Krönika av PER HELLGREN

En av 2010-talets litterära trender är den historiska deckaren. Kulturjournalisten och idéhistorikern undersöker hur dessa böcker inte bara berättar om det förflutna utan i hög grad också avbildar vår egen tid. Han har gett ut boken Swedish Marxist Noir (2019).

En av de starkaste litterarturtrenderna under 2010-talet är den historiska deckaren. De tycks ploppa upp som svampar ur marken. Överallt och hela tiden. De senaste åren har en mängd nya namn inom denna genre fått fäste i det svenska läsmedvetandet – och på bokmarknaden: Anna Lihammer, Pontus Ljunghill, Martin Holmén, Set Mattsson, Marie Bengts, Mikael Fuchs, Lars Andersson, Niklas Natt och Dag. Listan växer ständigt och kan göras ännu längre.

Kvaliteten är också närmast hisnande i sin variation. För det mesta är böckerna enbart vanliga kriminalromaner försatta i en historisk miljö, men draperade i dagens moderna bladvändarprosa och följsamma språk. I andra fall är de pastischer där imitation av språk och äldre genredrag är framträdande. Vissa är dystert seriösa och rör sig i noir-genrens allra grumligaste bottenskikt. Andra är mer lättsamma och anspelar på gamla tiders pusseldeckare. Numera har även etablerade deckarnamn som Camilla Grebe och Denise Rudberg under decenniets sista skälvande år gjort försök i genren, ofta med kvinnor i fokus.

Frågan är dock hur man ska förstå denna trend? För det är nog ingen slump att tjogtals deckarförfattare ägnar sig åt historiska berättelser i dag.

Många av författarna i den svenska vågen har tagit uppenbar inspiration av amerikanen James Ellroy (eller möjligen dennes idol Raymond Chandler), inte minst de mest noir-inriktade. Set Mattsson skriver till exempel om Malmö på 40- och 50-talet, Martin Holmén skriver om Stockholm på 30-talet och Mikael Fuchs plitar hårdkokt om ett kontrafaktiskt Stockholm på 40-talet i en serie med namnet Stockholm Noir (än så länge två romaner: Mord på öppen gata och Mannen i vattnet).

Ändelsen -noir har under 2010-talet varit flitigt använd, inte minst i internationella sammanhang där svenska deckare har marknadsförts som Nordic noir i kölvattnet av succéartade exportprodukter. Tänk Henning Mankell, Stieg Larsson och tv-serien Bron.

Den moderna svenska historiedeckaren skulle därmed kunna ses som en tidstypisk reaktion mot dessa nya samtidssituerade kriminalberättelsers alltmer eskalerande modernitetshets, teknikfetischism och apokalyptiska alarmism. Den öppnar upp nya horisonter för litterär exploatering, nya spår, inom kriminalgenren – de historiska perspektiven. Inte sällan marginaliserade sådana.

Perspektiven rymmer en rad olika teman och motiv. Samtidigt som dessa deckare kan förfalla till ren nostalgi så kan de, i bästa fall, inbefria historieromanens huvuduppgift: att skapa en spegelbild av nuet i förflutenheten.

I romaner av Anna Lihammer och Set Mattsson bildar till exempel nazismens moraliska haveri på 1930- och 40-talet klangbotten till dagens svenska högervindar med rasismens normalisering och Sverigedemokraternas valframgångar.

I Niklas Natt och Dags roman 1793 (2017), som utspelar sig efter Gustaf III:s död i Stockholm under Reuterholms korrupta förmyndarregering, är det kallt, fattigt, skitigt och jävligt och tiggaren i gränden blir en historisk pendang till dagens EU-migrant utanför Konsum.

Homosexuella poliser, ja, kvinnliga poliser, rent av, som varit relativt ovanliga i krimgenren fram till 90-talet, befolkar numera även de historiska deckarna. Både Lihammer och Mattsson har en lesbisk polissyster med arbetarbakgrund i sina romaner och såväl Denise Rudbergs Det första chiffret (2019) som Camilla Grebes Skuggjägaren (2019) använder kvinnor på 40-talet som karaktärer. Martin Holméns privatdeckare Harry Kvist är bisexuell och samtidigt en hårding med knytnävar av järn. Homosexualitet är även ett grundackord i Niklas Natt och Dags 1793.

Olika minoriteter har tagit plats i de historiska deckarna vilket gör att dessa blir till en avbild av kulturens utveckling i vår tid. Olika slag av antihjältar verkar i nästan alla dessa romaner, som företrädare för en minoritet i oppositon mot makten. Vi får inte längre bara läsa om skötsamma manliga poliser som är en del av normsamhället, det är mer spännande att få ta del av hjältar som knarkar, är krymplingar eller homosexuella, som är kriminella eller sinnessjuka eller, kanske framför allt, många kvinnor. Nya världar öppnas upp.

I Anna Lihammers 30-talsdeckare Medan mörkret faller (2014) skriver hon till exempel om Uppsalas pampiga sjukhusbyggnader som alla talar ett och samma språk; maktens och bildningens språk. Maktkritiken utgår därmed från de behärskade, underordnade, från individen, den disciplinerade kroppen mitt i produktionsapparaten. Lihammer beskriver bland annat de som besöker institutionerna för att få hjälp, att de ska inordna sig i språket, böja nacken och lyda, och sedan känna tacksamhet.

En författare som Martin Holmén har i sina tre hårdkokta noir-deckare om boxaren Harry Kvist (Clinch, Nere för räkning och Slugger) dessutom ett uttalat projekt att leka med den traditionellt maskulina mansrollen i genren. Hans boxare är bisexuell i en tid av växande nazism och cementerad intolerans.

Men den historiska deckarens uppgång under 2010-talet vittnar också om något annat än en drastisk vilja att förändra krimromanens intrampade normer genom tematisk nyorientering. Författarna tillhör en ny akademiskt skolad generation. Pontus Ljunghill är kriminolog, Anna Lihammer är arkeolog, Martin Holmén historiker. Saker som bildning, grundlig efterforskning och en stark position som berättare är väsentliga delar för det varumärkesbygge som dagens författare ägnar sig åt för att nå ut till publiken. Författarens likhet med detektiven är därmed ingen slump och historieskrivningen kan i sin tur ses som en diskursiv praktik i sökandet efter fakta.

Dessutom har den senaste tidens digitalisering av historiska källor såsom dokument, dagstidningar, böcker och hela arkiv gjort research betydligt enklare än det var tidigare. Det är helt enkelt enklare att skriva en historisk roman i dag än det var på, säg Per Anders Fogelströms tid. Tillgången till historiskt källmaterial är närmast oöverskådlig, för den som vet var man ska leta. Numera kan man läsa digitaliserade tidningar från 1800-talet och framåt på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets hemsidor. I Riksarkivets Nationella arkivdatabas kan man söka bland gamla polisdokument. På Kungliga biblioteket kan vem som helst rota runt i gamla digitaliserade tidningar på datorer och dragga fram snart sagt vad som helst ur historiens djup med hjälp av fiffiga sökord.

En annan materiell faktor som troligen haft viss betydelse för historiedeckarens triumftåg är 70-årsregeln på dokument som släpps från sekretess. Numera finns mängder av dokument ända fram till 1950 som är offentliga. Därmed har andra världskrigets dramatiska år blivit möjliga att utforska i olika arkiv. Och just dessa år är de som har dominerat mest bland de historiska deckarförfattarna: Vi har Martin Holméns 30-tal, Set Mattssons 40-tal, Anna Lihammers 30-tal, Lars Anderssons 40-tal, Mikael Fuchs 40-tal, Camilla Grebes och Denise Rudbergs 40-tal.

Att skriva historiska deckare innebär därmed ett rigoröst grävjobb som många gånger har till syfte att blottlägga Sveriges undanskymda förflutna i poplärhistorisk tappning, med hjälp av lite hittepå.

Trendiga mental- och rashygieniska teorier som sorterar ut människor och andra av samhällets oönskade för lobotomi och tvångssteriliseringar står i fokus i Anna Lihammers roman Medan mörkret faller. I Lars Anderssons 40-talsdeckare De våra (2015) avhandlas tattarnas historia, hemliga nazikulter och tränandet av norska dissidenter i de svenska skogarna. I Set Mattssons trilogi Malmökrim om 40-talet (Ondskans pris, Svekets offer, Fruktans tid) liksom hans två böcker om 50-talet (Kvinnan vid kanalen och Ett hemligt liv) vimlar det av saker som hände då, men också inträffar i dag: ungdomskravaller, flyktingströmmar efter kriget, rasism, homofobi och pedofiler.

”Den gamla goda tiden har aldrig existerat”, har Set Mattsson sagt i en TT-intervju 2012, med tillägget: ”Människor har varit jävliga mot varandra i alla tider.”

Uttalandet är emblematiskt för en författare av historiska kriminalromaner. Dået och nuet som flyter samman och säger något om vår värld i dag. 

 —————————————————–

Fem nya historiedeckare

• Mannen i vattnet (2020) av Mikael Fuchs
• Catalana (2020) av Anna Lihammer och Ted Hesselbom
• Ett hemligt liv (2019) av Set Mattsson
• Det första chiffret (2019) av Denise Rudberg
• Skuggjägaren (2019) av Camilla Grebe

Sex läsvärda historiedeckare

• En osynlig (2012) av Pontus Ljunghill
• Mördaren i folkhemmet (2012) av Lena Ebervall och Per E Samuelsson
• Svekets offer (2013) av Set Mattsson
• Clinch (2015) av Martin Holmén
• Lykttändaren (2016) av Pontus Ljunghill
• 1793 (2017) av Niklas Natt och Dag