Alva

Apr 10th, 2021 | By | Category: 2021-04 april, Novell

Karin Tjäder

 

Novell av KARIN TJÄDER

Karin Tjäder medverkar med bokanmälningar här i DAST, är pensionerad mångsysslare som skrivit av och till hela livet. Har studerat på universitetet och bland annat jobbat som vårdbiträde och spärrvakt. Skrivandet fick en ny skjuts efter det yrkesverksamma livet. Hon kom på andra plats i kulturtidskriften Opulens novelltävling med Mörkret.
_____________________________________________

Det var något i tavlan som fick henne att återvända. Det var som om det löpte en osynlig spricka över den, en spricka där motivet ville ta sig ut. Treva, försiktigt som om bilden ville prova om det fanns plats för den i den här världen.

Om det gavs plats för blomdoft och en sommarhetta man blev yr av, eller en ensam humla på vinglig färd över spretande gräs.

Hon såg på målningen och hon var där, låg i gräset på bildens äng. Värmen tät mot kindernas hud, det var som om hon skulle kunna stanna där för alltid, hon svävade och bara den milda kittlingen från grässtråna påminde henne om marken, om jordytan nedanför. Hon blundade och hon var lyft till en zon bortom tidskoordinater, till ett ställe där inga hårda stämmor nådde henne mer.

Därför gick hon tillbaka gång på gång. Inte mycket i staden var likt en äng denna sommar. Mest var den övergiven, gatorna låg utrullade som solsvedda asfaltremsor och mitt i allt klöv Fyrisåns vattenvalv staden i två. Hon tyckte om att stå lutad över broarna och se ned på vattnet, att tänka på det liv som fanns under den stilla ytan. Hon hade velat vara en vattenvarelse, en som kunnat flyta med strömmarna, föras iväg till havets frihet, eller också hade hon velat vara en fågel som kunde flyga till alla platser dit hon ville. Men när hon nu gick över torget var hon stadens fånge och hon kände sig liten och skyddslös som en tanig insekt, enkel att mosa bara med en klack för den som ville det.

***

Hon fick ta i för att få upp porten till museet. Hallen hon kom in i var stor, där var högt i tak och väggarna var djupgröna som salamanderskinn. Den lilla tanten i kassan lyfte huvudet bara exakt så mycket som behövdes för att genom runda glas kunna se att besökaren var Alva som var tillbaka. Alva gjorde sitt bästa för att besvara leendet den krushårade tanten gav henne innan hennes huvud föll tillbaka över veckotidningen.

Det var fyra år kvar tills hon skulle behöva betala på museet. Än så länge passerade hon bara tanten i kassan, hon gick uppför trapporna där varje avsats var så bred att hon måste avverka den i två steg, och med mjölksyra i benen var hon uppe på den andra våningen. Där var så tyst att hon tyckte hon hörde de egna andetagen eka mellan väggarna. En ljuskrona i guld hängde i taket och på golvet låg en mörkröd heltäckningsmatta. Luften kändes lite dimmig, som om damm virvlat upp och stannat i fallet.

Hon var väl bekant med alla väggarnas miniatyrvärldar. Till vänster hängde en pojke i en svart ram. Kanske var han sex eller sju år. Han hade på sig militäruniform och Alva hade alltid undrat varför han stod lutad mot ett svärd. Framför hans fötter låg en röd boll. Hans blåa blick var stadig och riktad rakt mot betraktaren och han log ett sammanhållet leende som inte såg ut att komma ur glädje men ur vetskapen om att han en dag skulle vara en som bestämde.

På den högra väggen var en stor tavla med ett gråvitt hus, till hälften dolt bakom konturskarpa träd med stammar i samma snigelliknande färg som huset, träd där löven lyste i orange och rött som små eldar. Efter den var en tavla med ett svart och stormande hav med skumfradga på vågtopparna. En månstråle lade sig som ett streck över den upprörda havsytan och i ljusstrålens mitt spretade ett segel på en liten båt. Det bästa med den tavlan var ramen tyckte Alva, den var i guld med en massa krusiduller.

Tavlan med ängen hängde i nästa rum, i ett hörn. Den var liten och hade en smal och enkel ram av grå tygväv. Alva sjönk ned på bänken framför tavlan.

***

”Hon är här igen.”

Rösten var intill henne, strök sig mot nacken. Vände hon sig skulle hon se honom, han skulle stå lutad mot väggen vid ingången till salen, med armarna i korslagda framför bröstkorgen. Han skulle titta ned i golvet, han gjorde ofta så också när han pratade med någon. Säkert var han blyg, tänkte Alva, det var jobbigt för honom att prata, han blev nervös av att möta andras blickar och därför måste han ha blicken i mattan för att kunna hålla fast i sina ord. Eller också var hans huvud löst fäst vid kroppen. Han var så lång att kotorna tagit slut innan nacken började. Det fanns bara lösa vajrar där inne och därför var huvudet ostadigt och vickade mot golvet ibland.

Alva log och kinderna hettade. Hon var glad att han fanns. Han brukade stå med benen tätt ihop och han hade väldigt långa fötter i spetsiga skor. Hans ögon var blå som på blombladen i tavlan på väggen. Bildens blommor växte tätt på ängen, kronbladen bredde ut sig över det gröna, de snuddade vid varandra, lät Alva ögonen smalna flöt deras färger samman. Vallmons sprakande röda, midsommarblomstrens blålila, smörblommans blänkande gula, de blev en regnbågssjö. Ovanför var himlen djupblå, solen en explosion bortom molntussar. Höga lövträd med spräckliga stammar vid ängens sidor lät ana den var en öppning mitt i en skog. Varje gång Alva kom hit fanns det något nytt i bilden. Den här gången var det en liten fågel på en buske vid bildens högra kant och Alva tyckte hon hörde den sjunga med ett lätt och taktfast läte som om den ropade efter någon, inte av saknad med i förväntan.

Hon fortsatte se på tavlan, solvärmen letade sig ned över hennes nakna smalben och gräset kittlade som en vänlig påminnelse om marken under. Där var ett litet stick under vänster knä, som ett insektsbett eller av syra från en ilsken myra. Luften var tung och söt, mättad av blomdofter, den gjorde henne matt och lite yr. Dagen var underbar. Den fick gärna bli lång. Alva vilade, i ljudet av fågelsång.

”Du tycker om tavlan, eller hur?”

Han stod framför henne och skymde halva bilden. Fågelsången tystnade. Inget gräs kittlade benen längre.

”Ja”, sa Alva.

Hon fick luta sig bakåt för att kunna se hans ansikte. Hans leende satte lyster i ögonen. Byxbenen slutade på halva vaderna och de ljusröda strumporna var nedhasade till fotknölarna.

”Sommarlov, eller hur?”

Han satte sig bredvid henne, för nära tyckte Alva, alldeles för nära. Han log fortfarande. Hans andedräkt luktade svagt av någon lunchmat, sån som brukade serveras på Mjölkbaren. Någonting vanligt, som köttbullar eller pannbiff. Alva upptäckte att hon var hungrig. Hennes kinder kokade som om hon var kvar under tavlans stekande sol. Hon hade blivit kissnödig.

”Jag har sommarlov tre veckor till.”

”Är det inte tråkigt att vara i stan hela sommaren?”

”Jo”, sa Alva. Hon tittade i golvet. Den röda mattan hade ett mönster av små cirklar hon inte lagt märke till tidigare.

”Finns det ingen du kan åka till? Någon släkting på landet eller så?”

”Vi har liksom ingen släkt.”

”Ni? Förlåt mig, jag kanske frågar för mycket.”

”Det är jag och min mamma. Vi bor i Vaksala.”

”Trivs du bra där?”

”Jag vet inte. Borde man trivas?”

”Du ser så snäll ut. Men ensam. Du borde få trivas.”

”Jag tycker om att komma hit”, sa Alva.

”Jag förstår det. Jag ser dig här ofta.”

Hon var säker på att kinderna var illröda nu. Han var kvar i sitt leende och det ryckte i Alvas läppar, konstiga rörelser som om mungiporna hade en egen vilja och när de nu kröp uppåt stramade kinderna som om huden var täckt av lera. Det var en svag doft i rummet, kanske blomdoft från tavlan.

”Vi ska vara i sal tre nu Peter.”

Hon stod till vänster om honom, liten och rund med ljuslockigt hår, klädd i en likadan mörkblå vaktuniform som hans. Omkring henne var ett sött moln av parfym.

”Oj, förlåt mig, jag glömde.”

Han reste sig.

”Vad heter du förresten?”

”Alva.”

”Vackert namn!”

Peter och den blonda kvinnan var borta. Alva tittade på tavlan. En ny fågel hade hittat in i bilden nu, den hade slagit sig ned på ett av träden till vänster och Alva hörde den sjunga, spröda toner i glädje.

***

Mamman hade gått ut igen. Alva rörde om på tallriken med gaffeln. En sladdrig lökring, hon lät gaffeln stryka innerkanterna tills den var en nästan perfekt cirkel. Hon drog gaffeln genom såsen och det blev som fåror på en åker. Korsade streck som ekrar i lökringen, och hon hade gjort ett cykelhjul.

Hon skulle inte äta sin pannbiff. Den hade legat i kylskåpet för länge och luktade av någonting konstigt. Alva såg ut genom det gråflammiga fönstret. Ett stort kastanjeträd lade det mesta av den lilla gården i skugga. Någonstans skrek ett barn och Alva kunde höra en hund skälla. Fast ljudet var avlägset var Alva säker på det var skall i vemod hon lyssnade till.

Mamman hade inte sagt när hon skulle vara tillbaka. Alva hade bara hört henne prata i telefon ute i hallen, med många ord som alltid när hon pratade med män, hon skrattade mycket och högt och när hon kom tillbaka in i köket var benen ostadiga. Hon fyllde ett glas till hälften ur flaskan på diskbänken när hon när stjälpt i sig innehållet sa hon till Alva att hon skulle gå ut en stund, men att Alva klarade sig så ju bra ensam och maten stod på spisen. Ögonen lyste med glansen hos en okänd. Glansen hos den andra mamman, den hon blev när dryckerna fick kinderna att blänka av förväntan, när hon drog på sig en trång lila kjol och kletade med läppstiftet utanför läpparna.

Alva tryckte gaffeln i pannbiffen och lät den sitta där. Hon skulle inte äta mer den här kvällen.

***

Det fanns inget annat att göra än att sova. Hon hade försökt titta på TV, men det hade bara varit tråkiga program med gubbar som pratade och bilden hade börjat svaja, den böljade som havsvågor och gubbarna blev till speglingar i lustiga huset. Det var ganska roligt men Alva blev yr av det. Bildröret började gå sönder hade mamman sagt, och att då fick de klara sig utan TV för de hade inte råd att byta det. Och Alva tänkte att om mamman bara slutade med sina flaskor skulle de kanske få råd med ett nytt bildrör och själv skulle hon kunna få lite nya kläder också, men hon sa ingenting. Hon hade lärt sig det, att det var lugnast när hon inte sa så mycket.

Hundylande utanför överröstade de lätta regnstänken mot fönsterrutan. Alva frös under det tunna täcket. I taket bredde gråa fläckar ut sig som öar på ett hav. Hon tänkte på hans ögon, blåa som blomblad, hon tänkte på att han äntligen fått ett namn. Peter, att han var en Peter. Han var gjord till en Peter, lång och vacker, säkert en som alltid var god. Hon undrade hur gammal han var, hon tänkte på hans leende, hon gick in på ängen och nu var det varmt igen, dofter och insektssurr fick luften att tätna. Hon tog några försiktiga steg och det stack under de bara fotsulorna. Borta vid skogsbrynet gick han. Han hade inte på sig uniformen från museet men ett par vida bruna byxor som slutade alldeles under knäna. Under de breda hängslena hade han en pösig vit skjorta och den mörka luggen spretade under en bakåtvänd keps. Han vände sig mot Alva, och hans blick lyste klar och blå. Hon ville springa mot honom, men någonting stack till i hennes arm, kanske ett insektsbett, och så stack det till i benet också, och det kliade, klådan bredde ut sig, nu kliade det på magen också, och över ryggen.

***

Feber i tio dagar. Bubblor över huden som vätskekrus, klåda och sveda som av tusen insektsbett, mörkt i rummet, rösterna som svävade, mammans i oro, rösten klar som om hon äntligen brydde sig och Alva som tänkte att hon skulle kunna ligga sjuk för evigt för att få höra sin mamma tala så nyktert. Den äldre mannen med den snälla djupa rösten som sa att det måste vara släckt med fördragna gardiner och att det var viktigt att Alva fick i sig mycket vätska. En tid som flöt, som blev till passager av grådask för att ibland stanna upp i små explosioner av färg och ljus och då var hon tillbaka i tavlan med ängen, hon gick i gräset och alltid var han längst därborta, vid skogsbrynet, för var gång hon gick över ängen kom hon lite närmare tills hon till sist var framme vid honom och då såg han ned på henne med den milda blicken och som svar på den fråga hon inte vågade ställa sa Peter att han var konstnär och att han letade efter den perfekta ängen att fånga i en bild. Och där var något i hans blick som sa att han ville fånga Alva också, på ett så snällt sätt att hon gärna ville bli låta sig bli fångad.

***

”Har du gjort dig illa?” frågade han. ”Det ser ut som rivsår i ansiktet.”

”Jag har varit sjuk”, sa Alva. ”Det var inte så farligt.”

”Vad har du haft?” Peters ögon strök oro på orden.

”Vattkoppor.”

”Då har du väl varit ganska sjuk i alla fall.”

”Kanske. Jag vet inte hur sjuk man kan vara.”

”Lilla vän. Du borde vara hemma och vila upp dig.”

”Det är så tråkigt där. Vår TV har gått sönder nu också.”

”Det var synd. Tur du har våra tavlor att titta på då.”

”Ja”, sa Alva. Den här dagen fanns inget nytt i tavlans äng som det brukade. Och Peter som satt bredvid henne på bänken i museisalen fick henne att vilja skruva på sig fast hon helst önskade honom kvar där för alltid.

”Det är en konstnär härifrån som har gjort den där”, sa han. ”Jag tror han var ganska ung. Jag vet inte om han målade något mera sen.”

”Den är fin.”

”Visst är den? Man skulle vilja vara på ängen, eller hur?”

”Ja”, sa Alva. ”Ja, jag skulle vilja vara på ängen. Jag tror jag skulle vilja vara där hur länge som helst.”

”Det vill nog jag med”, sa Peter, han log och nu var luften fylld av blomdofter igen som om ängens sommarluft letat sig ut och där var ett visslande läte, som från en av bildens fåglar som sökte sin sångstämma. Alva kände nästan gräset kittla huden men Peters tystnad tog henne tillbaka till museisalen och när hennes blick följde hans uppåt stod den blonda kvinnan där, också denna dag med ett parfymmoln omkring sig och hennes små visslingar var maningar till Peter att följa henne. När han reste sig och gick log han mot Alva igen men han såg inte särskilt glad ut.

***

”Lilla vän. Du borde vara hemma och vila upp dig.” Alva hörde orden upprepas gång på gång, hon hörde hur bekymrad han låtit, allvarstonen i den mjuka rösten, hur han låtit nästan som den snälle doktorn hemma, som en som brydde sig om henne. Tio dagar i feber, hon borde vara hemma och vila upp sig men det var redan tredje gången efter sjukdomen hon var på museet. De två första gångerna hade han inte varit här. Hon hade suttit på bänken tills det börjat värka i baken, hon hade väntat på hans röst, på det ljusa i hans ögon men det hade varit tyst och tomt, lite som det blivit nu och en dåsighet kom över Alva. Hon borde gå hem. Men en fågel sjöng och det blev två fåglar, insekter surrade, solen hettade mot hennes kinder och gräset kittlade så skönt.

”Lilla vän, vad gör du här?”

Hon öppnade ögonen långsamt, gjorde dem till smala springor, lät sommarljuset sippra in i ett dis och när hon lyfte ögonlocken helt stod han där vid hennes fötter och hans ögon fortsatte ställa frågan han yttrat nyss.

”Jag … Jag måste ha somnat.”

Hon låg i ängens gräs. Och Peter böjde sig över henne, han tog i hennes hand och drog varsamt upp henne.

”Kom upp lilla gumman, här kan du inte bli liggande. Men du kan få hjälpa mig med en sak. Vad heter du förresten?”

”Alva. Jag kallas Alva.”

”Jag heter Peter. Men det tror jag du visste redan. Kom med mig.”

Han gick mot skogsbrynet. Den vita skjortan som bylsade under ett par breda hängslen var slarvigt instoppad och hängde här och där utanför de vida byxorna. Hans skor var långa, och de ljusröda strumporna var nedhasade.

Alva var några steg efter med blicken vilande på hans rygg. När de kommit en bit in på ängen såg hon att det som först liknat några pinnar lutade mot träden vid skogsbrynet var ett staffli.

”Jag målar förstår du”, sa Peter. ”Vad tror du?”

Målningen på staffliet var halvfärdig. Ängen växte från skogskanterna in mot bildens mitt, blommor svävade över ett spretande gulgrönt gräs.

”Jag tyckte det saknades något”, fortsatte han. ”Jag har letat efter den perfekta sommarängen att måla av och så hittade jag den här. Men det är tomt på något vis. Vill du sätta dig i gräset?”

Alva satte sig och det var som att sjunka i ett stickande bolster. Dofter strävade uppåt och letade sig in i hennes näsborrar. Peter var intill henne, en hand på hennes axel, den andra lagd över knäna.

”Om du sitter så här. Ja, just så, benen ihop, lagda åt samma håll, det blir bra. Och så har du armarna lite bakom dig, så där ja, perfekt. Och du tittar mot skogen. Jag vill att du ska se ut som om du drömmer om något du tycker om. Eller om någon. Du ska se ut som om du är väldigt lycklig. Kan du det tror du?”

Och Alva satt där hon satt, med blicken i tallkronorna, solen värmde hennes kinder och fågellätena skuffades med varandra inne i skogen. Peter blick vandrade mellan henne och tavlan och var gång han såg på henne var det som om något rörde vid henne, något som startade en ilning längs hennes ryggrad, en känsla som ålade sig från skulderblad till korsrygg.

Hon hade ingen aning om hur länge hon satt där, men det kändes inte som någon lång stund och hon var säker på att hon såg väldigt lycklig ut hela tiden. Peter var tyst förutom en gång när han avbröt högerarmens svepande över duken och fäste blicken på Alvas ansikte.

”Har någon sagt att du är riktigt söt?” frågade han, och fortsatte med sin målning.

***

”Lilla vän, vad gör du här?”

Hans röst väckte henne. Blomdoften var bytt mot parfymen den blonda kvinnan bredvid Peter bar. Alva såg upp på dem. Hon låg med överkroppen nedfälld på museibänken och det hårda underlaget hade satt värk i hennes vänstra axel.

”Kom upp lilla gumman. Här kan du inte bli liggande.”

Peter tog ett grepp om hennes högerhand och drog försiktigt upp Alva i sittande.

”Jag … Jag måste ha somnat”, mumlade Alva.

”Vi stänger”, sa Peter. ”Jag trodde du hade gått. Det är bara du kvar här nu.”

Alva gnuggade ögonen. Den blonda kvinnan log på ett sätt som inte såg snällt ut men inte heller elakt, bara som om hon tyckte folk var hopplösa och som om hon önskade att hon var någon annanstans just nu.

”Du har blivit röd”, sa Peter. ”Jag hoppas du inte håller på att bli sjuk igen.”

”Det är nog solen …”, sa Alva och nu var kvinnans leende inte alls snällt. Hon skakade på huvudet och vände sig mot Peter.

”Vi får se till att få ut henne härifrån.”

”Ja”, sa Peter. ”Alva är väldigt förtjust i den där tavlan. Inte konstigt, det är en fin bild.”

Han vände sig mot målningen, och blev stående med blicken i bilden. Alvas ögon följde hans. Där var gräset med blommorna och vibrerande sommarluft. I bildens mitt satt en flicka, en som såg ut att vara mitt emellan barn och vuxen. Hon hade en kjol som räckte precis nedanför knäna, och hon satt bakåtlutad med bara vinklade ben. Hennes blick var på väg ut ur bilden, hennes leende var drömskt och det såg väldigt lyckligt ut.

Peter vände sig mot Alva, och sedan tillbaka mot tavlan.

”Vad är det med dig?” sa den blonda kvinnan. ”Vi måste få henne ut härifrån. Hon verkar inte riktigt frisk ju. Stå där och dröm då om det passar dig.”

Alva fick ett hårt och otåligt grepp om vänsterhanden och det gjorde ont i den ömma axeln när kvinnan drog henne mot salsdörren. Hon vände sig om och såg på Peter som stod som han gjort innan, orörlig och vänd mot målningen. Och flickan på tavlan sänkte sin blick mot Alva, det lyckliga leendet var riktat till henne och det sista Alva såg innan kvinnan drog henne ut ur rummet var en blinkning i flickans vänstra ögonvrå.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22