Av BERTIL FALK

“Folk vill läsa berättelser, helst spännande sådana och här finns de.

Stänker sedan det litterära etablissemanget vigvatten på dem desto bättre!”

Göran Greider

Som P1-lyssnare får jag mig till livs mycket matnyttigt. P1 är visserligen inte lika bra som förr i tiden. En hel del flum har smugit sig in mellan de informativa och faktafyllda programmen. Under 1999 har ett deprimerande inslag som Andrum förstört mitt P1-lyssnade och Filosofiska rummet är ett program som inte sällan irrar omkring utan styrsel i eterhavet. Ett annat flumprogram kunde man avlyssna på söndagsmorgonen den 7 november 1999, då en bitvis ambivalent Henrik Wallentin kåserade från en studio i Malmö – det vill säga: han pytsade oemotsagd ut sina åsikter i eterhavet. Bland annat attackerade han underhållningsvåldet och allt mördande som i dag blir överösta med till och med på Långfredagen.

Det var troligen ingen attack mot deckar- och thrillerförfattare. Anfallet var säkerligen riktat mot TV-kanalerna, det är ju där som blodet flyter som ymnigast på Långfredagen och alla de andra 364 dagarna. Men till grund för blodiga långfil­mer och TV-serier ligger inte sällan en deckare eller en spänningsroman. De grafiskt beskrivna blodstörtare som direktskrivs för TV har naturligtvis också författare. Indirekt drabbas alltså deckar- och thrillerförfattare av kritiken, eftersom de är roten till det onda, som Wallentin ondgör sig över.

Fascist eller kommunist?

Attacker av det här slaget har mestadels kommit från vänster. Så var det i seklets början och så var det under vänstervindens dagar på 70-talet. Under en period attackerades den hårdkokta deckarens ensamjagande privatspanare, som utpekades som fascist. Ironiskt nog var det stalinisten Dashiell Hammett som knäsatte det “ensam-är-stark”-jagande privatögat. Idag har vänstervinden kantrat hos oss. Uttalade vänstermänniskor som Jan Guillou och Henning Mankell drar sig inte för den olagligt åstadkomna döden i sina (filmatiserade) romaner.

Wallentin var möjligen moraliskt indignerad över blodbad som underhållning och tidsfördriv. Kanske menar han all vi påverkas negativt av allt mördande. Vad vet jag? Vad sakfrågan beträffar, frågan om allt underhållningsblod är skadligt, så har det under årtiondenas lopp gjorts många undersökningar på den punkten. Något entydigt svar finns inte.

Skilda reaktioner

Sammanfattningsvis förefaller det emellertid att vara på så sätt, att en del människor via fiktivt våld upplever spänning för spänningens skull, andra sublimerar sina egna våldstendenser och genomgår en aristofanisk katharsis. En minoritet tar intryck av det de ser och kopierar våldet. Men där råder olika uppfattningar vad beträffar orsak och verkan. Frågan är nämligen om det i sådana belagda fall är mediavåldet som orsakar våldshandlingarna eller bara utlöser det. Om karbonkatterna, som ändå bär på mordiska tankar, bara lånar metoden men inte själva uppsåtet från underhållningsvåldet.

Wallentin är nog ganska ensam i dag. Deckaren har – och det ska man kanske, kanske inte beklaga – likt en råttinvasion lämnat de ljusskygga bakgatornas kioskmagasin och översvämmat finkulturens landamären så till den milda grad, att den från och till uppmärksammas av kulturskribenter. Precis som Elvis Presley och de vita grabbarna stal de svartas rhythm & blues och kallade den rock & roll, så har de som ville skriva den stora svenska eller japanska eller tyska 1900-tals romanen norpat deckaren och thrillern från kioskboksförfattarna och tagit in den i finrummet. Alltså, i viss mening raka motsatsen till vad Dashiell Hammett gjorde, enligt Raymond Chandler, när han i kioskmagasinet Black Mask plockade upp mordet ur en venetiansk vas och släppte det i rännstenen.

Målet skildra nuet

Det här fenomenet speglas i skriften I neonljusets skugga (Boströms), en på 1999 års bokmässa i Göteborg gratisutdelad antologi med fjorton essayer eller artiklar av lika många författare om “den moderna kriminalhistorien”. Ett alldeles utmärkt initiativ. I sitt förord hävdar emellertid redaktören Bengt Eriksson följande: “Den allra största av de myter som avlivas i boken … är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.”

Må dä, men detta är, som klart och tydligt framgår av citatet, vinklat utifrån ett visst urval av deckarförfattare som bokens lika vissa urval av skribenter har gjort. Som man ropar i skogen för man som bekant svar. Hade Bengt Eriksson valt andra skribenter, så är det inte så säkert att alla på samma konformistiska sätt hade rättat in sig i ledet av anhängare till den för tillfället rådande kulturpolitiskt korrekta attityden. (Göran Greiders bidrag ifrågasätter för övrigt tesen om deckaren som vår tids samhällskritiska litteratur.) Eriksson tar inte heller hänsyn till, att vad en författare än avser med sin bok, så är det till syvende og sidst ändå läsaren som avgör om hon eller han ska ha med sig boken på semestern som förströelse eller läsa den för att göra en djupdykning i nutid, samhälle och människor.

Fantasin till nåder

Det ena förskjuter förvisso inte det andra, men en viss tröghet på samhällstillvända och socialrealistiska polisdeckare anas bland trendsättarna på andra sidan Atlanten, där fantasin åter tagits till nåder och en renodlat ockult detektiv, som jag personligen finner aningen svårsmält, plötsligt och samhällsfrånvänt stigit fram ur de skuggor som vargmånens sken kastar över de gräsliga seriemördarnas tillvaro.

Vad som än sker i framtiden, så ska det i alla händelser bli spännande att se hur inte bara deckaren utan också äventyrsberättelsen, science fiction genren och den gotiska romansen kommer att utveckla sig under det 21sta århundradet. På sätt och vis är jag glad om fantasin tillåts komma tillbaka på bekostnad av det socialrealistiska, så att det blir lättare för kritiker, som nu har svårt att hålla isär saker och ting, att skilja mellan skrönor och facklitteratur.

Vidare så menar jag nog, att vad författare och kulturknuttar än tror och hoppas och älskar, så är det främst för att koppla av eller att ha en stark upplevelse eller att i den intellektuella utmaningens anda mäta sin förmåga med den fiktive gåtlösaren, som läsarna även i fortsättningen ägnar sig åt mordgåtor och thrillers.

Jag anser med andra ord, att det är alldeles för tidigt att avliva “myten” om deckaren som underhållning. Ytterst är det varken författaren eller kulturkommentatorn som bestämmer var skåpet ska stå. För att travestera: “Men nu blifver författaren, kulturskribenten, läsaren, dessa tre; men störst ibland dem är läsaren.”
(fritt efter S. Pauli Epistel den förra till de Corinthier, 13:13).