IKEA-Deckare
Mar 14th, 2010 | By ansvarig | Category: 2004-3, KrönikaAv Jean Bolinder
Härom sistens läste jag att Henning Mankell ska skriva nya filmdeckare om Wallander – nej, skriva dem ska han visst inte. Han ska lämna idéer och uppslag till ett gäng ”författare” som sedan gör ut dem. Är detta riktigt måste jag säga att jag tycker att det är oseriöst och rent förskräckligt. Enligt min mening ska en god författare göra en upptäcktsresa, skriva en historia som har något att berätta. Att ett gäng drivna skribenter försöker få ut så många säljande effekter som möjligt ur ett fiffigt uppslag är knappast meningsfullt skapande.
Namnet skapar publiksuccé
Henning Mankell hör till den lilla klick av författare som haussats och haussats av det svenska självutnämnda deckaretablissemanget. Han är rikligen prisbelönt och framlyft och hans sig själva upprepande romaner säljs i staplar på bokhandelsdiskarna och blir försäljningssuccéer ute i världen. Tydligen räcker det nu med bara namnet för att skapa publiksuccéer.
En gång ville jag och andra diskutera deckaren som angelägen och värdefull litteratur, men detta ledde bara till förföljelser och krypskytteangrepp. Ett par gånger har man t.ex. försökt slänga ut mig ur Deckarakademin. Befängda angrepp på mitt skrivande får inte besvaras av vare sig mig eller andra. När en anmälare i en av våra största tidningar uppenbart inte läst boken han sågade, fick jag till sist i anständigheten svara och recensenten bad om ursäkt. Men nästa kriminalroman som var av den klassen att den nominerats av Svenska Deckarakademin, bevärdigades inte ens en anmälan i tidningen ifråga. Så går det om man vågar knysta.
Kulturellt aktiva Sundsvalls Tidning
Av den en gång pigga 70-talsdebatten om att betrakta kriminallitteratur som kultur och värdefull skönlitteratur, märks nu annars inte mycket. Dock har på sista tiden vissa positiva tecken visat sig. I kulturellt aktiva Sundsvalls Tidning har ett par författare/kritiker skrivit om deckare på ett konstruktivt och intressant vis som markant bryter av mot det tandlösa sätt genren annars i stort behandlas på. Det är skönt att någon verkligen tycker till om det dödläge som deckaren hamnat i.
Den 27 februari 2004 undrade Crister Enander om det inte håller på att gå inflation i den svenska ”müslideckaren”, ”Sida upp och sida ner, i deckare efter deckare upprepas samma gråa tristess /…/ hur givande är det egentligen att läsa dessa färdigmonterade IKEA-deckare? /…/ Mallen ligger fast – ja som gjuten i Skanskas egen betong.”
Går man till den brittiska deckaren så ser man att författarna arbetar med avsevärt större register. ”De vågar mer och vinner därmed dubbelt. Både vad gäller psykologisk gestaltning och fördjupning av miljöbeskrivningarna visar de på andra och mer lockande vägar.”
Blott Sverige har müslideckare
Enander slutar med att ge en träffande bild av tillståndet här hemma där förlagen fortsätter att ”envist satsa på magsår och müslifrukostar, gråa grubblande poliser och vardagens nötande vedermödor. /…/ Kanske är det så att blott Sverige svenska müslideckare har.”
Så är det i den svenska deckarvärlden! Kan vi då inte skönja någon ljusning? För min del tycker jag att Kristian Lundbergs ”Eldätaren” är ett mycket gott tecken – här har vi äntligen en kriminalroman med ett lysande språk, en djup mening och människor som berör en starkt.
Den 29 februari skrev denne Kristian Lundberg i Sundsvalls Tidning om ”Thrillerträsket – och om att ta sig dit”. Han undrar vad man ska göra med alla thrillers som nu slumpas ut. ”Ett alternativ: skit i dem. Många böcker är dåliga böcker, oavsett om de har sålts i gigantiska upplagor över hela världen.”
Det finns dock författare med en skönlitterär prägel som skriver kriminalromaner. En orsak är att genren kan användas politiskt, som Sjöwall-Wahlöö gjorde på sin tid.
Deckaren är en närsynt genre
Själv kommer jag att tänka på min gamle, nu bortgångne vän Julian Symons. Han menade att just kriminalromanen gav en unik chans till att spegla samhället. Deckaren är en ”närsynt” genre, den utspelas ofta i ett mycket aktuellt nu. Det som sker i samhället ger omedelbara avslag i kriminallitteraturen medan vanlig skönlitteratur oftast har distans, begrundan och eftertanke på ett annat sätt.
När samhället ändras så som det gör nu, med ökat antal våldsbrott av olika slag finns det en möjlighet att skriva om det i en thriller. På så sätt ökas medvetandet om vad som pågår, en skicklig författare kan hjälpa sin läsare att förstå sitt nu.
Det är kanske att hoppas för mycket att tro att inlägg som Enanders och Lundbergs kommer att lösa de järnhårda bojor som fjättrar alla deckargenrens goda krafter. För egentligen är det bara tre saker som gäller i dagens svenska kriminallitteratur:
Det är pengar, pengar och pengar!
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22