Fasornas färd på ryska: ОПАСНЫЕ СТРАНСТВОВАНИЯ

Aug 8th, 2021 | By | Category: 2021-08 aug, Krönika

André Loutchko

 

Krönika av ANDRÉ LOUTCHKO

IT-specialist med ryskt förflutet, bor nu i Stockholm, här med katten Matisse, Blue Russian
_______________________________________

I min hand har jag en tjusig utgåva av en roman på ryska, baksidan innehåller den lockande frågeställningen ”Varför sjönk regalskeppet Wasa?”. Det är Kjell E Genbergs Fasornas färd i rysk översättning av Evgeny Sharaevskyav (Bokförlaget Rideró). Det är en klassisk äventyrsroman där vi får uppleva många historiska skeenden genom att följa ödet för en ung man vid namn Dagvind Martinsson – en fattig ung man av adlig börd förstås, bra bildning och med rötterna i 1600-talets Göteborg. Av en slump blir ynglingen Gustav II Adolf förtrogen. Under årets lopp blir han sändebud, spion och äventyrare av rang. Det är inte alltid han hinner leverera viktiga nyheter då han ständigt hamnar i händelsernas centrum.

Omslag till ryska översattningenNär jag läser boken så tänker jag på den framstående romanförfattaren och ledamoten av Franska akademien Maurice Druon. Men jag tänker även på moderna klassiker av Ken Follett. Jag sticker ut hakan här men jag ska försöka förklara mig. RR Martin skrev en krönika i anrika The Guardian där han konstaterade: “I think Druon is France’s best historical novelist since Alexandre Dumas, père.” [My hero: Maurice Druon by George RR Martin | History books | The Guardian]. Druon och RR Martin var båda förtjusta i det förbjudna, obscena och morbida om jag minns deras böcker rätt. Järnkonungen har många likheter med Game of Thrones och jag har fortfarande mardrömmar efter att ha läst Druons roman där ett horn och en eldgaffel användes analt för att ta livet av en engelsk kung. Ken Follett å andra sidan är mera lik Jan Guillou med sin pedagogiska ådra men kryddar sina romaner med så många människor, sidofigurer och skeenden att det till slut är svårt att följa med berättelsen. Det blir för mycket av allt och lite för mycket undervisning bland alla historiska pelare.

Det är fart och ”coathangers” i Kjells roman, som är lika väl kryddade med autentiska historiska fakta som med detaljer om mat, seder och hantverk. Det blir aldrig för blodigt eller för pedagogisk för min smak. Så jag ser mera Druon och lite mindre Follett i Kjells historiska författarskap.

Jag måste erkänna att jag är mycket dålig på svensk historia bortom Stockholms, Finlands och Livlands gränser. Trots att jag jag spenderar mycket tid i Göteborg sedan några år sedan har jag aldrig förstått stadens historia. Lite extra kul var det att läsa boken nu när Göteborg firar 400-årsjubileum. För det är just där berättelsen börjar när Gustav II Adolf skulle bygga portalen mot Väst och Världen. Hamnstad, kanaler, arkitektur, sjöfart, holländska och tyska köpmän och hantverkare – alla pusselbitar föll på plats när jag läste boken. Det är ju exakt samma koncept som Peter den Store kopierade hundra år senare när han skulle öppna sk fönster mot Östersjön och grundade St Petersburg. Nu inser jag varför Göteborg har påmint mig så mycket om St Petersburg.

En personlig reflektion. Jag tror att ryssar kan mycket om svensk historia vad gäller Karl XII, Poltava, Narva, Livland, Nöteborg men väldigt lite om Gustav Adolf och europeiska krigskampanjer. Det rörde ju inte Ryssland direkt. Det var inte intressant i narrativet. Rysk historieskrivning är att Sverige försökte förgöra Ryssland och Ryssland behövde komma ut till Östersjön för att bedriva sjöfart. Att Sverige gjorde en resa från att vara stormakt på kontinenten till att vara randstat i Norden var ointressant för ryssar. Allt handlade om fientliga svensk-ryska relationer vilket det gör än idag.

Jag fick höra från författaren att översättaren Evgeny Sharaevsky hade nämnt att han ”tände på boken” eftersom den berättade om ärkefienden ur ett annat perspektiv – och att Ryssland inte var fienden den här gången.” Därför är det kul att Kjells bok ger sammanhang, knyter ihop kända och mindre kända händelser för den ryska publiken. Jag läser boken på ryska och imponeras av det gedigna översättningsarbetet som Evgenij Sharaevsky gjorde. Kjell E Genberg är en driven berättare och hans berättelse, rytm och driv fångas väl av hans ryska översättare. Energin i berättelsen finns där och detaljrikedomen är mycket väl återgiven. Översättaren la mycket möda på att behålla en del sjö- och militär jargong och tekniska termer, samt det finns perfekta fotnoter som underlättar förståelsen för en vanlig rysk läsare.

En äventyrsroman och bildningsroman av rang skulle jag säga och jag hoppas att den blir succé på ryska marknaden där det finns stort intresse för historiska romaner och för Sverige. Wasa-muséet och Slottet är ju mycket populära bland ryska turister.

Nu när jag skriver om Kjells författarskap, så måste jag bekänna en hemlighet. För 46 år sedan när jag kom till Stockholm från St Petersburg försökte jag lära mig språket genom att läsa svenska författare. Jag försökte med Strindberg och Hjalmar Bergman men det gick inte alls bra. Jag begrep ingenting. En god vän till mig kom med en papperskasse fylld med Ben Hogans och Manhattans pocketböcker och sa ”här har du enkla och roliga pocket att läsa för att lära dig språket”. ”Men det är ju Western av någon amerikan som heter Matt Jade” svarade jag. ”Hur kan man lära sig svenska om man läser amerikanska författare?” tänkte jag ”Vad spelar det för roll om de är lättlästa och på svenska?” svarade min vän. Jag var ytterst skeptisk, rynkade på näsan: ”Det var inga halvfranska band och omslagen ser ut som serietidningar eller bio affischer.” Det var inte böcker enligt rysk mening. Kiosklitteratur och pulpfiction var obekanta begrepp för mig då.

Så gick det till när jag fick några av Ben Hogans äventyr i min hand. Efter lite träning fann jag böckerna mycket underhållande och lättlästa. Jag började sluka böcker om westernhjälten Ben Hogan och så lärde jag mig cowboysvenska. Då bodde jag i en av Stockholms förorter som hade mycket likheter med ”High Chaparal”. Lokala krogen i korsningen av Hägerstensvägen–Erik Segersäll väg (där cykelbutiken ligger nu) hade saloon-svängdörrar mellan olika avdelningar. Häftiga slagsmål framför krogen utspelades då och då mellan lokala ”cowboys” och rövare. Man kunde se folk gå beväpnade med yxor och gevär mitt på ljusa dag på Hägerstensvägen . Verkligheten på 70-talet var som tagen ur en Genberg bok. Jag klarade mig ganska långt med kofösarnas repliker. Så blev jag av med kulturell snobbism och Ben Hogan tog mig in till populärkulturens värld. Synd att jag missade Rallarliv, annars skulle min vokabulär blivit ännu bättre.

Omslag till Fasornas färdMånga år senare när jag blev bjuden hem till Kjell i Bromma för att delta i Föreningens Dasts möte upptäckte jag att han var Ben Hogans pappa. Jag förstod inte tidigare att Matt Jade var pseudonym för Kjell E Genberg, en mycket svensk och produktiv författare (internet fanns ju inte på den tiden…). Jag var smått överraskad och lite generad, jag har ju glömt och förträngt minnena från de första åren i Sverige. Så det är lite extra kul 45 år senare lära sig allt om Gustav II Adolfs och Göteborg på ryska genom att läsa Kjells E Genbergs historiska roman. Som om cirkeln har slutits. Min hjälte är Kjell E Genberg och han har skrivit den bästa historiska romanen om svenskt 1600-tal för ryska målgrupper. ”Skål ta mig fan, kamrater” som Jacob Dahlin ofta sa med anspelning på ryska ”Na zdorovje” och god läsning!

Den andra ryska tryckningen av Kjell E. Genbergs äventyrsroman Fasornas färd (MBAB 1996) har kommit ut. Där heter boken ОПАСНЫЕ СТРАНСТВОВАНИЯ, läs notis Genberg på ryska

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22