Änkefru Croftons försvinnande
Nov 5th, 2020 | By ansvarig | Category: 2020-11 nov, NovellNovell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Hennes förra novell i Dast hittar du här!
______________________________________________________________
Aftonsolen gjorde butiksfönstren på östra sidan backen till formliga speglar, men på den kvicka promenaden hemåt stannade Jenni till för ett ögonblick – med de klara gröna ögonen fokuserande vad frisörskan nu hittat på.
Ett grovkornigt svartvitt porträtt stod där framställt i en enkel mässingsram. Jenni kände igen ansiktet från TV och ur dagspressen, i synnerhet för två, tre månader sedan. Möjligen klippt ur Daily Mirror eller The Observer.
Israels nya premiärminister Golda Meir…? Den synnerligen engelska frisörskan Maggie McCall var knappast judinna. Och det var verkligen inte den torra frisyren som gett Golda denna hedersplats innanför friseringens nödtorftigt polerade ruta, desto dammigare upptill dit Maggie inte kunnat nå.
Jenni drog sig nu till minnes vad Maggie vid någon rökpaus med kunder utanför dörren häromveckan hade talat om. Att demonstrera, marschera, kvinna vid kvinna i Hyde Park. Så måtte det vara! Nybliven feminist! Och Israel hade skaffat sig kvinnlig premiärminister – något som Jenni antog att United Kingdom inte på länge skulle vara moget för.
Utan att tänka mer på saken fortsatte Jenni uppför den slingrande gatan, som mellan tegelhusen ännu fått behålla sin blanknötta gatsten i dagern, medan många andra gator här i Camden hade halvsulats med asfalt av irländska gästarbetare. Om stadsdelen var i stort sett platt hade Jenni råkat ut för det undantag som bekräftade regeln.
Turister! tänkte Jenni, när en tillsynes vilsen familj skuttade förvånat åt sidan för en buss. Den pustade fram ur en sidogränd. Föraren tutade. Han svängde ner mot de centralare gator och den lustigt gammaldags byggnad, där hon nyss kommit upp från tunnelbanan, rakt upp i solgasset, 27 grader i skuggan.
En äldre passagerare i bussens andra våning hötte med näven åt utbölingarna, medan det innanför övriga rutor sågs nollställt oberörda ansikten. Olyckorna var i statistiken närmast försumbara, så när man betalat sin färdavgift och satt sig tillrätta tänkte man på annat, eller på rakt inget alls.
Jenni vek runt nästa hörn in på sin ”egen” gata – trång, trång, trååång jämfört med ljusa hässleholmska avenyer. Även denna gatstump omgavs av två- och trevåningshus. Inte bara av sotfläckat tegel utan också kåkar av trä. Vissa klädda med anskrämlig svart korrugerad plåt, åtminstone gavlarna.
Sopbilen skramlade, då den mekaniska hävarmen tömde en stinkande tunna i dess glupska inre. Jenni höll andan när hon klämde sig förbi. Sophämtaren nickade glatt, mötte artigt hennes blick, medan andra under hennes promenad mer betraktat solbränd hud nedanför den korta gula klänningen av skrynkelfritt dralon.
Hon trampade i något klet men behöll balansen.
Gnidande högersulan mot en stenkant, en ojämnhet i gatan fick hon sulan godtagbart ren från geggan. Gammal matrest, det var tack och lov ingen hundlort.
Skorna var lågklackade, nästan påminnande om sandaler, med läderremmar om de smäckra nordskånska vristerna.
Två vitmålade stora metallsiffror visade numret 27 över den välvda porten. De tunga mörka trädörrarna stod så här dags alltid upphakade åt sidan, tills vicevärlden klockan 9 p.m. med värdighet stängde. Hon vickade sig in. Här i skuggan var svalare. I porten gick hon första uppgången åt höger.
Uppgången luktade såpa. Ingen post i hennes fack i dag. Från nedersta hyreslägenheten, mittemot vicevärdens, ljöd Rolling Stones Satisfaction. Verkligen ingen av de senaste. Stones hade allt gjort ytterligare skivor sedan dess. Mest aktuellt var dock att gruppens vokalist samt sologitarristen – Mick Jagger och Keith Richards – nu hade fängslats för narkotikainnehav. Advokaten höll på att författa en överklagan, enligt vad Jenni hört på nyheterna.
Trots att hon precis avverkat det långa lutet från Underground-stationen var hennes steg lätta och rytmiska.
Inte ett dammkorn. Städerskan, en Mrs. Haynsley, bodde bara två kåkar ifrån och därmed inom räckhåll för anmärkningar, men troligen hade ingen nånsin behövt klaga på skötseln av dessa gamla stentrappor. Fimpar slängdes aldrig här, men allt som oftast i porten. Kanske av några utländska familjer, och ungkarlar, boende snett över gården.
Rejäla mansröster alldeles innanför fru Croftons lägenhetsdörr. Alltså inte bara brorsonen på besök. Ovanligt att höra. Jenni strävade vidare. Oset från familjen O’Rourke var inte alls obehagligt. Väckte vissa hungerkänslor. Irländsk fårstuvning med både tradition och spontana variationer, kunde man tänka.
Jenni skulle nöja sig med en ostmacka och te. Skulle väl äta nåt lite stadigare på puben frampå. Hon rev eld på en sticka och tände med ett lätt poffande den högra främre cirkeln av små gaslågor på spisen. Satte vattenkitteln därpå. Osten ur kylen var inte engelsk, det var en holländsk Edamer.
Hon avbröts av den skarpa signalen på dörrklockan, i minimala lilla tamburen.
Den mörkt uniformerade medelålders polismannen önskade få ställa några frågor.
Ja, givetvis, han var välkommen in. Han torkade på dörrmattan sina redan förut rena skosulor. Han harklade sig lätt och bläddrade fram i bruna lilla anteckningsboken:
– Vad jag kan se, miss, så är ni skandinavisk medborgare, nyligen fylld 24 och heter Agneta Jennifer Lind?
– Det stämmer, konstapeln. Nationaliteten är noga räknat svensk. Mitt tilltalsnamn är Jennifer men jag kallas sällan annat än Jenni.
Han ryckte till en smula vid ordet ”konstapeln”; han var tydligen snäppet högre.
– Very well, miss. Och ni arbetar som…
– Affärsbiträde, Brent’s Cross, Littlewood’s varuhus, avdelningen för sängkläder, gardiner, draperier och sånt.
– Nåja, det vi förhör oss om här i huset är änkefru Croftons försvinnande. I den mån hon kan anses försvunnen då det knappt är sex timmar sedan fru O’Rourke såg hennes dörr stå på glänt men ingen svarade vid tillrop och ingen var hemma…
– Fru Crofton försvunnen? Nja, jag som var på jobbet och just kommit hem vet ju inget, men när jag nyss gick förbi hennes lägenhetsdörr hördes där mansröster. Men det var förstås…
– Jo, sa polismannen, det var mig och konstapel Barnes ni hörde. Och ni har efter hemkomsten inte hunnit tala med någon granne?
– Nej.
– Och ni har inte på senare tid märkt något underligt eller tyckt att fru Crofton verkat lite annorlunda på nåt sätt? Förvirrad? Lite ur gängorna?
– Nej. Så värst mycket kontakt har vi ju inte, fastän jag bor alldeles ovanpå. Men i går så hjälpte jag henne bära ner en rejäl bunt tidningar till insamlingen. Stadigt ihopknuten på hennes alltid prydliga sätt. Nog var hon pigg och kry. Och vid gott humör, det kan jag intyga. Ni…ni misstänker väl ingen ogärning emot henne?
– Det är inga spår av strid i lägenheten. Och sex timmar är normalt sett en alldeles för kort tid för att rubricera det som ett försvinnande. Men med tanke på att ett sådant de facto ägde rum i Islington i förra veckan…
– Usch, jag vet. Det har talats en del om saken här i trakten. Islington är ju nästan in på knutarna.
***
Sarah O’Rourke var en lång och kantig kvinna med stripigt kastanjebrunt hår. Storblommig klänning, närapå knälång. Dragen var skarpa med nosen vass. Intrycket lättades upp av den nästan alltid vänliga glimten i ögonen, med strävsamhetens små rynkor kring.
Sarah dröjde sig kvar där på cementgården, tydligen i avsikt att byta några ord med Jenni, som inom synhåll för vicevärd Loman slängt en regelrätt ihopsnörpt påse avfall i en nyligen tömd tunna. Sarah tände sig en cigg, drog ett girigt halsbloss.
– Inget nytt om fru Crofton? frågade Jenni.
– Inte ett ljud, min vän.
– Så du upptäckte hennes dörr på glänt då förut? Kusligt att gå in och se lägenheten livlös, va?
– Jo, en smula. Hon låser ju aldrig, annat än just för natten, och visst har man sett dörren på glänt även förr någon gång, men då har hon varit inne.
– Har brorsonen gett nån ledtråd?
– Honom var överkonstapeln i kontakt med, upplyste Loman som nu anslutit sig till Sarah och Jenni. Men brorsonen, på verkstan där han jobbar, visste inget efter att de talat i telefon i går kväll, då hon skulle se nån amerikansk film på TV.
– Aha, sa irländskan. Ni menar The Bad Seed. Inte märkvärdig, precis. De som spelade så överdrivet skulle gjort sig bättre på teater än på film. Den var visst ingen succé på bio när det begav sig. Att BBC köper in sån gammal skåpmat…
Lite otåligt återknöt vicevärd Loman till samtalsämnet, fru Croftons försvinnande.
Han berättade lite ironiskt att familjen Brennans tonåringar – Linda och Bob – gått för att delta i skallgången nedför Nolan-sluttningen, ett kuperat område med tillräckligt mycket träd för att världsmetropolens invånare utan skam skulle benämna det en skog.
– Löjligt, eller hur, att gå skallgång i ett område mer än två kilometer härifrån, när inte ett spår pekar däråt, sa han. Detta att bilda kedja och gå fram genom skogen, tillade han, är väl delvis en äventyrslust, en känsla att tillsammans göra en insats, kanske herrarna i ledet stärker sig med en klunk ur pluntan. Känna sig hjältemodig, bah… Lite löjligt i sådana fall där skallgången inte är befogad av minsta lilla misstanke.
– Men, sa Sarah emot, nog är det väl positivt med varje oegennyttig gärning? Och även om skallgång skulle ge resultat bara var tionde, tjugonde gång, så är det ju då värt besväret.
– Jo, förvisso. Men hur skulle fru Crofton rimligen hamna i Nolan-skogen? Hon är inte den långt promenerande typen. Och följer inte med nån dörrknackare i bil. Värst vad försäljare av ditten och datten vi haft här i trapporna på senare tid, men…Nåja, statistiskt sett… hur ambitiöst man än har letat många kilometer från försvunna personers lägenheter i fall efter fall…
– Oh, måtte detta inte vara ett fall, avbröt Sarah honom.
– Nej, vi hoppas ju på en harmlös och naturlig förklaring. Men som jag säger, i fall efter fall så återfinns ju personen, död eller levande, nästan alltid inom 50 yards från hemmet. Nej, man ska leta i den egna fastigheten, vilket den unge konstapel Barnes och jag förvisso nu har gjort, i varje skrubb, varje vindsutrymme, tvättstuga, mangelrum.
– Vad fint att ni kollat så långt som det är möjligt, inflikade Jenni.
– Tack, sa Loman.
En klocka slog halv åtta.
Inte hördes St Pancras mörka klang ända hit, utan klockorna ljöd förstås i någon radioapparat innanför nåt gläntat fönster. Icke desto mindre tycktes tidsangivelsen stämma.
Sarah och Jenni drog sig mot sin uppgång.
Två små flickor, som Jenni i påskas köpt en burk bisquits av och som hon visste hade sicilianska rötter, började hoppa rep utanför den låga tillbyggnad, som i bortre hörnet av gården inrymde tvättstugan.
Kvällen var fortsatt varm. Och solen nådde ännu den cementyta där flickorna lekte.
***
De mildrökta skivorna skinka var rejält brynta och tjocka nästan som benfria kotletter. Flottig stekt potatis och ett vackert vändstekt ägg därpå. Tre skivor tomat och lite skrynkliga gröna ärter. Kort sagt en härlig kvällsmat – med det kolsyrade och lagom småbeska bordsvattnet Schweppes.
Jublet ur manliga strupar i alla de åldrar tydde på att någon dart-spelare kastat och placerat en pil på bästa tänkbara sätt.
Vad glädje en gulsvart piltavla med sitt röda Bull’s eye i mitten kunde sprida! Mer allvarlig min hade premiärminister Harold Wilson, sedd i den 24-tums rutan av TV-apparaten på en stadig konstoll uppe i ett hörn.
Lite blandade nyhetsinslag därefter. Ett självporträtt av Rembrandt sålt på Christie’s för 1,25 miljoner dollar. Och knappt en vecka till den tänkta amerikanska månlandningen. Både optimister och olyckskorpar gav i bildrutan sin spontana åsikt om detta – på gatorna i Paris(!).
– Hoppas det smakar, log pubägaren fryntligt och fick Jennis belåtna leende och jakande nickande till svar medan hon tuggade.
Bredvid tallriken hade hon ett färdigskrivet vykort liggande, under skyddande servett.
17-åriga Nancy, lillsyrran i Ljungdala, Hässleholm, hade förut klagat på att Jenni sänt kort med alltför turistiska motiv. Piccadilly Circus, Kew Garden och Great Windmill Streets stora väderkvarn av neon bortom kvällsvimmel.
Därefter hade Jenni postat mer lokala vyer som Camden Town Tube station och stadsdelens kaotiska antikmarknad, i princip en loppis. Kvällens skrivna kort visade butikerna i de låga hus, där Chalk Farm Road övergick i Camden High Street och även puben skymtade.
Utan att precis vara en i gänget var Jenni nu så igenkänd att ingen äldre herre längre tog på sin lott att slå sig ner och lära henne traktens historia. Kentish Town hade i sent 1700-tal präglats av greve Camdens residens och kommit att bära dennes namn i stället. Charles Dickens var ingalunda född i trakten men hade i unga år haft sin andra bostadsadress någonsin här, eller inne på Bayham Street ett stenkast från puben.
Men hon tänkte på en avsevärt färskare tilldragelse – vilken uppståndelse det blivit bland kvarterets barn när polisen för en timme sedan tillkallat en bil och man lett ut gamle herr Kowacz till denna och kört iväg…
Det hade ju inte med änkefru Croftons försvinnande att göra men uppdagades vid dörrknackningen i uppgång D att Kowacz – denne trevlige ungrare i alltid samma dubbelknäppta marinblå kavaj och sin diskutabelt passande bruna basker – hade kartonger med varor stående redan i lilla tamburen, rakt i blickfånget för ett tränat öga.
Tydligt smuggelgods. Rakt ingen narkotika eller sprit men vardagsvaror som i England var avsevärt dyrare än på kontinenten, medan förhållandet för andra varor var det motsatta, utan nödvändigtvis någon logik däri.
Hon tänkte sig sannerligen inte herr Kowacz som medlem i någon liga. Men säkert kunde han i någon mån få varor från sonen som var på ett rederi.
Måttlig försäljning till grannar, ett sätt att dryga ut den knappa pensionen en smula?
Snacket var förstås igång nu i kvarteret. En dam försvunnen och en herre gripen på en och samma dag, i ett och samma hus. Att Jenni själv handlat någon burk tomatsoppa och gulasch av karlen skulle väl inte kunna bli…
Hon svalde ner sin lilla oro med sista klunken Schweppes. Härefter satt en coffee och minsta portionen vaniljglass med varm kolasås riktigt bra.
Intervjun på TV, knappt hörbar med den lågt nedskruvade ljudnivån, var snarare förhandsreklam för en serie TV-shower, inom genren crazy. Aktörerna John Cleese och Terry Jones satt i soffan och berättade med yviga gester.
Cleese var lustig genom sin allvarsamma min till det vilda nonsens han snackade. Monty Python’s Flying Circus skulle den nya serien heta. Mest för ungdomar och upp till yngre medelåldern, förmodade utfrågaren. Med en vilt nekande huvudruskning sa Cleese ett obetingat ”Oh, yes!” och gav en fullständigt obegriplig drapa till förklaring.
Det redan låga TV-ljudet dränktes av hur jukeboxen med sin pop nu kördes igång i pubens innersta och lite enklare inredda rum, det som var för tonåringar med mackor, bullar och Coca-Cola till förtäring. Men dörren emellan stängdes kvickt igen av Lily, servitrisen.
Jenni hade hunnit uppfatta att låten var Beatles’ Yellow Submarine, omöjlig att förväxla med någon annan.
Vid närmaste bordet hade två pigga par i 30-årsåldern precis slagit sig ned och väntade på att få beställa. Hon hajade till när hon hörde vad de pratade om!
Den försvunna kvinnan var funnen död i ett garage eller en lagerlokal i Soho.
Glassen liksom kletade fast mellan gom och tunga – Jenni glömde för ett ögonblick att svälja och hon såg för sitt inre en bild av fru Crofton, som hon så sent som i går hade hjälpt nedför trapporna med den tunga tidningsbunten ner till portvalvet…
Och det tog ännu en stund innan Jenni insåg att de inte alls talade om änkefru Crofton, utan om kvinnan som i förra veckan försvunnit från grannstadsdelen Islington.
Funnen i ett garage på den fula beryktade Rupert Street. De två paren visste inte mer än vad en notis i sensationsblaskan Evening Standard meddelat. Desto mer detaljer skulle bli att finna i morgondagens tidningar. Eller (för Jennis del då hon inte höll sig med morgontidning) via radionyheterna.
Rupert Street…hon hade en viss uppfattning om dess läge. Rätt så nära det livliga frukthandlarstråket Berwick Street samt lättklädda cabaret-gatan Great Windmill Streets skamlösa turistfällor. Men inte var Rupert Street ful och beryktad, utan detta var väl något som kvällstidningen nu funnit det lägligt att påstå.
Jenni andades ut – det gällde alltså inte fru Crofton.
Hon avslutade sin glassportion. Hade tänkt gå tvåhundra meter bort till telefonstationen på Chalk Farm Road och ringa hem till mamma och lillsyrran i Sverige, men det fick vänta till i morgon. Det var nu, trots dramatiska ovanligheter, en vanlig torsdagskväll. Hon tackade pubägaren, vinkade åt några ytliga bekanta och lämnade stället.
Tryggt att se en röd tvåvåningsbuss stanna in vid T-bane-huset. Londonska attribut, så typiska som möjligt, försäkrade i rymdåldern att vår hastigt föränderliga värld ännu tycktes hålla sig i sin omloppsbana.
Skymningen var märkbar och kvällen nu svalare.
***
På andra sidan bakgården lyste det i bottenplanet från herr Kowacz fönster, där rullgardinen annars så här dags brukade vara nerdragen.
Jenni tänkte att om Kowacz var orolig och nyss hemsläppt från polisen, noterad för smuggling eller åtminstone olovlig vidareförsäljning, borde hon gå och ge honom något uppmuntrande ord.
Men, kommen lite närmare såg hon konstapel Barnes bära ut ännu en kartong, tydligen flaskor med matolja. Och några limpor cigarretter.
En pojke stod med viktigt uttryck, hade tydligen fått förtroende att vakta den gamla handkärra, som Barnes ställde godset på. Konstapeln skulle väl snart låsa lägenheten, köra kärran ner till den lokala snutfilialen.
Jenni vände åt sin egen uppgång. De unga syskonen Brennan kom ut därifrån, kvickt i väg och troligen som vanligt ner till kiosken för lite kvällsgodis, kanske några bloss utom mammas synfält.
Trappljuset slocknade. Kvickt tände Jenni på nytt. Hon hörde i första halvtrappan ljud ifrån våning 1 som hon närmade sig.
På avsatsen emellan, just intill den krokiga höga monteraväxten i fönstret, blev hon för ett ögonblick stående och ropade till:
– Men fru Crofton! Där är ni ju!
– Jjjooo, jo, här är jag allt, sa den gamla häpet och avbröt sitt kliv in över tröskeln. Var skulle jag annars vara än hemma? Så här dags på kvällen?
– Men vad roligt, fru Crofton, att ni är hemma och mår bra! Alla var så oroliga…när ni var försvunnen.
– Försvunnen? Var jag försvunnen?
– Nja, er dörr stod så kusligt på glänt och inte var ni hemma när fru O’Rourke gick in och kollade. För så där åtta, tio timmar sedan nog.
– Det var värst, min vän. Jag har haft en härlig, jättetrevlig dag hos en yngre kusin neråt Charing Cross. Vad synd att ni oroat er, men varför…
– Men er dörr var lämnad på glänt ju, åt vem som helst. När ni gick ifrån den på det viset måtte väl i varje fall…nåt udda ha distraherat er?
– Distraherat? Jo, det vill jag lova, när jag tänker på det. Den där envisa vita duvan som hållit till ute på gården i snart en vecka. Den fanns i förmiddags på trappavsatsen just där du står. Jag fick skynda mig jaga ut den. Vet du inte hur Sarah O’Rourke och jag fick kämpa och jaga ut den i förrgår, ända uppifrån vindstrappan…och ut på gården?
– Nej, dagtid är jag inte hemma, så det där om duvan har gått mig förbi. Nåja, fru Crofton, ta det nu bara lugnt och tala lite med konstapel Barnes. Jag ska genast gå ned på gården och meddela honom att ni är välbehållen tillbaka.
– Ta…tack, kära du, sa frun lite förbryllat.
Några minuter därefter hade Jenni bringat ner en varm reservkanna örtte till frun och konstapeln. Sarah O’Rourke bidrog med några nybakta scones. Eller, nåja, gårdagens, en smula uppvärmda nu.
Jenni gjorde sig redo att lägga sig. Lyssnade på kvällsnyheterna, BBC2.
Inget nytt från Soho. För en gångs skull mest utrikesnytt. Tolkningar av vad palestinska PLO:s färske hårdföre ledare Yasser Arafat kunde ha menat i sitt tal. Och utvecklingen i Frankrike, efter knarrige gamle presidenten de Gaulles avgång.
Skönt med den smeksamma dansmusiken i direktsändning därefter. Från ett danspalats i Brighton. Joe Loss & His Orchestra under rubriken Dancing Down Memory Lane.
Lättlyssnad foxtrot och vals…och en och annan tango – från mellankrigstid i stundtals wieneraktiga nya arrangemang. Vera Lynns When the Lights Go on Again, men nu instrumentalt.
Musiken vaggade henne till sömns.
Desto mer obehaglig var känslan att framåt midnatt, i den lågmälda sista valsen, väckas av de underliga ljuden mot lägenhetsdörren. Liksom krafsande.
Råttor? Inbrottstjuv?
Skärrad stack hon fötterna i filttofflorna och knöt frottérocken om sig. Grep ficklampan. Smög mot dörren.
– Någon där? Någon dääär? Men så svara då!
Ett svagt ljust skrapljud ute i trappan. Lite uppifrån?
Hon gläntade försiktigt och avslöjade i ficklampans sken den ”skyldiga”.
Där satt den, stirrande i sin litenhet rakt emot henne…Duvan som förutom ett fåtal rostbruna fjädrar var så vit att den kunde varit av marmor och suttit på en gravsten…
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22