En omoralisk kriminalnovell av JENNY BERTHELIUS

Författaren är verkligen ingen debutant; hennes första roman kom redan 1968 med Mördarens ansikte men hon hade redan tidigare publicerat deckarnoveller i Dagens Nyheter.

______________________________________________________

Begravningen ägde rum i stillhet. Den unga änkan verkade förkrossad; hennes man hade lämnat det jordiska medan hon semestrade på Kanarieöarna, och hon tycktes ha drabbats av dåligt samvete i efterhand.

Hennes skönhet och hennes klädsamma solbränna passade illa till förkrosselsen och de sobra sorgkläderna.

Kommissarie Bjäreborn på Krim var objuden men närvarande vid begravningen. Han höll sig emellertid diskret i bakgrunden, som han hade för vana att göra i dylika fall.

Det var nämligen så att kommissarien inte riktigt trodde på det där med olyckshändelse. Fallet var dock avskrivet – det var bara det att Bjäreborn var envis och skeptisk och misstänksam av naturen. Och de egenskaperna hade ofta varit till nytta i hans jobb.

***

Historien hade börjat nio dagar tidigare med att en viss Maja-Lena Andersson hade ringt till polisen och meddelat att hennes man var försvunnen. Hon hade kommit hem till Sverige efter en veckas vistelse på Kanarieöarna och funnit huset tomt.

Fem dagar efter hennes anmälan hittades ett manslik i vattnet nedanför Kullens fyr. Den döde – som av allt att döma hade legat i vattnet minst tolv dagar – hade ett djupt krossår vid vänster tinning. Det hade orsakat hans död, och efter dådet hade han i all enkelhet lämpats i vattnet. Platsen där han hittades var vild och svårtillgänglig och såhär på hösten uppehöll sig nästan inga människor där. Fyren sköttes numera automatiskt. Det var, enligt det vanliga mönstret, en yrkesfiskare som hittade kroppen, insnärjd i fiskegarnen.

Så långt var allt gott och väl (om man nu kan uttrycka det så). Mannen hade inga identitetshandlingar på sig, vilket också var misstänkt; de flesta människor bär på sig ett körkort eller ett ID-kort. Men det hade ändå varit en lätt match för Bjäreborn att identifiera honom. En tandläkare i Helsingborg hade haft honom som patient. Och tandkort ljuger inte.

Den döde mannens namn var Rutger Andersson och han hade varit gift och bosatt i Helsingborg.

Hans hustru, Maja-Lena Andersson, var just den kvinna som hade ringt till kommissarie Bjäreborn nio dagar tidigare och anmält att hennes man var spårlöst försvunnen.

***

Genast efter det makabra fyndet av kroppen hade kommissarie Bjäreborn ringt upp henne och sagt:

– Fru Andersson, vi har hittat er make.

Han hade hört att hon dragit ett djupt andetag. Så hade det blivit något fel på linjen och samtalet hade brutits. När Bjäreborn slog numret igen var det upptaget och en stund senare svarade ingen på numret.

Först dagen därpå hade Bjäreborn åter fått kontakt med Maja-Lena. Hon föll i hulkande gråt när hon fick veta att maken hade påträffats död.

***

Obduktionen gav vid handen att Rutger Andersson hade dött efter det att Maja-Lena rest till Kanarieöarna. Hennes alibi var sålunda vattentätt. Men motiv för mord fanns det onekligen: maken var betydligt äldre än hustrun, mer än tjugo år – och han var mycket förmögen. Hembiträdet hade hört dem gräla. Allt oftare på sista tiden.

Den avlidne var inte i något vidare presentabelt skick när han blev funnen. Tvärtom, han såg ovanligt ruggig ut efter att ha legat i vattnet så pass länge. Men efter viss uppsnyggning kunde begravningsbyrån i alla fall låta Maja-Lena komma till bårhuset för att identifiera honom.

Änkan kastade bara en snabb blick på sin make, innan hon vände sig bort och sade:

– Ja, det är han. Ta bort … ta bort det!

***

Några dagar efter begravningen gick Bjäreborn och strövade på kyrkogården. Han brukade ofta göra det för att få vara i fred med sina funderingar. Men den här dagen drogs han som av en magnet till den Anderssonska graven.

Det hade skett en förändring sedan han var där senast: en ståtlig gravsten hade satts upp på den plats där Rutger Anderssons jordiska kvarlevor vilade. Det syntes tydligt att Maja-Lena inte hade knusslat – stenen var den största och mest magnifika inom synhåll. Den var av rosa granit och överst tronade en vit marmorduva, så realistiskt utförd att betraktaren kunde vänta sig att den vilken minut som helst skulle lyfta och sätta sig på någon annan gravsten.

I höga, förgyllda versaler stod att läsa:

ÄLSKAD – SAKNAD

Och därunder fanns namn och födelse- och dödsdatum.

Det fanns också plats för Maja-Lenas namn, när den dagen kom.

Kriminalkommissarie Bjäreborn begrundade tankfullt den pampiga gravstenen. Och fann att det var någonting som inte stämde riktigt.

Men vad?

En äldre kyrkogårdsarbetare, som gick omkring och krattade gångarna mellan gravarna, stannade till bakom kommissarien och sade:

– En mycket vacker sten. Ovanligt smakfull och påkostad.

– Mm, svarade Bjäreborn avvaktande.

– Och den kom upp väldans snabbt, fortsatte mannen med räfsan. Alldeles ovanligt snabbt. Sådana där dyrbara monument brukar annars ta ganska lång tid att få fram. Det är nästan som om stenen vore beställd i förväg, om man så får säga.

Bjäreborn vände sig om med det bekanta, vaksamma uttrycket i ögonen.

– Jaså, sade han eftertänksamt. Jaså, ni säger det?

Han såg ut som en duktig terrier vid ingången till ett rävgryt. För nu trodde han sig veta vad det var som inte hade stämt riktigt.

***

Det var inga svårigheter att ta reda på vilken begravningsbyrå som hade stått för leveransen av gravstenen. Bjäreborn beslöt att avlägga ett besök där. Det måste ske på hans lediga tid, för fallet var, som sagt, avskrivet.

Han konstaterade omedelbart (och alldeles i onödan) att den unge begravningsentreprenören såg ovanligt bra ut: en Brad Pitt-kopia. (Inte för att det hörde till saken, men ändå.) Mannen bar ingen vigselring, men i gengäld hade han täta, mörka ögonfransar, som inramade de ovanligt utrycksfulla, turkosblå ögonen. Dessutom hade han för säkerhets skull cowboyfigur och såg ut att kunna dra snabbt och skjuta från höften. Hans förnamn passade också särdeles bra till utseendet; han hette Clyde.

Den unge cowboyen verkade jäktad och på Bjäreborns fråga svarade han att han hade haft ovanligt mycket att göra på sista tiden – i flera dagar hade han till exempel inte ens hunnit dricka eftermiddagskaffe.

– Jaså, inflikade Bjäreborn med ett snett leende, då kan ni ju inte precis klaga över någon dödsäsong…

Cowboyen log artigt men blekt. (Det framgick tydligt att han inte hade samma slags humor som Bjäreborn.)

Kommissarien började ställa frågor om gravstenar i allmänhet och Rutger Anderssons i synnerhet. Hur lång tid kunde det ta att få fram en sådan, praktfull häll?

– Ett par månader, minst, svarade Clyde rättframt. Men vi har ju andra, mindre elaborerade modeller. Jag kan visa …

Och han sträckte ut handen och öppnade beredvilligt en glansig katalog, men Bjäreborn hejdade honom med en gest.

– Jag är faktiskt bara intresserad av Rutger Anderssons gravsten, sade han. Den kom ju på plats ganska snabbt …

Clyde blev genast en aning mindre samarbetsvillig. Han slog igen gravstenskatalogen med en liten smäll och sade (i nästan snäsig ton):

– Som jag sade, det tar minst ett par månader. Själva stenen, i just den nyansen, är dessutom mycket dyr.

Hans ton lät förstå att Bjäreborn aldrig själv skulle ha råd med en sådan.

Kommissarien fick fram polisbrickan och sade i något bryskare ton:

– Det är inte för min egen del jag är intresserad av Anderssons gravsten. Men den kom upp alldeles ovanligt snabbt. Jag skulle vilja veta varför.

Den vackre Clyde mjuknade märkbart.

– Det är lätt att förklara, sade han ivrigt. Den här stenen råkade nämligen redan finnas färdighuggen. En kund hade beställt den men blev sedan inte nöjd med den. Och när så Maja-Le … fru Andersson ville ha den till sin makes grift, så var jag såklart bara glad att få avsättning för den. Det är hela saken.

Och han log ett brett och avväpnande Brad Pitt-leende.

Kommissarien nickade och tycktes tillfredsställd med svaret.

– Då får jag tacka för upplysningen, sade han. Det var bara det jag ville veta. Jag beklagar besväret.

Clyde strålade mot honom.

– Åh, ingen orsak, sade han hjärtligt. Och välkommen tillbaka … om det skulle bli aktuellt. Med en sten eller så.

– Tack, svarade Bjäreborn torrt.

Han gick mot dörren. Han var fundersam: han kunde svära på att Clyde sett litet rädd ut, längst inne i de vackra, turkosblå ögonen.

***

Sedan gick allting mycket snabbt. Bjäreborn fick sina överordnades nådiga tillstånd att ta upp fallet till ny undersökning.

Han ringde Maja-Lena och bad henne komma ned till hans tjänsterum.

Hon såg yngre ut och var inte riktigt lika solbränd. Hon hade lagt av sorgkläderna och verkade trivas med livet.

Hon hade ett rejält sugmärke på halsen och hon försökte inte dölja det.

– Vad gäller saken? frågade hon och såg kommissarien frimodigt rakt in i ögonen.

– Det gäller mordet på er man, sade Bjäreborn avsiktligt brutalt.

– Men, snälla kommisssarien, sade hon. Jag vet absolut ingenting om vad som hände. Jag var ju på Kanarieöarna hela tiden. Det vet ni mycket väl.

Bjäreborn nickade.

– Det är alldeles riktigt, medgav han. Men det är en liten sak här som jag skulle vilja ha en förklaring på.

Hon väntade tyst på fortsättningen.

– Fru Andersson, började han. Jag ringde er genast när vi hade funnit er man.

Hon nickade.

– Det var den 8 oktober, fortsatte han. Jag sade då ordagrant: “Vi har hittat er man.” Därefter blev samtalet avbrutet. Sedan fick jag inte tag i er förrän dagen därpå. Men ni ringde omedelbart samma dag till en begravningsbyrå och beställde gravhällen, liksom siffror och bokstäver för inskriptionen. Ni angav dödsdagen till den 27 september, trots att jag aldrig sagt att er man var död, bara att han blivit funnen. Ni visste redan då att er man var död – och ni kände dessutom till vilket datum han avlidit. Därför att ni själv hade varit med om att arrangera mordet!

Maja-Lena blev likblek under den avtagande solbrännan. Hennes vackra läppar öppnade sig till ett stort O (som i Edward Munchs tavla “Skriket”) och hennes ögon vidgades, när hon insåg att hon var avslöjad.

***

Därefter rullades allting upp mycket snabbt och Bjäreborn var i sitt esse. Följande fakta framkom: Vackre Clyde hade varit Maja-Lenas älskare och efter en tid nöjde han sig inte med sin undanskymda ställning.

Så paret hade beslutat sig för att göra sig av med den besvärande äkta mannen. Ingen visste att Clyde och Maja-Lena kände varandra, så det fanns ingen synlig länk mellan dem.

Maja-Lena skaffade sig ett vattentätt alibi genom att resa till Kanarieöarna medan Clyde  började planera detaljerna kring mordet.

Men han hann aldrig fullfölja planerna, för en dag (efter visst privatdetektivarbete, visade det sig) dök Rutger oväntat upp på begravningsfirman för att mucka gräl och försöka förmå Clyde att avstå från Maja-Lena. De båda rivalerna hade råkat i slagsmål, Clyde var yngre och starkare (och mer motiverad), så han tog i litet för häftigt. Och där stod han plötsligt med ett lik på halsen.

Nå, Clyde hade vanan inne att handskas med avlidna och ingen förvånades över att han mitt på ljusa dagen körde från sitt företag med en likkista i sin stora, svarta bil.

Han körde upp till Kullaberg, ut till Kullens fyr och lämpade, lugnt och obemärkt, av sin last i Skäldervikens vatten.

***

Han dömdes för dråp – vilket det ju faktiskt också rörde sig om. Maja-Lena fick ett kortare straff för anstiftan till mord. Efter en tid tog Clyde sitt liv i fängelset, och Maja-Lena bestod också honom – när hon åter var på fri fot – med en stilig gravsten, dock inte lika magnifik som makens. Kommissarie Bjäreborn hade inte blivit bjuden på begravningskaffet, men han var närvarande i kyrkan och kunde konstatera att Maja-Lena var vackrare än någonsin – som kvinnor ofta blir när de är nyförälskade …

***

Men historien är inte riktigt slut ännu – Bjäreborn följde den med stigande fascination.

För Clyde hade en yngre bror, som övertog familjeföretaget – OCH Maja-Lena. Han var minst lika vacker som sin bror och verkade inte komma att behöva någon gravsten på länge. Han och Maja-Lena gifte sig i stillhet.

Bjäreborn blev inte bjuden på bröllopet heller.