Krönika av ANDRÉ LOUTCHKO

IT-specialist med ryskt förflutet, bor nu i Stockholm, här med katten Matisse, Blue Russian

_______________________________________

Anna-Lena Laurén behöver knappast någon introduktion, som DN’s utrikeskorrespondent i Ryssland är hon en uppskattad skribent. Många är förtjusta i hennes kåserier som rör både stora och små ting hos vår mäktige granne i Öst. Jag glömmer aldrig när Anna-Lena och Michail Zygar äntrade Stadsteatern i Kulturhuset den 4 april 2017. De mottogs som rockstjärnor, hela Stockholms kulturelit var där, kön ringlade utanför. Att fylla Hörsalen är en prestation som visade på stort intresse för Kreml och Ryssland och det var ett bevis på Anna-Lenas integritet och attraktionskraft som journalist. Anna-Lena är omtyckt och bevakad i ryska medier. En snabb sökning bland ryska webbsidor i Yandex ger massor med träffar. Ryska medier och ryska läsare älskar att kommentera hennes artiklar.

Med allt det här sagt, så var min stora farhåga när jag fick boken (Sammetsdiktaturen, Norstedts, 2021, ISBN: 978-91-1-310863-6, 201 sidor) i min hand: ”Finns det mervärde i en ny bok? Har hon något mer att komma med efter alla flitiga djupa reportage från Rysslands avlägsna hörn?”.  Och svaret är ja, boken är mycket läsvärd och underhållande. Den ger oss bakgrunden och efteranalyser till många av de krönikor som publicerats i DN. I denna bok får hennes passion till folket och språket ta plats, något som inte ryms inom ramen för tidningsreportage. Och det viktigaste (och ibland skrämmande) är vreden – helig vrede mot bedragare, mutkolvar, medlöpare. Skulle hon varit ryska hade hon förmodligen hamnat i Kresty eller Byturka fängelse omgående, skulle jag tro.

Passion, kulturanalys och vrede blandas mycket fint med makro- och mikroperspektiv. Små människor får komma till tals, hon lägger ett pussel med en bit här och en bit där, med referenser till gamla skandaler och kända personer – och så vips har vi en nyanserad bild av nuet. Nästan varje kapitel avslutas med en observation, en knorr som summerar sakernas tillstånd.

Myggorna i St Petersburgs avlopp blev ett mycket uppmärksammat reportage i DN, och även i ryska medier.  (”Om natten kryper myggorna från toaletten och anfaller” DN, 19 sept 2021 och sid 45 i boken.) Ärligt talat så blev jag lite konfunderad när jag läste artikeln högt till min fru: ”Ha”– sa jag – ”jag har aldrig märkt några myggor i St Petersburg när jag levde där 20 år av mitt liv”. ”Jag blev totalt uppäten av hemska myggor när vi hälsade på din mor i Petrogradskaja-distriktet” kontrade min hustru med och gav Anna-Lena rätt.

Jag var tvungen att köra Yandex för att kolla myggstatusen i St Petersburg. Är det på grund av klimatförändringen eller träsket som staden ligger på som är anledningen till insekts-invasionen? De flesta experter anser att orsaken är dåligt underhåll av stammar och källare i många av stadens hus. Översvämningar är tydligen vanliga och företag motsvarande vårat Anticimex blomstrar. På sid 58 skriver Anna-Lena ”Den klassiska ryska trappuppgången är det bästa exemplet. Urinstinkande och skräpig kan den verka avskräckande på vem som helst, men bakom varje, med flera olika lås utrustade, dörr gömmer sig ett väl barrikaderat, ombonat hem.” Om allmänna utrymmen som trappor ser ut som de gör så kan vi bara föreställa oss hur källare ser ut i staden vid Neva. Jag gissar att översvämmade fuktiga källare med trasiga rör är en fantastisk grogrund för diverse myggarter. ”Bättre med myggor på toan än migranter på gatan” var en sarkastisk kommentar från en rysk läsare på RIAs webb.  Detta illustrerar väl Anna-Lenas tes om hur ryssar vänder på saken och försöker ändra perspektiv så fort tillfället ges.

Det finns fina kapitel där Anna-Lena berättar om människor på landsbygden. Kapitlen om litteraturens betydelse för ryska kynnet och för allmänbildning är mycket läsvärda. Där fick jag en ordentlig AHA-upplevelse, ett bevis på att hon träffade rätt. ”Whatabout” metoden och relativisering av fakta är väl presenterade genom diverse exempel. Som jag sa tidigare, så är det mikroperspektivet och små anekdotiska berättelser som ofta ger förklaringen till de stora skeendena och Anna-Lena behärskar pathosen och pedagogiken fulländat.

För mig personligen var boken en ögonöppnare och tröst. På ålderns höst börjar jag sakna staden vid Neva; kulturen, språket och Elagin-parken. Ibland får man tankar som ”tänk om jag skulle stannat kvar och kanske gjort en skillnad, medverkat i att modernisera landet”. I bokens inledning konstaterar författaren: ”Jag tror inte att Ryssland blir någon demokrati inom en överskådlig framtid”. Inte under min tid alla fall, får jag bekräftat i Lauréns bok. I bokens avsnitt ”Sanning och motstånd” visar författaren hur förtryckets mekanismer av stål fungerar i Sammetskungariket. Det är väldigt svårt att göra motstånd i Ryssland och mycket bekvämt och lätt att vara medlöpare. Migranter, BLM och gula västar används ofta som avskräckande exempel och bevis på hur bra man har det i sammetslandet Ryssland.

Anna-Lena blev nyligen utnämnd till Årets Journalist i Finland. Juryns motivering passar bra som avslut på min text:
”Hufvudstadsbladets och Dagens Nyheters korrespondent i Ryssland Anna-Lena Laurén skriver sakkunnigt om aktuella frågor, politik, oliktänkare och vanliga människor runt om i Ryssland. Hon kan sin stationeringsplats väl efter många år och hennes artiklar beskriver det ryska samhället även utanför det normala nyhetsflödet för läsarna. Artiklarna är välskrivna och har alltid ett intressant perspektiv. De hjälper på ett unikt sätt till att förstå vart landet är på väg och vad vanliga ryssar tänker.”

Länk https://suurijournalistipalkinto.fi/se