Krönika av ULF DURLING

Idag, en vecka post festum, lär den värsta euforin ha dämpats. Men vid jubileet i Eskilstuna 19-21/11 var den påtaglig.

Bibliotekarien Anna-Lena Jönsson hade redan före dess ha lett flera events med tonvikt på kvinnliga författare inom genren, detta som en påminnelse om rösträttsreformen 1921. Så skedde på onsdagen i samband med en visning av den stora samling svenska deckare som förvaras på hennes arbetsplats och senare under ett samtal med den mångkunniga litteraturvetaren Carina Burman.

Varför Eskilstuna? Svaret är att dit förlade 1893 Fredrik Lindholm, alias Prins Pierre, landets första brottmålsroman. (Vissa hävdar envist att C J L Almqvist var pionjär på området med sin Skällnora kvarn 1838, vilket man arrangemanget till ära talade tyst om). Hur som helst – i Stockholms-Detektiven löser Fridolf Hammar det luriga fallet och går därmed till historien.

På scenen i Eskilstuna

Så det är inte förvånansvärt att Eskilstuna stadsbibliotek blivit ett nationellt säte för know how om litterär kriminalitet. Där hamnade på sin tid Sherlockianen Ted Bergmans utsökta dockskåpsmodell av Mästerdetektivens bostad på Baker Street 221 B i London (uppställd bortom lånedisken i byggnadens entréplan) och polisintendent Otto Holms enorma kollektion av kriminalia. Och i dess lokaler omsatte stadens son Thomas Böös de idéer han på 70-talet fick vid ett besök i La Biblioteque des Litteratures Policienes i Paris.

Tråkigt nog kan tilläggas att Eskilstuna även är tungt belastad av gängbrottslighet. Under sistlidna veckoslut blev en 14-åring pojke svårt skottskadad i stadsdelen Fröslunda. Han riskerar en livslång invaliditet. Den misstänkte gärningsmannen är gripen.

***

På invigningsdagen fick vi höra årets genomgång av DN-recensenten Lotta Olssons 30 (trettio!) favoriter (inhemskt och utländskt) med kommentarer av Nisse Scherman. Hon var mycket tydlig med vem hon ansåg vara i särklass bäst i klassen och blev, visade det sig så småningom, sannspådd. Han instämde men var irriterad över att Christoffer Carlsson saknades bland de prisnominerade svenskarna. Båda var rätt överens om att det skrivs på tok för långa böcker nu för tiden.

Samma kväll vankades en diskussion mellan ämnets företrädare om geografins betydelse i de intriganta sammanhangen. Nordic noir är ju som bekant det senaste Nya med en för sörlänningar och hitresta turister särskilt exotisk potential, midnattssol och norrsken.

Festivalens moderatorer under panelsamtalen växlade mellan olika ledamöter inom SvDA: Bibbi (preses) Wopenka, kritikerna Gunilla Wedding, Yukiko Duke och Katarina Gregersdotter, Johan Wopenka och Nisse Scherman samt författaren Christina Wahldén.

Antalet åhörare varierade beroende på tillgänglig tid och dagsform. Jag gladdes speciellt åt att se ett dussintal entusiastiska kamrater från Sällskapet Deckarvännerna på plats i hörsalar och foajéer.

***

Lördagens program var späckat. ”När kvinnorna tog över genren” hette ett av dragplåstren, där utöver SvDA:s egna medlemmar även Tove Alfredsson deltog. Ett annat betitlades ”Om hur det känns att se sina karaktärer på vita duken” med bl.a. Håkan Nesser och Johan Theorin. Och efter lunch uppmärksammades ett nyligt fenomen på utgivningsfronten – att tidigare och ofta framgångsrika företrädare för vårt intresseområde väljer att göra comeback, ibland efter lång tystnad. Utmärkta representanter för den trenden är Åsa Larsson och Liza Marklund.

***

Aftonens bankett blev naturligtvis en strålande tillställning. Den gick av stapeln i Munktellmuseets lokaler, där sex bord stod dukade för oss – de egna ledamöterna med sina partner plus en del gäster från våra grannländer. Underhållningen kom att bestå av flera moment – en serie uppträdanden med inslag som var inspirerade av de charader som FKIS-arnas (minns någon dem?) brukade framföra. Nu gällde det stumma, mimiska och gestikulära åskådliggöranden av deckartitlar. Om mitt minne inte sviker mig vilade vid ett tillfälle en avdomnad Bibbi Wopenka i famnen på Dag Hedman (bilden tv), som illustrerade Inger Frimanssons God natt min älskade från 1998.

Dag Hedmanblev också av Karin Alfredsson lyssnad på med stetoskop – utanpå kläderna, nota bene.

(Om hjärtat ännu slår, skrevs – ifall någon behöver få veta det – av Aino Trosell 2000).

En annan muntration var quizrundan med tio stationer. Den gick i de väldiga utställningshallarna med en takhöjd, som tycktes närma sig Peterskyrkans i Rom, och snirklade sig fram mellan ett stort antal gigantiska jordbruksmaskiner och traktorer. Gruppvis försökte vi erinra oss var t.ex. Damernas detektivbyrå i Alexander McCall Smiths böcker låg/ligger.

(Gabarone i Botswana, just for your information.)

Höjdpunkten var nog ändå det högtidstal som avhölls av den ovan nämnde Dag, professor emeritus vid universitetet i Göteborg. Ett ode på hexameter om kriminalgenren! Vad får en del ljushuvuden allt ifrån?

***

Vilodagen ägnades åt åtskilliga rastlösa aktiviteter. Jag, som under cover var utsänd som rapportör åt Dast, deltog i två föreställningar. Den ena behandlade skälet till SvDA:s uppkomst och föredrags av Bo Lundin. Han, som 1971 var en av de fyra grundare (tillsammans med förlagsdirektören Åke Runnquist, och kritikerna Jan Broberg och Jörgen Elgström) sammanfattade inledningsvis bakgrunden till initiativet, och underlät inte att nämna Maria Langs utträde ur gemenskapen. Det inträffade som protest mot att de dåvarande 13 (plus ytterligare några bisittare med hedersstatus) föreslog Richard Neelys thriller Min vän Walter som 1973 års bästa översatta roman. Hon begärde omröstning och fick bara ett par likasinnade med sig. Det blev en dramatisk sorti, följd av ett kuriöst efterspel. I Använd aldrig arsenik 1984 gav hon igen med besked och många slängar åt sina tidigare medakademiker.

”Vi ses i min nästa bok”, ska August Strindberg ha mumlat när han var på det humöret. Jo minsann, författare har sina metoder …

För min del passade jag på att ge uttryck för den deckarkritiska attityd som allmänt rådde på 1950-talet och som bidrog till de fyra urfädernas avsikt att försöka höja ”skräplitteraturens” anseende. Jag citerade ur ett nummer av Lyckoslanten. ”Slösas pengar vill ej räcka/ty hon köper varje vecka/ magasin av sämsta slag … och hon kursar inom kort/ sina läroböcker bort/för att skaffa kapital/ till osunt deckarpekoral”

Nästa inslag hade rubriken Hur rolig får en deckare vara. Håkan Nesser var i högform men vår främste trivselfaktor Tomas Arvidsson hade tyvärr måst ge walkover eftersom en lång bilfärd förestod, 50 mil hem till Kalmar.

Vid det laget lämnade även yours truly Eskilstuna, trots att jag och hustrun gick miste om att möjligheten få att lyckönska Åsa Larsson till hennes storseger för Fädernas missgärningar.

På så sätt slapp publiken höra den enda replik jag hade planerat att kläcka vid mitt finala framträdande kl 13.00 då rubriken löd Hur är livet med en kofot på hyllan?

Vad då hyllan, hade jag tänkt säga. Jag har min i sängen.

Det är tur att man ibland går innan det är för sent att ångra sig.