Krönika av MAGNUS RÖHL

Pensionerad professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har sysslat med företrädesvis fransk litteraturhistoria och redigerat en antologi om detektivromaner och detektiver: Mordets enda konst? som Studentlitteratur gav ut 2014. Hans förra krönika hittar du här.
_______________________________________________

Nyligen har, i bokförlaget Gallimards prestigefyllda ”Série noire”, utkommit en kriminalroman, Rétiaire(s), signerad DOA. Bakom pseudonymen, som hämtats från en klassisk film noir, D.O.A. (= Dead on Arrival) regisserad av Rudolph Maté 1950, döljer sig en författare som har flera lovprisade deckare bakom sig, och som ändå uppenbarligen söker en viss humoristiskt färgad anonymitet: Hervé Albertazzi – som alltså är allt annat än död.

En ”rétiaire”, det förklaras omedelbart på en i övrigt tom sida, var en romersk gladiator utan harnesk, utrustad med en dolk, en treudd och ett stort fisknät med vilket han försökte snärja sin motståndare. På omslaget ser man följdriktigt ett fångstgarn som dock täcker över en pistol i stället för antika vapen; pärmen presenterar också, som sig bör, kortfattat den grymma och fantasieggande värld som ska få hugade kunder i bokhandeln att plocka fram sina plånböcker. I förbigående må understrykas att Rétiaire(s) som synes har försetts med ett franskt plural-s inom parentes: vilket gissningsvis antyder att fienden i dagens Paris är en ”nätkämpe” också han, vilket nog inte alltid var fallet i Rom.

The Wire-idé
Av titelbladet framgår att DOAs berättelse bygger på en originalidé av honom själv och regissören med mera Michaël Souhaité. De hade tillsammans planerat en fransysk variant av den amerikanska teveserien The Wire; projektet lades ned, men har satt sina spår i Rétiaire(s). Innan man tar sig an själva texten möts man också av två motton som givetvis slår an tonen, bägge lika förtvivlade och aggressiva: det ena av den skönlitterärt uppburne men för sin antisemitism brännmärkte Louis-Ferdinand Céline, det andra av en fransk rappare i det fräcka hiphop-bandet Suprême NTM. Céline konstaterar i ett brev att det i realiteten inte finns något vanligt folk utan enbart människor som utnyttjar och människor som utnyttjas, och att de senare önskar blott en sak, nämligen bli som de förra. Undergroundartisten vill tillfredsställa sitt begär att intill döden förtäras av det raseri som är hans enda existensberättigande.

Rétiaire(s) är över 400 sidor lång. På en prolog följer 25 kapitel fördelade på tre delar; två så kallades mellanspel ger skräddarsydda upplysningar om den internationella kommersen med droger och dess förgreningar från Sydamerika via Nordafrika till Europa. En epilog lämnar i sin tur plats åt ett slutord som redovisar bakgrunden till denna thriller, och åt ett tack till alla de experter med varierande specialiteter som har hjälpt DOA med information. I ett appendix får vi en lista över de viktiga karaktärerna och deras inbördes relationer plus en förteckning över dels ett urval slangglosor, dels de talrika akronymer rörande särskilt polisväsendets organisation vilka flitigt förekommer i framställningen, det vill säga sådana initialförkortningar som bildas av begynnelsebokstäverna i två eller flera ord (av typen NFC = Nationellt forensiskt centrum). Denna bonus gör förstås volymen mer lättillgänglig än den annars skulle ha varit.

Inte vanligt genreinnehåll
DOA har inte velat skriva något genrekonventionellt opus: ingen mördare avslöjas och döms, ingen jakt på rånare eller inbrottstjuvar leder till att någon arresteras och dras inför domstol, ingen otvetydig hjälte räddar världen enligt hög föreskrift. I fokus står i gengäld två övergripande frågor: ska varorna från Sydamerika alls kunna levereras? eller ska lagens väktare förmå sätta stopp för smugglarnas lukrativa aktiviteter?

Prologen blir en dramatisk upptakt till den intrikata intrigen: för att hämnas mordet på sin hustru och sin dotter skjuter Théo Lasbleiz, en högt uppsatt polis, ihjäl en langare som är en potentiell tjallare. Théo kastas i fängelse där han odlar tvivelaktiga kontakter med en notorisk förbrytare som verkar styra och ställa som han vill bland alla kåkfarare. Rättvisan jobbar självfallet vidare med spaning, övervakning, avlyssning, enstaka tillslag et cetera. Vi serveras en spännande och styckevis brutal historia, dessbättre icke utan komiska poänger (som när en kvinna till en manlig arbetskamrat säger att det är tur för honom att hon inte är MeToo-kompatibel). Så småningom lyckas Théo, som grovt har misshandlats av några lejda interner, fly från det sjukhus där han vårdas för sina skador. Han byter namn, hamnar till slut, i epilogen, i Sydamerika, där han reser runt och studerar narkotikaindustrin på ort och ställe, med avsikten att en dag eventuellt återvända till hemlandet.

Allt utspelas under en period då covid-19-pandemin härjade i Frankrike, vilket effektfullt präglar vissa scener. Nuet kompletteras av ett antal tillbakablickar som fördjupar perspektiven. DOAs prosa är driven och precis i detaljerna, actionsekvenserna omsorgsfullt utmejslade, dialogen skarp och nyanserad. De kursiverade raderna är påfallande många och har växlande uppgifter: används än för att via ska veta vad någon tänker, än för att vi ska kunna höra vad någon säger i andra ändan av luren, än för att profilera ett nyckelord, än för att korrekt återge ett citat. Verket i dess helhet ger dessutom, som ovan antytts, intrycket av att vara synnerligen väldokumenterat.

Några personer kan sägas spela huvudroller, Théo i första rummet, men också kapten Amélie Vasseur, som inte är snut utan tillhör det franska gendarmeriet, en militär kår som regionalt ska bistå polisen men också utföra operationer på egen hand. Rétiaire(s) skildrar den icke sällan bristfälligt utrustade ordningsmaktens krävande och farliga uppdrag i samhällets tjänst, porträtterar därutöver en invandrarsläkt från Östeuropa, knarkklanen Cerda, och ger via Théo en bild av livet bakom galler.

Tyngre än de individuella levnadsödena väger det som sker med och i dessa tre grupperingar, som tillåter DOA att variera synvinklarna: de båda rivaliserande statliga myndigheterna å ena sidan och, å den andra, de som som lever utanför lagens råmärken. Mycket handlar om hur konstellationerna utvecklas och förändras inom sig och sinsemellan, om vad som förenar med- och motparter, om vad som skiljer dem åt, och om samröret mellan ond och god. De som utövar det republikanska våldsmonopolet blir ibland både kollegor konkurrenter, låt vara att deras metoder och värderingar ofta är gemensamma. Gangsterfamiljen splittras efter faderns död av en maktkamp mellan presumtiva tronarvingar, samtidigt som man slåss för sin status och sin heder.

Så gestaltas detta tragiska och bräckliga universums stora teman: lojalitet, förräderi, antagonism, ensamhet, död. DOA har med sina moderna kombattanter skapat en imponerande tillidaganpassad version av den romerska kulturens dödsarenor.
_____________________________________

Bokens ISBN: 9782072927010
DAST har inte hittat ett fritt författarfoto men han finns på franska Wkipedia: https://fr.wikipedia.org/wiki/DOA_(auteur)