Inte vet jag hur man räknar men kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (bilden) vill gärna understryka att kulturen i Sverige alls inte i huvudsak finansieras av staten. En tredjedel står stat, kommuner och landsting för, resten av kommersiella och ideella aktörer.

Eftersom DAST är synnerligen ideell hör vi alltså till majoriteten. Men jag undrar fortfarande om vi, och andra lika gratisarbetande aktörer, hittas när man räknar. Hur många timmar lägger vi ner, hur beräknas värdet på vår insats?

Hon hoppas också på mer gratisarbete genom volontärer t ex på museer.

Kulturministern talade sig varm för litteraturen när hon måndagen den 28 mars gästade årsmötet för DELS, De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd (över 110 finns med i föreningen).
Hon nämnde i början av anförandet att det kommer larmrapporter om minskat läsande, men mot slutet var hon hoppfullare: de senaste två åren har trenden vänt. Men det kan förstås bli ännu bättre med ökat samarbete mellan skola och bibliotek.

Apropå bibliotek var hon inte särskilt orolig över Nackas försök med att lägga ut verksamheten på entreprenad.

“Det handlar ju inte om att sälja till kapitalister!”

Det lugnade inte precis flera av åhörarna. Man kan ju också fundera hur det blivit med skolan: Inte så många pedagogiska idealister kvar, i stället ökande antal riskkapitalister…

Kulturdepartementets syn på kultur är att den ska vara fri, att den har ett egenvärde utan att den ska bedömas utifrån nyttighet eller når många.

Men fler barn och unga, särskilt 15-åriga killar, är en prioriterad grupp.

Skolans betydelse kom fram flera gånger, även om det inte är hennes bord.

Vad hon saknar är kulturarbetarnas engagemang i politiken. Det finns bara en utövande författare i riksdagen, poeten Bengt Berg, Vänsterpartiet. Det borde vara fler.

Det kan vi instämma i.

Visst finns det samtidslitteratur som tar upp samhällsfrågor, inte minst deckare, men oftast är det problem som diskuteras och sällan förslag på politiska insatser. Kanske kan polisprofessor Leif GW Persson bli tydligare där. Ska vi hoppas på Thomas Bodström också?

Men politik är svårt. Kulturministern avslutade med en bild från sin skoltid, när hon gick i sjunde klass 1968.

Då fattade ett stormöte (för sådana skulle det vara på den tiden) ett beslut som ställde till det för henne när hon senare kom till Journalisthögskolan: man röstade bort grammatiken ur svenskundervisningen.

LEIF-RUNE STRANDELL