Krönika av MAGNUS RÖHL

Pensionerad professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har sysslat med företrädesvis fransk litteraturhistoria och redigerat en antologi om detektivromaner och detektiver: Mordets enda konst? som Studentlitteratur gav ut 2014.
_______________________________________________

På Gallimards förlag i Paris har nyligen utkommit en minst sagt annorlunda detektivroman – Pas de littérature! – av Sébastien Rutés, annorlunda i den enkla meningen att den samtidigt är något helt annat. Rutés är författare, översättare, docent i spanska, specialist på latinamerikansk litteratur. Titeln – ordagrant: ”Ingen litteratur!” – går uppfordrande igen i romanens slutreplik och torde betyda ungefär ”Inget finlitterärt!”, om man med det menar en välskriven person-, samhälls- och sedeskildring med ett moraliskt budskap, en psykologiskt trovärdig historia där allt är sagt för den som kan läsa mellan raderna.

Rutés berättelse har ingen märkvärdig intrig, är inte någon traditionellt klurig mordgåta med lyckligt slut, utan blir i alla fall bitvis mer en pastisch på den typ av hårdkokta thrillers som lanserades i Frankrike åren efter andra världskrigets slut. Huvudpersonen Gringoire Centon arbetar på 1950-talet som översättare från engelska av sådan populärfiktion för publicering i den ”Série noire” som blev en fransmännens motsvarighet till vår svenska Manhattanserie, och som hyllade helt andra ideal än pusseldeckarens.

I direkt opposition mot vad den bildade medelklassen antagligen förväntade sig hitta mellan pärmarna bjöd ”la Série noire” på amoraliska (mer än omoraliska kanske) läsefrukter, skrönor befolkade av både poliser som var mer korrupta än de ogärningsmän de var satta att bekämpa och av dödligt sexiga kvinnor; de egensinnigt sympatiska personer som löste komplicerade mysterier i mysig omgivning saknades helt. I stället låg storyns fokus på på action, ångest och våld, på ett gärna brutalt och vulgärt språk tryfferat med (medvetet) dåliga skämt. Därmed ingalunda sagt att framställningen skulle vara realistisk i någon rimlig mening: det handlade givetvis inte om att ge en sann bild av hur den (o)organiserade brottsligheten såg ut; däremot speglades, stiliserat, snarare hur folk i allmänhet ville föreställa sig densamma. Rutés tillåter sig också, som den gode underhållare han är, att flirta en smula med skälmromanen och att ibland driva med deckarrollens schabloner.

Gringoire, som själv när författardrömmar, har egentligen bara en svaghet som översättare: han kan inga främmande språk. De utländska originalen förfranskas av hans hustru, och Gringoires insats består i att ge texterna en klatschig jargong genom att arbeta in ord och uttryck från tidens förbrytarslang. Denna ”argot” lär han sig på skumma krogar i Paris dit han beger sig försedd med penna och anteckningsbok (hellre än med pistol och fickplunta), en miljö som gör att han lär känna den undre värld fransmännen ofta kallar just ”le milieu”.

För att lite grand tala med bokens baksida: han dras av en märklig amerikan in i en fullständigt osannolik härva av spektakulära turer och returer som involverar belästa lagbrytare, falska medeltida handskrifter och riktiga gangsters. Allt utspelas mot bakgrund av kulturkonflikten mellan den gamla och den nya världen, resultatet av att fransk litteratur, film och livsstil alltmer amerikaniseras, och av kampen mellan gårdagens och morgondagens bovar och banditer i Frankrikes huvudstad. Gringoire träffar bland åtskilliga andra en viss Le Sachem, ”Hövdingen”, en (arke)typiskt kriminell figur från de ruskiga kvarteren i det ökända Paris som önskar bli föremål för en biografi, eventuellt i form av en roman. Hans ljusskygga affärer hade varit nog så lukrativa före kriget. Under den nazistiska ockupationen hade han emellertid samarbetat med tyskarna, vilket ledde till svårigheter efter fredsslutet; men han klarade sig ändå bra tack vare sina många goda kontakter. Och när bordellerna officiellt förbjöds (tack vare ett beslut i Nationalförsamlingen 1946) gick Le Sachem över till droghandel; horhusen hade han kvar i Indokina. Förvisso en man värdig en Serie noire.

Redan Rutés båda motton pekar ut de i romanen så viktiga parallellerna mellan å ena sidan litteraturens värld och ”miljön”, och å andra sidan det Frankrike som inte kan värja sig mot USA:s inflytande. Det första mottot är ett citat ur Victor Hugos Ringaren i Notre Dame där skalden Pierre Gringoire – vars efternamn alltså blivit förnamnet på Rutés (anti)hjälte – inte begriper varför diktare ej ska räknas in bland missdådare och lösdrivare. (Hos Hugo ges Aisopos och Homeros som exempel på vagabonder och tiggare, vilket Rutés finkänsligt undviker.)

Det andra mottot är hämtat från en chanson av Georges Brassens, en nostalgisk tribut till François Villon, tjuv, kåkfarare, galgfågel, och en av Frankrikes stora poeter; han dog i mitten av 1400-talet, några decennier före händelserna i Hugos historiska fresk. Brassens beklagar att den taverna Villon ofta besökte, den ryktbara La Pomme de Pin, nu är en amerikansk bar, och att det därmed är någonting ruttet i vad han döper till skurkeriets kungadöme …

Pas de littérature! är som ovan påpekats något helt annat än bara en deckare. Rutés använder genren och sin centralgestalt för att direkt och indirekt fundera över vad litteratur, översättning och läsare är för något. Utan vare sig teoretiska akrobatier eller anspråksfullt djupsinne belyses ordkonstens villkor, dess uppgift och förmåga att fungera som tillflykt och skydd för såväl författare som publik. Här begrundas vidare vad ”tolkning” i detta sammanhang innebär: översättaren karaktäriseras som något av dubbelagent, en diktens Mata Hari som bedrar och förråder både källspråk och målspråk.

Även tidsaspekten blir viktig i och med att språket hela tiden utvecklas och förändras: så antyds den knepiga frågan om varför original inte åldras lika fort som översättningar. Till detta kommer en uttalat (själv)biografisk aspekt när texten utan omsvep refererar till Jean Jacques Rousseaus egenhändiga levnadsbeskrivning: Rutés tar lekfullt programmatiskt avstånd från upplysningsfilosofens berömda Bekännelser för att i den snillrike mystifikatören Jorge Luis Borges efterföljd i stället hålla före att det inte finns någon bättre biografi över en skriftställare än dennes eget verk: och ingen tvekan kan råda om att Rutés på sitt humoristiska vis i denna roman kastar ljus över sin egen vittra verksamhet inklusive sitt eget arbete som översättare.

Vi bjuds, till sist, på 250 lärda och roliga sidor i deckardrapering, ett bitvis briljant divertissement som inte skyr intrikata problem; men dessa hanteras alltså, och det är själva poängen, med föredömligt lätt hand. Rutés opus är, föga oväntat, paradoxalt nog också oerhört litterärt: späckat med författarnamn och boktitlar et cetera samt fullt av anspelningar som gör att läsaren hela tiden möter gamla vänner eller stiftar nya bekantskaper. Pas de littérature! visar måhända vad som kan ske med Litteraturen när man inte längre vill ha med den att göra.
_____________________________

Boken är utgiven av Gallimard, ISBN 9782072954764