting och ju mer han försökte få henne att komma till sans igen, desto mindre föreföll det han skulle lyckas. Han undersökte slaget i hennes tinning och sa att han trodde att hon måste ha fallit omkull i någon slags anfall och slagit huvudet mot trottoaren och på så sätt gett hennes hjärna vad han fruktade kunde vara en dödlig omskakning. Jag frågade vad som skulle göras om hon återfick sansen under natten. Han sa:

”Skicka genast efter mig” och stannade kvar en stund efteråt, strök henne varsamt med sin hand och viskade för sig själv:

”Stackars flicka, så ung och så söt!” Några minuter tidigare hade det känts som om jag ville slå till polismannen och nu kände jag som om jag kunde ha slagit armarna om doktorns hals och kysst honom. Jag sträckte fram handen när han plockade upp sin hatt och han skakade den på det mest vänliga sätt.

”Hys inga förhoppningar, min kära vän”, sa han och gick sin väg.

De övriga inackorderingarna följde honom ut, alla tysta och chockade, bortsett från den omänskliga usling som äger huset och lever i sysslolöshet på de höga hyror han pressar ut ur stackars människor som vi.

”Hon ligger efter med hyran tre veckor”, sa han med hotfull uppsyn och utstötte en ed. ”Var i helvete ska jag nu få mina pengar ifrån?” – Råskinn! Råskinn!”

Ensam med henne grät jag länge och det tycktes lätta mitt hjärta en aning. Hon hade inte ändrats det minsta till det bättre när jag torkat bort tårarna och återigen kunde se henne klart. Jag lyfte upp hennes högra hand, som låg närmast mig. Den var hårt knuten. Jag försökte lossa fingrarnas grepp och lyckades efter en stund. Något mörkt föll ut ur handflatan när jag rätade ut den. Jag plockade upp föremålet och jämnade ut det och såg att det var tampen på en mans kravatt.

En mycket gammal, skämd, smutsig remsa av svart silke med tunna lilafärgade streck som gick om och om igen rakt över tyget likt någon form av gallerverksmönster. Den lilla änden på kravatten var fållad på vanligt sätt, men den andra änden var revad, som om den bit jag höll i mina händer våldsamt slitits av från resten av kravatten. En köldrysning genomfor mig när jag betraktade den, för den torftiga, nedfläckade änden av kravatten tycktes säga till mig, som om det hade sagts i klara ordalag – ”Om hon dör, har hon dött genom våldsutövning och jag är beviset.”

Jag hade varit tillräckligt rädd tidigare för att hon skulle dö plötsligt och stilla utan att jag märkte det medan vi var ensamma tillsammans, men jag hamnade nu i rejäl vånda av fruktan för att denna sista och värsta hemsökelse skulle överrumpla mig. Jag tror inte att det gick fem minuter under hela denna eländiga natt utan att jag gick upp och lade kinden nära hennes mun för att förnimma de svaga andetagen som fortfarande utgick från den. De kom och gick likadant som de gjort från början, fast den fruktan jag befann mig i fick mig att inbilla mig att de upphört för alltid.

Just som kyrkklockorna slog fyra, spratt jag till när jag såg rumsdörren öppnas. Det var bara Dusty Sal (som hon kallas i huset), pigan-som-gör allt. Hon var insvept i sitt sänglakan, håret föll ned över hennes ansikte och hennes ögon var tunga av sömn när hon steg fram till sängkanten där jag satt.

”Jag har två timmar tills jag börjar arbeta”, säger hon med sin hesa, dåsiga röst, ”och jag har kommit hit för att sitta och ta mitt vaktpass. Du lägger dig ned och får lite sömn på mattan. Här har du mitt lakan – jag bryr mig inte om kylan – den håller mig vaken.”

”Du är så snäll- så snäll och vänlig och omtänksam, Sally”, säger jag, ”men jag är för förtvivlad i sinnet för att vilja sova eller vila eller göra något annat än att vänta där jag sitter och hoppas på det bästa.”

”Då väntar jag med”, säger Sally. ”Jag måste göra något och om det inte finns något annat att göra än att vänta, så väntar jag.”

Och hon satte sig ned mitt emot mig nedanför sängen och drog lakanet tätt omkring sig med en skälvning.

”Efter att ha arbetat så hårt som du gör, är jag säker på att du måste behöva all den vila du kan få”, säger jag.

”Bortsett från dig”, säger Sally och lägger sin tunga arm mycket klumpigt men mycket varsamt kring Marys fötter och betraktar skarpt det bleka stillsamma ansiktet på kudden. ”Bortsett från dig, är hon den enda själen i detta hus som aldrig svor åt mig eller tilltalade mig bryskt som jag kan minnas. När du gjorde pudding på söndagarna och gav henne häften, gav hon mig alltid en bit. De andra kallar mig Dusty Sally. ”Återigen bara bortsett från dig kallade hon mig alltid Sally, som om hon kände mig som en vän. Jag är inte till nytta här, men jag är inte till besvär heller och det är min tur att sitta uppe det är vad jag ska göra!”

Hon kurade ihop sitt huvud nära intill Marys fötter medan hon sa detta och var sedan tyst. Jag trodde en eller två gånger att hon somnat, men varje gång jag såg på henne stod hennes tunga ögon vidöppna. Hon ändrade aldrig ställning en tum förrän kyrkklockan slog sex. Då gav hon Marys fötter en liten kram med armen och släpade sig ut ur rummet utan att säga ett ord. Någon minut senare hörde jag henne där nere när hon tände elden i köket som vanligt.

Något senare kom doktorn över före frukosten för att se om det inträffat någon förändring under natten. Han bara skakade på huvudet när han såg på henne, som om det inte fanns något hopp. Då jag inte hade någon annan att anförtro mig åt som jag kunde lita på, visade jag honom kravattstumpen och berättade för honom om den hemska misstanke som vuxit fram i mina tankar när jag fann den i hennes hand.

”Ni måste bevara den noga och visa fram den vid den rättsliga undersökningen”, sa han. ”Jag vet emellertid inte om det troligt att det leder någon vart. Den där tygbiten kan ha legat på trottoaren nära henne och hennes hand kan omedvetet ha gripit den när hon föll. Brukade hon råka ut för svimningsanfall?”

”Inte mer än andra unga flickor som arbetar hårt och bekymmersamt och är svaga för att de lever fattigt”, svarade jag.

”Jag kan inte säga att hon inte kan ha fått det där slaget av att falla omkull”, fortsatte doktorn och betraktade återigen hennes tinning. ”Jag kan inte säga att det utgör ett positivt tecken på att ha tillfogats av en annan människa. Det är i alla fall viktigt att fastställa vad slags hälsotillstånd hon befann sig föregående natt. Har ni någon aning om var hon var i går kväll?”

Jag berättade för honom att hon hade anställning och sa att jag föreställde mig att hon måste ha blivit kvarhållen längre än vanligt.

”Jag ska gå förbi stället nu på morgonen”, sa doktorn, ”när jag går runt bland mina patienter och jag ska gå in och göra några förfrågningar.”

Jag tackade honom och vi skildes åt. Just som jag stängde dörren, tittade han in igen.

”Var hon din syster? Frågade han.

”Nej, bara en kär vän.”

Han sa inget mer, men jag hörde honom sucka, när han försiktigt stängde dörren. Kanske hade han själv en gång en syster och hade förlorat henne. Kanske liknade Marys ansikte henne.

Doktorn var borta i många timmar. Jag började att känna mig outsägligt övergiven och hjälplös. Och så till den milda grad att jag själviskt önskade att Robert verkligen hade seglat från Amerika och skulle komma till London i tid för att bistå och trösta mig. Ingen levande varelse kom in i rummet utom Sally. Första gången hade hon med sig te till mig. De andra och tredje gångerna tittade hon bara in för att se om det skett någon förändring och hon kastade sin blick mot sängen. Jag har aldrig förr sett henne så tyst. Det var som om denna förfärliga olycka gjort henne stum. Jag borde kanske ha pratat med henne, men det fanns något i hennes ansikte som hindrade mig. Och dessutom blev jag torr om läpparna av det feberaktiga tillstånd av oro jag befann mig i. Det var som om de aldrig mer skulle kunna forma ord. Jag plågades fortfarande av den gångna nattens hemska farhåga att Mary skulle dö utan att jag visste om det – dö utan att säga ett enda ord som kunde lösa det gräsliga mysteriet med hennes skada och för alltid stilla de misstankar som jag fortfarande hyste varje gång min blick föll på den gamla kravattstumpen. Slutligen kom doktorn tillbaka.

”Jag tror att du lugnt kan glömma alla tvivel som den där tygbiten kan ha gett upphov till”, sa han. ”Hon blev, som du antog, kvarhållen sent av sina uppdragsgivare och hon svimmade i arbetsrummet. Så snart som hon återfick medvetandet, lät de henne oklokt och ovänligt nog gå hem ensam utan att ge henne något uppiggande. Under dessa omständigheter, är inget mer sannolikt än att hon svimmade en gång till på väg hit. Ett fall på gatan utan någon vänlig hand som hindrade det, kunde ha vållat en ännu värre skada än den skada vi har sett. Jag tror att den enda omilda behandling som den stackars flickan utsattes för var den försummelse som mötte henne i arbetsrummet.”

”Jag medger att det ni säger låter förståndigt”, sa jag, ännu inte helt övertygad. ”Ändå har hon kanske – ”

”Min stackars vän, jag har sagt att du inte ska hoppas”, avbröt mig doktorn. Han gick fram till Mary och öppnade hennes ögonlock och betraktade hennes ögon medan han talade och tillade sedan: ”Om du fortfarande hyser tvivel om hur hon fick den där skadan så glöm förhoppningen att hon någonsin kommer att tala om det för dig. Hon kommer aldrig mer att tala!”

”Nej! Åh,doktorn! Säg inte att hon är död!”

”Hon är helt borta från all smärta och Sorg – hon kan inte tala eller förnimma. Det finns mer liv i den kraftlösaste insekt som flyger än det finns liv kvar i henne. När du betraktar henne nu, försök då att tänka dig att hon är i himmelen. Det är den bästa tröst jag kan komma med efter att ha berättat den hårda sanningen.”

Jag trodde honom inte. Jag kunde inte tro honom. Så länge som hon andades, så länge höll jag fast vid hoppet. Straxt efter det att doktorn gått kom Sally tillbaka och fann att jag satt och lyssnade (om jag så får säga) vid Marys läppar. Hon gick bort till väggen, där min lilla handspegel hänger, tog ned den och gav den till mig.

”Se efter om hennes andning märks på spegeln”, sa hon.

Ja, hennes andning märktes, men mycket svagt. Sally putsade spegelglaset med sitt förkläde och gav den tillbaka till mig. När hon gjorde det, sträckte hon halvvägs ut handen mot Marys ansikte, men drog plötsligt tillbaka den som om hon var rädd fläcka den fina huden med sina hårda, valkiga fingrar. När hon gick ut, stannade hon vid fotändan och skrapade bort en liten lerbit från en av Marys skor.

”Jag brukade alltid putsa dem åt henne”, sa Sally, ”så att hon slapp smutsa ned sina händer. Kan jag ta av dem nu och putsa dem igen?”

Jag nickade, för mitt hjärta var för tungt för att tala. Sally tog av skorna med långsam, tafatt ömhet och gick sin väg.

En timme, kanske hade något längre tid gått när jag återigen placerade spegelglaset framför hennes läppar. Jag förde det närmare och närmare. Jag andades själv oavsiktligt på spegeln och putsade glaset. Jag höll det mot henne igen.

”Åh! Mary, Mary, doktorn hade rätt! Jag borde ha insett att du är i himmelen!”

Död utan ett ord, utan ett tecken – utan så mycket som en blick som berättade den sanna historien om skadan som dödade henne! Jag kunde inte ropa på någon. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte ens ställa ifrån mig spegeln och ge henne en sista kyss. Jag vet inte hur länge jag satt där med mina svidande ögon och mina dödskalla händer när Sally kom tillbaka med skorna putsade. Hon bar dem försiktigt i sitt förkläde av fruktan för att de skulle bli nedsmutsade. Vid åsynen av detta. Jag kan inte skriva mer. Mina ögon föll ihop så jag inte såg någonting på papperet.

 

12 MARS. Hon avled på eftermiddagen den åttonde. På morgonen den nionde skrev jag, tvingad av plikten, till hennes styvmor i Hammersmith. Det kom inget svar. Jag skrev igen. Brevet återkom i morse, oöppnat. Vad den kvinnan beträffar kunde Mary ha en fattigbegravning. Men det skulle inte få ske om jag så måste panta allt jag har ner till kappan jag har på mig.

Själva tanken att Mary skulle begravas av fattigvården fick mig att torka mina ögon och gå bort till begravningsentreprenören och berätta för honom hur jag hade det ställt. Jag sa att om han gjorde ett överslag över vad det skulle kosta allt som allt för den billigaste anständiga begravning som står att få, så åtog jag mig att skrapa ihop pengarna. Han gjorde en uppskattning och skrev ned den som följer likt en vanlig räkning:

 

En begravningsprocession £1 13 8

Kyrksal……………….0  4 4

Präst…………………0  4 4

Klockare………………0  l 0

Dödgrävare…………….0  l 0

Stavbärare…………….0  1 0

Klockringning………….0  l 0

Sex fot jord…………..0  2 0

Totalt……………….£2  8 4

 

Om jag orkat tänka så långt, hade jag varit benägen att önska att Kyrkan borde ha råd att klara sig utan alla dessa små kostnader för att begrava fattiga människor, för vilkas vänner även shillingar är mycket pengar. Men det är meningslöst att klaga: pengarna måste skrapas ihop snabbt. Den barmhärtige doktorn själv en fattig människa, annars skulle han inte ha bott i vårt område- hade bidragit till utgifterna med tio shilling och coronern som skötte förhöret om dödsorsaken, bidrog med ytterligare fem shilling när förhöret var över.

Kanske andra skulle hjälpa mig. Om inte, så har jag lyckligtvis egna kläder och möbler som jag kan pantsätta. Och jag måste göra det utan vidare dröjsmål, för begravningen ska ske i morgon, den trettonde.

Begravningen – Marys begravning! Det är bra att de trångmål och svårigheter som jag befinner mig i håller mig mentalt alert. Var skulle jag finna mod inför morgondagen om jag hade tid att sörja?

Tack Gud att de inte behövde mig vid förhöret om dödsorsaken. Utslaget var givet med doktorn, polismannen och två personer från stället där hon arbetade som vittnen blev det ”Död genom olyckshändelse”. Kravattstumpen visades upp och coronern sa att den sannerligen räckte för att väcka misstankar, men juryn höll i avsaknad av något verkligt belägg på doktorns uppfattning att hon svimmat och fallit omkull och därvid fått skadan i tinningen. Man tillrättavisade folket på Marys arbetsplats för att de lät henne gå hem ensam utan så mycket som stötta henne med en droppe konjak sedan hon av utmattning drabbats av ett svimningsanfall mitt för ögonen på dem. Coronern tillade för sin del att han ansåg reprimanden var helt befogad. Sedan fick jag på min egen begäran tillbaka kravattänden. Polisen sa att de inte kunde göra några utredningar med en så pass liten ledtråd som vägledning. De må tycka det, och coronern och doktorn och juryn må tycka det, men i trots av allt som har hänt är jag nu mer bestämt övertygad om att det döljer sig något förskräckligt mysterium bakom skadan på min stackars förlorade Marys tinning som ännu inte har avslöjats och som kan komma att upptäckas med hjälp av detta kravattfragment som jag fann i hennes hand. Jag kan inte ge någon bra förklaring till varför jag tror det, men jag vet att om jag hade varit en av jurymedlemmarna vid förhöret, skulle ingenting ha fått mig att samtycka till utslaget Död genom olyckshändelse.

Sedan jag pantsatt mina saker och tiggt mig till ett litet förskott på lönen från stället där jag arbetar för att få ihop det som fortfarande fattades till Marys begravning, tyckte jag att jag hade en smula lugn för att förbereda mig så gott jag kunde inför morgondagen. Men så blev det nu inte. När jag kom hem mötte mig hyresvärden i korridoren. Han var berusad och såg brutalare ut och talade mer skoningslöst än jag någonsin sett honom tidigare.

”Så du tänker vara så dum att betalar hennes begravning du?” var det första han sa till mig. Jag för trött och för nedstämd för att svara. Jag försökte bara komma förbi honom till min egen dörr.

”Om du kan betala för att begrava henne”, fortsatte han och ställde sig framför mig, ”så kan du betala hennes lagliga skulder. Hon är skyldig mig tre veckors hyra. Tänk om du skulle skrapa ihop pengar till det härnäst och överlämna dem till mig? Jag skojar inte, det kan jag lova dig. Jag ska ha min hyra och om inte någon betalar den, så ska jag se till att hennes lik forslas till fattigvården!”

Inklämd mellan fasa och avsky trodde jag att jag skulle falla omkull framför hans fötter.

Men jag bestämde mig för att inte låta honom se hur han lyckats skrämma mig, om jag nu bara kunde kontrollera mig själv. Så jag samlade tillräcklig beslutsamhet och svarade att jag inte trodde att Lagen gav honom sådan orättfärdig makt över den döda.

”Jag ska läsa Lagen för dig!” avbröt han.

”Du samlar in pengar för att begrava henne som om hon vore en dam när hon dog i skuld till mig, va? Och du tror att jag ska låta mina rättigheter trampas ner på det sättet va? Tror du det va? Du får till i kväll på dig att tänka över saken. Om jag inte får de tre veckornas hyra hon är skyldig mig i morgon bitti – då ska hon död eller levande till fattighuset!

”Den här gången lyckades jag fösa undan honom och komma in på mitt rum och låsa dörren i ansiktet på honom. Så snart som jag var ensam föll jag samman i andfådd och kvävande gråt, som tycktes skaka mig sönder och samman. Men det var till ingen nytta och det fanns ingen hjälp i tårarna. Jag gjorde mitt bästa för att lugna ner mig efter en stund och försökte att tänka på vem jag kunde springa till för att få hjälp och skydd.

Doktorn var den första vännen jag kom att tänka på, men jag visste att han alltid var ute på besök hos sina patienter på eftermiddagarna. Stavbäraren var nästa person som jag tänkte på. Han hade sett ut som en värdig, otillgänglig sorts människa när han kom på förhöret, men han pratade lite med mig då och sa att jag var en bra flicka och jag tyckte att han faktiskt verkade hysa medlidande med mig. Så jag bestämde mig för att i min nöd och mitt betryck vända mig till honom.

Tursamt nog fann jag honom i hemmet. När jag berättade för honom om hyresvärdens skändliga hot och om det elände jag led för den sakens skull, reste han sig och stampade med foten och skickade efter sin trekantiga hatt med guldgaloner, som han bär på söndagarna, och sin långa stav med elfenbensknopp.

”Jag ska ge honom”, sa stavbäraren. ”Kom med mig, kära barn. Jag tror att jag sa åt dig att du är en bra flicka vid förhöret. Gjorde jag inte det så säger jag det nu. Jag ska ge honom! Kom med mig.”

Och han steg ut, gick med beslutsamma steg i sin trekantiga hatt och sin stora stav och jag följde honom.

”Hyresvärd!” skrek han i samma ögonblick han steg in i korridoren och dunkade med sin stav i golvet.

”Hyresvärd!” och såg sig omkring som om han var konungen av England som kallade på ett djur. ”Kom ut!”

I det ögonblick då hyresvärden kom ut och såg vem det var stirrade han på den trekantiga hatten och blev blek som aska.

”Hur vågar du skrämma denna stackars flicka!” sa stavbäraren. ”Hur vågar du topprida henne i hennes sorg genom att hota att göra det du vet att du inte kan göra? Hur vågar du fegt skrämma, din skrävlare till hyresvärd? Svara mig inte jag tänker inte lyssna på dig! Jag ska ge dig en läxa, min herre! Om du säger ett enda ord till till denna unga flicka, ska jag släpa dig till myndigheterna i den här stadsdelen! Jag har haft ögonen på dig och myndigheterna har också haft ögonen på dig och kyrkoherden har haft – ja, ögonen på dig. Vi gillar inte riktigt utseendet på den där butiken du har runt hörnet. Vi gillar inte utseendet på en del av kunderna som håller till där. Vi ogillar störande individer och vi gillar inte i något endaste avseende såna som du! Lämna den unga kvinnan i fred eller också släpar jag iväg med dig! Om han säger ett enda ord eller inkräktar på dig igen, min kära vän, så kom och berätta det för mig och lika säkert som han är en trakasserande, omanlig skrävlare till hyresvärd, så ska jag slita upp honom!”

Med dessa ord avgav stavbäraren en ljudlig hostning för att klara strupen och med ännu ett slag i golvet med sin stav gick han med beslutsamma steg ut igen innan jag hann öppna läpparna för att tacka honom.

Hyresvärden slank tillbaka in på sitt rum utan ett ord. Jag stod slutligen kvar ensam och oantastad och kunde stärka mig inför det hårda provet vid min stackars älskade väns begravning i morgon.

 

13 MARS. Alltsammans är över. Fören vecka sedan vilade hennes huvud mot mitt bröst. Nu ligger det på kyrkogården – den friska jorden ligger tung över hennes grav. Jag och min käraste vän, min syster i kärlek, har skilts åt i denna värld för alltid. Jag följde hennes begravning ensam genom de grymma, hektiska gatorna. Jag trodde att Sally skulle ha erbjudit sig att gå tillsammans med mig, men hon kom inte ens till mitt rum. Jag vill inte tycka illa om henne för den sakens skull och jag är glad att jag lade band på mig, för när vi kom in på kyrkogården så stod bland de två tre människorna vid den öppna graven Sally i sin trasiga gråa sjal och sin lappade svarta bahytt. Hon tycktes inte lägga märke till mig förrän de sista förrättningsorden lästs upp och prästmannen gått sin väg. Då steg hon fram och pratade med mig.

”Jag kunde inte följa med dig”, sa hon och såg på sin trasiga sjal, ”för jag har inga anständiga kläder att vandra i. Jag önskar att jag kunde ge utlopp i tårar som du, men jag kan inte. All min gråt är utsliten och bortsvulten för länge sen. Tänk inte på att göra upp brasa när du kommer hem. Jag ska göra det och ordna en kopp te för att trösta dig.”

Hon såg ut som om hon skulle säga ytterligare några snälla ord, men när hon såg stavbäraren komma, drog hon sig tillbaka, som om hon var rädd for honom och lämnade kyrkogården.

”Här är mitt bidrag till begravningen”, sa stavbäraren och gav mig tillbaka den shilling jag betalt honom. ”Nämn det inte för någon, för det skulle kanske inte uppskattas ur affärssynpunkt om det nådde en del människors öron. Har hyresvärden sagt något mer till dig? Nej, jag trodde väl det. Han är en alldeles för inpiskad karl för att ge mig besväret att släpa iväg med honom. Sluta inte gråta här, min kära vän. Lyd en man som är van vid begravningar och gå hem.”

Jag försökte att följa hans råd, men det var som att överge Mary att gå bort när alla andra övergett henne.

Jag väntade tills graven skottats igen och männen lämnade platsen – sedan återvände jag till graven. Å, vad naken och grym den var utan så mycket som en grön grästorva till lindring. Åh, hur mycket svårare det verkade att leva jämfört med att dö när jag stod och betraktade de tunga uppstaplade lerklumparna och tänkte på vad som doldes under dem.

Jag drevs hemåt av mina egna förtvivlade tankar. Anblicken av Sally som tände brasan i mitt rum lättade mitt hjärta en smula. När hon hade gått tog jag fram Roberts brev igen för att ägna mig åt det enda i hela världen som hade något intresse för mig nu.

Denna förnyade läsning ökade den ovisshet jag redan haft vad beträffar om han stannat i Amerika efter att ha skrivit till mig. Min sorg och ensamhet hade på ett sällsamt sätt förändrat mina tidigare känslor om hans återkomst. Jag tycktes ha förlorat all min klokhet och självförsakelse och brydde mig inte längre så mycket om hans fattigdom men desto mera om honom själv, så att utsikten att han kunde komma tillbaka blev den enda verkliga tanke av tröst som nu höll mig uppe. Jag vet att denna tanke är svag inom mig och att hans återkomst som fattig inte skulle leda till något gott för någon av oss. Men han är den ende levande varelse jag har kvar att älska och – jag kan inte förklara det – men jag vill lägga min armar om hans hals och berätta för honom om Mary.

 

14 MARS. Jag låste in kravattänden i mitt skrivbord. Blotta anblicken av den ändrade inte de förfärliga misstankar jag hyste. Jag darrar bara jag snuddar vid den.

 

15 MARS. Arbete, arbete, arbete. Om jag inte rasar ihop ska jag kunna återbetala förskottet nästa vecka och sedan genom att sänka mina dagliga utgifter en smula kan jag kanske spara en eller två shilling till lite mera gräs på Marys grav – och kanske till och med några få blommor som kan växa bredvid den.

 

18 MARS. Jag tänker på Robert hela dagen. Betyder det att han verkligen kommer tillbaka? Gör han det så kanske jag får se honom mot slutet av april eller början av maj om jag utgår från avståndet till New York och den tid det tar för skepp att komma till England.

 

19 MARS. Jag kan inte minnas att jag tänkte på kravattampen en enda gång och jag är säker på att jag aldrig tittade på den. Ändå hade jag en mycket sällsam dröm om den i natt. Jag tyckte att den förlängdes till en lång ledtråd, likt den silkestråd som ledde till Rosamond’s Bower. Jag tyckte att jag fattade tag i den och följde den en bit, varpå jag blev skrämd och försökte att gå tillbaka men fann att jag var tvungen mot min vilja att fortsätta. Den ledde mig till en plats som liknade Dödsskuggans Dal på ett gammalt tryck som jag kommer ihåg från min mors exemplar av Pilgrims Resa. Det var som om jag följde tråden månad efter månad utan uppehåll tills den slutligen ställde mig ansikte mot ansikte med en ängel vars ögon var som Marys. Han sa till mig:

”Fortsätt. Sanningen finns i slutänden och väntar på att du ska finna den.”

Jag brast i gråt, för ängeln hade både Marys röst och Marys ögon, och jag vaknade med bultande hjärta och mina kinder var våta. Vad är meningen med detta? Är det alltid vidskepelse, undrade jag, att tro att drömmar kan vara sanna.

 

30 APRIL. Jag har hittat den! Gud vet vad det kan leda till, men det är lika säkert som att jag sitter här framför min dagbok, att jag har hittat kravatten, vars avslitna tamp Mary höll i sin hand! Jag gjorde upptäckten i går kväll, men den förvirring den gav upphov till och den nervositet och ovisshet som jag kände, hindrade mig från att skriva ned denna utomordentliga och oväntade händelse när den inträffade. Låt se om jag kan minnas den och skriva ned den nu.

Jag gick hem ganska så sent från min arbetsplats, när jag plötsligt kom ihåg att jag glömt att köpa vaxljus föregående kväll och att jag skulle sitta i mörker om jag inte lyckades rätta till det misstaget på något sätt. Butiken nära mig, där jag vanligtvis handlar, skulle vara stängd innan jag hann dit, det visste jag, så jag beslöt mig för att gå in i den första affär jag passerade som säljer ljus. Det visade sig vara en liten butik med två avdelningar. I den ena handlades med vanliga specerier och i den andra såldes klädtrasor och flaskor och gamla järnkedjor.

Det var flera kunder i speceridelen när jag steg in, så jag ställde mig att vänta i den tomma lumpdelen tills jag kunde betjänas. När jag såg mig omkring på de värdelösa föremålen som omgav mig, fastnade min blick på en trave trasor som låg på disken som om de just kommit in och lämnats där. Av ren nyfikenhet tittade jag närmare på trasorna och såg bland dem något som liknade en gammal kravatt. Jag lyfte genast upp den och betraktade den under en gasljuslåga. Mönstret bestod av smutsiga, lilafärgade streck, som gick på tvären över en sjaskig mörk spaljéartad bakgrund. Jag tittade på de båda ändarna. En av dem var avsliten. Hur jag lyckades dölja den andlösa överraskning som denna upptäckt försatte mig i kan jag inte säga, men jag lyckades på något sätt göra rösten stadig och lugnt be om mina vaxljus när mannen och kvinnan som betjänade i butiken klarat av sina andra kunder och frågade mig vad jag önskade.

Medan mannen tog fram ljusen befann sig min hjärna i ett virrvarr när jag tänkte på hur jag skulle komma i besittning av den gamla kravatten utan att väcka misstanke. Slumpen som jag med en smula snabbhet drog fördel av, gjorde att föremålet hamnade inom räckhåll. För när mannen räknat ljusen bad han kvinnan om ett papper att slå in dem i.

Hon fick fram ett omslagspapper som var för litet och tunt för ändamålet och hon förklarade, när han bad om något bättre, att dagens förråd av hållbart papper var slut. Han blev arg på henne för den sakens skull. Just som de började att gräla våldsamt, gick jag tillbaka till skräprummet, ryckte lite slarvigt den gamla kravatten ur högen och sa med så lätt ton som jag kunde: ”Lugn! Lugn! Låt inte mina ljus orsaka så hårda ord er emellan. Vira det här slitna gamla tyget kring dem med en snörstump och jag kan bära hem dem ganska bekvämt.”

Mannen föreföll benägen att prompt vilja ha hållbart omslagspapper, men kvinnan, som nog var glad åt en möjlighet att förarga honom, slet åt sig ljusen och slog omedelbart in dem i den avslitna gamla kravatten. Jag var rädd att han skulle slå henne mitt framför ögonen på mig, så rasande var han, men lyckligtvis kom en annan kund in och tvingade honom att använda sina händer på ett mera fredligt och passande sätt.

”En hel hög med alla sorters tyg i det andra rummet”, sa jag till kvinnan när jag betalade henne för ljusen.

”Ja, och allting ihopsamlat till försäljning av en stackars krake med ett lat odjur till man, som låter sin hustru göra allt arbete medan han sätter sprätt på pengarna”, svarade kvinnan med en skadeglad blick på mannen vid sin sida.

”Han kan säkert inte ha mycket pengar att slösa om hans fru inte har något bättre arbete än att samla upp lumpor”, sa jag.

”Det är inte hennes fel att hon inte har något bättre att göra”, sa kvinnan, ganska argsint.

”Hon är beredd att ta vilket arbete som helst. Städa, diska, duka, sköta tomma hus hon tackar inte nej till något. Hon är min halvsyster, så jag bör nog veta.”

”Sa ni att hon städar?” frågade jag och försökte få det att låta som om jag visste någon som kunde tänkas anställa henne.

”Javisst gjorde jag det”, svarade kvinnan, ”och om ni kan skaffa henne ett jobb, så gör ni en god gärning för en stackars hårt arbetande varelse som behöver det. Hon bor nere på bakgatan här till höger – Horlick är namnet och hon är den hederligaste kvinna som någonsin stått i ett par läderskor. Och nu, vad kan jag göra för frun?”

En annan kund som just då kommit in i affären tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Jag lämnade butiken, gick förbi hörnet som ledde in till bakgatan, letade upp gatunamnet, så att jag visste var jag skulle finna det igen, och sprang sedan hem så fort jag kunde. Kanske var det minnet av den sällsamma drömmen som plötsligt slog mig eller kanske det var chocken vid upptäckten jag just gjort, men jag började känna mig rädd, utan att veta varför, och ivrig att komma under skydd i mitt eget rum.

Om ändå Robert kunde komma tillbaka! Åh, vilken lättnad det skulle vara om Robert kom tillbaka!

 

l MAJ. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren i går kväll var att efter det att jag tänt ljuset befria vaxljusen från den slitna kravatten och lägga ut den på bordet. Sedan tog jag ur skrivbordslådan tampen som Mary hållit i sin hand och bredde ut den med. Den passade till perfekt till den avslitna kravatten. Jag förde samman dem helt övertygad om att det inte fanns någon tvekan på den punkten.

Jag slöt inte ögonen en enda gång den natten. Någon sorts feber tog mig i besittning – en lidelsefull längtan att gå vidare från denna första upptäckt och upptäcka mer, hur riskfyllt det än kunde vara. Kravatten blev nu i mitt sinne den ledtråd som jag trodde mig ha sett i drömmen – tråden som jag var fast besluten att följa. Jag bestämde mig för att gå till Mrs. Horlick samma kväll på hemväg från mitt arbete.

Jag hittade lätt till bakgatan. En kutryggig dvärg stod och hängde i gathörnet och rökte på sin pipa. Då jag inte gillade hans utseende frågade jag honom inte var Mrs. Horlick bodde utan fortsatte nedför bakgatan tills jag mötte en kvinna och frågade henne. Hon visade mig till rätt adress. Jag knackade på dörren och Mrs. Horlick själv – en smal, retlig kvinna som såg eländig ut – öppnade. Jag sa genast till henne att jag kommit för att fråga henne om hennes villkor för att städa. Hon stirrade för ett ögonblick på mig och besvarade sedan min fråga någotsånär vänligt.

”Ni verkar förvånad över att en främling som jag uppsöker er”, sa jag. ”Jag fick vetskap om er på ett ganska egendomligt sätt av en av era släktingar i går kväll.”

Och så berättade jag för henne allt som inträffat i ljushandlarens butik och underströk så ofta jag kunde att förekomsten av tyghögen och hur jag kom att hemföra vaxljusen i en gammal söndersliten kravatt.”

”Det är första gången jag hör talas om att något som tillhört honom kommit till användning”, sa Mrs. Horlick bittert.

”Vad säger ni? Tillhörde den gamla halsduken er make? Menar ni det?” sa jag på försök.

”Ja, jag kastade hans ruttna gamla halsduk i den där högen tillsammans med annat tyg och jag önskar att jag kunnat kasta honom på skräphögen också”, sa Mrs. Horlick. ”Jag slumpar bort honom i vilken lumpaffär som helst. Där står han och röker sin pipa i slutet av gatan. Han har inte haft arbete på flera veckor. Han är det mest sysslolösa av alla puckelryggiga svin i hela London!”

Hon pekade på mannen som jag gick förbi när jag svängde in på bakgatan. Mina kinder började hetta och mina knän darra, för jag visste att nu då jag spårat kravatten till dess ägare så hade jag kommit ett steg närmare en färsk upptäckt. Jag önskade Mrs. Horlick en god kväll och sa att jag skulle skriva och meddela henne den dag jag behövde henne.

Det jag just har sagt väckte en tanke hos mig som jag var rädd att fullfölja. Jag har hört folk tala om att de blivit yra i huvudet och det var så jag kände mig när jag gick tillbaka på gatan. Jag var vimmelkantig i huvudet och mina ögonen tycktes sakna förmågan att se något annat än den lille kutryggige mannen, som fortfarande stod på samma plats och rökte sin pipa. Något annat kunde jag inte se. Och jag kunde inte tänka på något annat än märket efter slaget mot min stackars förlorade Marys tinning. Jag vet att jag måste ha varit vimmelkantig för när jag kom närmare den krokryggige mannen stannade jag upp utan att vilja det. Jag visste inte vad jag skulle säga eller vilket sätt som var det bästa att börja. Och ändå. I det ögonblick jag stod ansikte mot ansikte med honom tycktes någonting inom mig hindra mig att fortsätta och fick mig att tala utan att ha tänkt ut något i förväg, utan att tänka på konsekvenserna, utan att veta, vågar jag nästan påstå, vilka ord jag yttrade förrän det ögonblick då de fanns på mina läppar.

”När er gamla kravatt slets sönder, visste ni då att den ena änden av den hamnade i lumpboden och den andra föll i mina händer?”

Jag sa dessa djärva ord till honom helt plötsligt och som det förefaller mig utan att jag ville ha något med dem att göra. Han ryckte till, glodde, ändrade färg. Han var alldeles för förbluffad över mitt plötsliga tal för att kunna svara mig. När han öppnade munnen var det för att säga till sig själv snarare än till mig:

”Du är inte den flickan.”

”Nej”, sa jag med och mitt hjärta kändes sällsamt hoptryckt. ”Jag är hennes vän.”

Vid detta hade han hämtat sig från överraskningen och han tycktes medveten om att han avslöjat mer än han borde.

”Du kan vara vän till vem du vill”, sa han brutalt, ”så länge som du inte kommer hit och pladdrar en massa dumheter. Jag känner dig inte och begriper mig inte på ditt skämt.”

Han vände sig snabbt bort från mig efter att ha yttrat dessa ord. Han hade inte en enda gång sett mig i ögonen sedan jag först tilltalade honom. Var hans den hand som utdelat slaget? Jag hade bara sex pence i fickan, men jag tog fram slanten och följde efter honom. Hade det varit en fempundssedel skulle jag ha gjort detsamma i det tillstånd som jag befann mig i då.

”Skulle ett stop öl hjälpa dig att förstå mig?” sa jag och erbjöd honom sexpencen.

”Ett stop är inte mycket”, svarade han och tog tveksamt emot slanten.

”Det kan kanske leda till något bättre”, sa jag. Hans ögon började glittra och han kom närmare mig. Åh, vad mina ben skakade! Och hur gick det inte runt i huvudet på mig!

”Det är helt igenom i all vänlighet, va?” frågade han med en viskning.

Jag nickade. I det ögonblicket kunde jag inte tala för allt i världen.

”I all vänlighet, naturligtvis”, fortsatte han för sig själv, ”för annars skulle en polisman varit inblandad. Jag antar att hon talade om för dig att det inte var jag?”

Jag nickade igen. Det var allt jag kunde göra för att hålla mig upprätt.

”Jag antar att det handlar om att hota honom och få honom att göra upp om saken i all tysthet för ett eller två pund? Hur mycket får jag om du får tag i honom?”

”Hälften.”

Jag hade blivit orolig att han skulle fatta misstankar om jag fortsatte att vara tyst. Stackarens ögon glittrade igen och han kom närmare.

”Jag körde honom till Red Lian vid hörnet av Dodge Street och Rudgely Street. Huset var stängt, men han släpptes in bakvägen som om han var känd av innehavaren. Det är så mycket jag kan säga dig och jag är säker på att jag har rätt. Han var den sista körningen jag hade den kvällen. Morgonen därpå fick jag sparken av ägaren. Han sa att jag snodde hans säd och hans passageraravgifter. Jag önskar att jag hade gjort det!”

Av detta drog jag slutsatsen att den krokryggige mannen varit droskkusk.

”Varför säger du inget?” frågade han misstänksamt. ”Har hon berättat en massa lögner om mig? Vad sa hon när hon kom hem?”

”Vad borde hon ha sagt?”

”Hon borde ha sagt att min kund var full och att hon kom i vägen för honom när han var ute efter en skjuts. Det var vad hon borde ha sagt till att börja med.”

”Och därefter.”

”Tja, att när min kund för att jäklas satte krokben för henne så snavade hon och grep tag i mig för att inte falla och slet bort en bit av min gamla usla slips. ’Vad menar du med det, ditt odjur?’ sa hon och vände sig om mot min kund så snart som hon blev stadig på benen. Då säger min kund till henne: ’Jag ska lära dig att tala civiliserat.’ Och han höjer knytnäven och – ja, vad tror du? Varför ser du så där på mig? Hur tror du att en man av min storlek skulle kunna ta hennes parti mot en man så stor att han kunde äta upp mig? Glo bäst du vill, men i mitt ställe skulle du ha gjort som jag gjorde – jag körde iväg när han skakade knytnäven mot mig och svor att han skulle slå ihjäl mig om jag inte fick fart på hästen omedelbart.”

Jag såg att han arbetade upp sig till ursinne, men jag kunde inte, om det så hade gällt mitt liv, ha stått kvar nära honom eller sett på honom längre. Jag lyckades bara stamma att jag hade gått en lång väg och att jag kände mig svag och vimmelkantig av utmattning, eftersom jag inte var van vid så mycken motion.

Hans förargelse övergick i trumpenhet när jag ursäktade mig på det viset. Jag kom på lite större avstånd från honom och tillade att om han befann sig vid gathörnet nästa kväll, skulle jag ha något att tillägga och något mer att ge honom. Han morrade några få misstänksamma ord till svar som om att han tvivlade på att jag skulle återkomma. Tursamt nog passerade en polis på andra sidan gatan i det ögonblicket. Han smet omedelbart ned på bakgatan och jag var fri och kunde ge mig av.

Jag kan inte säga hur jag tog mig hem, men jag tror att jag sprang större delen av vägen. Sally öppnade dörren och frågade när hon såg mitt anlete om något hade hänt. Jag svarade:

”Ingenting! Ingenting!”

Hon hindrade mig när jag skulle gå in på mitt rum och sa: ”Rätta till håret en smula och ordna kragen rätt. En gentleman sitter och väntar på dig.”

Mitt hjärta tog ett stort skutt – jag visste genast vem det var och rusade in i rummet likt en tokstolle.

”Åh, Robert! Robert!”

Alla mina tankar gick till honom med de orden.

”Gode Gud, Anne! Har något hänt? Är du dålig?”

”Mary! Min stackars förlorade, mördade, älskade Mary!”

Det var allt jag kunde säga innan jag föll i hans armar.

 

2 MAJ. Motgångar och besvikelser har gjort honom lite dyster, men gentemot mig hade han inte förändrats. Han är god, lika vänlig, lika varsam och sant tillgiven som alltid. Jag tror inte att någon annan man i världen skulle ha lyssnat till min berättelse om Marys död med sådan ömhet och medömkan som han. I stället för att avbryta mig fick han mig att berätta mer än jag hade tänkt och hans första frikostiga ord när jag berättat färdigt var att försäkra mig att han själv skulle se till att gräs och blommor blev planterade på Marys grav. Jag kunde nästan ha fallit på knä och dyrkat honom när han gav detta löfte. Denne den bäste och vänligaste och ädlaste av alla män kan säkert inte alltid ha otur. Mina kinder hettar när jag tänker på att han återvänt med bara några få pund i fickan efter alla sina hårda och hederliga ansträngningar i Amerika. De måste vara dåliga människor där borta, när en man som Robert inte kan lyckas bland dem. Nu pratar han lugnt och resignerat om att försöka få något av de lägst betalda anställningar som en man kan förtjäna sitt bröd på i denna stora stad – han som kan franska och som kan skriva så vackert! Åh, om folk som behöver anställa folk kände Robert lika bra som jag gör, vilken lön skulle han då inte ha, vilken post skulle han bli anställd på!

Jag skriver dessa rader ensam när han har gått till bakgatan för att förhandla med den fege usling och hjärtlöse skurk, som jag pratade med i går.

Robert säger att kreaturet – jag vill inte kalla honom en man – måste hållas på gott humör och vilseledas om stackars Marys öde, så att vi kan få tag i och dra inför rätta det druckna monstret vars slag orsakade hennes död. Jag kommer inte att känna mig lugn förrän hennes mördare är fast och jag kan vara säker på att han får lida för sina brott. Jag ville följa med Robert till bakgatan, men han sa att det var bäst att han genomförde resten av undersökningen ensam då mina krafter och min beslutsamhet redan satts på hårda prov. Han fällde andra omdömen och berömde mig för det som jag lyckats göra fram till nu och jag skäms nästan att fästa det på pränt med min penna. Det behövs inte heller – beröm från hans läppar är ett av de ting som jag kan anförtro mitt minne till den sista dagen av mitt liv.

 

3 MAJ. Robert var borta mycket länge i går kväll innan han återvände och berättade för mig vad han gjort. Med hjälp av min beskrivning hade han lätt hittat puckelryggen vid gathörnet, men det visade sig vara en svår uppgift att ens med hjälp av pengar övervinna det fega kräkets misstro mot honom i hans egenskap av främling och man. Men när han lyckades med det var den största svårigheten övervunnen. Upphetsad vid tanken på mer pengar gick han genast bort till The Red Lion och gjorde förfrågningar om den person som han kört dit i sin droska. Robert följde med honom och väntade i gathörnet. De nyheter som droskkusken kom med var av det mest oväntade slag. Mördaren – jag kan inte beskriva honom med något annat namn – hade blivit sjuk samma kväll som han blev körd till The Red Lion och hade gått till sängs där och då och befann sig fortfarande sängliggandes i detta ögonblick. Hans sjukdom var av den sort som orsakas av överdrivet supande och påverkade både hans sinne och hälsa. Folket på puben kallade det för Dille. När han hörde detta beslöt sig Robert för att undersöka om han kunde utröna något på egen hand genom att gå omkring och göra förfrågningar på puben som om han var en vän till den sjuke mannen på ovanvåningen. Han gjorde två viktiga upptäckter. Först fann han namnet och adressen till läkaren som hade hand om mannen.

Därefter lurade han bartendern att nämna den mordiske skurken vid namn. Denna sista upptäckt tillfogar ett obeskrivligt och fruktansvärt faktum till den hemska motgången med Marys död. Noah Truscott, som hon nämnt för mig vid det sista samtalet jag någonsin hade med henne, var namnet på den man som med sin dryckenskap blev det föredöme som ruinerat hennes far och Noah Trescott är också namnet på den man som i berusat raseri dödat henne. Det ligger något som får en att rysa, något övernaturligt i detta hemska faktum.

Robert håller med mig om att Försynens hand måste ha lett mina steg till den där butiken varifrån alla upptäckter sedan dess härrört. Han säger att han tror att vi är de verktyg som ska verkställa en rättvis vedergällning och om han så ska offra sin sista kvartspenny, så tänker han föra utredningen till dess fullständiga slut i en domstol.

 

4 MAJ. Robert gick i dag för att konsultera en advokat som han känner sedan gammalt. Advokaten var mycket intresserad, fast inte lika allvarligt imponerad som han borde ha varit av berättelsen om Marys död och om de händelser som därefter inträffat. Han gav Robert ett förtroligt brev riktat till läkaren som vårdade den inpiskade skurken på The Red Lion. Robert överlämnade brevet och återvände senare och pratade med doktorn, som sa att hans patient var på bättringsvägen och troligen skulle vara på benen igen om tio till fjorton dagar. Detta utlåtande vidarebefordrade Robert till advokaten, som har åtagit sig att hålla puben under vederbörlig uppsikt och att hålla puckelryggen (som är det viktigaste vittnet) ordentligt övervakad under de kommande fjorton dagarna eller, om det blev nödvändigt, längre än så. Vid detta upphörde utvecklingen av denna förfärliga historia för en tid.

 

5 MAJ. Robert har fått ett tillfälligt arbete som kopist hos sin vän advokaten. Jag arbetar mer än någonsin med min nål för hämta in den tid som jag förlorat på sistone.

 

6 MAJ. I dag var det söndag och Robert föreslog att vi skulle gå till Marys grav. Han, som inte glömmer något när godhet behövs, hade haft tid att infria det löfte han gett mig när vi först möttes. Graven var redan tack vare honom täckt med gräs och omgiven av planterade buskar. En del blommor ska planteras och en låg gravsten ska resas, så att platsen blir mer värdig min stackars förlorade älskling som ligger därunder. Åh! Jag hoppas jag ska leva länge sedan jag gift mig med Robert! Jag vill ha så mycket tid till mitt förfogande för att visa honom min tacksamhet!

 

20 MAJ. Mitt mod sattes på ett hårt prov i dag. Jag har vittnat på polisstationen och har sett monstret som mördade henne. Jag kunde bara se på honom en enda gång. Jag uppfattade att han var jättestor och att han höll sitt tröga, nedsjunkna bestialiska ansikte vänt mot vittnesbåset och att hans blodsprängda, tomma ögon stirrade på mig. För ett ögonblick försökte jag att möta denna blick, ja, jag försökte rikta min uppmärksamhet mot honom, hans fläckiga ansikte, det korta gråfärgade håret, hans knotiga, mordiska högerhand som hängde löst över skranket framför honom likt tassen på ett vilddjur över kanten på dess lya. Men fasan att se honom, först den dubbla fasan att konfrontera honom och att sedan se att han var en gammal man betvingade mig och jag vände mig bort, så illa tvungen, illamående och bävande. Jag såg aldrig mer hans ansikte och när jag avslutat mitt vittnesmål ledde Robert omtänksamt ut mig.

När vi möttes igen vid slutet av besiktningen, berättade Robert för mig att fången aldrig talat och aldrig ändrat sin kroppsställning. Han var antingen i besittning av en vildes grymma sinneslugn eller också hade han ännu inte återfått sina själsförmögenheter efter sjukdomen som nyligen skakat honom. Domaren tycktes betvivla att han var vid sina sinnens fulla bruk, men den medicinska expertisens bevisning avhjälpte hans tvivel och fången överfördes till rättegång, anklagad för dråp.

Varför inte mord? Robert förklarade lagen för mig när jag ställde frågan. Jag accepterade förklaringen, men den tillfredsställde mig inte. Mary Mallinson dödades av ett slag från Noah Truscotts hand. Det är mord i Guds ögon. Varför är det då inte mord i lagens mening?

 

18 JUNI. I morgon är rättegången utsatt vid Old Bailey. Före solnedgången gick jag i kväll till Marys grav. Gräset har vuxit sedan jag såg den senast och blommorna skjuter i höjden så nätt. En fågel satt och putsade sina fjädrar på den låga vita gravstenen som bär inskriften med hennes namn och ålder. Jag gick inte så nära att jag störde den lilla fågeln. Han såg oskyldig och trevlig ut på graven precis som Mary själv var i livet. När han flög sin väg gick jag och satte mig vid

huvudänden, där gravstenen står och läste de sorgliga raderna på den. Åh! Min kära! Min kära! Vilken skada eller orätt gjorde du någonsin i denna värld eftersom du måste dö vid aderton års ålder av ett slag från en drucken mans hand?

 

19 JUNI. Rättegången. Min erfarenhet av det som hände vid den är begränsad, liksom min upplevelse av besiktningen på polisstationen, fram till den punkt då jag avgav mitt eget vittnesmål. De fick mig att säga mer än vad jag sagt i underrätten. Mellan besiktningen och korsförhöret måste jag gå igenom så gott som alla detaljer om stackars Mary och hennes begravning som jag skrivit ned i denna dagbok. Juryn lyssnade till varje ord jag yttrade med den största uppmärksamhet. Mot slutet sa domaren några få ord av gillande om mitt uppträdande och sedan applåderade folket i rättssalen. Jag var så skakad och upphetsad att jag darrade i hela kroppen både när jag steg in i vittnesbåset och kom ut i det fria igen.

Jag tittade mot fångbåset både när jag steg in i vittnesbåset och när jag lämnade det. Ansiktets insjunkna brutalitet var oförändrat, men hans själsförmögenheter föreföll mer levande och observanta än de var på polisstationen. En avskyvärd blåaktig förändring drog fram över hans ansikte och han andades så häftigt att andetagen var tydligt hörbara när jag nämnde Marys namn och beskrev skadan på hennes tinning. När de frågade mig om jag visste något om fången och jag svarade att jag bara visste vad Mary själv hade berättat för mig att han orsakat hennes fars fördärv, avgav han ett stön och slog hårt med båda händerna på båsets skrank. Och när jag gick förbi honom på min väg ut från rättssalen lutade han sig plötsligt fram. Om det var för att tilltala mig eller slå mig kan jag inte säga, för han tvingades genast att räta på sig av fångvaktarna på vardera sidan om honom.

Medan vittnesmålen fortsatte (som Robert beskrev det för mig), blev tecknen på att han led av vidskeplig skräck allt tydligare tills han slutligen, just som advokaten som utsetts att försvara honom reste sig upp för att tala, plötsligt skrek med en röst som fick alla att hoppa till, mot rättens domare:

”Sluta!”

Det uppstod en paus och allas ögon var vända mot honom. Svetten rann utmed hans ansikte likt vatten och han gjorde konstiga, skrämmande rörelser med händerna mot domaren. ”Stoppa allt detta!” skrek han. ”Jag har bringat fadern på fall och dödat barnet. Häng mig innan jag gör mer skada! Häng mig för Guds skull, röj mig ur vägen!” Så snart som den chock som orsakats av hans ovanliga avbrott lagt sig fördes han bort och sedan följde en lång diskussion om huruvida han var vid sina sinnens fulla bruk eller inte. Saken överlåts till juryn att avgöra med sitt utslag. De fann honom skyldig till dråp utan att vara galen. Han fördes in igen och dömdes till livstids deportation. Det enda han gjorde när han hörde det hemska domslutet var att upprepa sina desperata ord: ”Häng mig innan jag gör mer skada! Häng mig för Guds skull, röj mig ur vägen!”

 

20 JUNI. Med sorg i hjärtat gjorde jag gårdagens notering och jag har inte varit bättre till sinnes i dag. Det är skönt att ha tillsett att en mördare får det straff han förtjänar.

Men vetskapen att denna den mest rättvisa akt av vedergällning har verkställts medför inte någon tröst. Lagen straffar förvisso Noah Truscott för hans brott, men kan den få Mary Mallinson att uppstå ur hennes sista viloläger på kyrkogården?

Medan jag skriver om Lagen bör jag här notera att den hjärtlöse usling, som tillät att Mary slogs ner i hans närvaro utan att ens försöka försvara henne, troligen inte helt undgår straff. Polismannen som höll ett öga på honom för att försäkra sig om hans närvaro vid rättegången fann att han begått tidigare lagöverträdelser för vilka han kan ställas till ansvar. En stämning togs ut mot honom och han fördes inför skranket i samma ögonblick som han lämnade domstolen efter ha avlagt sitt vittnesmål.

Jag hade just skrivit dessa rader och stängde min dagbok när det knackade på dörren. Jag öppnade i tron att Robert tittade in på vägen hem för att säga god natt och fann mig stå ansikte mot ansikte med en främmande gentleman som genast frågade efter Anne Rodway. När han fick veta att det var mig han frågade efter, bad han att få tala med mig i fem minuter. Jag visade honom in i det lilla tomma rummet på baksidan av huset och avvaktade ganska förvånad och förvirrad vad han kunde ha att säga. Han var en mörk man med allvarlig hållning och ett korthugget, strängt sätt att tala och ändå tycktes det finnas något i hans anlete som inte var mig obekant. Han började med att ur sin ficka ta fram en dagstidning och frågade mig om jag var den person som vittnat i målet motdråparen Noah Truscott? Jag svarade genast att det var jag.

”Jag har vistats nästan två år i London och sökt efter Mary Mallinson och alltid sökt förgäves”, sa han. ”Den första och enda nyheten jag haft om henne fann jag i rapporteringen från gårdagens rättegång.”

Han talade fortfarande lugnt, men det var något i hans blick som visade mig att han var nedstämd i sinnet. En plötslig nervositet överväldigade mig och jag tvingades sätta mig ned.

”Kände ni Mary Mallinson?” frågade jag så stillsamt jag kunde.

”Jag är hennes bror.”

Jag knäppte händerna och dolde mitt ansikte förtvivlan. Åh, denna hjärtats bitterhet med vilken jag hörde honom fälla dessa enkla ord.

”Du var snäll mot henne”, sa denne lugne, tårlöse man. ”I hennes namn och för hennes skull tackar jag dig.”

”Åh, sir”, sa jag, ”varför skrev ni aldrig till henne när ni var i främmande land?”

”Jag skrev ofta”, svarade han, ”men alla mina brev innehöll penningremissor. Talade Mary om att hon hade en styvmor? Gjorde hon det, så kanske ni förstår varför inget av mina brev kom fram till henne. Jag förstår nu att denna kvinna bestal min syster. Ljög hon när hon sa mig att hon inte blivit underrättad om var Mary bodde?”

Jag erinrade mig att Mary aldrig stod i förbindelse med sin styvmor efter separationen och kunde därför försäkra honom att kvinnan talat sanning. Han blev tyst för ett ögonblick efter detta och suckade. Sedan tog han fram en plånbok och sa:

”Jag har redan ordnat så att alla legala kostnader som rättegången kan ge upphov till blir betalade, men jag måste också ersätta er för begravningskostnaderna, som ni så generöst har bestritt. Förlåt att jag talar rent ut om detta. Jag är van vid att se på allt vad penningangelägenheter beträffar som rena affärsangelägenheter.”

Jag såg att han tog fram flera sedlar ur plånboken och hindrade honom·

”Jag tar tacksamt emot den lilla utgift jag faktiskt har haft, för jag har det inte så bra ställt och det skulle vara en otacksam akt av stolthet om jag vägrade att ta emot dem från er”, sa jag. ”Men jag ser att ni tar fram sedlar, var och en representerande ett värde som vida överstiger det belopp jag gett ut. Var snäll och stoppa tillbaka dem. Det jag gjorde för er stackars förlorade syster, gjorde jag av kärlek och tillgivenhet för henne. Ni har tackat mig för det och ert tack är allt jag kan ta emot.”

Han hade ditintills dolt sina känslor, men jag såg att de nu blev honom övermäktiga. Hans ögon mjuknade och han tog min hand och tryckte den hårt.

”Jag ber om ursäkt”, sa han. ”Jag ber er om ursäkt av hela mitt hjärta.”

Det var tyst oss emellan, för jag grät och jag tror att han också grät i sitt hjärta. Slutligen släppte han min hand och tycktes med viss ansträngning tillkämpa sig sitt tidigare lugn.

”Finns det inte någon ni känner som jag kan göra någon tjänst?” frågade han. ”Jag ser att det bland vittnena vid rättegången fanns en ung man som tycks ha varit er behjälplig i de förfrågningar som ledde till fångens dom. Är han en släkting?”

”Nej, sir, i varje fall inte ännu – men jag hoppas –”

”Vadå?”

”Jag hoppas att han en dag ska bli den närmaste och käraste släkting som en kvinna kan ha.” Jag fällde djärvt dessa ord, för jag var rädd att han annars skulle få en felaktig uppfattning om relationen mellan Robert och mig.

”En dag?” upprepade han. ”En dag låter som en lång tid framöver.”

”Ingen av oss har det bra ställt”, sa jag.

”En dag betyder den dag då vi är lite rikare än vi är nu.”

”Har den unge mannen utbildning? Kan han visa upp vitsord om sin karaktär? Var vänlig och anteckna hans namn och adress på baksidan av detta kort.”

När jag lydde med en handstil som jag är rädd inte gjorde mig rättvisa, tog han fram ett annat visitkort och gav mig.

”Jag lämnar England imorgon”, sa han.

”Det finns nu ingenting som håller mig kvar i detta land. Om ni hamnar i några svårigheter eller trångmål (som jag vid Gudhoppas att ni aldrig ska göra), så hänvänd er till min agent i London, vars adress ni har där.”

Han stannade upp och betraktade mig uppmärksamt – sedan tog han min hand igen.

”Var ligger hon begravd?” sa han plötsligt i en snabb viskning och vände bort ansiktet. Jag berättade det för honom och tillade att vi hade förskönat graven så gott vi kunde med gräs och blommor.

Jag såg hur hans läppar vitnade och darrade.

”Gud bevare och belöne er!” sa han och drog mig snabbt till sig och kysste min panna. Jag var helt överväldigad och sjönk ned och dolde mitt ansikte mot bordet. När jag såg upp hade han gått.

 

25 JUNI, 1841. Jag skriver dessa rader på morgonen till mitt bröllop när lite mer än ett år har gått sedan Robert återvände till England. Han fick löneförhöjning i går till etthundra och femtio pund om året. Om jag bara visste var Mr. Mallinson finns skulle jag skriva och berätta för honom om vår nuvarande lycka. Hade det inte varit för den anställning som hans vänlighet åstadkom för Robert, hade vi troligen fortfarande väntat förgäves på den dag som nu har kommit.

Jag ska arbeta hemma i framtiden och Sally ska hjälpa oss i vårt nya hem. Om Mary ändå hade levt och upplevt denna dag! Jag är inte otacksam för vår glädje, men åh vad jag saknar hennes söta ansikte denna morgon av alla morgnar!

Jag steg i dag upp tillräckligt tidigt för att ensam gå till graven och plocka den bukett blommor som växer kring hennes grav och som nu ligger framför mig. Jag ska bära dem vid mitt bröst när Robert kommer för att hämta mig till kyrkan. Mary skulle ha varit min brudtärna om hon hade levt och jag kan inte ens på min bröllopsdag glömma henne!”

 

 

 

 

Wilkie Collins

(1824-1889) är klassikern inklämd mellan å ena sidan Edgar Allan Poe och å andra sidan kompisen Charles Dickens och Conan Doyle, men man behöver bara peka på The Woman in White (1860) och The Moonstone (1868) så känner många läsare och/eller tittare igen sig.

Kvinnan i vitt gick för en del år sedan som TV-följetong och Månstenen är en ofrånkomlig deckarklassiker. Collins skrev massor med ”sensationshistorier” och har bland anglosaxerna utpekats som upphovsmannen till genren.

Tio sådana noveller kom häromåret ut i England, flera för första gången på över hundra år.