En svensk-rysk förbindelse

Sep 12th, 2022 | By | Category: 2022-09 sep, Krönika

André Loutchko

 

Krönika av ANDRÉ LOUTCHKO
IT-specialist med ryskt förflutet, bor nu i Stockholm, här med katten Matisse, Blue Russian
_________________________

Lena Anderssons nya roman heter Koryféerna: en konspirationsroman (Polaris, 2022, ISBN 9789177957539).

Koryfé (grekiska koryfai’os, av koryfé, “spets”, egentligen “den, som står i spetsen”, ledare, förman) var en körledare vid festliga tillfällen eller i antikens tragedier (säger svenska Wikipedia).  

Den internationella tolkningen enligt Yandex – fritt översatt av mig: 

a) Tongivande personlighet. En framgångsrik och känd person genom vetenskap eller konst – gigant, titan, stor begåvning, förebild.

b) Antiken – ledare av en kör i antikens tragedier och teaterföreställningar. En talesman som introducerade nya personer i handlingen och summerade handlingen för publiken…  

Omslag till KoryféernaBokens lansering sammanföll med Gorbatjovs död. Vanärad i Ryssland, högaktad i väst slutade han sina dagar utan statsbegravning. Många av oss minns hans gärningar. Få av oss minns eller vet att han var ledare för Rysslands socialdemokratiska parti fram till 2004. Just kopplingen socialdemokrati och den svensk-ryska förbindelsen är ett spår som Lena Andersson tar upp och utvecklar i sin bok. 

Vår statsminister ville frälsa världen och sprida s-läran österut. Lena Anderssons ansats är mycket träffsäker. Det är ju så typiskt svenskt och sympatiskt ”vi vet bäst, vi ska rädda världen”. Vi ska sätta USA på plats och tala om för ryssarna hur landet ska styras, vi ska rädda tredje världen. Och mycket riktigt. Det fanns en klick av starka personer i öst som såg upp till landet Thule (som Sverige kallas i boken) och såg den svenska modellen som en förebild.

Michail Gorbatjov var en sådan nyckelperson. Han och hans medarbetare såg en möjlig målbild för samhällsutvecklingen, en trevlig väg ut från kommunismens förfall, en kompromiss som skulle frälsa landet och bygga broar till väst. S-demokratin som gyllene mellanväg mellan rå kapitalism och diktatur. En tanke/teori som lätt missförstods av våra högerkrafter och militärer. Ledaren ville sälja ut Sverige sades det i högerkretsar. Demokrater ville vingklippa den ryska örnen och utradera imperiet, menade liknande mörka krafter i öst.

Sådan samhällsutveckling och sådana planer faller inte väl hos ryska nationalister och kommunister. Redan på Lenins tid betraktades socialdemokraterna som kommunisternas främsta fiender. Högerlakejer, tsar-kramare och kapitalister ansågs vara lättare att bekämpa än lömska och pragmatiska socialdemokrater. Det var socialdemokraterna som kunde förvirra folket och lägga beslag på makten. 

Författaren utvecklar en mycket intressant teori om socialdemokratins apostlar. Nu slumpades det så att svenskarna själva eliminerade sin statsminister om vi får tro Lena Andersson och andra spanare. Det behövdes ingen kurdisk, sydafrikansk, indisk eller rysk inblandning för att avveckla folkhemmets gigant. Dock krävdes det mycket mörkläggning och “städning” för att kurera ett nationellt trauma efteråt. Dessa krumbukter i en föreställning som har stora likheter med handlingen i antika tragedier banade väg för nya koryféer. Små människor som axlade en stor mans mantel.    

I boken ställs en retorisk fråga som lyder “Varför tror folk att ett stort mord på en stor man måste ha en stor lösning” (kap 18). Eller en gigantisk konspiration? Det kan lika gärna handla om inkompetens och missförstånd. En ”hygglig” plan i all sin välmening som spårade ut. Vi har ju sett så många prov på svensk inkompetens under 1990- och 2000-talen: Tsunami-hanteringen, pandemi, Jas och Sydafrika, Akademiskandalen, välfärdsbedrägerier, klanvälde och penningtvättsskandaler. “Vi såg det inte komma” sa hedersmannen som blev en koryfé i spå-branschen. 

Ordet ”koryfé” är mycket värdeladdat. Det kan användas som komplimang men även som skällsord. Det är de som vet bättre, högt uppsatta experter som vet vad som är rätt för landet Thule och deras ödmjuka undersåtar.

Vår generation minns tragedins alla akter och vi kan översätta Lena Anderssons persongalleri till Ebbe Carlsson, Hans Holmer, Lisbeth Palme, Lennart Geijer, Carl Lidbom, Ulf Dahlsten – alla deltagare i cirkusen kring statsministermordet. Jag undrar hur Lenas bok kommer att läsas i framtiden, när minnena bleknat och ingen längre minns vem som var vem. Kommer det tolkas som en dystopisk skildring av folkhemmets förfall? Början på slutet.

En parafras på Gunilla Lindblads excellenta mening i hennes recension av Anderssons roman Dottern:

”Avståndet till socialdemokratins och folkhemmets grundsatser, växer sig allt större när koryféerna agerar med sin osvikliga tro på folkets bästa”.

Det är landet Thule i kvadrat, en möjlig förklaring till dagens samhällsklimat och dagens politiska paradoxer.

Det här är inte en regelrätt recension, det är en liten reflektion, en spontan reaktion triggad av Gorbatjovs bortgång i kombination med det första intrycket av de första kapitlen i boken. Lena Anderssons alster är intelligenta, ytterst välskrivna och utmanande. Det finns mycket att säga om författarens alter ego, personporträtt och vassa språk. Men det hinns inte med i min lilla krönika.

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22